att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 okt. 2011

Nya dikter, Lotta Lotass

72 typer av ambiguitet. Nej, så heter den inte, Lotta Lotass nya bok, utan mer prosaiskt Nya dikter. Den publiceras i dag på Autor Eter, på internet endast, och jag har läst den på en smart telefon, vilket fungerade utmärkt. Det var bara lite svårt att få syn på de svartvita elefanterna, men de kan jag alltid titta på en annan gång.


De trettiosex dikterna är alla sex rader långa, och består av två meningar vardera, som inleds med anaforen ”Kunde jag”: en fyra rader lång mening följs av en två rader lång, där den första meningen till en början arbetar med mer rörelseverb och den andra mer med passiva verb.


Sammanlagt trettiosex dikter (eller strofer), eller sjuttiotvå meningar. 72 typer av ambivalens hade också fungerat som titel, då meningarna handlar om att önska det man inte önskar, att vilja men inte vilja.


Kunde jag? Det är en fråga som saknar svar, men det är också en fråga som hellre lånar drag av önskan. Det finns inget ”men” som bryter in och (för)stör, utan förfrågan lämnas oberörd, tillåts hänga fritt, i vackert formade satser av hög musikalitet. Det är skrivet i två tempon, där det aktiva skapandet bryts mot det passiva nedmonterandet, i varierade verb som pekar ut utplåning, upplösning, bortsvepning.


Men inte enbart. För Lotass markerar rytmen med att låta de dubbla stämmorna tala med varandra mer än förbi varandra, där strof och motstrof påverkar varandras tonfall och innehåll.

Diktjaget vill bli ett med naturen, i ett romantiskt ideal, som kan erinra om de eoliska harporna som placerades på strategiska ställen för att vinden skulle smeka fram spöklika toner: och det är också något spöklikt över diktraderna, som gör det ytterst lämpligt att den publiceras just i dag, på halloween.


Naturens förlopp: årstidernas växlingar, ja – i vackra rader om främst hösten, den ärkeromantiska årstiden. Efterhand sänker sig också en mer vilande röst över dikterna, och låter en viss sorts ro bearbeta de första radernas annars mer rastlösa tonläge.


Lotass har med sina senare prosaarbeten mer och mer distanserat sig från konventionell prosa, och det har varit mer eller mindre stört omöjligt att läsa dem utan att tillämpa ett tillvägagångssätt från annan typ av läsning – kanske företrädesvis poesi. Att hon därför ger ut dikter och kallar dem för just dikter är klargörande.


Det är också en konsekvent skriven samling. Hon är inte så lite monoman i sin metodik, där besattheten mejslas fram i kärnfulla och kärleksfulla satser. Nummer trettiofyra låter så här:

”Kunde jag som dagen skymma

till ett svagt, skillrande skimmer

som vid horisonten löstes

upp i natt som snarligt stundar.

Kunde jag som dunkel gråning

bära bud om mörkrets svärta.”

De där typiska Lotta Lotass-allitterationerna bär syn för sägen, också i den här samlingen texter. Vad som så småningom smygs in är ett vemod, där den där upprepande ”Kunde jag”-frasen kanske ändå smittas av ett tvivel, som rentav övergår i vetskapen att det är en önskan som aldrig får fullbordas. Då blir det storslaget kylslagna personligt och tempererat temperamentsfullt. Och dikten kan läsas som en elegi över ett förlorat år.


(Och när jag nu, när det har blivit ”en annan gång”, tittar på elefanterna, ser jag hur smidigt de fogas in till dikterna – eller om det är tvärtom dikterna som talar med elefanterna. Det är mestadels gamla foton på cirkuselefanter, infångade och instängda, och då skapas en ny resonansbotten till diktjagets frihetssträvan. Sorgsenheten i elefanternas uttryck uttrycks lika mäktigt med orden, som också påminner att en bild säger inget utan tusen ord, och även om jag inte har räknat orden i diktsamlingen är jag rätt säker på att det rör sig om lite drygt tusen - - - )

3 kommentarer:

  1. Diktcitatet var väldigt vackert, och sorgset..och på något sätt neofolkvisa.

    SvaraRadera
  2. Har du smarttelefon - vad för någon?

    SvaraRadera
  3. Xperia står det på den, och jag har aldrig fattat vad jag skulle ha den till förrän nu då.
    Visst är det vackert, och ja, lite så där romantiskt, eller mycket.

    SvaraRadera