Jeg bevæger kun øjnene, Line Toftsø

Line Toftsø är dansk konstnär som nu debuterar som poet på det ambitiösa förlaget Basilisk, med boken Jeg bevæger kun øjnene. Hon är född 1969, och har därmed uppnått den ålder då det tillåts mig att använda kritikerklyschor som ”mognad”.

Men så enkelt är det ju inte, och mognad är inget harmlöst begrepp som kan etiketteras på all poesi som skrivs av fyrtioplussare. Snarare läser jag det som en relativt typisk debutbok, som i viss mån präglas av försiktighet. Det som gör den mer intressant än den gängse debuten blir i stället den konsekventa stilen, och det genomtänkta projektet.

Det sker med hjälp av den blick som antyds redan med titeln, hur jag inbillar mig att Toftsø använder sig av sina erfarenheter som konstnär för att så genomgående utgå från det visuella, liksom i hur färgerna spelar en avgörande roll för dikternas komposition. Hur hon utgår från seendet, låter blicken spela över tingen, över detaljerna. ”A fool sees not the same tree that the wise man sees”, som William Blake skrev i sina ordspråk från Helvetet. Dåren ser mer, och det är tydligt att för Blake är dåren synonym med poeten, den som ser mer.

Titeln är mångtydig: jag rör bara på ögonen, ungefär, men också implicit att det är bara med ögonen jag ser, att det sedda blir kvar där utan att förflytta sig vidare. Det statiska seendet.

Förändring är alltid våldsam, och steget från förändring till förvandling är omärkligt. Den är intensiv, ständigt närvarande i ögonblicket. Kroppen hackar till, hackar sönder, blir fågel, går i bitar. Det som är starkt är okontrellerat: ”vokser og knaser glasdyr / med min stemme  […] / din hals / måder at svæve eller at svulme på / jeg overmandes af ting der løfter sig / bølger af feber og knæt     mit / ben der bøjer sig følesleløst / hænder der udskiftes / fra komfuret lyder råb / og ekko fra det kogende vand”.

Toftsø skriver dikter där sansen tappas bort, där febern råder, där inget går att lita på – allra minst det icke-levande, som husen, som antänds av besjälade tankar som får dem att sättas i rörelse. Identiteter växlas, skepnader rör sig och byter plats med varandra.

I upprepningen visar så Toftsø hur denna opålitliga och föränderliga värld ändå hör ihop, hur dikterna skapar ordning och sammanhang trots att kaoset hotar. Då syns hennes diffusa mönster till slut, och vi kan se hur nya betydelser bildas och nya besked växer fram lika försynt som oåterkalleligt.