Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

21 okt. 2011

En m3 jord, Sören Bondeson

Häromdagen frågar jag en klass om de skriver poesi. Ungefär nio stycken räcker upp handen. Jag frågar hur många som läser poesi. Ungefär lika många händer. Då resultatet inte riktigt är i överensstämmelse med mina intentioner hänvisar jag till en statistisk undersökning från SCB, att ungefär hälften av alla som skriver poesi skäms för det. Det egentliga antalet poeter i klassen är ungefär arton, säger jag. Men inte alla som läser poesi skäms för det: tvärtom, skulle jag säga, är det många som ljuger om att de läser poesi, för att verka smart eller cool eller vad vet jag.


Vad är dummare än att läsa en Augustprisnominerad bok – det vill säga, läsa den därför att den är nominerad? (Ja, det skulle väl vara att läsa en Nobelpristagare – det vill säga, läsa den därför att den (=han) har fått Nobelpriset.) Inte vet jag vad som är dummast – kanske att avstå från att läsa en Augustprisnominerad bok.


Här finner jag mig läsa Sören Bondesons nominerade diktbok En m3 jord. En diktcykel, utgiven på Bokförlaget Lejd. Han har sedan debuten 1989 med en novellsamling gett ut några deckare, en roman, en kokbok, och så denna hans tredje diktbok.


Den tar oss ned till jordnivån, ned i myllan. Men också upp i sfärerna, där diktjaget kikar ned från ett ovanligt skarpt kikarsikte. Och så rätt ned: där nere bland Harry Martinson befinner sig Bondeson med sitt lämpliga namn och sitt lämpade uppdrag.


Han registrerar en värld som försvinner: vi är bara gästerna här, snart ska vi lämna festen, och gråsuggorna (värdarna) ser på oss, utan nyfikenhet. Det är ett misstag att tro att naturen – och de egentliga ägarna här, djuren – bryr sig ett skvatt om oss människor. När vi går upp i rök kommer det inte att skrivas några sorgesånger om oss – ingen kommer att sakna oss. Tillvaron är bräcklig, och allt är förgängligt.


Det finns en bångstyrighet i Bondesons uppgift, en bångstyrighet som jag gillar. Hans bok är indelad i sju avsnitt, där varje avsnitt innehåller sju dikter, också dem skrivna utifrån en sammanhållande princip, med en laudes, en prim, en ters, en sext, ett non, en vesper, och ett completorium. Vi rör oss alltså inom musikens terminologi, och då kan man undra: svänger det?


Ja, på det bångstyriga sättet, i så fall. Människans roll i förhållande till naturen är något som Bondeson återkommer till: ”Jag blir allt mera medveten om att jaget / är en hallucination om en påhittad inbillning.” Där öppnar sig perspektiv mot en labyrint av tolkningsmöjligheter. Skevt leende betraktar Bondeson händelseförloppet, ungefär som han vill visa vilka inbilska idioter vi är.


Då kan tonfallet bli raljant och allvarsamt på samma gång: gamängens förgrämdhet. Hans poesi är närmast hädisk, samtidigt som jag läser den som uppfordrande och desperat. Rubrikerna associerar också till bönestunderna, där dygnet följs, och då läser jag definitivt Bondesons dikter som en vädjan riktad mot det som Tranströmer skulle kalla ”den större läsaren”.


Ofta hör man: jag kan inte läsa dikter, det är för svårt, jag kan absolut inte förstå någonting, jag kan inte analysera dikter – men någonstans måste man börja. Det var ingen som berättade för mig hur man skulle göra – jag lärde mig till exempel ingenting i skolan (delvis mitt eget fel). Men jag började läsa, och tänkte aldrig på att det här inte var min värld, att det var svårt att läsa dikter. Jag förstod inte allt – men jag förstod det jag förstod, och resten struntade jag i.


Börja någonstans. Var inte så ängsligt inriktad på att förstå vad allt betyder: du måste släppa det där elevperspektivet, och någon gång i ditt liv börja läsa som en vuxen, utan prestationskrav eller tvång att säga de rätta sakerna. Ha fel ibland, ha rätt ibland, och trivs i den osäkerheten som det genererar. Att börja med att läsa Sören Bondeson är i alla fall inte sämre än att börja någon annanstans. Det är också en lämplig bok för alla som intresserar sig för korsbefruktning mellan konst och naturvetenskap.

4 kommentarer:

  1. "En liter jord"? En kubikmeter får jag det till.Men det kanske är något postmodernt så att var och en får bestämma för sig själv.

    SvaraRadera
  2. Ha, jag yrar, jag ändrar, jag vet inte vad ...?

    SvaraRadera
  3. Det är inte en skam som håller en tyst, det handlar om god avläsningsförmåga; om stilfullhet och socialkompetens. Av samma anledning som man inte diskuterar den nya bilmodellens förbränningsteknik med en som är helt oinsatt eller ointresserad - så nämner man inte utan vidare att man skriver dikter, eller läser dem.

    Och i klassrummet handlar det om individens försynthet, om att inte förminska någon, man säger inte att man skriver dikter om inte någon annan gör det, inte av rädsla för att sticka ut, de som skriver dikter tycker nog ändå om det, utan just för att inte låta läraren bli varse om att det förekommer. Däremot kan jag kanske hålla med dig - för visst undervisar du ib.elever - att i vissa skrån råder en högre nivå av självhävdelse, och synen på sig själv som (illusoriskt) överlägsen, - vilket föranleder ett ständigt exponerande av just sånt som dikter (det där lite fiiinare).

    Men det är där jag vill fortsätta med kritik - polemik? - rörande din distansering, det är lika mycket hävd i det som i ett närmande, från nobelpristagarna just för att de är nobelpristagaare; alla läser böcker, medvetet eller omedvetet genom påverkan från någon annan. Man har kanske präglats genom medial (eller din) promoting av någon. Man kanske har hört en högt ansedd tala väl om en bok, eller man kanske går på det fina omslaget. Eller att man påverkas av bibliotekets (eller bokhandelns) marknadsförinng, eller kanske genom antikvariatets eller bokhandelns realådor (tänk på oss fattiga gymnasister). Faktorer som leder till att man läser behöver inte alltid vara förankrade i språkets eller berättelsens förträfflighet. (Även om det antagligen är en växelverkan dememellan.)

    Och frågan (om man inte läser den ordagrant) hänför sig lika mycket till äldre litteratur som modern; undrar hur många som har läst Dantes "Den Gudomliga Komedin" för att den var bra (för inte var det särskilt kul att läsa hans smädelser till folk man aldrig hört nått om).

    Det handlar om att konstruera fästen i kulturen. Och nobelrpistagarna har i större utsträckning än andra god språklig förmåga. Frågan varför man bör läsa nobelpristagare just för att de är nobelpristagare har en antifråga: varför man bör undvika Ungdomsböcker just för att de är ungdomsböcker. Båda två, frågor som du har drivit hårt.

    Som avslutning kan du få ge ett svar på varför vi alls ska läsa en bok vi aldrig läst. Om vi inte får förlita oss på andras tips, ska vi läsa titeln, eller första sidan - men då återstår frågan hur ska man komma i kontakt med dessa titlar och första sidor om man bara får gå in i en bokhandel (i och med att antikvariatet styrs av en person med en smak, bokhandeln av en marknad).

    Världens hela utveckling bygger på en intellektuell segmentering, där varje ny geneeration kan börja sin utveckling lite högre upp än tidigare. Att då förvägra någon denna möjlighet är att kräva en återgång, en tillbakabildning av intellektet.

    SvaraRadera
  4. Tack J, för insiktsfull kommentar. Jag vet inte om jag har något bra svar: en bok läser man kanske av många olika saker.

    På ett sätt kan jag sakna hur det var när jag var barn eller ung, och läste helt förbehållslöst, och struntade blankt i DN:s recensioner, struntade i vad viktigpettrarna tyckte. Och samtidigt: vad var det man brydde sig om DÅ?

    Då är det omslag, kanske? Vänners inrådan? Det var vänner som fick mig att läsa Shelley och Baudelaire, Bodil Malmsten som fick mig att läsa Thomas Bernhard, och så vidare - men visst, utan dessa guiding hands - gud, vad jag låter full - - - , eh ,utan dessa hjälpande händer, då hade jag så klart hittat fram, fast det hade tagit längre tid.

    Vad jag vill(e) säga: fortsätt fortsätt söka, fortsätt vara misstänksam och skeptisk, kopiera inte någon annans litteraturlista. OM jag hyllar ex Clarice Lispector behöver det inte betyda att du MÅSTE läsa det. Om det är något för dig kommer du att upptäcka det ändå. Utan hjälp. Fast det ibland är bra om någon säger något, hjälper dig i den riktningen, som det var för mig och Murakami.

    SvaraRadera