att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 okt. 2011

Dementorer och charlataner

Härom veckan fick krönikören Marcus Birro sparken från Tv 4:s debattprogram ”Kvällsöppet”, efter att ha kandiderat till partiledarposten för Kd. Det märkliga i den här historien är varken att han utan politisk bakgrund kandiderade till partiledare, eller att han avskedades från sitt uppdrag som programledare.


Nej, det märkliga är att Tv4 alls anlitade honom som programledare för ett politiskt debattprogram. För Marcus Birro är ingen journalist. Han är något som har blivit allt vanligare i det svenska medielandskapet: en tyckare.


En tyckare utan substans, en gubben i lådan. Medveten om att han notoriskt bevakar alla påhopp vill jag påpeka att detta inte har med hans person att göra, utan har strukturella orsaker som går vida längre än Birros personliga prestationer.


Jag är allvarligt oroad över den utveckling som pågår, när en tv-kanal som gör anspråk på seriositet fuskar på alla kvalitetskrav och försöker anställa en åsiktsmaskin, som vägrar erkänna grundläggande regler för diskussion, som bara mal och mal sina åsikter. Det är förödande för det offentliga samtalet med röster som medverkar till att vi bara kan stagnera intellektuellt.


Det är alltså inte Birro som är boven här. Han är bara en av de många. En annan är den gravt överskattade Alex Schulman, som i flera år har lyckats dupera sin omgivning med charlatanens osvikliga arsenal av flams och trams. Det är ett pajaseri som har förpestat tv- och radioprogram och olika fora på internet.


Han skriver böcker också, och dessa böcker får på riktigt positiv kritik. En lögn som har yttrats tillräckligt många gånger är att han ”kan skriva”, att han är en stilistiskt säker författare: ”en bra stilist” (DN), ”en takt- och tonkänsla såväl socialt som skribentiskt” (Expressen), ”skriver en snygg prosa” (Sydsvenskan). Att dessa tre citat i sig är exempel på rätt dålig stilkänsla gör det lätt att avfärda omdömena, men ingen blir gladare av att det usla granskas på ett lika uselt sätt.


Vi har dock en martyr, vars namn förmodligen ska yppas med religiös vördnad och tacksamhet av Schulman och hans gelikar. För de nutida bluffmakarnas karriärer är en upprepning i rakt nedåtgående led av det Tom Hjelte gjorde i Aftonbladet på 90-talet, med elaka krönikor, skvaller och stim. Han skrev till och med en generationsroman – skillnaden är att Schulmans intigheter tas på allvar, betraktas som litteratur (vem hade eller har något gott att säga om Hjeltes bok Generation?). Snart kommer Alex Schulman att kallas för ”den nye Ulf Lundell”.


Hur allvarligt är det här då? Jo, jag är helt säker på att det är ett tecken på ynkedom när medelmåttor upphöjs och sätts på piedestal, när människor som fördummar oss begär utrymme, när dementorer bjuds in och behandlas som prinsar. Det här är människor som bara kan krympa och förlama oss. Att frivilligt ta emot deras gift är inte människovärdigt.


Jag välkomnar Tv4:s beslut att ge Birro respass från en roll han inte behöver, till förmån för en mindre färgstark men mer meriterad journalist, Thomas Ritter, med erfarenhet från Svt och SR, utöver Tv4. Vi behöver människor med mer substans på alla positioner som innebär inflytande. Låt de tomma trollkarlarna hålla på och konstra någon annanstans.


(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/10 2011.)

24 kommentarer:

  1. Visst. Krönikörspesten håller sedan flera år på att vrida nacken av det som finns kvar av vettig, transparent och ansvarstagande debatt här i landet. Krönikörer är inga debattörer i egentlig mening, precis som att stilpoliser modell Lokko inte är några kritiker i den mening ordet haft fram till nu. Även om krönikörer och spalttyckare kan uttrycka sig slående och smart ibland, så kvarstår att: de tar inget ansvar för det de skriver, och det är (oftast) inga andra med verklig tyngd - andra krönikörer, ledarskriobentyer eller chefredaktölrer - som verkligen nagelfar det en krönikör har klämt ut, lyfter upp det i nyporna, prövar tyget hårt och sedan säger högt: det här duger inte.

    Av personer som Anders Ehnmark, Gunilla Brodrej, Jan Aghed, Nina Björk, Jon Savage, till och med Jan Gradvall förr i tiden, kan man vänta sig att de håller sig inlästa och inlyssnade på vad som händer, att de tänker själva, ser med egna ögon, att de har läst och tänkt efter innan de skriver. Och man kan ta avstånd från det de gjort senast, eller från dem som skribeneter helt enkelt, om de inte lever upp till dessa krav (det är ju inte samma sak som att de alltid måste hålla med en!). Med figurer som Linda Skugge, Per Bjurman, Alex Schulman, Liza Marklund, Blondinbella, Ebba von Sydow är det ingen större poäng att ställa den sortens krav: de tar inte den sortens ansvar för sina ord, och det kan, i sällskap med deras fans, helt enkelt framtona som Don-Quijoteaktigt att kräva att de ska ha tänkt efter eller att de ska visa någon sorts konsekvens.

    Krönikörer av den här typen är fastfood och skälen till att de anställs i horder har att göra med att tidningar och tv-kanaler inte längre satsar på journalistik eller verklig debatt på det sätt man gjorde tidigare, och inte anser sig ha råd att göra så. Mellan skål och vägg medger många redaktörer att de här typerna inte skriver särkilt bra och att man ofta inte kan ta det de gör på allvar, men de säljer ju och då går ekvationen ihop.

    SvaraRadera
  2. Kan bara till fullo instämma med det ovan skrivna.

    SvaraRadera
  3. Som finlandssvensk (boende i Vasa i landskapet Österbotten) med tillgång till svenska tv-program så länge sådana över huvud taget funnits har det slagit mig hur de svenska tv-programmen på ganska kort tid kraftigt infantiliserats och banaliserats. Det handlar självklart om en rad livsstilsprogram som breder ut sig, lekar, tävlingar, sjungande, en form av underhållning som väl måste betecknas som mer eller mindre kravlös. Visst har jag ju tänkt också tidigare att Sverige är ett popland snarare än ett rock-dito (vilket Finland kanske är vid sidan av schlager och tango) men det som sker med svensk tv i dag tycks bl a vara att samhällsdebatten blir alltmer marginaliserad, osynliggjord. Från tidigare år var de stora studiodebatterna något av ett adelsmärke i statlig svensk tv. Paradoxalt nog är detta med stora studiodebatter något som i det mer eller mindre sannfinländskt präglade debattklimatet vi har i dag i Finland (på finska framför allt) blivit ett viktigt forum i finsk tv. Och speciellt gäller det den tv som görs i inlandsfinland (dvs i Tammerfors där den statliga finska tv-kanalen Yle 2 är belägen).

    SvaraRadera
  4. Klinkmann: Ja, i Sverige kan man vinna en debatt på att säga "Jag fattar inte vad du snackar om" (jag bryr mig inte om att försöka fatta och har ingen anledning) eller "professorn, du pratar blaha blaha". I t ex Tyskland, England eller Finland hade den tekniken oftast betytt att personen straffade ut sig. Vem vill lyssna på någon som uppenbart inte bryr sig om vad diskussionen rör sig om?

    Förfallet i svensk tv och på svenska kultursidor, pr-ifieringen och lattjolajbantänket är mycket påtagliga.

    SvaraRadera
  5. Bernur: Apropå åsikter! Verkligheten överträffar dikten...

    http://www.resume.se/asikter/viggos_dagbok2/2011/09/23/alex-ar-var-tids-uffe/index.xml

    SvaraRadera
  6. Det är medelmåttornas tid, helt klart. Med risk för att låta som någon som bara vill sätta sig på tvären så tycker jag att detta kan appliceras på vår tid överlag: det är det medelmåttiga, slätstrukna och lättsålda som hyllas inom såväl konsten som filmen som litteraturen. Marcus Birros offentliga gråt har jag fått nog av för längesedan; han är en värdig efterträdare eller gelik till Björn Ranelid. Jag minns att han (Birro) var ganska rolig föredragshållare, närmast stand up, men han verlar sakna alla former av självdistans.

    SvaraRadera
  7. Tja, fast nog finns det plats för krönikörer, tyckare eller vad man vill kalla dem - problemet är när de blir det enda alternativet. Som Magnus säger, det är en cynism från de bestämmandes sida, att de fullt medvetet tar in sånt som bara upprör, för att det genererar fler rubriker.
    Men det är klantigt av tv4, och ett underkännande, att Thomas Ritter ska vara plan B, bara för att han inte går genom rutan som Birro, eller levererar lika mycket medieintresse.

    Man kan också undra varför, som Sven-Erik (Klinkmann) är inne på, varför Sverige inte kan ha seriösa debattprogram (längre). Nu har jag i snart tjugofem år hört att vi håller på att underhålla oss till döds, men ingen gör ju något åt det!

    SvaraRadera
  8. Det här är en Bernur jag vill höra mer av!

    SvaraRadera
  9. Bernur: Kan det ha att göra med att Sverige haft en stark våg av budgetstyrning och outsourcing och samtidigt (av delvis andra orsaker, och något tidigare) blivit ett av de till vardags mest segregerade länderna i norra Europa? Den sorts krönikörssatsningar vi talar om handlar om målgruppstänkande: redaktionerna shoppar personer som ska passa för vissa målgrupper och verka spännande för dem, som ska locka med nån mix av attityd och skriverier man kan spegla sig i över sin latte. De är till för ett samhälle där många kan gå i veckor utan att möta andra än sin egen sort, och där det är lättare än tidigare att avskärma sig från möten med andra åldersgrupper, andra samhällsklasser, och så vidare. Dessa avskärmanden kan vara både medvetna och strrukturella, de kan bero både av egna val, teknologi, var man bor och jobbar, yrkes- och livsval.

    Ett litet exempel på teknik som kapslar in: mp3-spelare och handsfreetelefoner som gör att man inte längre kan vara säker på ifall den som strosar fram i gaturummet framför dig kommer att höra om du hostar eller säger till i normal samtalston. För tio år sedan kunde man 19 gånger av 20 veta att man gjorde sig hörd, om man behövde få komma igenom eller påkalla uppmärksamhet. Idag kan man ofta inte veta det - man tvingas välja mellan att inte säga till alls eller att säga till fyre, fem gåpnger med stigande röststyrka - och samtidigt använder många trottoaren eller snabbköpsgolvet som catwalk, bildar slutna klungor som ställer sig precis innanför ingången eller valsar lååååångsamt nerför gången. För att påpeka att du själv inte tänker tillbringa hela eftermiddagen i affären eller att någon har ställt sig helt omöjligt - ett helt gäng som står och pokulerar i gången ner till charken men inte är på väg dit och inte tänker handla något kött, typ - tvingas du ibland trycka dig in på ett sätt som ser ut som direkt påträngligande - men gör man inte det kommer man inte inom hörhåll, och knappt igenom. Och samtidigt verkar det ha blivit en norm hos många att "en ska inte ta ett enda steg åt sidan för att släppa fram någon annan, elle för att se till att flödet av folk rullar på mjukt, om man gör det är man en svag pushover".

    Samtidigt med denna segregation är det massor av verksamheter som idag är budgetstyrda, de drivs inte av att man ska jobba för att få resultatet bra, kreativt, balanserat, mångsidigt utan just att man ska hålla budget, sköta sin egen lilla bit och kanske överträffa budgetmålen. Samtidigt påstår man utåt, i retoriken, att det är "mångsidighet" och "excellens" man strävar på för att uppnå och promotar bilden av sig själva som kreativa och högtflygande miljöer som dagligen pumpar ut hög kvalitet och läsvärda, säkrade texter. Så där ser det ut både på tidningar och tv-kanaler och inom den högre utbildningen. Med den logiken finns det, i många lägen, ingen att ta rygg på för att försvara verklig kvalitet, texter som erbjuder tuggmotstånd, som inte syftar till det lättköpta, hö-höiga eller överdrivna.

    SvaraRadera
  10. Det ligger mycket i det du säger. Men jag vet inte riktigt vad det beror på, förutom att det har blivit ett skällsord närmast att vara påläst och kunnnig / insatt - det viktigaste är att ha åsikter som MÄRKS. Sorgligt nog finns inte mycket tuggmotstånd i de skrivna texterna från dessa krönikörer.

    Jag kan bli en aning deprimerad när Alex Schulman får finfin kritik för sina menlöst skrivna böcker, att det sprids en uppfattning att han kan skriva. Nä, han kan inte skriva för fem öre.

    Så ser jag att de illasinnade kommentarerna inte har hittat hit: hade jag vetat att den här dörren var så vidöppen hade jag inte tryckt på så hårt. He he ...

    SvaraRadera
  11. Med risk för att verka högtidlig tror jag att en aspekt är att samhällskontraktet revs upp under 90-talets lopp. Idag finns ingen levande känsla av att vi tar svåra konflikter och hot tillsammans och med gemensamt ansvar, det är som i Texas (som Jan Stenbeck en gång ironiskt uttryckte det).

    Nej, jag menar inte att socialdemokratin i sig *var* samhällskontraktet, inte alls, men mycket av det som tidigare både bar upp respekt och uttryckte självförtroende, egenmakt, en känsla av stolthet, sammanhang i samhället, att kunna mötas och glädjas under delade former, kastades åt vargarna från slutet av 80-talet och framåt. Vi har fått ett långt mer brackigt och paradoxalt ogenomskinligt land; makten har blivit otydligare, mera undanglidande och mycket svårare att kommunicera med - trots att tekniken för något annat finns. Alla slags debatt är mycket mer styrd av det kamerala, av räknenissarna, nu än för 30 år sedan - och samhällsdebatt över huvud taget är marginaliserat, som vår finaldnssvenske vän påpekade. Om det Sverige som stod till höger under 70-80-talen hade en ny vision om vad detta nya samhälle, post-folkhemmet, skulle vara, så har den inte haft någon verklig kraft som ny berättelse, ny gemenskap, bara som marknad och tivoli.

    SvaraRadera
  12. Djävlar vad skönt att läsa något skrivet med ett ursprungligt patos i denna sjukligt blaséartade tid, där två mediala typer – bean spillers and bean counters – tillsynes kväver oss.

    SvaraRadera
  13. En sak till.

    Magnus, du sätter fingret på samma sak som jag själv formulerade häromdagen gällandes boende i Stockholms innerstad. Nämligen att alla ALLTID KRÄVER SIN RÄTT. Faktiskt en gräslig utveckling.

    SvaraRadera
  14. Gräsligt, ja. Problemet som jag ser det är väl också att det som charlatanarna gör omfamnas av så många, alltifrån tidningsredaktörer, tv-redaktioner, läsare ... Snart är allt bara flams.

    SvaraRadera
  15. Gunnar: Ja, många kör på någon slags norm att man kan paxa vad som helst, bara man råkar stå där, och kan kräva vad som helst så länge man har ett papper eller en sedelbunt att vifta med, oavsett om det leder till omöjliga följder för andra. Grannar som sitter och spionerar på varandras trädgårdsbyggen och lämnar in fåniga klagomål till domstol eller hugger ner träd i tomtgränsen i gryningen till exempel, eller mäklare som bråkar om vem som ska ha högst bonus.

    Och det är verkligen påfallande att folk idag - mest yngre - rör sig som om de vore helt solo på trottoaren, i butiken eller i andra starkt begränsade offentliga rum. Som om bara de själva eller deras polare fanns där. Till och med min kusin som har jobbat på en av huvudtsadens största banker i ledande positoner i femton år - och som alltså inte är någon som ser ut som typ Anna från Bandhagen, men som också har ett sunt mått självdistans - uppfattar att folk går rakt på henne i gaturummet eller blåvägrar att röra på sig även om det är en fyra, fem personer som uppenbart måste förbi åt ett visst håll. För de flesta av oss är det en reflex att ta ett steg åt sidan och att hålla ett öga på hur flödet av människor runt om oss ser ut, men inte för dagens unga stockholmare eller malmöbor. Det är samma "jag-stod-här-först-och-jag-är-bäst"-attityd som i media.

    SvaraRadera
  16. Svinbra som vanligt!!

    SvaraRadera
  17. Tack, Martin!
    Magnus, jag har inte helt lätt för att se detta hända här i t ex Jönköping, där hänsyn råder i alla sammanhang. Däremot kan jag ibland tycka att, när jag går i skolans korridorer, att eleverna visar lite väl tydliga tecken på icke-brådska, jag skulle nästan säga ANTI-brådska, vilket kan förvåna en, då man annars ofta hör att ungdomar är så STRESSADE. Förlåt mig, men det är i så fall en stress som döljs ganska bra ...

    SvaraRadera
  18. Välskrivet. Gör mig nyfiken att läsa Jönköpings-Posten om nivån ligger så här högt. Ett skäl till de underligt positiva recensionerna är den förändring den litterära kritiken genomgått de senaste 10-15 åren. Det är fanzinets språk som kommit in i kulturdelen. Recensenterna stödjer inte sin uppfattning på några teorier som går att redogöra för. Det blir vaga bedömningar efter vad recensenten "gillar", vad som råkar vara inne just för tillfället. Hyllningar och sågningar som inte överlever året ut litterärt.

    SvaraRadera
  19. Fanzinisering av kritiken är något som har slagit mig också. Man kör med stora gester, utnämner en ny Dante, Ekelöf eller Goya i veckan men utan att bygga under de där överorden. Hyperboler och anekdoter är ofta de enda stilmedlen, och det är eett sätt att skriva som hela tidne äräcker ut armaran mot publiken och begär ett hummande ett "ja, preciiiis" ett skratt för att fortsätta.

    När Amy Winehouse avled i somras var den där tafatta, översubjektiva tonen mycket påtaglig. Det som skrevs om henne då i större svenska tidningar gjorde nästan inga försök att diskutera varifrån hon kom musikaliskt, vad hon gjorde eller varför hon var så nydanande (vilket däremot gjordes här på bloggen och i engelsk och amerikansk press, t ex av Bill Wyman - journalist, inte Stonesbasisten - i Slate och i en minnesspalt av Ronnie Spector i engelska Mojo). I de svenska inläggen babblades det mest bara löst om att "hon var sååå sårbar, alla vi som varit sårade och hatat oss själva kände igen oss in i blodomloppet" (vilka vi? har du också släpats till en domstol i handbojor inför tv-kamerorna eller blivit kallad psyko av din egen far i tidningen?) eller mystiska, lösa uttalanden om att personer som Amy dras till det förgörande för att de behöver det som bränsle. Skribentens eget jag och privata bubblande kördes fram utan någon som helst reflexion, utan försök att säga något som kunde stå på egna ben, och med obefintliga gränser mellan objektet (stjärnan) och krönikören. Det är ett rånarcissistiskt sätt att skriva och för trettio-fyrtio år sen hade det inte accepterats på de flesta kultursidor. Idag ses det som ganska normalt.

    SvaraRadera
  20. Tack alla. Mm, fast jag ser väl i viss mån som det jag gör som en slags fanzine-verksamhet, så jag är lite kluven: hellre ett uppriktigt engagemang. Förvisso, att det ska bottna i genuina kunskaper, men det är väl det som kunde känneteckna de riktigt bra fanzinen, att det ibland blev mer välskrivet än i etablerade tidskrifter.

    Det finns nog i all kultur ett konjunkturtänkande, att vissa saker måste man bara gilla, för att "få kompisar". Men jag är glad att du Magnus gillade det jag skrev om Amy Winehouse i somras, det var en text som betydde mycket för mig, och som jag är nöjd med. Jag kan också rekommendera Dionne Bromfields version av Love is a Losing Game, som hon sjöng nyligen på en prisgala, till minne av Amy.
    http://www.youtube.com/watch?v=T9tfJbmv948

    SvaraRadera
  21. Visst finns det tidsanda och olika normer som sätter gränser för vad som "gälls" och blir accepterat - ett trivialt exempel på den saken är väl att man under femtio år efter 1945 knappast kunde bli tagen på allvar som bokpoet hos oss om man något så när frekvent använde rim, hur virtuost man än gjorde det (undantag för dem som debuterat före 40-talet, naturligtvis). Normen fri, orimmad vers var helt dominerande. I den engelskspråkiga världen finns inget motsvarande tabu, men i Sverige ses retorik som utanverk och bjäfs, samma för "verser" på vraje nivå över grötrimmandet, och man är ofta blind för att även folkpoesi och improviserade monologer naturligtvis har sin egen retorik.

    Samtalet blir också betydligt mera enstämmigt än det var förr, som du antyder: det blir mindre debatt. Pressylta-Gunnar skrev nyligen att Sverige är tillräckligt stort för att förtjäna minst två offentliga samtal (i vid mening) på samma gång. Jag håller med, och det hade inte krävts några enorma investeringar för att nå dit, men vad som krävs är att redaktioner, medieägare och publik höjer ribban för vad som ska få ta plats, vad som räknas som verkligt bra journalistik, verklig debatt och bevakning.

    Passionerade skribenter, visst. Men de här typerna vi talar om är inte kunniga, vill inte ens vara det och än mindre är de motiverade av bestämda ståndpunkter, värden, argument som de är fullt medvetna om. De förhåller sig inte till någon intellektuell eller historisk tradition, de är inte reflekterande och det är en barnlek att visa att de ofta är eklatant inkonsekventa över tid. De är wannabes, försöker dag för dag ge sken av att vara något som de sällan fullt ut är; de vill till exempel suggerera att de har massiv cred inom en viss gren av feminismen och har kokat rovor och putsat dildos i ett lesbiskt kollektiv eller försöker vara mer gangsta i attityd och sitt musiklyssnande än Cypress Hill. De namedroppar hellre än tänker, levererar vitsar på twitter hellre än argumenterar. Men det är klart, denna brist på ryggrad är begriplig eftersom de är anställda för att leverara åsikter och inlägg som hörs direkt snarare än för att kunna ge perspektiv på något eller vara konsekventa. Lägger man fram verkliga argument, är konkret och tydlig riskerar man dessutom att bli angripen i retur: man har varit alltför öppen med vad ens upplägg leder till. Alltså nöjer man sig med privat eller inställsamt bludder. Texten har ju ändå bara en livstid på ett par veckor.

    SvaraRadera
  22. Som stor beundrare av Eyvind Johnson kastar jag in en hänvisning till en novell han skrev i början av 30-talet där frågorna om debattörers ärlighet, deras autenticitet mot sin egen levda erfarenhet och deras poserande får en skarp men ändå vidsynt belysning. "Tobias eller Den nye Spartanen" i "Natten är här" från 1932 (en mycket bra bok, tung av tidsanda och ändå samtida) gestaltar möten med en professor och gammal rabulist, i det förflutna och i nuet, en man som har bestämt sig för svaren på alla frågor han tänker ställa, en attityd som var beundransvärd en gång men som inte är det när han vid 40-45 eller så vinner en storpublik och blir nästan en guru. "Han är en man som inte bara vill verka yngre än han är, han vill *vara* yngre" kommenterar berättaren den firade föredragshållaren som han läst om i morgontidningen, och som föreläser om tidens ungdom och dess dygder. De orden, känner man, svävar nära inpå många tyckare idag.

    SvaraRadera
  23. Magnus, om vi byter "vill *vara*" mot "tror sig vara", är vi hemma hos samtiden.

    SvaraRadera
  24. Mm, det enda kravet jag brukar ställa på en ny chef är att han (eller hon, mer sällsynt) ska höja taket ett par decimeter.

    SvaraRadera