att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 okt. 2011

Mitt Europa, Czeslaw Milosz

Vi ser filmen True Grit, bröderna Coens remake av filmatiseringen av Charles Portis western, och den är som brödernas filmer har blivit på senare år, lite halvlojt smårolig. Den avslutas med att sången ”Leaning on the Everlasting Arms” sjungs. Den påminner mig om Night of the Hunter, där den godhjärtade damen sjunger duett med den ondskefulle predikanten, med det dubbeltydiga i ”arms” accentueras av att damen har både Gud och geväret på sin sida. Hon spelas av Lillian Gish.


Sedan läser jag Czeslaw Milosz bok Mitt Europa, återutgiven i Brombergs serie Nobelklassiker, i Stellan Ottossons översättning. Där på sidan 72 nämner Milosz sina upplevelser när han börjar gå på bio i seklets början (han föddes 1911): namnet ”Lillian Gish”! En slump? Nej, det skulle inte Milosz hålla med om: den som på nära håll upplevt två världskrig aktar sig för att tro på slumpen.


Inte heller är det någon slump som har möjliggjort utgivandet av den här boken: det är hundra år sedan Milosz föddes, och så är det med det. 1980 fick han Nobelpriset, och jag har hört illasinnat förtal att polska poeter är överrepresenterade i den skaran – men det kan de omöjligt vara så länge Adam Zagajewski inte belönas.


Milosz föds i Litauen, rör sig mot Polen, senare Frankrike, senare USA. Han är utan land, en av 1900-talets många exiler. Hans vägran att vara polsk ger honom förstås problem: han avskyr nationalismen, en avsky som nyanseras, fördjupas, i den här samlingen texter som är både personlig självbiografi och utåtriktad essä. Nationalismen är farlig: en hållning som inte kan förstås förrän vi sätter oss in i vad det innebär att sakna nationalitet, att vara främling i sitt land. Han kallar sitt hem för ”Septentrio”, som väl ungefär kan översättas som ”Norr(land)”. EU framstår som en allt sämre idé när jag läser Milosz bok från 1955, strax innan bildandet av EEG.


Vistelsen i olika miljöer gör honom beskickad att bli en skicklig betraktare. Barndomens rädsla präglar honom, tar honom genom skolans pennalism, den universella skoldjävligheten, med mobbning, drill, läxor, och lärare som ges kontur, återgivna av ett märkligt minnes skarpsynthet.


Som barn upplever han lojalitet med starka kvinnor inom familjen. Det förflutna är ett annat land, de gör saker på ett annat sätt där – som bekant. Det är som att lyssna på en saga: jämför med att höra på någorlunda äldre svenskar, när de berättar hur det var förr, du kan inte riktigt tro på det. Milosz kan med en poetisk lakonism sammanfatta: ”I länder med långt förflutet mäts inte ’snart’ med almanackan”.


Milosz har en pragmatisk inställning till livet, till religionen, till naturvetenskapen, till litteraturen. Han söker också en djupare form av upplevelse, ett försök att kombinera det bokstavliga med en mystik, i en strävan att komma närmare tingens hemligheter. Det han delar med poeter – ja, han är poet – är rastlösheten, oron.


Den någotsånär oskuldsfulla antisemitismen, som han själv delar, avlöses av andra världskrigets vidrigheter. Politiken reduceras till något som kväver, kräver för stora bokstäver, typ Den Enda Vägen, för mycket av trumvirvlar och ceremonier. Däri också misstron mot nationalism, mot alla former av generaliseringar. Också alla -ismer avfärdas, förutom nationalism, såsom marxism, hitlerism … Milosz har inte mycket till övers för några auktoriteter.


Desto mer handlar det om vaksamhet – en uppmaning att vara medvetna om och ta oss i akt för de krafter som försöker påverka och forma oss. Det finns alltid något som vill vagga oss till ro, smeka våra krav eller bara önskningar med bedövande lockelser. En intellektuell i Sartres mening ska vara oberoende, stå fri från ideologier och –ismer: vara den som inte låter sig duperas av totalitära lösningar. Människor som har skådat ljuset är det farligaste som finns.


Som motkraft mot detta ställer Milosz behärskningen, och klarsyntheten. I sin text om Mitt Europa tar Thomas Nydahl fasta på det samtida hos författaren, att vår värld behöver Czeslaw Milosz röst kanske mer än någonsin. Ja – det råder ingen brist på offentliga röster som krymper och förlamar, som sprider sitt gift, så då behövs botemedel, eller bara lindring, eller, kort sagt – ett alternativ, en annan röst.


Hans essä blir också en bildungsroman, om individens estetiska utveckling parallellt med hur den politiska oskulden skändas. Här finns en säregen blandning av blygsamhet och stark självkänsla, där han inte förminskar sig själv, men har tillräckligt med distans för att inte drabbas av hybris (poeternas folksjukdom, annars). Mognaden samsas också med upptågen, och det plumpa (André Gide kallas ”frökenaktig”) med det eleganta, i ett utvecklat sinne för spratt, upptåg och bus, mitt i det allvarliga, som åren i Warszawas ghetto. Erfarenheterna misslyckas med att förvandla honom till en cyniker, utan han konstaterar bara vad som har skett, och skriver fint om den underjordiska verksamhet som blomstrar när de maktlösa diktaturerna försöker kväsa språket. För dem i ghettot blir också T.S. Eliots Det öde landet en helt ny dikt, som pekar ut helt nya värden, nya tolkningsmöjligheter.


Brombergs bokutgåva har en lång bakgrundshistoria. Milosz gav ut den 1955 – sedan kom den på svenska 1981, tack vare Nobelpriset året innan, kan förmodas, och så nu 2011, tack vare hundraårsdagen av Milosz födelse. Att läsa honom nu (”2011”) blir också en påminnelse om det bedrägliga i det vi kallar för tid, att det inte finns några begränsningar för begrepp som ”aktualitet”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar