att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 okt. 2011

Arne Anka – Voodoo vid vatten, Charlie Christensen


Svenska komiker är av två sorter: de som anstränger sig, och de som bara är ansträngda. Tyvärr dominerar den andra sorten. För rätt länge sedan, kring 1990, läste jag osunt mycket serier, och tyckte att det var där (och ingen annanstans) de svenska komikerna höll till: Joakim Pirinen, Lena Ackebo, Charlie Christensen. Ja, Arne Anka var ibland en daglig nödvändighet, och även om jag har sett att han har återkommit lite då och då har jag inte brytt mig så mycket om det.


Förrän nu, då jag läser Voodoo vid vatten, som lär vara den nionde samlingsvolymen. Arne har sonen Knaster vid sin sida, men bara stundtals: oftare tampas han med forne vapendragaren Krille Krokodil, som jag minns som mer av bifigur från den gamla tiden.


Ärkekverulanten Arne är vid gott mod, eller bara dåligt. Han gnäller på det mesta. Tyvärr tar också Christensen i så han spricker, och det är inte helt klädsamt. Bilderna tillför inte heller så mycket.


Tycker jag, tills jag läser en nostalgisk serie om New York 1973, som är rätt finurlig, ända fram till den svaga finalen. (Och på ett toalettbås låter tecknaren någon ha klottrat ”KILL THE CHARLIE”, under dessa Vietnamtider, vilket är ett snyggt internt skämt.) Det är vackert tecknat, och det syns påtagliga influenser från Robert Crumb. Miljöskildringen är så finatt jag nästan struntar i ett ologiskt intermezzo från Allen Ginsbergs ”Howl”.


En tillbakablick till 1980 är också rätt roande – ett tag, tills Krille river itu serien, och tar oss tillbaka till nutiden, till 2011 och de japanska kärnkraftshaverierna. Framtiden är också representerad, i en rätt oskarp

dystopi.


Nu skulle jag kunna säga att Christensens typ av humor görs bättre av Martin Kellerman i Rocky, att den samhällssatiren är vassare och fräschare. Men det törs jag inte, för då skulle jag framstå som en ängslig hipster (som när J i Berlin retade mig för min Bionadeflaska). Alltså: jag håller fast vid Arne Anka – om det är mot bättre vetande, det vet jag inte …

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar