att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 okt. 2012

Det var jag som kom hem till dig, Nina Hemmingsson

Du vet att det var (för) länge sedan du läste tecknade serier när du i ett samtal refererar till Lena Ackebo som exempel på kvinna som är serietecknare, och de andra stirrar på dig som vore du en idiot, och börjar rabbla namn som Liv Strömquist och Nina Hemmingsson. Du nickar bekräftande, ”ja, dom också, visst …”

Ungefär som med humor: jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på äldre män som har snackat om förträffligheten hos Hasse å Tage, den oövervinneliga förträffligheten. Nåja – humor och poesi är inga såta kamrater, eller borde inte vara det, tänker jag när jag läser serietecknaren Nina Hemmingssons debut som poet, i boken Det var jag som kom hem till dig.

Men, vänta nu: Karl Kraus menade för hundra år sedan att begreppet ”dålig poesi” är att betrakta som närmast en tautologi, för antingen är det bra, och då är det poesi eller så är det dåligt, och då är det inte längre poesi, utan något annat. Ungefär så tänker jag när jag läser Hemmingssons dikter, att det här är inte poesi.

Men så är det ju med rätt mycket som ges ut under den här beteckningen. Fyndigheter som vi känner igen dem från den tiden det brukade hetta ”poetry slam”, alltså sådant som ska väcka igenkänning, lite lagom instämmande. Här kryddat med utanförskapet i att växa upp, det som är för djävligt för alla riktiga människor, och ödsligheten runt omkring dig.

Att växa upp rätt in i kraven, neuroserna, våndan – den ständiga frågan: duger jag? Hemmingsson bemöter det hemska med en slags näpen charm, samtidigt som hon vill vara vågad, men då tycker jag att hon inte är tillräckligt insyltad i det farliga som hon flirtar med. För det räcker inte med att säga ”fitta” och ”knulla”, eller att låtsas liera sig med grannens slynglar och leka huligan med dem. Det räcker inte när uppsåtet mer handlar om att vara till lags, vara till lags med billiga skämt.

I stället för poesi blir det typiskt svenska iakttagelser som kunde ha platsat i någon av Fredrik Lindströms lika poänglösa diktsamlingar (som innehåller lika lite poesi som den här). Här blir det banalt och uttråkande, och den där löftesrika ödsligheten som kunde skönjas i några av de tidiga dikterna i samlingen leder ändå bara till en tomhet i slutändan.

6 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Ja, eller tautologi (jag tog bort en dublett).

    SvaraRadera
  3. Men, vänta - är det så självklart att det komiska ska exkluderas ur poesin? Är Dantes storslagna verk inte poesi?, är hela antikens komoidia död?, är det bara jag som skrattar varmt åt Eliots fina kattbok?, är det bara jag som skrattar lidande åt (bland många andra) Per-Eric Söders plågsamt väckande diktslag. Och hur är det egentligen med tidigare recenserade S.Larsson - han skämtar ju ibland i sina dikter!(eller - läser jag honom helt galet?) (ser att jag gör mig samma brott skyldig som du skriver om: alla är gamla, eller döda som jag nämner). Och förresten: skrattet och gråten är nog närmre varandra än man först vill erkänna.

    Dessutom måste man nog påminna sig själv om att det helt allvarliga också är komiskt; ofrivilligt parodiskt i sina tillgjort stela poser… Bland saker som man (inte) gillar finns nog också risken nära att man gör omdömena alltför generella. Att det finns banal "rolig" "poesi" betyder inte att det inte finns rolig poesi!

    SvaraRadera
  4. Jag kände också bara tomhet av den här diktsamlingen och blev besviken, eftersom jag hade sett framemot den sedan i våras.

    SvaraRadera
  5. Hm, jo ... Men Larsson menar nånstans också att när en författare medvetet strävar efter skratt han han misslyckats, att då vill han bara bli gillad. Nog håller jag med om att han är rolig, men det är liksom inte huvudsaken när han skriver.

    Det är för länge sen jag läste Eliots kattdikter, men jag kommer ihåg att jag brukade högläsa för barnen Lotta Olssons diktbok om hundar, som de gillade skarpt. såg att den också ska bli musikal förresten, vilket var ganska väntat!

    Ex på rolig poesi som funkar tycker jag finns - Malte Persson, han skojar rätt friskt. Aspenström ibland, kanske. Men vad som är roligt är rätt individuellt, kan vara så att jag har annan smak, att jag gillar andra typer av dikter. Jag gillar ju inte humor överhuvudtaget, dvs sk roliga filmer, till ex.

    Jessica, jag vet inte om jag hade några förväntningar alls, men efter att jag hade skrivit läste jag ett par recensioner i dagstidningar, & de var nästan undantagslöst mycket uppskattande - å andra sidan vet jag inte när jag senast läste en recension av en svensk författare som var kritisk i något avseende ...

    SvaraRadera