Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 okt. 2011

Sfinx, Christine Falkenland

Efter fyra instängda romaner visade Christine Falkenland med Öde (2003) att hon var förmögen att föra den där instängdheten vidare, utan att tappa i förtätning och intensitet. Hur floskulöst det än må låta med dylika utfästelser, så tvekar jag inte att kalla den för en av 2000-talets bästa svenska romaner.


Det hon har skrivit därefter har varit lite mer tveksamt, i mina ögon. Men skam den som ger sig, så här finner jag mig själv sittande med Sfinx, roman nummer åtta i hennes oeuvre. Det är den första hustrun som för sin talan, hon som i andra(s) romaner kan heta Bertha Mason – här saknar hon namn, men om Brontës västindiska Messalina saknade språk och repliker tar Falkenland igen detta med råge, då den namnlösa kvinnan skriver brev till före detta makens nya kvinna.


Brev efter brev, sida efter sida av prickskytteraseri. Förtvivlan och svartsjuka är sällan snygga kompanjoner, utan det är bara oskönt, smutsigt svettigt och äckligt. Breven förutsätter en läsare: troligen skickar hon dem aldrig, men du som läsare inbjuds, blir voyeuren, som får en inblick i den privata misären, eländet som stegras.


Det här är Falkenland erkänt bra på, men frågan är hur konstruktivt det är, den här gången. En bitterhet utan nyansering, utfläkt över drygt två hundra sidor. Det är nog lätt att uppfatta det som en aning stillastående. Romanen blir en uppvisning i den monomana monologen. Långsamt växer en slags kontur fram av huvudpersonen: hon medicinerar, målar, tar sig allt närmare den åtrådda familjens sfär, med lönndomsbesök där hon utför onämnbara handlingar i deras sovrum, på deras kuddar, på deras tandborstar …


Språket är som vanligt hårt hållet, med korta meningar som landar i tunga kadenser. Det är bibliskt och litterärt, med allusioner till allt från Erik Lindegren till Aleister Crowley, och kan nog ses som en aning patetiskt, men då är det en patetik som flirtar med den innebörd ordet hade för drygt hundra år sedan, vilket skapar en spänning i texten, hur två olika förhållningssätt bryts mot varandra; dels det urgamla och nästan uråldriga känslosamma, och dels den moderna uppfattningen där känslor reduceras till något störtlöjligt.


När Falkenland skrev gotisk poesi på 90-talet hånades hon för att hon skrev exakt likadana saker som hon hyllas för nu: hennes författarskap är konsekvent, och det är förstås en styrka, samtidigt som det blir en fråga om smak om man vill fortsätta grotta in sig i hennes vältrande av elände. Hon fortsätter låta fraser och titlar från tidigare verk spela med i texten. I sin andra diktsamling Huvudskalleplatsen (1992) skriver hon: ”Ska jag berätta om Grisen? / Ska jag berätta vad Grisen gjorde med mig?” Här låter hon huvudpersonen ställa frågan: ”Skall jag berätta för dig? Skall jag berätta vad han gjorde med mig?”


Om svensk litteratur har saknat en stalkerroman får vi den här, i Falkenlands lovsång till besattheten. Vad jag imponeras av är hur hon klär av människan sin civilisation, visar att hon är ett utklätt djur, en primitiv varelse som drivs av primitiva instinkter. Men det kan också förklaras med att huvudpersonen är galen, att det är lätt att distansera sig från henne, med ett lättat ”det där är ändå inte jag” tillhands.


Den självföraktande kvinnliga protagonisten kanske är en anomali, en obekant stämma som skriar i det tomma. Eller så tar hon bara våra dolda drifter och kanaliserar dem, blir ett språkrör för fegheten hos oss som har lyckats anpassa oss.

2 kommentarer:

  1. Intressant recension. Jag är mycket nyfiken på "Sfinx" bland annat av den anledningen att Christine Falkenland ägnar sig åt de där låga känslorna som de flesta av oss bär på, men som hålls nere med diverse försvarsmekanismer. Det är fascinerande när patetiken och desperationen tillåts träda fram i all sin nakenhet. Ett av samtidens allra grymmaste epitet är ”desperat”. Man kan höra det på krogen framåt stängningsdags. Inte han, säger väninnorna till varandra: ”Han är ju desperat.” Att vara desperat innebär alltså att man tydligt – alltför tydligt – röjer sin längtan, kåthet och/eller ensamhet. Det är det värsta man kan göra. Blotta sig sådär patetiskt och bortom all självkontroll. Ju mer desperat man är, desto större är sannolikheten att man får gå ensam hem. Christine Falkenland har skrivit en stalkerromanen, kanske den första, enligt Bernur. Sting, sångare i The Police, skrev kanske den första stalkersången i ”Every breath you take” Liknande tema undersöker även (ständigt aktuelle) Ulf Lundell i sången ”Hon” på cd:n Club Zebra (Finns även på Spotify) Berättarjaget ser hur ”Hon” kommer in tillsammans med sitt sällskap på krogen/restauranten. Han sitter tyst och studerar henne på avstånd. Kväll efter kväll, samma sak. Hon finns i hans tankar natt som dag och lämnar honom aldrig i fred. Han är övertygad om att han skulle kunna ge henne allt det hon vill ha om hon bara ville ge honom en chans, men hur ska hon kunna göra det när han aldrig törs säga något till henne. Det förefaller vara en man med ett alltför stort hjärta i en tid då förhållandena ska vara väl övervägda och coola. Ett slags fickförhållande som kan plockas fram ur fickan när man har bruk för dem. Så att man får full lycka och inga bekymmer. Kanske känner lyssnaren sympati för berättarjaget som så uppriktigt blottlägger sin desperata längtan efter kvinnan i fråga. Oavsett vad så verkar Lundell vilja komplicera bilden något. Så i mitten av sången förändras stämningen; temperaturen i den redan heta latinoinspirerade musiken höjs ytterligare och kulminerar i ett hetsigt och febrigt gitarrsolo. Lundell driver desperationen längtan och ensamheten hos sitt berättarjag ytterligare ett steg och visar vad som kan ske med en person som tvingas gå ensam hem kväll efter kväll. Desperationen övergår i en okontrollerbar besatthet. Riktigt obehagligt börjar det bli i slutet av sången: ”Måste ha henne om jag så ska ta henne. Jag har den här svarta rösten i mitt blod som viskar Ta henne!” Nu är bilden av den här mannen en helt annan. Är det en stalker och/eller en presumtiv våldtäktsman som väntar på rätt tillfälle? Något svar ges inte. Det intressanta i sången är glidningen ifrån det normala tillståndet av längtan och hur det genom isolering? förskjuts och börjar anta allt otäckare former.
    I Falkenlands roman ”Sfinx” är huvudpersonen en kvinna. I Lundells ”Hon” är huvudpersonen en man. Det kunde vara intressant att jämföra hur Falkenland respektive Lundell skildrar stalkerfenomenet? Likheter och skillnader.

    SvaraRadera
  2. Ja, det var många i Sverige som blev förvånade, som gillade Polices låt för att den var så vacker och så, och tänkte aldrig på att texten är ganska vidrig: När Sting sjunger "Oh can´t you see, you belong to me ..." är det något av rockhistoriens mest skräckinjagande ögonblick ...
    Annars har ju Gina Jacobi skrivit låten Kaninkokerskan:
    "När fattar du vinken?
    Ett piller i drinken?
    Någonting som kan suddas ut ...
    En kudde i sömnen?
    När dog hela drömmen?
    Du tror du kan andas ut, men ..."

    Ja, en jämförelse, mellan Lundell och Falkenland. Det finns gott om material hos den senare i alla fall: det är en tematik som hon återkommer till, och mycket av det hon skriver om i Sfinx fanns också i Öde, en roman som jag alltså tycker är mer fulländad. Fast Sfinx var bättre än jag hade trott ändå ...

    SvaraRadera