att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 okt. 2011

Allt är i rörelse, Ulf Lundell

Att författare skriver samma bok gång på gång behöver inte vara en brist. Detta visar Ulf Lundell när han med beundransvärd ihärdighet och konsekvens fortsätter skriva en hymn till gnälligheten, och gör det till angelägen och bra litteratur.

Red Ciorran är fotograf som har vänt världen ryggen. Ugg Madekus är rockartist som också har vänt världen ryggen. I Lundells roman Allt är i rörelse (Wahlströms & Widstrand) möts de två osannolikt likartade typerna: jämnåriga, exakt lika gnälliga, och tycke uppstår. Cirroan är ett namn som ekar av den rumänskfödde filosofen E.M. Cioran, kanske 1900-talets värste (eller främste) pessimist.

Liksom sin upphovsman är Red född i november 1949, och har ett minst sagt problematiskt förhållande till sitt kändisskap. Ibland sover den lite drygt hälften så gamla Anne över, men oftast är han ensam med sina tirader, förutom en efterhängsen bror, miljonär på oöppningsbara förpackningar (vi med tummen mitt i handen ler medlidsamt åt Reds tafatta försök att öppna dessa påsar).

Om jag tidigare har varit avståndstagande till Lundell måste jag säga att den här boken ändå innehåller tillräckligt med språklig energi för att jag ska uppfatta det som befriande. Han är också skicklig på att beskriva en viss sorts lycka i upplevelsen av tillvaron, innan bitterheten tillåts ta över.

Känslan av att berömmelsen är en bur är också väl tillvaratagen här. All rörelsefrihet är inskränkt, både bildligt och bokstavligt, både intellektuellt och kroppsligt.

Som vi känner igen från Lundells tidigare 2000-talsromaner bedriver han politisk analys: den här gången med större närvaro och skärpa. Allt är i rörelse inleds under valrörelsen förra året och slutar strax efter Håkan Juholts tillträde som partiledare för S i våras.

Någon enstaka lapsus åsido – att Becketts fru kallas Yvonne och inte Suzanne, ett citat som Hjalmar Söderberg yttrade tillskrivs Pär Lagerkvist – är jag ändå rätt imponerad av det kraftfulla i Lundells anslag, och att han gör sin roman till ett oväntat skrupulöst och nödvändigt tidsdokument. Hans roman demonstrerar vad som återstår efter alla revolter: endast ledan är Reds sällskap. Han ringer upp sitt förflutna, som vägrar snacka med honom.

Ett långt livs färd mot insikt, och det är en klarsyn vars smak är hård och bitter. Lundells alter ego är ingen mysfarbror, men inte heller någon konsekvent surgubbe (som Cioran). Han anstränger sig för att följa med, lyssnar förstrött på Annes indiemusik, First Aid Kit, men allt leder honom tillbaka till Bob Dylan, på samma sätt som hennes läsande av Haruki Murakami inte har någon annan effekt än att han läser om Malcolm Lowry.

Det är skrivet utan skyddande vallar. Lundell skildrar sönderfallet, en människa som yrvaket ser sig omkring och undrar vad det är för värld han har vaknat upp till. Ärligheten kan ibland vara chockerande, då han berättar intima saker som man inte har bett om.

Vad jag tar med mig från läsningen blir ändå Lundells förmåga att gestalta en längtan som nog delas av fler av oss än som erkänner det; en nostalgisk tillbakablick lika mycket som en behjärtansvärd samtidskommentar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/10 2011.)

20 kommentarer:

  1. Läste recensionerna i DN (halvpositiv), SvD och Sydsvenskan (sågningar typ). Ingen nämner Cioran och drar de naturliga slutsatser som du gör, att karln skriver en "hymn till gnälligheten" (bra!). Märkligt. Att plocka ut Cioran ur ekvationen, alltså. Eller så tycker de inte att det är viktigt att nämna, vilket också är märkligt.

    SvaraRadera
  2. Löjligt nog hoppades jag att Lundell inte skulle nämna Cioran i intervjun som jag läste i DN häromveckan ... Jag har nu i efterhand sett några rec i UNT, HD, DD, och ingen nämner Cioran, vad jag kan se - vilket är lite konstigt, för det var en uppenbar parallell.
    (I DN-intervjun förde Jens Liljestrand ett tämligen långsökt resonemang om att namnet skulle läsas som "Serru han?" / Ser du han ...
    Nåja! Cioran är förstås korthuggnare som filosof än Cirroan, och möjligen skulle Lundell behöva läsa mer av den rumänske filosofen, men å andra sidan är jag rätt nöjd med hur utfallet blev. Det enda jag inte är nöjd med i min recension är att jag nämner ordet "ändå" lite för många gånger (det är ÄNDÅ med en strykning!).

    SvaraRadera
  3. "Allt är i rörelse" är till formen en utmärkt samtidsskildring, ett alldeles utmärkt dokument; allt flyter, allt är i rörelse. Marx och zen. Men också: Mediealisering. På webben och överallt, ett slags evigt trivialiserat mediebrus, en strid ström av stora och små händelser huller om buller och om igen och om igen. Allt flyter på ytan. Och huvudpersonen som tappert försöker orientera sig i denna rörelse, i detta flöde, men som samtidigt är hjälplöst nedstigen i samma flod och en del av samma flöde.
    ”Allt är i rörelse” innehåller ingen experimentell prosa, inget radikalt brott mot romankonsten. Ulf Lundell tillhör inget avantgarde, utan verkar i en tradition. Som romanbygge betraktad är "Allt är i rörelse" ganska outhärdlig.
    Men det är litteratur som är helt obekymrad över hur den kommer att tas emot. Det är ett försök att göra motstånd, en skärva av frihet. Det är gott så!

    SvaraRadera
  4. Såg nyss Babel och banne mig om inte Lundell i förbifarten mumlade något om hur han läst "en pessimist" på sistone, ligger ju nära till hands att tänka sig att detta kan vara just Cioran, pessimisternas ärkepessimist, kung i pessimistpalatset, pessimisternas pessimistiskaste pessimistare

    SvaraRadera
  5. Minns: Jens Liljestrands eh intervju med Lundell som publicerades i DN (tror jag) alldeles nyligen. Liljestrand försöker aktivt klura ut någons slags mening med huvudpersonens namn, och nämner inte heller han Cioran. Konstigt eller obildat eller vad vet jag. Ah, dess livets trivialiteter man kan hänge sig åt (riktat mot mig själv asså)!

    SvaraRadera
  6. Ordet ”ändå” är på sin plats med tanke på att du trots allt har haft svårt för Lundells uttryck tidigare. Jag tycker ordet ”ändå” bekräftar just den förvåning som du kanske upplevde när du läste boken och att det därmed fyller en känslomässig funktion. Jag tycker för övrigt att du skriver bra. Att du upptäcker den rumänske pessimisten Cioran i Lundells alter ego är glädjande att se. Lite märkligt att det inte är fler kritiker som gjort denna observation, med tanke på att Lundell citerar Cioran ganska flitigt i romanen ”Vädermannen” som kom får några år sedan.
    För övrigt var det Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen" som Lundell bläddrade i under intervjun med Jens Liljestrand. En bok som jag ska inhandla så snart tillfälle ges.

    SvaraRadera
  7. Det jag har läst av recensionerna har varit skrivet av ungefär lika gnälliga recensenter ... Jag tycker så klart att de har missat att det också (höll på att skriva "ändå") finns en ljusare, varmare ton än tidigare, och då har jag bara läst Lundell sporadiskt tidigare. Det finns en vilja att föra kritiken lite längre, lite djupare, och framför allt är det vassare formulerat och en gnutta roligare än jag har upplevt det tidigare.

    SvaraRadera
  8. För mig är det svårt att relatera till Ulf Lundells författarskap. Även efter livslång träning i empati för mäns känsloliv. Kanske för att det omvända är så sällsynt. Hur många åldrade, kvinnliga poeter finns det som klagar på samtiden och kallar jämnåriga män för kärringar?

    SvaraRadera
  9. Ingela: Unni Drougge finns! Jag läser henne med stor behållning även om hon kanske inte kan kallas för poet.

    SvaraRadera
  10. Ha ha, ja UD kanske är en kvinnlig motsvarighet till UL.

    SvaraRadera
  11. Haha ja den är rolig Ingela "Hur många åldrade, kvinnliga poeter finns det som klagar på samtiden och kallar jämnåriga män för kärringar?" Jag ser henne (inte) framför mig jag vill se/ höra UD är inte totalt ..
    Någon med stuns konsekvens, utan humor. Hm gött som vi säger i Götet.

    SvaraRadera
  12. Kerstin Thorvall då? Men hon mobbades hårt för att hon gjorde exakt det Lundell och rätt många manliga författare gjort.

    SvaraRadera
  13. Ja hon mobbades, han älskas och respekteras.
    Har precis läst Liv Strömqvists Prins Charles känsla och hennes nya ABC-bok, Ja till Liv. När man skrattat färdigt är det svårt att stå ut med sin egen beundran inför det manliga konstnärsgeniet.

    SvaraRadera
  14. Ingela: Fast Kerstin Thorvalls konstnärskap har väl kommit att omvärderas radikalt? Hon blev något slags ikon bland unga feminister i slutet av 1990-talet. Om man ska tror litteraturkritikern Malena Rydell så rör sig Ulf Lundell (medvetet?) i motsatt riktning. Rydell skriver i sin recension av "Allt är i rörelse" i sydsvenskan: "Jag tänker att den här prosan är ett sätt att pröva läsaren: Ni säger att ni älskar mig, men fortsätter ni läsa mig hur mycket jag än obstruerar? Jag känner mig väldigt prövad." och avslutar resonemanget med orden: "Ulf Lundell vet att han betraktas som större än livet av många fans, och skriver sig liksom ner från piedestalen."
    Jag vet inte om epitetet "det manliga konstnärsgeniet" är särskilt gångbart på Ulf Lundell, men om det skulle vara det så förefaller Lundell - om man ska tro Rydells analys - inte vara så bekväm i den rollen.

    SvaraRadera
  15. Mycket av fientligehten mot Lundell hos yngre kritiker och hipsters bottnar nog i en oklar känsla av att man står på hans axlar. Det där teatralt snackiga, ohejdat pang-påbrusande sättet att skriva som finns i så många krönikör och romaner - alla som plöjt litet svenska tidningar de senaste tio åren vet ju att den typiska dags-eller veckotidningskrönikan här i landet bygger mera på iscensättning, på att bygga scener, ganska grova skisser till scener, än på tankar eller argument, och på att etablera relationer mellan publiken och det som ska vara författarens privata jag - det där var Lundell stilbildande med; redan i "Jack" finns den sortens snackiga, iscensättande monologer som tar över hela textrummet och förvandlar även marginella bifigurer till symboler för den träiga vuxenvärlden genom att Jack och hans kompisar sitter och fabulerar om vad dessa tomtar kan tänkas ha för sig hemma i radhuset. Det sättet att möblera texten har blivit standard i krönikor från Rodeo till Aftonbladet: "Sådana här figurer möter man ju i videobutiken ibland vet ni, han hukar och hyr "Krig och Fred" och går sen hem till frugan, han är en typisk förortsman i brun kostym, han begriper ingenting när de visar en Killingfilm på tv" etc.

    Man hänvisar hellre, som du är inne på, till Kerstin Thorvall som en föregångare för det här aktiva, ibland gapiga sättet att använda jaget i texten, men de flesta av de här skribenterna har knappast l'äst Thporvall förrän i vuxen ålder. Lundell däremot blev genast en central figur och många har vuxit upp med hans skivor och romaner, men det ses inte som opportunt att kännas vid att det är hans grepp man lånar - eller att han och andra gjort det sättet att skriva till "normalt", medialt accepterat, för unga vargar och katter.

    När det gäller Lundell som "manligt konstnärsgeni" så är han som måltavla för detta helt utbytbar. Den sortens inlägg har på senare år skrivits om alla från Ingmar Bergman till Timbuktu och (nästan mest av alla) Morrissey. De sablas alla (tillsammans med sina fans) ner som förment exklusiva, gråtmilda, falska och kvinnoföraktande.

    SvaraRadera
  16. Tack för tips om Malena Rydells text. Nej, han verkar inte bekväm på piedestalen.För mig är det nog så att jag inte hittat något fönster in till Ulf Lundells universum och stötts bort av att han sett "kvinnan" som ett objekt(eller projekt)snarare än som människa.
    Sedan är det förstås intressant hur skitstövlar av manligt och kvinnligt kön behandlas olika i offentligheten.

    SvaraRadera
  17. Jag tror visst att Lundell är bekväm på piedestalen. Tänkte (och diskuterade igår med en vän) på att han i "nutid" skulle ha blivit en av flera. När han slog igenom på 70talet var det med dunder och brak och sedan befann han sig i rampljuset i decennier. Numera är det mycket svårare. Så jag tror att han drömmer sig tillbaka. Kerstin Thorvall är obstinat men hon går (liksom många kvinnor) i motsatt riktning. När Ulf vill stanna tiden vill hon överbrygga den, hon blev "tonåring på nytt/ för första gången" i exakt den tid som var. Hennes söner förlät henne aldrig att hon rymde till Paris med en av deras polare. Ulf hm jo unga kvinnor (det här blir visst "privat" mer än litteratur.. ?!) – men i övrigt verkar han leva i en tid som varit. Kerstin vill vara ung på nytt.. UPPLEVA tonåren hon aldrig haft. Ulf drömmer sig tillbaka till den ungdomstid HAN (UPP)LEVT.

    SvaraRadera
  18. Nej, man kan väl inte beskylla Lundell för det hans fans gör, om de sätter honom på piedestal. Ta bara Bob Dylan, som jämförelse: hela hans karriär de senaste typ 40 åren har väl handlat om att korrigera bilden av honom, att han leker katt-och-råtta med uttolkarna och fansen, uppfinner olika identiteter, "You may call me Terry, you may call me Timmy
    You may call me Bobby, you may call me Zimmy
    You may call me R.J., you may call me Ray" ...

    Sedan må det så vara att UL drömmer sig tillbaks till den tiden då han var allas angelägenhet - jag är inte helt säker på att det är så, för det hade varit lätt för honom att som musiker skriva en Öppna landskap 2 eller en Rom i regnet 2, etc, men det har han inte riktigt gjort. Så jag vet inte hur bekväm eller obekväm han är, men romanen i sig ger några ledtrådar till någon som håller på att nedmontera sig själv.

    SvaraRadera
  19. Hm jag ser det "utifrån", har inte läst något av honom på många år.. det kanske är både och, han och fansen (männen i hans ålder?) drömmer sig tillbaka. Du har rätt, det skulle kanske vara enkelt att skriva en Öppna Landskap 2 och det skulle tas emot med öppna armar.. men han vill inte.

    Jag kom på det (förut) Tiden har hunnit i kapp Ulf men Kerstin hann aldrig i kapp tiden.
    = skillnaden män och kvinnor ( .. skrev något långt här, en analys men tog bort den). Olle Ljungström däremot är utanför tiden.

    SvaraRadera
  20. Till Magnus: Jag tror du har rätt i din sociologiska betraktelse över Lundells inflytande på yngre skribenter.

    Tillvaron består av delar utan någon fast kärna. Vi och allt omkring oss består av små delar, som ständigt är i rörelse. Allt är förgängligt. Det finns ingen fast punkt i tillvaron. Ungdom övergår i ålderdom, hälsa i sjukdom, skönhet i fulhet. Även människans tankar och känslor kommer och går.
    Men huvudpersonerna i Lundells romaner består. Skulle man kunna säga. För det finns något paradoxalt över boken med dess flytande ostrukturerade form och det fasta jaget som befinner sig i detta flöde. Någon anledning att skapa klassisk fiktion och bygga intrig i boken finns inte hos författaren. Så var det även i ”Vädermannen” Sidohistorier startas som aldrig riktigt följs upp, lösa trådar lämnas oknutna, allting BETYDER inte så jävla mycket, allt är inte avsiktliga komponenter som leder fram till en välplanerad final. Det blir lite valhänt och vingligt som livet självt.

    SvaraRadera