Utvecklingssamtal, Daniel Blixt

När vi äntligen kan läsa en diktsamling från skolvärlden är det trist att den inte berör mer än debutboken Utvecklingssamtal. Det är en rapport utan fördjupning, som sysslar med plattitydens platta konst.

En diktsamling som äger rum i skolmiljö, det hör inte till vanligheterna. Nu debuterar gymnasieläraren Daniel Blixt med Utvecklingssamtal, så då finns tillfälle att stifta bekantskap med skolans vardag.

Trodde jag. Men Blixt oljar vidare ut ur klassrummen och lektionerna och utvecklingssamtalen och återger upprepade misslyckade samtal med sin pappa, som han har en trasig relation med. Han åker på resa till olika länder, berättar om turistens sisyfosarbete, och intrycket från en längre resa summeras: ”Varför är Indien som det är?” Så hör han några män tala arabiska, och börjar tänka på arabiska våren.

Att i en dikt nämna en kyrka, ett valv och en piazza gör inte dikten automatiskt till Tranströmers ”Romanska bågar”. Blixt spänner sin båge för lågt, nöjer sig med att registrera. Korsbefruktat med elevsamtalen finns inblickarna i ett diktjag som känner sig otillräcklig som lärare och som människa. Han går vilse i betygskriteriernas byråkrati, och det är inte svårt att som lärare känna igen sig.

Det är inte heller svårt att sympatisera med det här sympatiska projektet: Blixt lägger gärna huvudet på sned, och jag vill inte ifrågasätta uppsåtet eller äktheten. Jag tror nog att han verkligen ömmar för sina elever. Han noterar deras frånvaro utan barskhet, får svårt att rapportera den vidare när dess orsaker är så uppenbart dystra.

Men problemet är att vi inte får någon vidare genomlysning av skolans värld. Blixt nämner dramatik och stora känslor, trauman, men han petar bara på dem utan att intressera sig på djupet för vilka komplikationerna blir. Bara glimtvis släpps vi in för att få tillgång till besynnerliga kolleger och lektioner där man läser om Förintelsen och skrivuppgifter kopplade till Homeros.

Blixt torde känna till att utan planering blir en lektion sällan lyckad. Därför hade jag önskat att dessa dikter planerats bättre, för så länge avsikten är tydlig går det att vara suggestiv och antydande utan att läsarens irritation aktiveras. Nu finns här för mycket vaghet, för mycket ostrukturerad måttlighet. Är det något lärare ogillar är det brist på struktur.

När Glenn Hysén i augusti 2012 såg en dokumentär om nazismen skrev han på twitter: ”Konsentrationsläger. Hitler. Fy fan va fittigt, d e röva.” Det är inget gott betyg till Blixt att jag får de raderna i huvudet när jag läser hur han kopplar ihop orättvisor mot aboriginerna med sin egen situation med pappan: ”Det har begåtts oerhörda grymheter. / Varför är människor så elaka.”

Att låta en dikt avslutas med följande kupletter kan jag inte heller för mitt liv tycka om: ”När jag cyklar hem från skolan tänker jag / att det inte är lätt att leva. / När jag vaknar på morgonen säger jag: / Det är inte lätt att leva.” Vi får inte heller veta vem han säger det till. Blixt bevarar en mystik kring sitt jag, och det är tyvärr en mystik av det icke fruktbara slaget.     

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2105)