att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 okt. 2011

Hjalmar Söderberg, Bo Bergman

När jag hör någon säga att han eller hon inte har läst Doktor Glas blir jag rätt bestört. Med vilken rätt? Visst finns det annat att ägna sig åt än att läsa en drygt hundra år gammal svensk roman. Men när ”någon” är svensklärare på gymnasiet? Jag hör vad du säger, tänker jag surt, och biter mig i tungan, medveten om vilka blickar jag skulle få om jag yppade något.


För oss som ändå anser att det finns få saker i livet som överträffar Hjalmar Söderbergs kuriöst fascinerande romaner, har Svenska Akademien i sitt minnesbibliotek återutgett Bo Bergmans skrift från 1950, Hjalmar Söderberg (Atlantis). Bergman, som var god vän med Söderberg, är ytterst lämpad att skriva den här boken: det är två liknande temperament som möts, konverserar – utan att det blir vördnadsfullt och okritiskt.


I förordet uppehåller sig Lotta Lotass vid den teatermetaforik som båda författarna sysslade med: gyckelspel, clownerier. Kanske som ett skydd mot den ständigt närvarande ångesten, melankolins fulare storebror. När livet är för djävligt kan man driva gäck med det: se till att allt är på låtsas. När Bergman skildrar Söderbergs (”Hjalles”) skoltid betonar han mobbningen, men också att offret kan få sista ordet, och visar att Hjalle hade gott om olycksbröder i världen, och minst av allt kunde han veta att ödet här hade drivit honom in på en av de vägar som leder till Konsten, de misshandlades tröst i en brutal verklighet.” Söderberg leker fram sina romaner, och det är förstås därför de fortfarande är så förtjusande bra.


”Det är aldrig presens”, menar Lotass när hon skriver om Bergmans bild av Söderberg, och det är också där en stor del av tjusningen finns, i känslan att dela en oförmåga att vara närvarande och delaktig i ett här och nu. (När jag var ung hade MTV som slogan ”Right here, right now”, men jag fattade aldrig var det där ”här” och ”nu” fanns, bara att det var någon annanstans.) Alltså: att läsa Söderberg är att utsätta sig för och bli påmind om den där upplevelsen, att du inte tillhör. Det finns en samklang, och antingen har du gehör för den eller inte.


Redan i inledningen slår Bergman fast att Söderbergs fantasi var klen: ja, han nyttjade ett fattigt förråd av erfarenheter. Inte heller är han någon nyskapande författare, så egentligen hör han inte alls hemma i 1900-talets vurm för modernism: han är en utpräglad 1800-talsförfattare, med konservativa ideal. En jämförelse med Strindberg visar att Söderberg inte ägde den typen av geni, snarare talang, menar Bergman, som också hävdar att han därför var smartare, eller tvingades vara smartare, som författare.


I Bergmans bok finns gott om överväganden som troligen är resultatet av livslånga funderingar. Han hade känt Söderberg sedan gymnasietiden, vilken låg 60 år tillbaka i tiden vid bokens utgivning. Åsikter har samlats ihop, och vad som återstår är de mest genomtänkta. Han skriver modernt, frejdigt, men behåller en skärpa och kritisk blick, som om han ändå var rädd för att presentera en för sentimental bild av vännen.


Det är en stil som är skarp och mjuk på samma gång. Det finns en precision i iakttagelserna. Och liksom hos Söderberg är Bergman lika munter som han är sorgsen, vilket skapar nerv i texten, liv och rörelse: ett gott humör trots allt. Och stil: en sådan uppenbar känsla för valörer, nyanseringar, för rytm och variation.


Åtskilligt av vad Bergman berättar är förstås redan känt, som den danskorientering som ibland kan te sig nästan överdriven, där det knappt verkar finnas någon dansk författare Söderberg inte svär sin trohetsed inför (ja, det skulle vara Kaj Munk då, men mest av politiska orsaker). Här nämns några intressanta stilistiska paralleller till H.C. Andersen (en författare som alluderas till i Doktor Glas), och jag hade önskat en mer utförlig utredning kring denna aspekt.


Men Bergman är lämpad att berätta saker om Söderbergs ljusa stil, om ljuset i stilen, och hur det finns en affinitet till Frödings lyriska språk. Söderberg är både cynisk och naiv, där det alltid finns plats för omtanke i hans fördömande – en kärleksfull skeptiker.


När Bergman skriver om Martin Birck och J.P. Jacobsens Niels Lyhne är det en iakttagelse som förstås gäller flera andra av Söderbergs gestalter: ”Som åskådare blir de domare – utåt mot världen och inåt mot sig själva.”


Den enda brasklapp jag vill infoga inför det här projektet som Svenska Akademien satte igång häromåret, är väl vad som hände med Gustaf III:s uttalade ambition att varje år skulle en ledamot författa en minnesskrift. Vem skriver då nya böcker, om Tunström, om Trotzig, om Hillarp, om Kandre?


Alltså: Doktor Glas, den roman som Söderberg trodde skulle göra honom världsberömd, uttalat halvt på skämt, halvt på allvar (liksom de största sanningarna ska uttalas) – av det blev inte ens en roman som är obligatorisk för svensklärare. Medan Danmark har en litterär kanon på tolv verk anser sig Sverige ha råd att undvara allt, i en ängslig eftergift åt relativismen (nihilismens mer korkade lillebror). Och på samma sätt kan man känna en svindel inför Söderbergs omedelbara närhet till den danska litteraturen, en närhet som nu är ersatt av en inbilsk inbillning att det räcker gott med vårt eget språk, våra egna böcker. Men se då för fan till att det du läser är Hjalmar Söderberg!

5 kommentarer:

  1. Instämmer i den sista uppmaningen! Funderade faktiskt i våras på om dagens svensklärare läser Söderberg eller ej, det resulterade i en D-uppsats. Den vetgirige hittar den här:

    http://www.uppsatser.se/uppsats/6bc68268d5/

    -Gustav

    SvaraRadera
  2. Oj! Jag ser fram emot att läsa din uppsats, och dina slutsatser! Du hade Per Ringby som handledare ser jag: jag hade honom som lärare ett tag när jag läste littvet i Umeå.
    Jag kikade lite snabbt på din uppsats: visst är det intressant att Söderberg gått från att vara avskyvärd och kallad "ungdomens förförare" till att bli så gott som obligatorisk i skolan - tänk bara på Strindberg! Tänk om dessa farbröder i slutet av 1800-talet hade vetat! Och tänk den domare som fällde Baudelaire 1857: tänk om han hade vetat att CB skulle bli obligatorisk i franska skolor drygt 100 år senare ...

    SvaraRadera
  3. Minnesbiblioteket tackar för fin recension! Angående brasklappen vill jag bara nämna att Svenska Akademien beständigt efterlever Gustaf III:s uppgift. Förra året skrev Horace Engdahl en minnesteckning över Gustav Philip Creutz, året därföre skrev Jesper Svenbro om Ivar Harrie. Minnesteckningarna publiceras i Svenska Akademiens Handlingar och en minnespeng präglas, med teckningens föremål i profil samt väl vald devis. Det är dock inte alltid det blir boklånga studier och inte alltid som författaren väljer att ge ut sin skrift som enskilt bokverk. Bland minnesteckningar som blivit till böcker under senare år kan nämnas Peter Englunds Silvermasken (om drottning Kristina) och Per Wästbergs bok om Axel Hirsch.

    SvaraRadera
  4. Ok, mitt misstag, Lotta. Men ändå, skrifter som inte gör så mycket väsen av sig ... Lite tråkigt är det väl.
    Fast jag tackar Minnesbiblioteket, när så här fina och viktiga böcker återutges, i så fina utgåvor, med så fina förord. Hoppas på fin fortsättning!

    SvaraRadera
  5. Ja, just den Ringby, precis. Han är fin han!

    Roligt att du verkar intresserad av uppsatsen, jag önskar dig stort nöje med att läsa den.

    - Gustav

    SvaraRadera