I motstånd växer tanken. Från Klara Johansson till Simone de Beauvoir, Crister Enander

I Crister Enanders nya bok skriver han enbart om kvinnliga författarskap som betytt mycket för honom. Det är gott om insiktsfulla porträtt och skarpa läsningar, i en respektingivande och inspirerande bok.

Jag är inget fan av kvotering. Därför blir jag lite misstänksam när jag ser att Crister Enander till sin nya bok I motstånd växer tanken valt att uteslutande ägna sig åt just ”kvinnliga författare”, då han tycker att en av hans senare böcker gett fel intryck av hans läspreferenser.

Medan hans tidigare bok Om natten ringer de döda var en utpräglad tankebok skriver han nu mer renodlade litterära essäer, med inskjutna dagboksanteckningar som snyggt flätar ihop och skapar övergångar mellan de olika författarskapen. Syftet är alltså att skildra kvinnor som betytt mycket för honom – både i litteraturen och i det som med Italo Calvinos vackra omskrivning för verkligheten lyder ”den oskrivna världen”.

Då blir det personliga och närgångna texter om förälskelse, där steget inte är långt från verklighetens kvinnor till litteraturens dito. Som Virginia Woolf, som ägnas den längsta essän. Han lyfter fram hennes essäer och dagböcker, och menar att det blir lättare att läsa hennes romaner när man tillägnat sig dessa icke-fiktiva texter. Några andra kvinnor Enander skriver om är Simone de Beauvoir och Mary Wollstonecraft, men också nutida namn som Joyce Carol Oates och Amanda Svensson.

Det hela är gjort med så stor hängivenhet att jag påminns om hur flitigt litteraturkritikens kris har debatterats i början av innevarande år. För det är så här bra kritik ser ut: den serveras med en stor portion kunnighet som det ringlas stark entusiasm över. Enander skriver också chosefritt, som om det akademiska tungrodda är helt maktlöst mot honom.

Han läser med en typ av inlevelse som det är lätt att avundas. Eftersom han förefaller sakna ideologiska intressen styrs han mer av ett frihetsideal. För honom är det nog viktigare och större att tänka fritt än att tänka rätt. Han förordar ett självständigt tänkande, som jag gärna följer och tar del av. Det sker också med hjälp av en avväpnande självrannsakan, och en beundransvärd vetgirighet.  

Ibland finns det ändå en risk att det blir förutsägbara hyllningar till kvinnor, liksom att jag kan störa mig på den lite väl flitigt använda formeln ”få författare kan som X skriva om Y så här bra”. Till slut blir det trångt i denna krets av ytterst få. Enstaka fadäser som att Bodil Malmstens kverulans har samma dignitet som en grekisk tragedi kan jag bara till nöds fördra.

Det är ändå välkommet med dessa angrepp mot nutidens ointresse i det Enander själv uppfattar som intressant. Han representerar en typ av gammeldags bildad läsning som blir allt mer sällsynt, allt mer reaktionär. I vissa avseenden blir det också en berättelse om ett förändrat Sverige, från det sena 1960-talet och framåt, med ett minskat intresse för det Enander ägnar sig åt.

Så den vantrivsel i samtiden som han förevisar undviker gnället, och blir ett mer konstruktivt varsel. Få författare kan som Crister Enander skriva om litteratur så här bra.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/3 2015)