att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 feb. 2015

Att rädda skolan


Skolan har varit ett flitigt debattämne under hela 2000-talet. Regeringsbytet 2006 föregicks av stora löften om förbättringar, och en förtalad ”flumskola” skulle bytas ut mot disciplin och reda.

Vad var det då som konkret skedde under de åtta åren med Allians-regering, efter löftena? Ökad administration för lärarna, och ännu sämre resultat för svenska skolelever i internationella undersökningar. Diskussioner om vems felet har varit i det förflutna och i nutiden. Och givetvis ett nytt betygssystem. Samt nygamla diskussioner om vid vilken årskurs dessa betyg helst ska införas.
                                                                                                       
Vi kommer aldrig att komma överens om när den rätta tidpunkten är för betyg. Det går att hitta forskning som stöder alla tänkbara alternativ, så nästa gång en politiker hänvisar till ”forskningen”, dra genast öronen åt dig. Eleverna blir stressade om de får betyg i fyran, förvisso, men det är också stressande att inte veta. För somliga elever mer stressande, för andra elever mindre stressande. Det är stressande att få betyg i sexan, åttan, nian, etc. Inte ens en enighet kring betygen kommer att rädda skolan.

Vi kommer heller aldrig att komma överens om disciplinära åtgärder. Keps eller inte? Hörlurar eller inte? Mobiltelefon/bärbar dator eller inte? Det är inte heller här skolans problem kan lösas.

Som vi vet, som alla som följt skoldebatten vet, kommer det att saknas lärare i de naturvetenskapliga ämnena inom några få år. Det är faktiskt ett större problem än kepsarna. Och när debatten om skolan ensidigt fokuserar på problem och misslyckanden finns det anledning att fundera vem som ens är intresserad av att bli lärare längre. I vems syften svartmålas skolan? 
 Skolan på bilden har inget med artikeln att göra.

En ängslig debatt om betyg, läxor, disciplin har låst in oss i prestigefyllda konflikter, med allt mer desperata och högljudda argument. Vi måste tänka annorlunda, för det som skulle kunna rädda skolan är en ny syn på kunskap, en ny syn på bildning.

Det vill säga, den gamla synen på bildning. Så länge vi har ett samhälle som inte betraktar bildning som något i sig eftersträvansvärt, då kommer vi att vara kvar i evighetslånga debatter kring efemära frågor. Ett samhälle där bildning, kultur och intellekt inte har något värde, vare sig ekonomiskt eller statusmässigt, kommer aldrig att leda till utveckling. Då kommer också de svenska cheferna fortsätta vara de minst eftertraktade vid middagsborden efter internationella sammanträden, då de bara kan diskutera ekonomi och golf, medan chefer från andra länder vill diskutera film, litteratur, musik, konst.

Om vuxnas budskap till unga är att det inte lönar sig att studera, då lägger de av. Vi kan prata oss blå i ansiktet om slöheten hos de unga – men det är bara frågan om minsta motståndets lag och vikten av att växa med svåra uppgifter. Det finns ju ett värde i att lära sig saker, men det tar tid. Ingen ifrågasätter att det tar tid, men debatten om skolan handlar i allt för hög grad om genvägar. Läxors avskaffande, datorerna som någon slags magiska sökmotorer ska låta kunskapen översvämma den stackars eleven.

Nu har vi nämligen ett val: antingen fortsätter vi på den inslagna vägen och underhåller oss själva till döds, med titeln från Neil Postmans allt mer profetiska bok från 1985, eller så vaknar vi upp ur förströelsedvalan. Vi kan inte längre skylla ifrån oss – ideologiska strider om skolan måste upphöra – och i stället se problemen i vitögat. Om det inte är dags för det nu, då vet jag inte vad vi fortsätter vänta på.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/2 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar