att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 okt. 2011

Skiftande speglar. Essäer & porträtt, Crister Enander

För några år sedan gnällde några svensklärare på min skola, på en konferens. Vi får aldrig någon fortbildning, gå på några kurser, lyssna på föreläsningar, åka på resor. Vilda planer gjordes upp för att åka till Island. Min kollega W sa på sitt försynta vis: – Jag tycker det är bra fortbildning att läsa Björns blogg.


Tack, W! Fortbildning finns på ställen där man inte tänker sig att de finns. På en blogg, liksom. Själv brukar jag fortbilda mig med att läsa böcker som har anknytning till mina ämnen – det ger ofta mer än att åka på dessa dyra fortbildningsresor, där en fyrtiofemminutersföreläsning sällan blir lika bestående som läsningen av en bok på säg 283 sidor.


Som Crister Enanders bok Skiftande speglar. Essäer & porträtt (h:ströms), som samlar några av hans texter från senare år. Det är fort- och folkbildning, och det är en uttalad ambition från hans sida, att det här ska vara tilltalande och angeläget. Du får åka på många kurser för att skramla ihop till mycket lärdom som samlas i dessa sammanlagt 48 texter.


Han skriver om främlingens blick, om att inte tillhöra. Som klassresenär väntar man bara på att avslöjas, på att använda besticken på fel sätt (bildligt och bokstavligt: det finns få människor som jag hatar lika intensivt som Magdalena af Ribbing; för mig betyder vett och etikett något helt annat än att veta om vattenglaset ska stå på höger eller vänster sida om vinglaset).


Men Enanders bitterhet handlar mer om vårt lands kulturella förfall. Det är en befogad bitterhet. Bilda oss! skriker mina kolleger. – Gör det själva, säger jag. Enander skriver om sorgen i förnimmelsen i att tillhöra ett utdöende släkte, något Harold Bloom har talat om i många år i många böcker och i många intervjuer: jag kommer att bli exakt likadan, ge mig bara tiden till det. När jag pratar med andra om litteratur får jag alltid känslan av att de menar något annat.


Det är lätt att dela Enanders oförställda entusiasm inför det lästa. Jag kan också undra varför inte fler är så ivriga att förmedla glädjen som det innebär att läsa: för det är kul att vara bildad – det är en glädje som inte kan mäta sig med mycket annat.


Omständigheter ställer det så att jag tar mig an Enanders essäsamling precis efter att ha avslutat läsningen av Virginia Woolfs essäer, i en kommande utgåva på ellerströms förlag (de små förlagen som folkbildar oss). Det är skrivet i ett helt annat temperament, men – det är ett temperament. Enander är busungen, som kaxigt knyter näven i fickan och yttrar sig spefullt. Han är skeptisk och frän. Och hon också: för de har mer gemensamt än man kan tro, där de närmar sig litteraturen från olika infallsvinklar. Båda vill väl: de är båda uppfyllda av ett sällsynt allvar, som ger texterna en prägel av ödesmättad slutgiltighet.


Med Olof Lagercrantz som exempel – en av hans många återkommande samtalspartners – visar Enander hur litteraturläsning är något helt annat än verklighetsflykt: den slungar oss tillbaka mot oss själva, i konfrontation med våra tillkortakommanden, i försök att återupprätta något av vår förlorade (eller bara borttappade) heder. Det är en av den här bokens många befriande insikter.


Boken innehåller grovt uppskattat minnen, möten och porträtt. Dagens Sverige utmålas som ett ynkedomens land, och det är svårt att gå i polemik. Hur fan ska man kunna må och trivas i det här djävla landet? När jag läser beundrande ord om exempelvis Jan Myrdals konsekvens är det svårt att inte tänka på Enanders egna konsekventa hållning.


Vad som förenar Enanders favoriter är att de är verklighetsskildrare, även om jag är rätt säker på att han menar något annat än Göran Greider, när denna snackar om att det är för få av ledamöterna i Svenska Akademien som skriver om verkligheten (de ska alltså skriva om verkligheten på Greiders sätt: några sådana anspråk reser Enander aldrig). Ett sammanhållande tema är också melankolin, att det finns en närhet till svårmodet hos många av objekten här.


Jag roas också av fina skildringar av tonåringens första stapplande steg mot litteraturen, hur den unga hungern ersätts av den vuxnes identiska hunger efter nya upptäcker. Enander stagnerar inte: han fortsätter, och i läsningen blottlägger han nya inblickar. Det är med fantasin och inlevelsen han läser, och till bokens många förtjänster hör hur han lyckas säga något nytt om Ekelöf, genom att blåsa bort det obligatoriska akademiska damm som alltid samlas över våra litterära ikoner. Här skriver Enander friskt och vågat, och betonar det mänskliga hos Ekelöf, det unika hos Ekelöf: gycklare och demon, kan tyckas, och det storartade i rikedomen hos Ekelöf, att han bara ger och ger och ger.


Boken saknar dock publiceringstillfällena för de enskilda texterna. Men det kan jag leva utan, efter att ha vistats i Enanders energifyllda sällskap, där han outtröttligen skriver lika allvarsamt som lättsamt, och alltid med lärdomen på sin sida. Och om det är svårt att säga något nytt om Ekelöf, hur är det då inte med Kafka? Här antyder Enander en symbios mellan Kafka och fadern, som kan ha varit nödvändig för skrivandet av texterna, att Kafka behövde fadern – givetvis på ett undermedvetet sätt, så där som alla djupa sanningar är undermedvetna.

5 kommentarer:

  1. Detta gjorde mig plötsligt, mycket lycklig!

    SvaraRadera
  2. Välskrivet och intressant. Tack för den recensionen, som är något mer än recension.

    SvaraRadera
  3. Tack. Som jag ser det skriver jag alltid något annat än recensioner, alltid något annat, vad nu "något annat" är ...

    SvaraRadera
  4. Jag tog fram och bläddrade i vad jag tror var Crister Enanders första textsamling "Den radikala jukeboxen" (vars namn är taget från ett citat av din favorit Göran Greider som han hånar)efter att ha läst ovanstående.
    Texterna i den där han skriver om författare han tycker om är bättre än de där han skriver ner författare. De senare överväger tyvärr. Men den sidan verkar ha tonats ned med åren.

    SvaraRadera
  5. Man blir trött på det såsiga, otydliga, och icke-refelekterande skrivsätt som är så vanligt på kultursidorna idag. Ett tonfall emellan P3-pratare och fondmäklare, utan substans och utan temperament.

    I ett tidigt nummer av Res Publica skrev Enander - och han var då inte mer än ett par och tjugo - en av de bästa analyser jag sett av Anders Ehnmarks Maktens hemligheter, dess grepp på politiken och dess implikationer i fråga om hur förändringar går till, eller borde gå till. Det var så klöart för långt för kultursidorna även då, men en nerstruken version hade mycket väl kunnat stå i Sydsvenkan eller Aftonbladet om han haft rätt kontakter. Idag ser kulturskribenter det som sitt mål att lära sig formulera den perfekta tioradersnotisen och att få supa med Alex Schulman och Blondinbella, och debatt med ambition och ärlighet förekommer knappt i vanliga tidningar längre. Allt Enander skriver är förstås inte bra, men han är ett ovanligt tydligt exempel på hur mycket som har gränsats ut från kultursidorna för att bereda väg för allt joller om populärkultur och målgruppsorienterat strunt.

    SvaraRadera