Björk gör en insats för naturvetenskapen

Nog har jag förstått att jag i vissa sammanhang räknas som en flummig humanist – så kan det gå när man omges av hyperrationella naturvetare, fysiker, kemister, biologer, matematiker, där verkligheten är organiserad, förnuftsbaserad och logisk. ”Vän av oordning”, det var vad jag fick heta i Umeå. Men jag tycker det är en lite orättvis beteckning: så gillar jag verkligen att läsa fysikern och matematikern Helena Granströms böcker, för att bara ta ett exempel. Och ett annat, som visar att naturvetenskapen finns på oförutsägbara ställen: Björks nya skiva ”Biophilia”. Jag har förstått att många surar över att Björk inte vill skriva uppföljare till sina mer lättillgängliga första skivor, men jag har nog aldrig hört henne lika angelägen som på den här skivan. Att hon inte gör låtar för dansgolvet längre stämmer inte heller: vore jag DJ skulle jag offra några sömnlösa nätter för att remixa ”Mutual Core”, och spela den back to back med dess tvillinglåt, Madonnas ”Like a Prayer”. Men det är alltså naturvetenskapen som drar mig in i skivan, där tematiken håller sig till geografin, när hon sjunger om stenar, om jordbävningar, om gener, om mörk materia, om DNA, om graviteten … Allra mest njuter jag av ”Cosmogony”, en skapelseberättelse som matchar primitiva stammars förundran inför världen omkring oss, där Björk reser genom tid och rum för att landa i en utomjordisk skönhet. Och vem kan motstå hennes resonemang i ”Mutual Core”, i tider som dessa, där Nobelpriset i fysik går till upptäckten av skenande supernovor och mörk energi (hur poetiskt som helst, tycker jag):

as fast as your fingernail grows

the atlantic ridge drifts

to counteract distance

you know i gave it all

can you hear the effort

of the magnetic strife?

shuffling of columns

to form a mutual core …

Under hela sin karriär har Björk gjort spännandet saker: utmanat och tagit risker, sökt sig mot det oväntade. Det fortsätter hon med på ”Biophilia”, och det här är ”Moon”, en av de lyckliga stunderna på skivan: