Tjuven & kärleken, Jean Genet

I paradoxerna märks Jean Genets oförlikneliga stil som mest, i metoden att sammanställa polariteter. Smuts och renhet i första hand, och i dess förlängning helgonet och syndaren, som sammanstrålar och sammanstrålas. Men också hjältemodet och fegheten.

Tjuven & kärleken är den roman Modernista väljer att fortsätta utgivningen med, tillsammans med syskonboken Tjuvens dagbok (mer om den inom kort). Det är Nils Kjellströms översättning från 1957 som har återanvänts, och välgärningen i detta Genet-projekt, som inleddes med de två böckerna Rosenmiraklet och Matrosen & stjärnan för två år sedan, kan nog bara uppskattas av den som uppskattar hans sällsamt livfulla blandning av högt och lågt, och den kontaktyta som uppstår i skönhetens nedsolkning. Martina Lowden har skrivit ett ambitiöst och skitfint förord – läs egentligen hellre det än den här krampaktiga texten!

Här är fängelsemiljön både unken och eterisk, både skitig och ren. Genets värld är den upp- och nedvända: prosan är extatisk, liksom anfrätt av drifter som är lika låga som de är höga, med religionen och tjuveriet som ledstjärnorna. Och över allt svävar konsten, som skjuter sina ljusa pilar av estetik in i den mörka värld han skriver om, eller om det ibland är mörka pilar in i en ljus värld. Om din situation ter sig illa, verkar Genet mena, adla då till godhet denna ondska. Även om tillvaron ter sig djävlig kan inte döden nå dem, för som mördaren Weidmann säger: ”Jag är redan längre borta än så.”

Ändå handlar romanen om döden, om död, och det är transvestiten Divine som är ett slags centrum i den virvel som Genet skriver fram. Hon är död. Allt är ändå en svart fantasi, en grotesk dröm. Som visar vad som finns att lära av livet, av människorna.

Könsidentiteterna upplöses. Mördaren heter Notre-Dame (därför heter boken i original Notre-Dame des Fleurs). Goethes Mignon är Genets kille. Divine är både oskuldsfull och perverterad, och de hårda insikterna fälls utan pardon: ”Det enda sättet att undgå skräcken för det förskräckliga är att kasta sig i det förskräckligas armar.” (Låter inte det som modern KBT?) Genet hittar nya uttryck för det förhärdade, med hjälp av språkets obevekliga hårdhet.

Hans vinddrivna gestalter är ömsint fångade i den här ordvirveln, närda av lika mycket opålitlighet som av förtvivlan. Förnedringen är en riktning, och genom att göra det självvalt kan den utsatte ta kommandot över plågan. Formeln ”att välja glädje” byts ut mot ”att välja föraktet”, med förnedringen som konsekvensen av detta val. För glädje är inte ens något alternativ.

I den här stundtals hädiska sammanblandningen mellan kysk kyrklighet och oansvarig oanständighet finns provokationen i blasfemin: ”En liten droppe blänker alltid på yttersta änden av vigvattenskvasten, liksom på Albertos ståkuk när han nyss pissat på morgonen.” Någon handling är inte att tala om i dessa Genet-romaner, som mer är ett flöde, en virvel (så som Gombrovicz romaner är en svart ström), fortlöpande rapporter från ett kristillstånd, en förtvivlans sista utväg i att sjunga ut sina plågor. Det är en allt eller inget-litteratur, så du kan aldrig tro att det går att nöja sig med att ha läst någon enstaka bok av den här Genet, nej, du måste genom allt. Böckerna kan inte återges, och inte heller graderas, vare sig internt inom Genets verklista eller externt inom den litterära kanon – där sitter han vid sidan av, busigt hånflinande åt skönandarna, samtidigt som han sneglar efter deras sirliga prosa, som han så skickligt kan efterlikna.

Det är abstrakt, det är konkret. Drömskt och handfast. Driften att uppröra, provocera och äckla har Genet nog lärt sig av Rimbaud, om man behöver lära sig. Det är nog inget val heller: snarare det nödvändiga och enda alternativet, för att livet ska ha någon form av värdighet. I den här romanen fungerar kärleken som botgörelse, det som tar vid när de andra straffen mist sin giltighet.  

Genets bidrag till litteraturen är att ge tragiken en skjuts av patetik. Hans prosa är högstämd, ett på tårna-skrivande som hela tiden jagar efter Högstorden. Det är visionärt, poetiskt, och inte helt lättläst. Ibland slirar han till med sitt ordflöde, men när han hittar tillbaka sker det med en klarhet som skär rakt in i ditt medvetande, med det slags gripande vädjan som bara kan uppstå ur ärligt uppsåt.

Boken skrevs 1942, och utkom alltså på svenska 1957. Att den inte lämnat större spår i vår inhemska prosa ter sig underligt: här finns ingivelserna till en undergångens poetik med en paradoxal förmåga att lyfta oss upp ur den världsliga skiten. Hur mycket Genet än skruvar ned sina formuleringar i neråtriktning blir det aldrig neråtsånger. Han är lika änglalik som satanisk, och hans böcker är ljusa dödsmässor.