att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 feb. 2015

Kärleken sitter i hjärnan/hjärtat


När jag var femton gjorde min tjej slut efter ett förhållande som jag då uppfattade som långt, cirka tre månader. Efter att ha fått beskedet på tonåringars skoningslösa vis – en kompis lämnade tillbaka mina presenter – gick jag in på mitt rum och grät oavbrutet i en timme.

Men så här i efterhand: var jag ledsen på riktigt? Förmodligen inte. Gråta var bara något man skulle göra i en sådan situation, för det hade jag lärt mig på film, och inte minst av otaliga olyckliga kärlekssånger. Kärlek skulle då reduceras till en pavlovsk reaktion, vilket inte låter så värst skoj. Ett inlärt beteende.  

Det var nog tur att jag ännu inte läst Goethes Den unge Werthers lidanden, för då hade jag förmodligen skjutit mig i pannan. Samma år som min tjej gjorde slut kom den svenska översättningen av Roland Barthes bok Kärlekens samtal, där han hävdar att kärleken är något som finns i språket, i en tautologi vars dubblerade formel lyder: jag älskar dig därför att jag älskar dig. I mitt fall: jag gråter därför att jag gråter.

I många av de bästa kärleksromanerna jag har läst är kärleken grym och destruktiv, något som tar dig till saligheten enbart för nöjet att slunga dig ned i misären. Det är kärlek som sjuder av sinnlighet. Kanske allra mest extatiskt i Elizabeth Smarts 40-talsroman Vid Grand Central Station där satt jag och grät.

Elizabeth Smart.
Den starkt självbiografiska romanen om den kanadensiska författaren som inleder en förbjuden och olaglig relation med den gifte poeten George Barker utkom i nyutgåva i höstas på Lind & co. Olaglig, därför att kvinnor yngre än 28 år inte tilläts passera vissa amerikanska delstater, om poliserna misstänkte prostitution. Smart förhördes av FBI i tre timmar. Här befinner sig kärleken nära vansinnet, i en aggressiv koreografi med alla sinnen.

Kan kärleken då förklaras enbart med känslor? Med dessa exempel att tillgå ser det ut som att det definitiva har sagts. Barthes visar dock att även dessa känsloöverskott filtreras genom ett språkligt utryck, och jag vill inte argumentera mot den som i Smarts roman bara ser klichéer. På ett seminarium på Bokmässan svarade Lena Andersson på frågan var kärleken sitter med att resolut peka mot sitt huvud.

Hennes två böcker om Ester Nilssons intellektuella besatthet har ofta lästs som dissekeringar av kärleken, vetenskapliga utfall mot det hon kanske uppfattar som klichéer. Hennes resonemang är hyperrationellt, och känslorna skärskådas metodiskt och sakligt.     

Nyligen utkom Åsa Nilsonne med kärleksromanen H, med hippocampus som huvudperson. Utifrån detta ovanliga berättarperspektiv ges vi nya insikter i modern hjärnforskning, på ett underhållande och fyndigt sätt. En hjärnforskare förälskar sig i en skådespelare, men det är inte helt okomplicerat, då hippocampus lägger sig i och argumenterar mot i första hand amygdalas belöningssystem.    

Mina sympatier, ligger de då hos de överspända känsloknarkarna eller hos de intellektuella hjärnanalytikerna? I sin nya roman Celestine skriver den danska författaren Olga Ravn att ”förälskelsen är ofrivillig som en barndom”, och nog är det så, med Hjalmar Söderbergs lakoniska ord från Den allvarsamma leken: ”Man väljer inte”. 

Hur smarta de här nya svenska romanerna än är: den enda smarthet jag godtar tillhör Elizabeth Smart. Tvingades jag välja skulle jag lätt skänka bort romanerna av Lena Andersson och Åsa Nilsonne för att ha plats åt mina olika utgåvor av Vid Grand Central Station där satt jag och grät, för att den presenterar en passion ”högre än bomber eller skrik eller ångerns tickande i bröstet”. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/2 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar