att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 okt. 2011

En underbar roman, Karin Stensdotter

Karin Stensdotter har en av de relativt få fortfarande verksamma författarbloggarna (Blott Sverige), och hon är också ovanligt flitig: jag tror att hon till skillnad från majoriteten av författarbloggarna inte kommer att lägga av. Hon har gett ut sammanagt tre romaner, där den senaste heter En underbar roman (Tusculum förlag).

Jag läser den en mild söndag, en helg som jag har gråtit mig genom, eller förbi. En söndag i oktober: jag gråter, går ut i skogen och vandrar i några timmar, och gråter lite till. Och så läser jag Stensdotters roman, som lindrar. För den är också så där oktobermild, som den här (sön)dagen, om det är något i ljuset, något i texten.

En äldre dam bor i Paris, en firad porträttfotograf, får besök av den nioårige pojken Harry, sin brors dotters son. Damen heter Gertrud. Som Hjalmar Söderbergs mest älskvärda karaktär, hon som jag alltid blir kär i. I Stensdotters första roman, Arnes kiosk, var det en hel del som fick mig att tänka på Den allvarsamma leken. Men En underbar roman är något annat: något som står på egna ben.

Stensdotters sätt att skriva är både lekfullt och hätskt. Vi följer det omaka paret under ett novemberlov, där sonen och damen umgås. Hon försöker leva i minnet, men minnena är vaga, opålitliga.

Det är med en avig blick Stensdotter skildrar kvinnan och pojken, där vi följer deras vardagsbestyr, måltidskompromisser. Det som kommer tillbaka till kvinnan är det svenska, det hon inte vill kännas vid. Långsamt tinar hon upp, i ett slags uppvaknande, där erfarenheterna sprider sig, som en lindring. De äter konstig mat, eller – konstig, för pojken, kanske ovanlig: exotisk, för den som är uppfödd på svensk mat.

Atmosfären är smått absurd, Stensdotters leende snett. Obetydliga ögonblick flimrar förbi: är det här viktig? Ja, det är viktigt, det är det här som är livet, förstår jag medan jag läser: precis så här oansenligt är det. Pojken gillar att ta kort med ”digikamera”, och damen köper en sådan, efter att ha förevisat sin gamla samling tunga otympliga objekt, de rejäla doningarna. De förenas. Och i glipan anar vi damens sorg över barnlösheten, att pojken blir bara den tillfälliga ersättningen för det barn hon aldrig fick.

Avståndet mellan de två består, dock: de möts inte. Och så tar det slut, också den här korta romanen. Men först: exaktheten i Stensdotters iakttagelser, som när det här paret på Montparnassekyrkogården betraktar ett par som söker efter Serge Gainsbourgs grav, och hon tänker att hon ”skulle kunna tala om var den ligger, i alla fall ungefär. Men eftersom det är just ungefär avstår hon.” Så är det ju! ”Ungefär”: så är livet, och så är den här romanen, som återspeglar livet.

Jag är som sagt ledsen när jag börjar läsa En underbar roman. Sedan lättar det – en aning. Jag är tacksam. Torkar tårarna. Snart är det måndag.

2 kommentarer:

  1. Som den Parisälskare jag är kunde jag inte låta blir att tycka om den här romanen.

    SvaraRadera
  2. Ja, fast glimtarna av Paris är rätt diskreta, som jag antar att de blir när författaren bor där: turisten är ofta ivrigare att framhålla lokalkännedom ...

    SvaraRadera