Bokvennen + Serier = SANT!

På den tiden jag läste serier fick jag ofta höra hur förkastligt det var, att det var mycket mer uppbyggligt (och sunt) att läsa böcker. Säkert spelade det ingen roll vad det var för böcker, tänkte jag, och läste skräp i några år, allt medan serierna fick bättre och bättre rykte. Så på 80-talet någon gång, när Socker-Conny slog världen med häpnad med sitt schyssta järnrör, började serierna få bättre rykte.

Då vet vi hur det gick: ungarna slutade läsa serier, för vem vill som slyngel ägna sig åt något som vuxenvärlden sanktionerat? Medan ungarna övergett serierna har vuxna nog haft kvar sitt delvis sentimentala förhållande till serier, och med jämna mellanrum kan man läsa att nu minsann är det revival och dags för serierna att ta plats i kulturens finrum. Vad den nu ska där att göra.

Även i nya numret av Bokvennen (4.2014) förekommer den uppfattningen att serierna håller på att bli rumsrena, i Gabriel Michael Vosgraff Moros avskedsledare. Tillåt mig profetian att om femton år kommer någon att säga det ordagranna. Numret har en lekfull intervju med den avgående redaktören, som ska läsas som man läser en serie – upptäckte jag efter att med viss möda orienterat mig genom första sidan. ”Svenskerne är misunnelige, og det med god grunn”, som han säger med anledning av att Norge har en trio lysande litterära tidskrifter i Bokvennen, Vinduet och Vagant.

Det är med nostalgins glasögon jag läser numret, som med undantag för svenska Nina Hemmingsson och franska Marion Fayolle (den senare gör något av det mest originella och gränsöverskridande jag har sett inom serievärlden på senare år) använder norska exempel. En ojämn skara, må jag säga, men att det är mångfalden som fått utrymme här är svårt att överbevisa. Ett utdrag ur Øystein Vidnes serie om Fernando Pessoa visar än en gång att skönlitterär prosa och serier har svårt att samsas – i numret finns också kanske lite för mycket diskussion av en viss estetik som jag har svårt för, superhjälteserierna, som också spillt lite bläck in mot serieversionerna av nordiska deckare, med kända exempel som Jens Lapidus och Stieg Larssons böcker.

Bästa delen i numret är nog en presentation av Scott McClouds seriebok Understanding Comics, som på det beryktade metaplanet förklarar seriemediet på ett sätt som nog till och med jag skulle hänga med i. Fast allra bäst är nog tilltalet generellt i alla de olika delarna, att man investerar så mycket entusiasm, men framför allt respekt, i detta ämne. Som vanligt, höll jag på att säga, för det är ju så att det som är själva förutsättningen för att det blir så här bra är att man har en uttalad ambition att göra något både visuellt och innehållsmässigt.