att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 feb. 2015

Inden for revet, Pernille Abd-El Dayem


”Jeg drømte, at jeg hedder Pernille.” Det är en underbar inledning till denna bok Inden for revet (Gyldendal), skriven av en författare som heter just Pernille Abd-El Dayem. Förlaget genrebestämmer den lockande nog som ”Hjemsøgelser”, och det kan gälla som något av litteraturens grundvillkor – att vara hemsökt är förutsättningen för att skrivandet kan börja. Som läsare liknar jag nog fisken som hugger på allt som glittrar, helt enkelt för att tillräckligt mycket av det håller vad det lovar.

Så börjar det lämpligt nog med drömmen, denna berättande dikt på prosa om ett kvinnligt diktjags upplevelser och hennes tillvaro i en familj av mer instabil karaktär. Och går vidare in i djupare drömmar, in i och vidare mot det som vi kallar Mauritius, med familjehemligheter som blottläggs utan att avslöja för mycket.


Revet är det som avgränsar, som skiljer – typ familjen (det inre) mot omvärlden (det yttre). Där vistas diktjaget, i den säkra miljön, men lyssnar till lockropen från båda hållen, befinner sig i den ambivalens som uppstår i den frigörande rörelsen, där tryggheten och faran kan byta plats, och vän illa kvickt kan visa sig vara fiende. I rörelsen in mot kusten eller ut mot havet, i det vägval som manifesteras i det avgörande i att frigöra sig eller gå under, oavsett var det sker, om i trygghet eller i otrygghet.

Som så många gånger förr: en barndomsskildring. Pernille Abd-El Dayem låter minnena hemsöka sitt vuxna jag, skriver utifrån en förundran som ger skildringen en inre spänning, en osäkerhet som när sig av opålitlighet. Minnena lämnar en inte i fred. Minnena är rovdjuret som vädrat blod: du kan inte tämja det eller styra det åt ett annat håll.

En mamma finns, en mormor finns. Diktjaget minns med hjälp av dofter (mycket tobak), av beröringar – något som litteraturen förmedlar bättre än andra konstformer, den typ av tröst som en hand mot en axel kan bibringa. Abd-El Dayem skriver helt utifrån barnets perspektiv, befinner sig i exakt den ålder – fyller 30 i år – då strängt taget barndomen börjar, det vill säga då minnena lämnar sin bur och släpps fria inom en. Hon skriver också rakt på sak, utan att säga för mycket. Om familjen som gränsen, som det avskiljande.

Det unga jaget dras till killar och tjejer. Det enkla och det svåra i att växa upp – det är en egenskap som bara finns där. Lika väl som du vet vad det är när det inte finns där: en slags ärlighet som bygger på närvaro, en egenskap som det finns gott om i Abd-El Dayems bok, som lever så mycket på att låta självständigheten kallas fram och respekteras på sina egna villkor. Sällan har jag läst en bok som förhållit sig så lojalt med sitt ämne, med sin egen barndom. Och boken vibrerar av liv när hon skriver om väntan på upplevelserna, om huden redo att ta in världen men den är så öm och skör, den huden, och hon håller fast i drömmen fast den är flyktig för den är ändå mer solid än verklighetens sköra klang.

”En vens trætte og kolde krop. Jeg gnider en finger langs hans hårkant. Det landskab dufter godt på mig nu. Salt som et helt lille strandrum. Der kan nogle gange være koldt i et andet menneskes – hans – mund. Dét gør mig euforisk, og jeg syes, jeg er en rødspætte, der ligger i vandkanten og kysser de små hvide skumtunger, bølgerne har. Blød hvid og kold. Hans øjne, som jeg er bange for, at jeg vil komme til at labbe i mig som en eller anden hund. En hund der labber i sig, når den kan. Mens den kan.”

Den typen av resonemang argumenterar du inte gärna emot! I sin drift mot det okända finns det en spänning som är oavbruten, som behålls ända in mot det kryptiska slutet, som lämnar dig otillfredsställd i vissheten att något större måste finnas, att det här inte räcker. En förnimmelse att du bara har sett början på något.

”Jeg drømte, at jeg hedder Pernille.” Det är en unheimliche mening som inleder den här boken. Det skräckartade håller sig sedan på mattan, finns bara i antydningarna, i hintarna, genom den uppväxtskildring som skrivs fram successivt. För vad är drömmen om inte excorcism, där du hemsökts av dina minnen likväl som av dina önskningar. I det som ligger däremellan utspelas Pernille Abd-El Dayems imponerande debutbok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar