att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 feb. 2015

Män förklarar saker för mig, Rebecca Solnit



Den amerikanska essäisten Rebecca Solnits bok om feminism är frigörande och inspirerande. Det är en ynnest att ägna sig åt hennes iakttagelser, lika skarpa som de är utvecklande.

En man får höra att författaren Rebecca Solnit har skrivit en bok om den banbrytande 1800-talsfotografen Eadweard Muybridge, och börjar berätta för henne om en mycket viktig bok som han har hört talas om i samma ämne. Efter en viss tid lyckas Solnits vän  avbryta mannen och påpeka att det faktiskt är Rebecca som har skrivit den mycket viktiga boken som han talat sig varm om. Han blir askgrå i ansiktet. 


Utifrån detta ”in your face”-ögonblick lanserar Solnit termen ”mansplaining”, i essän ”Män förklarar saker för mig”, ursprungligen publicerad på internet 2008 och nu samlad som titeltexten i en fin samling. Det är inte helt lätt att översätta ”mansplaining” – typ ”mansklara”, försöker översättaren Helena Hansson till denna välkomna svenska utgåva. 

De nio texterna – två fler än i den engelskspråkiga version jag läste i somras – varierar temat könsmaktsordning. Det som kan börja som en relativt oskyldig självbelåtenhet urartar snart till våldtäkt, menar Solnit, utifrån exempel som gruppvåldtäkter i Indien och i USA.

USA, ja Nog har vi det bättre i Sverige, tänker jag, tills jag påminns om hur otäckt väl några av de senare årens våldtäktsdomar samspelar med teorierna Solnit presenterar. Där kvinnor ifrågasätts och uppmanas begränsa sin rörlighet, utan att lagen begär att män ska begränsa sina våldtäkter.

Det här är en sällsynt inspirerande bok. Solnits frenesi smittar av sig på argumenten. Jämfört med de två böcker som tidigare getts ut på svenska – Gå vilse och Det avlägset nära – är Män förklarar saker för mig mer polemisk. Utan att bli tvärsäkert dogmatisk, dock. Även när hon är kritisk är hon generös, som när hon grälar mot Susan Sontag, som annars är en lämplig förebild för Solnit. 

En annan tydlig förebild är Virginia Woolf. Genom att betona de frigörande mekanismerna hos Woolf blir hennes kärleksfulla essä om ”utbrytardrottningen” Woolf en av de bättre jag läst om denna fascinerande författare. Solnit påminner om att vi inte kan veta vilken effekt våra handlingar får i framtiden, så därför kan det som ter sig meningslöst i det korta perspektivet få avgörande betydelse i det längre perspektivet. Här är det aktivisten Solnit som talar.   

Alla tjänar på ett jämlikare samhälle. I tron på att det går att skapa något bättre, ett samhälle med mindre rädsla, mindre förtryck. Därför blir Solnits bok så hoppingivande. Hon är en stigfinnare – den som sätter nivån för efterföljarna. Hon lyckas också göra det svåra begripligt. I många fall, inte minst bland inhemska debattörer, får jag intrycket av det motsatta: det enkla görs obegripligt. Hennes tonfall är vardagligt, drastiskt, i samtalston, högst inbjudande.  

Lyft blicken, säger hon implicit i dessa nio svindlande texter, höj taket. ”Sapere aude”, som det hette under upplysningen. Jag tar ett djupt andetag, knyter näven.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/2 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar