att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 okt. 2011

I skuggan av ett krig, Marina Tsvetajeva

”Jag är aldrig människor tacksam för deras gärningar, endast för deras natur! Bröd som jag blir given kan vara en tillfällighet, en dröm om mig är alltid naturgiven.”


Ibland skriver poeten Marina Tsvetajeva prosa som en vanlig författare. Men hon skriver prosa som poeten Marina Tsvetajeva, hon skriver prosa som ingen annan, som ingen prosaförfattare. Att försöka efterlikna den vore vådligt. Nu ger ellerströms ut hennes bok I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919, i översättning av Elena och Bengt Samuelson.


Att läsa om hennes misär, åren 1917-1919 (det kriget), det är att få perspektiv på saker. Jag plockar fram boken, och påminner mig själv att jag måste ta med mig nässprayen också, så att jag kan andas lättare. Och så regnbyxorna när jag ska cykla iväg till Huskvarna en regnig onsdag i oktober. Sådana bekymmer har jag!


Nog är det förunderligt att inom några få år föds en hel ryssfemma briljanta poeter, en varje år:

Anna Achmatova 1889,

Boris Pasternak 1890,

Osip Mandelstam 1891,

Marina Tsvetajeva 1892,

Vladimir Majakovskij 1893.

Kan du läsa den här raden utan att förnimma hur gudarna ler? Hur jag än vrider och vänder på rysk poesi kan jag inte trycka in mer än någon ytterst enstaka rysk poet – en Pusjkin, en Brodskij – i den här tätt sammanhållna gruppen.


Tsvetajeva är bland annat känd för att hon kommenterade en översättning av sina dikter med orden, ”det spelar ingen roll på vilket språk jag blir missförstådd” – en kaxighet som inte går att ignorera eller glömma. Enligt henne saknar poeten modersmål: hon skriver på poesins språk. (Därför fungerar översättningar av poesi, trots klichén att det inte låter sig göras, att man talar om ”tolkning” i stället. Men det fungerar visst med översättning, om dikten är skriven på poesins språk.)


En fin karakteristik av Tsvetajevas säregna prosa finns i Bengt Samuelsons efterord: ”Tsvetajevas bilder är som fotoblixtar: frusna ögonblick i en intermittent följd – inte ett kontinuerligt episkt flöde.” Det här måste man ha i åtanke när man läser. Här bryts infall och intryck mot varandra: de korsar varandra, genomströmmar varandra. Förklaringar – nej, det finns inte tålamod för något sådant här. Tsvetajeva skriver som någon som är jagad på flykten, vilket hon är, både bokstavligt och bildligt, när hon skriver, när hon upplever. ”Kärleken är en lucka i tiden”, skriver hon, i en perfekt avvägning mellan förhoppning och vemodsbesvikelse, mellan tillfälle och omöjlighet.


För att läsa Tsvetajeva, det är att ställa sig kind mot kind med det vidunderliga, även nu, i år när det har gått 70 år sedan hon hängde sig i ett stall, driven till förtvivlan. Hon skriver modernt, men det är i en modernism som väntar på att infrias. Det är uppbrottet som dikterar hennes penna, och man kan jämföra med filmens montageteknik. Allt präglas av hetsighet, av ett temperament som aldrig stelnar.


Det är associationer som flödar. Tsvetajeva har en känslighet för falska tonfall inom människan. Mycket handlar om möten med människor, där hon i raska ordalag sänker de upphöjda, de hycklande. Fattigdomen driver fram sådana typer, och hon är genast där och visar deras äcklighet.


Hon saknar också ord för behärskning, för försiktighet. I stället premierar hon en frejdig humor, där hon synar uppgivenheten, återigen med den där kaxigheten som är så framträdande. Fattigdomen har alla sina långa fingrar med i spelet. Givetvis har man all rätt att tycka att det är rätt åt den rika dottern till en professor och en konsertpianist (som hade spelat för Rubinstein). Men även den som har hatt är en människa, som hon får höra när en kvinna i folkmängden yppar några ord av medlidande, efter hopens glåpord. Ja, och den som är fattig kan vara dum och okänslig.


Det är tanken som räknas. Tacksamheten betyder något bara om den går på djupet: hellre än en handling vill Tsvetajeva ha tanken, för vem som helst kan slänga allmosor omkring sig, medan det krävs en genuin (med)mänsklighet att verkligen se och förstå den lidandes villkor. För hon är en människa med känslor och åsikter, och hon står för det hon känner, det hon tycker. Det finns inget utanför för henne, inget yttre. Känslorna tar också över åsikterna:

”Jag hinner inte mer än börja berätta för någon vad jag känner förrän jag på ögonblicket får svaret: ’Men det är ju en åsikt!’

För folk är känslor ett slags hällörade furier, något som inte försiggår inom dem utan som faller över dem likt ett stenras som förvandlar dem till mos!

Med andra ord:

Exaktheten i mina känslor får människor att uppfatta dem som åsikter.”


Tjugofem år gammal, tvångsseparerad från maken, skriver hon sig rätt in i förtvivlan utan att stanna upp för att blinka bort tårarna. Hon är tvåbarnsmor – snart enbarnsmor. I skildringen stapplar hon fram mellan förnedring och hån, identifierar sig skamlöst med Marie Antoinette, och kämpar hårt för att behålla sitt människovärde. Enligt en anteckning från Anders Olsson är stil en avvikelse: hela Tsvetajevas sätt att skriva avviker: det är kolon, parenteser, utropstecken, allt det där stilistiskt underklassiga som du blir varnad för som extravaganta onödigheter. Här saknas hämningar: hon kalkylerar inte med vad en läsare ska klara av – det är skrivet utifrån andra värderingar, andra nödvändigheter, andra krav.


Det är kategoriskt skrivet: utifrån det instinktiva nejet dikteras Tsvetajevas udda skrift. Hon söker sig alltid mot alternativet, mot det nya. När en trång känsla kommer för henne, förvandlar hon den till en vid, för att låna Södergrans samtida bild: ”med sina öron har ingen någonsin hört någonting.” Verkligen!

Boken är tillägnad Birgitta Trotzig, som dog i maj i år. Det är en fin och lämplig gest, bland annat därför att Tsvetajeva skriver trotsighetens litteratur. Trotzig har i sin tur skrivit om Tsvetajeva med en märklig inlevelse, lika vackert som det är egensinnigt. Och visat att det går att förstå Tsvetajeva – att det är värt mödan. För att det är en möda tänker jag inte förneka. Så här skriver Trotzig i Anima (1982):

”De magiska fingrarna är rispade av liv som ett barn som alltid leker och rullar runt med katten. De kallar fram toner ur livets sovande djupa hav. De smeker hårt och hastigt livets rasande kropp – starkt och hårt, för att äta av den. De magiska mötena, öga i öga – väsende, inte kvinna. Ordens rörelse skär med en snärt som musik ett stycke ur ljudet ljuset skimret, livet är ett spåkvinne-skimmer ljud och ljus blandade med onåbara hastighet till onåbar materia – ordens rörelse skär ett stycke blödande kött ur köttet.”


Jag läser den här boken med en märklig tacksamhet: djupt berörd av ödet, men också imponerad av livskraften, hur hon hela tiden vänder hopplösheten ryggen, och lyckas överskrida eländet. Det är kanske som Trotzig påpekar: hon är barnet, som vägrar uppfatta katastrofen, hon som i skrivandet hittar luckan i tiden. Där sitter hon fortfarande och skriver sin närvaro, sin nervigt närvarande text, som om allt vore en lek - och, ja?


”Varje gång jag får veta att någon älskar mig blir jag förvånad, när jag inte är älskad blir jag också förvånad, men mest förvånad blir jag när man är likgiltig för mig.”

2 kommentarer:

  1. Jag läste "Anima" för ett tag sen. Den är väldigt bra.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag tror att Trotzig kommer att leva länge till. Som Tsvetajeva skulle ha sagt: "Birgitta Trozig död? Hennes fötter rör sig inte längre, bara! Hon är ingen löpare, hon är inte död!"

    SvaraRadera