att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 okt. 2011

Kritiker No 20/21. Dialoger med litterär gestaltning

Björn Med fredagsposten ligger ett tjockt vadderat kuvert avsänt från Tollarp. Det är ett (dubbel)nummer av den trespråkiga tidskriften Kritiker (20/21), som låter deltagare vid författarutbildningen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet praktisera begreppet ”dialog”. Vem ska läsa det här? Bernur?


Bernur Praktiskt med fria händer: att uppmuntra friheten, slänga upp något i luften och se vad som landar i handflatan. Det brukar bli tämligen förutsägbart ändå; jag brukar vara skeptisk till just det här förhållningssättet, att det blir för mycket av internt gnabb, akademiskt och introvert. Men det kan också bli bråkigt på ett konstruktivt sätt, uppkäftigt och kaxigt, subversivt. Jag läser avvaktande, tassar in på de danska och norska texterna, ovant och försiktigt, sätter ned läsfoten varsamt för att inte snubbla på okända glosor, fullt medveten om att misstagen lurar vid varje exotisk bokstavskombination.


Björn Det handlar om olika platser, både de påhittade och de reella – men är inte alla platser både och? Det handlar också om samtal,


Bernur om dialog, om två röster och flera som möter varandra, om samarbetet, om att berika och befrukta. Att läsning är ett samtal: ja, det är en vacker bild. Läsning är också översättning, och några av de bästa styckena i numret handlar om översättning. När jag äntligen kommer till Andreas Vermehren Holms och Karsten Sand Iversens dialog om den senares översättningsarbete har jag också besegrat danskan, det ovana i läsningen.


Björn Men vad är en översättning? Dambudzo Marechea citeras, han som inte ville kallas för en afrikansk författare: ”Either you are a writer or you are not. If you are a writer for a specific nation or a specific race, then fuck you”. Ja, det är skrivet på litteraturens språk, det universella.


Bernur Och vad är kritik? För mig betyder det: det som går förlorat. I efterordet Vendela Fredricsons inspirationstal till tidskriftens tillfälliga medarbetare, där hon skriver om äkthet, och att en bok som sågas gör det på grunden att den förhåller sig till regelverket på fel sätt. Ibland kan jag tycka att det gullas för mycket med subjektet som skriver, att det handlar för mycket om författarens underförstådda ”du får tycka vad du vill om min bok, bara du gillar det jag skriver”.


Björn Ja, otaliga gånger får jag besked av författare vars tår bernur har trampat på. Det här numret verkar ha initierats av en vilja att lyfta kritiken till en egen litterär genre, en egen disciplin, som därmed också tillåts vara exakt lika implicit som skönlitteraturen, bli lika obskyr. När Suede slog igenom (1892) ville sångaren Brett Anderson att musikkritikerna skulle skriva recensionerna som poesi, för det var det enda sättet att beskriva bandets musik.


Bernur Kristoffer Folkhammar skriver om Willy Granqvist, och det är en recension som är skriven som poesi. Den lyckas göra Granqvists dikt begriplig, och lyckas också vara personlig och begriplig och vacker och omedelbar. ”Man skär sig inte på Willy Granqvist” är en formulering som inte hade gjort sig lika bra i en recension eller essä, men i Folkhammars dikt öppnar den upp för en nyfikenhet. Omärkligt styrs Björns kompassnål mot bokstaven G nästa gång han går till bibliotekets hylla för de smala böckerna (diktsamlingar). Och på tal om Brett Anderson, så här skriver Folkhammar i sin dikt: ”Det vardagliga tilltalet / inkluderande. / Brett.”


Björn Anja Høvik Strømsted har skrivit en rätt knasig text med tre olika röster på norska och svenska, översättningar av Lyn Hejinian (svensk) med Marie Redonnet (norska) med hennes egna ofullbordade verk (norska). En udda dialog, som också visar hur läsning är så intimt förbunden med samtalet. Hela numret visar sådana möjligheter, är en hyllning till det som låter sig göras, som visar att det förutsägbara hela tiden kan utmanas, i omprövningar som fungerar. Och det handlar också om frikostigheten, om det generösa i läsningen, om den rikedom som finns för den som orkar upptäcka den. I samspelet mellan ensamheten och gemenskapen, att det är ett utbyte. Vem är det jag försöker hitta i läsningen? Vem är du (jag … vi …?)?


Bernur Man gillar det man känner (till), som Vendela Fredricson var inne på. Men – att känna igen, vad betyder det? Det bekanta, det som beter sig hemtamt: vanan har större makt än känslan, en insikt som Proust kunde förmedla. Samtidigt måste du vara öppen för det som förändrar, det som är förändrande till sina egenskaper. Att läsa är att lära sig förhålla sig till rörelser utan fasthet.


Björn Numret handlar om plats, men det är en plats som rör (på) sig. Läsning är att fixera det som inte låter sig fixeras. Hålla fast, låta det lossna. Växla, byta. När vi läser Süskinds Parfymen i skolan diskuterar vi begreppet perfektion: när konstnären uppnår sitt perfekta verk, vad händer då? – Depression, föreslår eleverna. Ja, då finns inte längre någon strävan. Konsten är uppförsbacken och motståndet, en vädjan till perfektionen att hålla sig undan. I Tranströmers dikt ”Allegro”: ”Musiken är ett glashus på sluttningen / där stenarna flyger, stenarna rullar. // Och stenarna rullar tvärs igenom / men varje ruta förblir hel.” Det här är lite för nära perfektionen: konsten kräver några krossade rutor också, några överträdelser, några felsteg, med Eliots (T.S.) ord att bara genom att gå för långt kan vi veta vad det innebär att gå för långt. Rimbauds exempel, prosadikten ”Broarna”, där en snygg impressionistisk scen avslutas lakoniskt och brutalt: ”En enda vit stråle faller högt uppifrån himlen och förintar hela denna komedi.” Hos Rimbaud går rutorna sönder, och han tillåter texten att krascha, riskerar floppen.


Bernur Att skriva kritik är att vara orättvis, men orättvis på ett rätt(vist) sätt. Stinne Storm har skrivit en fantastisk dikt, ”texas”, som jag läser fascinerat. Så ser jag längst ned på sidan att namnet, som överallt annars stavas ”Storm” – vilket avundsvärt namn – blivit ”Strom”. Det åstadkommer ett hack i min läsning, en osäkerhet, plötslig och ofrivillig.


Björn (Som barn var jag oerhört förtrollad av mitt namn, av allt som hade med mitt namn att göra. Björnen – djuret; ko(h)let – det egyptiska sminket, det ko(h)lsvarta; strömmen, elektriciteten och vattnet, så som grafit leder ström: ett namn som hade allt. Tyckte jag då.) Beata Berggren tar oss tillbaka till Foucault, till 1980, om den uttalade önskan om anonymitet, i längtan efter att få bli läst – att få vara en röst. Som det är nu: fullständig personfixering, en författare är för mycket sitt varumärke. Jag kan verkligen förstå pseudonymens lockelse – jag försökte.


Bernur Och förlorade: ”Trying is the first step towards failure”, som din favorit Homer Simpson brukar säga. Berggrens personliga essä om olitteraturen är fin, med goda exempel på vad som händer när litteratur uppstår, från oväntade håll. Ett annat är, som sagt, Karsten Sand Iversens resonemang om översättning. Han är otroligt insatt, och använder också exempel på ett belysande sätt. Som i sitt pågående arbete med Joyces Ulysses till danska. Han kritiserar den tidigare utgåvans översättning av havet, ”the scrotum-tightening sea”, till ”det pungstrammende hav”. Iversen vill ha det mer sjungande ”det scrotumskrumpende hav”, och det är dessa pedantiska överväganden som gör det så avundsvärt att få vara översättare. För Buck Mulligan, som yttrar orden, är medicinstuderande, och då är det logiskt att han använder ordet ”scrotum” också på danska, eftersom det är (läkar)latin.


Björn Den svenska översättningen av Thomas Warburton har förstås ”det pungkrympande havet”, om jag minns rätt (min bok står och dammar på en bokhylla i skolan). Erik Andersson håller på med en nyöversättning: jag kan knappt bärga mig förrän jag får läsa den. Jag minns också att Mulligan kallade havet för ”snotgreen”, snorgrönt, vilket lär ha retat irländarna mer än en del annat.


Bernur Som helhet, vad tycker du (vi) då om tilltaget? Jag instämmer bland annat i Iversens påpekanden om det bristfälliga i hur litteratur från grannländerna översätts. Varför blir vi inte bättre på att utnyttja vår trespråkighet? Nu blir danskan och norskan lättare ju mer jag läser den, vilket också stämmer med mina intryck från när jag mer aktivt har läst på dessa språk, att det är en tröskel, ett initialt motstånd, som när det väl har passerats, får en att undra varför man har tvekat.


Björn Ja, för det är verkligen berikande, och en brist att ignorera den här möjligheten. Och trist att det ska vara så svårt att få tag på litteratur på norska och danska, och ja, för den delen det som är översatt, för jag befarar att det är som Iversen säger, att danskarna är flitigare på att översätta än att bli översatta … Och så ber jag om ursäkt för att den här texten blev både lång och konstig, det var verkligen inte meningen. Vem ska läsa det här? Bernur?

5 kommentarer:

  1. Fint uppslag med dialogen mellan Björn och bernur, blir nyfiken på Kritiker-numret, har något av deras tidigare, som jag också gillade. Det här greppet kunde säkert användas flera gånger, ifall du inte är rädd för att det börjar osa "metod" om det!

    SvaraRadera
  2. Tack, vad glad jag blir! Ja, det var lite roligt att skriva den här texten, och på ett sätt är det också en ärlig text. Ofta är det väl så att man som läsare gör det med dubbel(hetens) blick, att ett "å andra sidan" alltid ger sig tillkänna, som i en reservation, eller bara i en subtil markering av något slag.

    SvaraRadera
  3. Den här dubbla blicken, ambivalensen ärlighet/underminering/kritik (också självreflexivt) är ju som jag ser det någonting av det allra viktigaste i ett kritikeruppdrag. Utan den blir alltsammans lätt en ex cathedra-utläggning som kan framstå som "viktig" och/eller lärd, men i längden blir ganska ointressant. Det är i ambivalensen, sprickorna, gliporna i texten, både den litterära och den kritiska, som det intressanta frapperande ofta finns.

    SvaraRadera
  4. Ja, det är också min förhoppning, att den där dubbla blicken synliggörs. Därför - bland annat - är det så förödande med poängsättning, som i tidningarna - det är likadant med film och musik, att det inte GÅR att sätta en siffra på en upplevelse. Jo, ibland kanske, när det är obestridligt bra, men i de flesta fall är det 3-5 som gäller (om 5 är max), alltså att vissa komponenter är så bra som man kan önska sig, och vissa är bara så där.

    SvaraRadera
  5. Förödande och låsande med dylik "sifferkritik", absolut. Upplever tyvärr också att topplistor fungerar på ett lite liknande sätt. Också inom populärmusik. Blir lätt ett sätt att få ordning på inkommensurabla helheter. Såg att New York Times eminente musikkritiker Anthony Tommasini nu också lanserat en all-time tio i topplista vad gäller klassiska kompositörer. Det handlar förstås om the usual suspects, men innebär som jag ser det en banalisering och ett förytligande av musikkritiken. Synd.

    SvaraRadera