Sfinx, Christine Falkenland

Efter fyra instängda romaner visade Christine Falkenland med Öde (2003) att hon var förmögen att föra den där instängdheten vidare, utan att tappa i förtätning och intensitet. Hur floskulöst det än må låta med dylika utfästelser, så tvekar jag inte att kalla den för en av 2000-talets bästa svenska romaner.

Det hon har skrivit därefter har varit lite mer tveksamt, i mina ögon. Men skam den som ger sig, så här finner jag mig själv sittande med Sfinx, roman nummer åtta i hennes oeuvre. Det är den första hustrun som för sin talan, hon som i andra(s) romaner kan heta Bertha Mason – här saknar hon namn, men om Brontës västindiska Messalina saknade språk och repliker tar Falkenland igen detta med råge, då den namnlösa kvinnan skriver brev till före detta makens nya kvinna.

Brev efter brev, sida efter sida av prickskytteraseri. Förtvivlan och svartsjuka är sällan snygga kompanjoner, utan det är bara oskönt, smutsigt svettigt och äckligt. Breven förutsätter en läsare: troligen skickar hon dem aldrig, men du som läsare inbjuds, blir voyeuren, som får en inblick i den privata misären, eländet som stegras.

Det här är Falkenland erkänt bra på, men frågan är hur konstruktivt det är, den här gången. En bitterhet utan nyansering, utfläkt över drygt två hundra sidor. Det är nog lätt att uppfatta det som en aning stillastående. Romanen blir en uppvisning i den monomana monologen. Långsamt växer en slags kontur fram av huvudpersonen: hon medicinerar, målar, tar sig allt närmare den åtrådda familjens sfär, med lönndomsbesök där hon utför onämnbara handlingar i deras sovrum, på deras kuddar, på deras tandborstar …

Språket är som vanligt hårt hållet, med korta meningar som landar i tunga kadenser. Det är bibliskt och litterärt, med allusioner till allt från Erik Lindegren till Aleister Crowley, och kan nog ses som en aning patetiskt, men då är det en patetik som flirtar med den innebörd ordet hade för drygt hundra år sedan, vilket skapar en spänning i texten, hur två olika förhållningssätt bryts mot varandra; dels det urgamla och nästan uråldriga känslosamma, och dels den moderna uppfattningen där känslor reduceras till något störtlöjligt.

När Falkenland skrev gotisk poesi på 90-talet hånades hon för att hon skrev exakt likadana saker som hon hyllas för nu: hennes författarskap är konsekvent, och det är förstås en styrka, samtidigt som det blir en fråga om smak om man vill fortsätta grotta in sig i hennes vältrande av elände. Hon fortsätter låta fraser och titlar från tidigare verk spela med i texten. I sin andra diktsamling Huvudskalleplatsen (1992) skriver hon: ”Ska jag berätta om Grisen? / Ska jag berätta vad Grisen gjorde med mig?” Här låter hon huvudpersonen ställa frågan: ”Skall jag berätta för dig? Skall jag berätta vad han gjorde med mig?”

Om svensk litteratur har saknat en stalkerroman får vi den här, i Falkenlands lovsång till besattheten. Vad jag imponeras av är hur hon klär av människan sin civilisation, visar att hon är ett utklätt djur, en primitiv varelse som drivs av primitiva instinkter. Men det kan också förklaras med att huvudpersonen är galen, att det är lätt att distansera sig från henne, med ett lättat ”det där är ändå inte jag” tillhands.

Den självföraktande kvinnliga protagonisten kanske är en anomali, en obekant stämma som skriar i det tomma. Eller så tar hon bara våra dolda drifter och kanaliserar dem, blir ett språkrör för fegheten hos oss som har lyckats anpassa oss.