att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 feb. 2015

Carthage, Joyce Carol Oates


Jag införskaffar en av Joyce Carol Oates senaste romaner Carthage, men den hinner översättas till svenska innan jag börjat läsa, innan jag hunnit reflektera över vilken romare som yttrade sitt ”för övrigt anser jag att Karthago måste förstöras”.

Men det är Oates, och jag läser, och sugs rätt in i berättelsen om försvunna Cressida, 19 år, hon som är ”the smart one”, eventuellt mördad av systern ex-pojkvän, tillbaka med både sitt yttre och sitt inre ödelagt av erfarenheterna från Irak-kriget, för det här sker 2005. Systern Juliet, hon som är ”the beautiful one”. Medan Cressida misstänkliggörs, pojkflickan, hon som aldrig passat in i staden Carthage, som är svår att älska, svår att tycka om, kanske rentav svår att acceptera – för hon är annorlunda. Udda. Avvikande. Hon som genomskådar föräldrarnas kärlek som medlidande, för att hon inte lyckas vara tillräckligt lyckad.


Oates fångar in hennes personlighet exakt, denna försvunna flicka, och det hör till hennes främsta egenskaper, hur hon visar: så här ska karakterisering gå till. Den frånvarande är så totalt närvarande i denna polyfona roman, ett givet centrum för intrigen, en stor gåta, en liten gåta – en tvärhand hög, osynlig som luft, försynt, en modern Jane Eyre, för ja, romanen har en hel del insmugna paralleller till Charlotte Brontës roman, liksom den inte bara inleds med ett citat ur Fjodor Dostojevskijs Brott och straff utan lägger in flera anspelningar på Raskolnikovs brott och försoning. Det finns slutligen också en smidig diskussion kring Mary Shelleys monsterroman Frankenstein.

Carthage är alltså mer än en thriller, en önskedröm för en läsare som tröttnat på de rakt strömlinjeformade deckarna, även om de intertextuella trådarna läggs tunt som den spindelväv som Cressida ibland själv använder i sina bildliga liknelser. Hon skriver en roman om stadens trauma, om skuld och botgöring, men det blir också – utöver bildungsromanen om Cressida – en polemisk roman om både militärens skadliga effekt på mänskligt liv och om fängelserna och om dödsstraffet, illustrerad av ett långt plågsamt dokumentäriskt studiebesök på en sådan anstalt för tungt kriminella, med en ursinnig satirisk udd riktad mot fängelsechefens människosyn. Att läsa Oates romaner allegoriskt, att däri se schematiska bilder för det amerikanska samhället, är lockande – ja, och här låter hon skickligt offer och förövare gå in i varandras roller.   

Med sin osvikliga inlevelse lyckas Oates gå in i plågan, och hennes distanslösa och gränslösa inställning smittar av sig. Hennes roman rör sig i cirklar, där de olika karaktärerna hanterar traumat på skilda sätt. Mest framträdande i pappans förtvivlan. Hon gör det hon behärskar, ja, för det är en roman med bekant tematik – men det är som att hon ger sig ut på okänd mark därifrån, utan att riktigt ha klart för sig vad som ska inträffa. Som läsare delar du ovissheten, gör dig beredd på överraskningar som förvisso infaller, men med dubiösa intentioner, som skapar onda vibrationer. Oates skriver rastlöst, med ett driv som pushar historien framåt och vidare och lägger en otålighetens rytm över det skrivna.  

Ett av Cressidas intressen var M.C. Eschers labyrintiska teckningar, och nog har Oates prosa generellt liknande kvaliteter, alltså gotiska förtecken med en värld som uppvaktas av oordning och bildlig förstörelse. Men här har hon hittat en helt förträfflig liknelse, som får den kanske övertydliga referensen till det historiska Karthago att ändå fungera, liksom att pappans namn fräckt nog är Zeno, med flera påminnelser om den historiske Zenos berömda paradox om rörelsen som något oändligt inom ett ändligt utrymme. Cressidas öde kan också jämföras med Schrödingers katt – ni vet, den som i lådan är vid liv så länge du som människa inte kikar efter, men också antingen är levande eller död (levande och död?) så länge du avstår från att stilla din nyfikenhet, och pappans öde med Kung Lears – båda liknelserna nämns i förbifarten av Oates, men till det speciella hör hur hon inte trollar bort sig med alla sina allusioner och referenser, utan styr sin obönhörligt unika berättelse med fast hand på rodret. 

En annan paradox är väl hur Oates klarar av att skildra militärlivet så ingående. Kanske distansens paradox behöver uppfinnas, att först den som betraktar något utifrån kan skildra det ingående nog – liksom hur hon som inte har några egna barn kryper in i skinnet på föräldrarnas känslor när dottern är försvunnen och visar exakt hur en oro ska skildras. Det stora tricket är att utgå från människorna, för även om Oates har en historia att berätta är det människoskildringen som är hennes fokus – och det är Cressida som är romanens nav och stora/lilla mysterium. Du vill henne väl, önskar att hon ska återfinnas utom fara. Denna kufiska kusliga person, som kallas ”kanske autistisk”, med den där amatördiagnosticeringen som samtiden abonnerar på.

Åtskilligt har sagts om Oates brådska när hon skriver, och felfinnare brukar gotta sig åt vad de uppfattar som redundans och onödiga upprepningar. Visst, en strängare revidering kunde nog ha rensat bort att en kvinna är ”gut-sick” på ett uppslag och när hon på nästa uppslag återger händelsen för sig själv var hon ”not gut-sick”, eller att hon felaktigt tillskriver W.H. Auden citatet ”We are all here on earth to help others; what on earth the others are here for, I don’t know”, eller att det är osannolikt att en mobiltelefon som långsamt tappas mot asfalten skulle splittras i dussinet bitar (å andra sidan är det en för romanens tematik bättre bild än den mer troliga: en spricka i glaset, en flisa i något hörn).

Men då missar man en ohyggligt spännande roman, som infriar alla ens förhoppningar om konstverket som något lika politiskt som estetiskt sammanhållet. Det är sällan detta sker med sådan inlevelse, eller med sådan ackuratess. Dessutom: när många ojar sig över att Oates böcker är för långa, kan jag om denna infernaliskt spännande bladvändare säga att dessa knappa 500 sidor långt ifrån är tillräckligt. Den slutar där den borde börja, eller så känns det åtminstone.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar