att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 feb. 2015

H, Åsa Nilsonne


Det finns romaner som är för smarta för sitt eget bästa. Den fällan lyckas Åsa Nilsonne undvika i sin übersmarta roman H (Natur & Kultur). Bokstaven ”H” är initialen för huvudpersonen, en manlig hjärnforskare, men kan också indikera just ämnet för hans forskning, hjärnan, likväl som det kan stå för Hippocampus, som för ordet i denna udda berättelse.

I korthet utspelar den sig under ett dygn, där berättarjaget är något så ovanligt som Hippocampus. En rätt störig figur – lite arrogant, smått storhetsvansinnig och nyckfull, men också besatt av ordning och att systematisera. När människan H håller på att bli förälskad i D (skådespelare eller fotomodell, jag minns inte!) får hjärnan mycket att göra, där kortex och amygdala grälar om vem som ska få sista ordet, i lekfulla dialoger med hippocampus. Fiktionen bryts ibland av mot korta essäer om just minnet. Hippocampus fungerar som maktfullkomlig drömregissör, inte helt utan otrevliga egenskaper.   


Det är underhållande, det är tänkvärt, det är finurligt, det är ofta kvickt. Även om Nilsonne skriver med lätt fotarbete kring vokabulären och nätt syntax för hon djupgående resonemang kring vad ett jag består av, likväl som minnesprocessering: ”Ett minne […] är inte något som skedde i det förflutna. Ett minne är något vi skapar i nuet.” Stilen är stringent, möjligen väl korthuggen på sina ställen – men det är kanske priset man får betala när någon så ordningsam yttrar sig.  

Här finns ofta en balans mellan det lättviktiga och det initierade: Nilsonne är ju professor i medicinsk psykiatri, och utgår från förra årets Nobelpristagare i medicin, som forskat på platscellerna. En bro byggs mellan naturvetenskapen och humaniora, en bro där hon låter Haruki Murakami, André Breton och Anaïs Nin traska på.  

Ironin är granne med medkänslan i denna underliga roman; ibland är det rentav sofistikerat, och jag kan föreställa mig att någon med större inblick i fackkunskapen låter sin läsning röra sig mer obehindrat än min något styltiga. Några skämt är nog av det mer interna slaget. 

Nilsonnes roman är ett experiment, men inte helt det du kanske förväntat dig. Det är förvisso originellt, men bland tänkbara förebilder hör väl Magnus Härenstams monolog ”Verkmästaren i magen” från 70-talet, eller Gabriella Håkanssons roman Hjärnmänniskan från 2007. Med sitt uppsåt att dissekera kärleken kan man förstås också tänka på Lena Anderssons två böcker om Ester Nilsson, även om H egentligen inte alls har något med de böckerna att göra. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar