Det, Inger Christensen, Gyldendal

Inger Christensens Det är en både obehaglig och inbjudande bok. Hur kan jag säga att den är obehaglig, eller rentav motbjudande? Det är något som endast den riktiga litteraturen kan uppnå: att vara så uppfylld av sitt ämne att den skrämmer slag på sin läsare. Alla som jag tycker hör till den exklusiva skaran av oumbärliga författare: Faulkner, Duras, Woolf, Lispector, Stridsberg, Schweblin, NDiaye, Dickinson, Jäderlund, Christensen – de är på något sätt farliga, och min första reaktion har alltid varit avsky, rädsla, misstro.

Så är det med Det, som utkom 1969 och som i år alltså firar sin femtioårsdag, och ingår i serien ”Årets danska klassiker”, och nu utkommer i en stilig jubileumsutgåva på Gyldendal. För tio år sedan utkom den på svenska på Modernista, i Marie Silkebergs oftast lyhörda översättning, och även om självfallet Alfabet är en fantastisk bok undrar jag om inte Det är den som går djupast in i mig som läsare. Att läsa den är en ynnest.   

När den utkom hade Christensen utgett två diktsamlingar. Inte mycket i dem förebådar det oerhörda som sker här. Liksom originalutgåvan är denna volym tryckt i maskinskrivartypsnittet Courier, och det var även den svenska översättningen. Faktum är att denna danska version låter texten röra sig ännu längre ut i marginalen, med minimalt utrymme för andhämtning. Det är författarens första konsekventa systemdikt. Metoden utgår ifrån en talserie, där – för att fatta sig nödvändigt kort – talet åtta är i fokus. Åtta gånger åtta, i en hämningslöst kontrollerad loop – ett koreograferat kaos. För världen är kaotisk. Vad gör man? Man upprättar en ordning.  

Det viktiga är inte den yttre ramen. Hos Christensen blir formen aldrig ett fängelse; jämför med sonettkransen Fjärilsdalen, som så elegant och lätt löser de potentiella begränsningar som det stränga versmåttet upprättar. Vad gör hon då? Skriver:

                      På baggrund af disse umulige forhåld

                      der hersker mellem enten og eller

                      eller bare mellem enten og både

                      ja bare mellem enten og ordet enten

                      og på grund af sprogets fuldkomne tavshed

                      om alt det der ikke foregår

                      enten i enten eller ikke i enten

                      bør denne position indtages

                      Så er vi lige vidt!

                      Dette er en kritik af fiktionen

                      fordi det er en kritik af længslen efter verden

En enkel, bokstavlig och rak läsning av Det skulle säga att det rör sig om en skapelseberättelse. Fast egentligen kunde man också nöja sig med det, och prompt hävda att det får räcka med varudeklarationer nu: helst ska man läsa Christensen förbehållslöst, och utan vägvisare. Hon är ingen strikt akademisk fotnotspoet, även om hon tar till det så här efter femtio års nedmontering av skolan lite frustrerande greppet att använda oöversatta motton från franskan och tyskan. Ändå är hon en poet som ska läsas för upplevelsens skull, och den är gratis, individuell, och blir bara störd av museala guider som lägger sig i med förnumstiga lathundar. Det är också vanskligt att börja prata om litterära verk i termer av klassiker och mästerverk, då det genererar två förutsägbara reaktioner: antingen att man blir besviken då inget kan nå upp till de hysteriska lovorden, eller en självuppfylld profetia då man prickar av de sublima ögonblicken, eftersom man vet att man ska leta efter just sådana. Det vanskliga ligger i att man slutar lita på sitt eget omdöme. Brasklapp: i den mån det här är en skapelseberättelse är den filtrerad genom travestins design.

Jag har som sagt tidigare läst Det i Silkebergs översättning. Vad är då skillnaden? Att danskan är ett mjukare språk är en truism. Enskildheterna upplyser att ”betingelser” är ett vackrare ord än ”förutsättningar”, att frasen ”Jeg er en genstand” låter annorlunda än ”Jag är ett föremål”, vilket förstås inte är Silkebergs fel, utan svenskans. Något som inte är helt lyckat i den svenska översättningen är rimmen, men de är å andra sidan inte så framträdande. Är danskan ett mer musikaliskt språk? Nja, vad man kunde komma överens om är att danskan har en annan melodi. Den är mer böljande, mer svindelframkallande än svenskans nästan undantagslöst mer nyktert registrerande. (Ur en sådan bedömning är till exempel Stagnelius en anomali: en icke-svensk poet, med sitt sätt att sjunga. Södergran? En extremt svensk poet, alltid rakt på sak, och alltid rationell.) Svenskan är heller inte lika rakt på sak, utan ägnar sig gärna åt krumbukter och parafraser.

Christensen är alltså både skräckinjagande och hänförande. Hon skriver en enkel slags poesi. Hon menar alltid vad hon säger, och man kan alltid lita på att hon inte kollrar bort dig när du läser. Hennes enkla raka konstateranden säger: så här ser världen ut, det här innehåller den. ”Vi overlever kun fordi vi bruger ord”, säger hon på sitt chosefria sätt.

Men om här inte finns någonting att ifrågasätta, hur blir det då poesi? Om vi fortsätter hålla oss till truismer: tack vare rytmen. Rytm är ett besvärligt begrepp när man talar om litteratur, men det är också det nödvändiga för att förklara vad som sker i en den här massiva boken, det vill säga den säregna musikaliteten som skapas i mötet mellan den hårt kontrollerade formen och den frigörande fraseringen.  

I sin undersökning av världens tillstånd närmar sig Christensen livet, naturen, språkets makt över oss, vår makt över språket, det ömsesidiga utnyttjandet, en värld där man önskar att mellanrummen tillåts existera utan att reduceras till tomrum. När världen är ostadig och kaotisk kan som sagt struktur och ordning vara nödvändig. Det ymniga innehållet bryts mot den behärskade formen. På ett sätt är Inger Christensen en estetisk återvändsgränd. Så här kan man ju inte skriva! Att hon kommer undan med det, vad beror det på? Kanske för att hon ger världen stadga: ”En glemsel der er glemt. Gemt under det nærliggende nærværende, de midlertidigt tilstedeværende forretningers tilstedeværende ting og tingenes subtile struktur der organiserar indbyggernes uro som ro.”

En adekvat titel på en text som denna kunde vara ”stegringens poetik”. Christensen söker alltid det transcendentala. Alltså det där vidare-imperativet, med osäkerheten och besvikelsen som drivkrafter, eftersom världen inte blir färdig, för skapelseberättelsen pågår alltid. Hon omhuldar inte och skämmer inte heller bort läsaren. Men hon ser det som sin självklara rätt att ta plats i världen. I vad jag skulle hävda är en dansk tradition, eller danskare än svenskare, lyckas hon förena det cerebrala med det passionerade – hos svenska poeter hör sådant till undantagen.

Något annat som får Christensens dikter att te sig så himla bra är att de inte är sönderputsade. Perfektion har aldrig varit målet. Det finns en oro över hennes tonfall och bildspråk, och det må vara orättvist, men för all del – att jämföra med Tranströmer visar bara att det går att tröttna på hans inställsamma metaforer, hans fläckfria presentationsteknik som inte lämnar något utrymme åt en läsares invändningar, eftersom dikterna är färdiga och liknar inslagna paket som kan beundras på avstånd, men inte lämnar någon öppning för att man kan riva bort utanpåverket. Han är en poet som inte vill gå i dialog med sin läsare, medan Christensen hela tiden bjuder in mig att delta i hennes försök att förstå världen omkring sig. Tacka fan för att jag inte är överens med henne i alla detaljer.

Bra poesi bekräftar varken världen eller dig som läser. Den erkänner världen som en farlig och ogästvänlig och ibland olämplig plats, men manar på dig för att trotsa allt som talar emot det, allt som vill att du ska tappa sugen för gott. Den riktigt lyckade poesin – Blake, Duffy, Yeats, Rilke, Dickinson, som sagt – den söker konfrontationen, och livnär sig på det trasiga och söndriga, och uppmuntrar friktion. Det finns för mycket som är friktionsfritt, både i livet och i litteraturen. Det som bland annat gör Christensen så värdefull är att hon gör våld på sitt ämne, och hon skriver dikt som inte ber om ursäkt när den gör sig till besvär och krånglar och har sig. Den bra poesin gör det som behövs: betackar sig för det väluppfostrade, säkerhetstänkande och etikettängsliga samhället. Och hos Christensen är humorn uppskruvad och panikartad, och skrattet förtvivlat, hur mycket hon än kartlägger det möjliga.  

Det här är alltså en monstruös bok, diger till omfånget med sina 239 sidor, och utmattande att läsa. Tillsammans med Alfabet bildar den en portal till inte bara dansk eller skandinavisk poesi, utan jag ser det som ett av 1900-talets mest värdefulla och rikaste skatter. I det litterära verk som blir en klassiker går det inte att nå botten: man kan inte tömma Det på sitt innehåll, utan bara läsa och läsa om och varje gång upptäcka den häpnad som uppstår då man ställs inför det som får människan att helt oväntat framstå som omänsklig, för hur ska man annars förklara att det kan finnas sådant här i den här världen?

Leonoras reise. Et essay, Susanne Christensen, oktober

Inom konsthistorien utmärker sig surrealismen i sin generösa hållning till kvinnliga utövare. Flera av dem har fått behövliga uppsving de senaste årtiondena. Det gäller främst Frida Kahlo, Dorothea Tanning och Lee Miller – samt Leonora Carrington, vars öde man kunde följa i en dokumentär på SVT så sent som 2017.

Flera av dem levde också minst sagt äventyrliga liv, och det är inte förvånande att det ibland i lika grad är levnadsödena i sig som fångat omvärldens uppmärksamhet, och inte konsten. Till de mer spännande konstnärerna – alltså oavsett det spännande livet – hör definitivt Leonora Carrington, verksam både som författare och målare. Tre böcker finns översatta till svenska. Om henne har nu den dansk-norska kritikern Susanne Christensen skrivit essän Leonoras reise.

Det är verkligen frågan om en essä, detta ibland missförstådda genrebegrepp. Christensen väljer den sökande metoden, i en kombination av tvärsäkerhet och chansning. Resultatet är en dynamisk text som speglar Carringtons oroliga bildvärld, där nya upptäckter väntar, där det är som att motivet inte fixerats, utan har hamnat i en visuell loop av flertydighet.

Carringtons liv är intressant i sig: född i en aristokratisk familj valde hon relativt tidigt konsten som sitt huvudspår, och fastnade kvickt för den tyske målaren Max Ernst – ungefär lika kvickt som han fastnade för henne. De flydde ut till fransk landsbygd för att måla varandras totemdjur – Leo(nora) valde hästen, vad Max valde har jag glömt. När kriget kom flydde hon vidare till Spanien, Portugal, och så småningom USA och Mexiko. Större delen av sitt långa liv skulle tillbringas där i Mexiko – Frida Kahlos land.

Hon fick två söner, som hon raskt övergav när rastlösheten slog till. Men som sagt, Christensen har minst av allt skrivit en reguljär biografi. Flera avvikningar följer, där den som kanske gör starkast intryck rör två kulturarbetare som väljer att begå självmord. Hon reser för att uppdaga oprövade insikter i New York, Mexiko City och Los Angeles, och träffar andra som drabbats av konstnärens sällsamma utstrålning, och de bildar ett slags inofficiellt sällskap.

Susanne Christensens syfte är att demonstrera Leonora Carringtons plats i samtiden, att det är ett konstnärskap som fortsätter engagera och berör de frågor vi är upptagna av. Några av dessa frågor rör naturens död, konstens undanskuffade position, pessimismen och likgiltigheten som verkar ta över kulturen – samt häxeri och magi. Det görs med hjälp av att i första hand förankra Carrington i sin samtida kontext, den produktiva modernistiska epoken från 30- och 40-talet. Sedan nosar Christensen rätt på exempelvis Rachel Carson för att koppla ihop Carringtons engagemang med en ekofeminism som ligger helt rätt i tiden nu, långt efter att Carson på tidigt 60-tal skrev sitt epokgörande verk Silent Spring. Det ska betonas att det inte är helt enkelt att fastslå Carringtons konst som entydigt feministisk, något som i och för sig gör den ännu mer förtjänt av uppmärksamhet. Det ska också understrykas att Christensen pedagogiskt visar vad som försiggår i de symboltäta målningarna.   

Christensen tar hjälp av Mark Fisher och Simon Reynolds för att ta sig an ämnet, och deras användbara begrepp dyskroni och retromani för att illustrera kapitalismens seger över allt motstånd och nostalgin som läggs över all offentlighet. Då kan behovet av en starkare slags konst väckas, och som jag förstår Christensen lånar hon André Bretons definition av den eftersträvansvärda konsten som the marvellous. Det kunde väl också förstås som det sublima, ytterligare ett missförstått och kanske rentav befläckat begrepp. Att söka efter the marvellous låter i alla fall för mig som en god utgångspunkt, och tveklöst sysslar Leonora Carrington med just detta i sin konst.

Det här kunde bli mer än lovligt teoribundet, speciellt när Christensen plockar in den notoriskt kryptiska Donna Haraways cyberfilosofi. Dock åstadkoms då ett tänkt möte mellan Carrington och Haraway, och Christensens essä flyttar fokus till fiktion. Men med en disclaimer som visar att romanen har gått i stå sedan millennieskiftet, i synnerhet den skandinaviska jag-romanen, och som kritiker är det lätt att dela uppgivenheten som markeras i den retoriska frågan: ”Hvor mange romaner publiserer ikke forlagene om det skandinaviske hverdagslivet sett fra et eller annet gjenkjennelig jegs synspunkt? Noen burde legge en science fiction-bombe under det skandinaviske jeget.”

Det som också underlättar och tar udden av det teoretiska är den frenesi som investerats i skrivandet. Christensen hyllar ilskan som konstnärlig drivkraft, och det är inte svårt att upptäcka spår av den post-punk som fungerat som ledstjärna. För den delen kan hon med omsorgsfull bekymmerslöshet visa hur popkulturen är behjälplig, då det var det skotska bandet Aztec Camera som upplyste henne om aztekerna, samt att Neil Youngs låt ”Cortez the Killer” informerade om den spanske erövraren Hernán Cortés härjningståg på aztekerna under 1500-talet.    

Jag har, sedan jag såg en surrealistutställning på Neue Nationalgalerie i Berlin för snart tio år sedan fascinerats av Leonora Carrington. Susanne Christensens bok ger inte alla nycklar, men det är inte heller den typen av bok. Snarare är det den typ av inspirerande essä som visar möjligheterna som är tillgängliga för oss alla, åtminstone vi som söker the marvellous.

Hur ska jag säga vad som kommer, Teji Grover, översättning Lars Andersson, Lars Hermansson, Ann Jäderlund, Niclas Nilsson, Staffan Söderblom, Birgitta Wallin, Tranan

Tranan är pålitliga i sin utgivning av litteratur främst från den icke västerländska världen. Länge har deras romaner utgjort ett oumbärligt tillskott, en nödvändig injektion i ett litteraturklimat som annars hade tett sig torftigt.

Romaner, ja, men poesin? Nja, va? Nu har de i alla fall tillgodosett ett behov av den indiska poesin, när de ger ut Teji Grovers Hur ska jag säga vad som kommer. Här finns dikter från hennes fem diktsamlingar, skrivna på hindi. De sex översättarna har fokuserat på varsitt urval från engelska och samarbetat med poeten. Som synes är det respekterade namn som har jobbat med de här dikterna.

Ann Jäderlund, till exempel, aktuell också med översättningar av Jo Eggens Stavkyrkodikter. Hennes översättningar här skiljer sig något från de andras bidrag, genom att vara mer avskalade, mer reducerade. Är de självsvåldiga? Vi minns hennes Emily Dickinson-översättningar som väldigt egenartade, här är det inte lika lätt att upptäcka vad hon har gjort med originalen. Någon av dikterna har jag läst på engelska, men i så fall har hon den här gången förhållit sig närmare originalen.

Det rör sig om dikter som låter sig kategoriseras utifrån sin geografiska position, med flitiga inslag av gurkmeja, armringar, danssteg, berg, fåglar, vatten:

                      Din hands röda stenar

                      glödde på spegelbrädden

                      i skenet

                      från palsaträdets blommor.

Det är en slags naturdikt som det är lätt att exotisera, kanske också lika lätt att förminska. En del av metoden består av iscensättningar, variationer av likartade motiv. Grover skriver om myt och religion på ett sätt som kan uppfattas som udda. Samtidigt är poetiken tidlös och ursprunglig, där hon går i dialog med västerländsk konst, film och filosofi. Så kan ens tolkningar underlättas av den essä som medföljer, ”Om att dikta”.  

Mitt första intryck av de här dikterna är svalt. Teji Grover har ett tonfall som är nästan uppseendeväckande enkelt, för att inte säga banalt. Det är nog en fråga om temperament. Strax uppfattar jag också det konsekventa som en medveten teknik, att hon så att säga tar ned det storslagna på jorden – punkterar sina egna metaforer, som om hon var skeptisk till bildspråkets förmåga att ge en korrekt bild av världen.  

Ducks, Newburyport, Lucy Ellmann, Galley Beggar Press

En av livets smärre frustrationer är att ingen vet hur det var att tillhöra de första läsarna av James Joyces Ulysses. Vi kan bara föreställa oss hur perplexa de var: utmanade, chockade, förvirrade, ilskna, uppgivna, ledsna, men kanske också i någon mån upprymda, eller upprymd, denna enskilda läsare någonstans på jordklotet, som uppfattade exakt hur banbrytande den boken var.

Mycket har sagts om Virginia Woolfs initiala fördömande när hon tillhörde de tidiga läsarna av Joyces mastiga verk, men mindre bekant är att hon också imponerades och faktiskt refuserade den till sitt förlag Hogarth Press inte för att hon tyckte att den var oanständig, utan av praktiska orsaker – hade de antagit den skulle hon ha behövt lägga all annan utgivning åt sidan i två år.

Nu har jag läst Lucy Ellmanns roman Ducks, Newburyport, och får en viss aning om hur det kunde ha känts att vara de där tidiga läsarna av Ulysses. Det här är nämligen ett formexperiment som kan sägas sätter Joyces roman i skuggan, och liksom för att understryka parallellerna har omslaget till min utgåva en liknande utformning – om Ulysses var snorgrön som det irländska havet är denna bok stålblå som de moderskänslor som den uppehåller sig vid. Det är en roman på drygt tusen sidor, om man inkluderar appendixen, skriven som en enda mening. Att läsa de sista 50 sidorna eller så i Joyces roman, Mollys monolog, är i sig utmanande, för den som läser dem noggrant. Här är denna metod då upphöjt i tjugo.

En amerikansk hemmafru och fyrbarnsmor i Ohio är det som för den inre monologen, ett tankeflöde som kretsar kring barnen Stacy, Jake, Gillian och Ben, samt maken Leo. Men mer än om familjemedlemmarna tänker den namnlösa kvinnan på pajbakning, på att få ihop sin vardag. Som en återkommande inledare fungerar frasen ”the fact that”, en anaforiskt inskjuten formulering som triggar tanken, och får henne att fokusera på olika fakta, olika typer av sanningar.

Många av dessa sanningar handlar om det amerikanska samhället av idag. På sitt intrikata och ofta underförstådda sätt blir Ducks, Newburyport en roman som kombinerar estetik med politik. Måste den vara så här … jobbig? För ja, inbilla dig inget annat: att läsa den är utmattande på ett sätt som inte påminner om någon annan läsning jag har gjort. Den är, för att låna ett av dess uttryck, helt ”crazee …”

Det är ett monster till roman, och hur kan man göra den rättvisa, om man inte tillåts skriva i skalan 1:1, utan styckesindelning, och utan punkt förrän på sidan 998? Det är lika lätt och svårt att säga vad det innebär att läsa detta efter 5-6 sidor som det är efter tusen. Nu är det inte helt sant att punkter inte förekommer innan dess: någon gång då och då – med den oregelbundenhet man inte annars förknippar med fiktion – följer vi en pumahona som stryker omkring i utkanten av samhället, och vi följer parallellt hennes tankar, som på ett kusligt sätt speglar hemmafruns liv och öde. Även puman oroar sig över sina ungar, och det finns över hennes situation den typ av strövande evighetsgrubblerier som man kan hitta i Cormac McCarthys romaner: alltså levande väsen och deras relation till naturen utifrån sub species aeternitatis.

Kvinnan tänker på Ohio, på USA, på Trump, på de usla försäkringsvillkoren, på skolskjutningar, på fraser ur gamla sånger, på sin odräglige ex-man Frank, på Laura Ingalls Wilder, på mamman, på klimatvarningar, på absurda tidningsrubriker, på maträtter, på sina höns, på gamla filmer, på sin blyghet, på sin avbrutna lärarkarriär – tja, hon tänker på allt som livet innehåller, kunde man summera. Här finns ingen plats för metafysik eller spekulationer, bara den stålblå sanningen. Det är ett ältande, där de flitiga upprepningarna fungerar som krokar för tanken att haka fast vid. Hon är ursinnig över orättvisorna som samhället måste upprätthålla, intill förtretlighetens gränsområden. Där finns också en gnagande oro, att hon håller på att bli gammal, manifesterad i en markantare glömska men också en kroppslig skröplighet. Så är hon också svartsjuk på sin man Leo, men älskar honom förbehållslöst, i en kärleksförklaring som är stark och ogrumlad, och likaså äldsta dottern Stacy, och deras svåra relation. Och hon saknar sin katt Batsheba. Ja, man kommer henne nära, och det är förstås det som är det mirakulösa och det som utgör romanens triumf över alla andra konstformer: den här kvinnan blir en levande individ, som det är sorgligt att ta avsked ifrån när boken är utläst.  

På det kusliga sätt som tiden ibland förfäktar läser jag Ellmanns roman några av de första dagarna i augusti, och nås av nyheter fredag 2:a augusti om först en masskjutning i Texas, med tjugotvå döda. Bara några timmar senare en ny skjutning, i Dayton, Ohio, med tio döda. Då blir kvinnans oro över vapentillgången och skjutningar inte bara begriplig, utan rimlig, akut, och till och med oundviklig. En av orsakerna till den kryptiska titeln är uttrycket ”sitting ducks”, något huvudpersonen återkommer till. Även fraser upprepas, som ”I don’t know but they know”, ”waken up and smell the coffee”, utifrån en metod som känns igen från Ellmanns tidigare romaner, där vi här kan läsa ”not so fast, Goldberg” som en blinkning till Sweet Desserts från 2013. 

Kanske glömskan är ett av de intressantaste sidospåren, den glömska hon känner att hon är på väg mot – eller om det bara är ignorans, ett tecken i tiden? Så fungerar tanken för henne, ett sätt att hålla fast vid vad som konstituerar henne som människa, kanske det som är vår själ. Intryck, erfarenheter, minnen, ja, men hon tar också aktivt avstånd från nostalgi: ”the fact that I don’t remember much, and everything I do remember makes me sad.” Men hon tänker så klart också på framtiden, med samma skepsis: ”the fact that sometimes I think that people today must be the saddest people ever, because we ruined everything”. Det är alarmerande tankar, men också väldigt roliga; den här hemmafrun är fullastad med sardonisk humor, av det förtvivlade slaget, men ibland också av det självironiska, som när hon beklagar att Philip Glass musik är för repetitiv. Humor är ett frekvent inslag, i oväntade utbrott som ”the fact that one good thing about having four kids is I never have to criticize them, because they do it for me”, eller när man i appendix får veta vad akronymen FLOTUS egentligen står för: ”Furtive Limpet on the Unmanageable Slime-eel”.

Hon är bildad, och har också en känsla för språk, för funderingar och överväganden, som hon tar sig an med en påhittighet som ideligen associerar vidare över ords ljudlikhet, och ofta hamnar någonstans där tanken liksom bara släpper av henne, utan att hon själv styr över det, med upprepningar, nödvändiga upprepningar som liksom kidnappar eller förhalar tanken för att nå fram till problemet. Lika gärna tänker hon på nutiden som på dåtiden – på gamla misstag, liksom på det som sker i nuet. Och inget händer, egentligen, förutom att hon bakar sina pajer och tittar på gamla svartvita filmer. Man kunde säga att den utspelar sig under en sekund, eller under några veckor. Hon gör ett besök hos tandhygienisten, ett annat hos gynekologen, får punktering och fryser nästan ihjäl, besöker ett köpcenter med barnen och blir instängd på grund av översvämningar. På så sätt löser Ellmann det problem som en viss typ av romanförfattare har sysselsatt sig med sedan åtminstone Balzac och 1830-talet: hur skriver man verkligheten på ett trovärdigt och autentiskt sätt? Varför inte så här, som ett enda pågående flöde, som inte avbryts av intrig, narrativ, plot. Det ofiltrerade sättet att skriva indikerar att vi kunde kommunicera också så här, utan att tänka på konsekvenserna. Det är både banalt och allvarligt, klichéfyllt, men så är också livet.  

Det är det moderna livets avigsidor som den här besynnerliga romanen tar i anspråk. Barnen som förevisar tendenser att bli allt mer ouppfostrade. I stället för att tala om igenkänningsfaktorn – som förvisso är hög – kunde man säga att den arbetar med att skapa resonans hos sin läsare, ett gensvar. Finns det läsare till en så här, med förlov sagt, jobbig bok? Jag tror Ellmann har lagt sådana betänkligheter åt sidan. Annars skulle hon inte fortsätta med ett projekt som kunde te sig så galet och okommersiellt.

”the fact that there’s some other word I hate, something starting with F maybe, fortitude, or no, a verb, fumigate, something long, not fornicate, surely, my my, no, it’s more like fructify, or refurbishment, fluctuate, fluctuation, furbelow, fermentation, fulminating, that sort of word, oh I don’t know anymore, the fact that usually I think it might be pulchritudinous, not an F word at all, the fact that pulchritudinous sounds like completely the opposite of what it is, the fact that it sounds like barf really”

Så här skriver hon konsekvent, låter idéer bara flyta omkring, och korsa varandra. Den uppmärksamme läsaren kanske påminns om David Foster Wallaces gamla test där han använde just ordet ”pulchritudionous” som exempel på ord som betyder motsatsen till vad det låter som (ett fult ord som bokstavligen betyder ”vackert”). Foster Wallaces bidrag till genren knepiga romaner är ju den lika tjocka Infinite Jest från 1996).

Vad är det för märklig, för att inte säga märkvärdig drivkraft bakom läsning av böcker som dessa, där denna utmärker sig? Är det just märkvärdigheten – det pretentiösa uppsåtet som bara kan uppskattas av pretentiösa läsare? Vet inte, bara att jag gladeligen erkänner mig vara pretentiös, om det nu är vad som krävs för att tillhöra läsarna av en roman som denna. Det är inte heller helt lätt att återge den kamp det innebär att läsa den. Då är inte sidantalet heller det värsta, då det faller platt vid jämförelser med Karl Ove Knasugårds sista installation i Min kamp-serien, för att inte tala om Lars Noréns dagböcker, där var och en överskrider denna i sidantal.

Lucy Ellmann är dotter till Richard Ellmann, som skrivit den kanske mest renommerade biografin över Joyce (redan 1959). Hon har tidigare gett ut några romaner som kanske inte riktigt nått ut lika väl som denna klump. I juli hamnade den på långlistan till Bookerpriset, och även om den inte vinner detta riktigt stora pris finns det anledning att fundera på dess värde, och dess framtida öde. Det är en unik roman, och man ska inte sikta in sig alltför mycket på samtida omdömen. Vi får påminna oss att om Bookerpriset hade funnits på 1920-talet hade Joyce knappast vunnit för Ulysses. Och dessutom fick han aldrig heller Nobelpriset. Tredje september krymper långlistan från tretton namn till sex, och min föresats var att hinna läsa klart romanen innan dess: jag hann med viss marginal, men det tog faktiskt nästan en hel vecka. Av de på listan har jag läst Jeanette Wintersons Frankissstein, och kommer i september att läsa Margaret Atwoods The Testaments. Sedan är jag förstås intresserad av de jag har läst tidigare, som Valeria Luiselli, Chigozie Obioma och Max Porter (jag har läst Deborah Levy också, men det kan räcka så).

Kanske det är så enkelt att Ducks, Newburyport är en triumf eftersom den på ett tämligen unikt sätt demonstrerar att den experimentella romanen inte har spelat ut sin roll. Tamejfan om den inte rentav är den första helt lyckade experimentella romanen! Åtminstone kan jag sakna den här typen av kaxighet hos den inhemska litteraturen: vem blir först av våra svenska författare att våga vara så här konsekvent och radikal i sin tolkning av hur en roman ska se ut? 

Anthony Burgess sa en gång att varje romanförfattare som skriver på engelska, inklusive honom själv, sätter sig vid skrivbordet för att inleda sin kommande roman med tanken ”jaha, nu ska jag ännu en gång skriva en roman som inte är lika bra som Ulysses." Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport förhåller sig till James Joyces Ulysses ungefär så som Vergilius förhåller sig till Homeros. Typ så här: synd grabben att du var först, men vet du vad? – jag kan skriva en bok som åtminstone inte är mindre bra än din.

No One is Too Small to Make a Difference, Greta Thunberg, Penguin

På kort tid har Greta Thunberg blivit ett kontroversiellt inslag i både svensk och internationell politik, genom att den skolstrejk för klimatet som hon initierade i augusti förra året fått stort genomslag. Som följd av de många uppdragen som talare på olika konvent runtom Europa föreligger nu boken No One is Too Small to Make a Difference, utgiven på Penguin. Dess svartvita omslag rimmar förstås bra med budskap och innehåll, och typsnittet imiterar 70-talet, på ett sätt som kanske ska appellera till nostalgiska läsare som mig, som minns den epokens miljörörelse.

Här kunde jag ägna utrymme åt att diskutera Greta-effekten, hur hon blivit ett rött skynke för högertwittrare som hejdlöst raljerar över hennes insats. Tips till svensklärare: här finns exemplifieringar av alla fula grepp som retoriken brukar varna för, såsom personangrepp, förminskningar, härskartekniker, halmgubbar, guilt by association … Senast i dag kunde man läsa en ledare i SvD som hävdar att klimatalarmister orsakar masskjutningar i USA. Man kunde också välja att ta henne på allvar. Risken finns att hon har mindre fel än vad ni  tror.

I så fall är det här en bok som givetvis borde få politiker att agera. Den lilla boken samlar elva korta tal som hållits under en period på drygt sju månader, från början av september i höstas till slutet av april i våras. Några viktiga korrigeringar till den förvrängda bilden av Thunberg: hon utger sig aldrig för att vara expert, bara att hon är en budbärare. Hon hänvisar till generell statistik, men ytterst sällan till redovisade källor (Johan Rockström får ett omnämnande i första talet). Att hon inte skulle skriva sina egna tal hör till den mest befängda av ryktesspridningarna, då ingen vuxen skulle kunna fånga tonåringens svartvita världsbild så här autentiskt. Inte heller skulle en vuxen komma undan med att formulera klyschorna – men låt gå för dem, då talen alltså är skrivna av en 15-åring som blir 16 efter den tredje texten i den här boken. Konspirationsteorierna att föräldrarna ligger bakom är också lätta att avfärda: de var långt ifrån imponerade av hennes initiativ, och klargjorde att hon fick sköta strejken utan deras understöd.

Ytterligare en korrigering rör hennes diagnos. Att autister saknar humor tillbakavisas i en rolig avpollettering av influencers, ”who stand up for everything except the climate and the environment.” Det borde kanske Blondinbella ha läst innan hon hade den dåliga smaken att kontakta Thunberg för ett samarbete.

Föredömligt nog försvarar hon sig exemplariskt mot kritiken, genom att förbli lugn, saklig, och använder konkreta exempel. Hennes språk är enkelt, och det är nog en förutsättning för att nå ut till de unga. Man kunde återigen följa högerextremisternas exempel och påpeka att inget vore enklare än att få barn och ungdomar att skolka från skolan, hö-hö, men varför inte välja att se det hela mer konstruktivt: här finns någon som tar miljöfrågan på stort allvar, och får genomslag. Frågan är definitivt större än Greta Thunbergs person, något hon är den första att erkänna. Hennes budskap är aktivism, ja, och jag kan tänka mig många värre saker än att göra unga samhällsmedborgare medvetna och oroade.

Som talare blir det effektivt då Thunberg arbetar med diskreta metaforer, som när hon använder bilden ”cathedral thinking”, utifrån branden i Notre-Dame, och att klimatfrågan är en fråga om att bygga ett bildligt tak. Eller det slagkraftiga vädjandet i att göra frågan ”can you hear me?” dubbeltydig, det vill säga, fungerar mikrofonen och dessutom: hör ni verkligen vad jag säger, eller låtsas ni bara?  

Eftersom budskapet är enkelt blir förenklingar och upprepningar flitiga, men det är samtidigt så att det enkla förstärker det allvarliga, och bidrar nog till effekten av talen. Att skriva tal är en annan sak än att skriva artiklar – en av texterna är dessutom inte ens ett tal, utan ett facebook-inlägg, och det skiljer sig i tonfall. I går dog Toni Morrison, och jag återvänder till hennes Nobelföreläsning från december 1993, där hon talar om språket: ”Be it grand or slender, burrowing, blasting, or refusing to sanctify; whether it laughs out loud or is a cry without an alphabet, the choice word, the chosen silence, unmolested language surges toward knowledge, not its destruction.”

Kanske det är orättvist att jämföra. Å andra sidan är det inte helt osannolikt att Thunberg också blir Nobelpristagare i år, då hon är nominerad till fredspriset. Oavsett hur det blir med det är min enkla spådom om framtiden att vi inte kommer att fixa det. Jag har försonat mig med världens slut, och känner ingen ångest över detta. Det är vårt eget fel, och vi förtjänar inte annat.

Så Greta Thunbergs insats är förgäves? Ja, för politiker har inte lärt sig ett dugg av nödsituationen. Den aggressivitet och det hat som vissa av dem kanaliserar mot henne ställer dem i ofördelaktig och förnedrande dager. Jag kan också tycka att hon är naiv och tjatig, men att välja att ta just den striden förevisar något som kanske är värre än ignorans, nämligen cynism och nonchalans.     

Ljus över allt, Cees Nooteboom, översättning Per Holmer, Edda; det känns som att du är lite gladare än jag är, Tao Lin, översättning Carl Lindsten, It-Lit; Stavkyrkodikter, Jo Eggen, översättning Ann Jäderlund, Modernista

Månadens diktsamlingar spretar åt olika håll: mot historien, mot nutiden, mot själva skrivandet. Gemensamt för nederländska Cees Nooteboom, amerikanska Tao Lin och norska Jo Eggen är försöken att skriva verklighetstroget.  

Man kunde säga att nederländska Nobelprisfavoriten Cees Nooteboom skriver intellektuella och filosofiska dikter, men avstår från att ge läsaren huvudbry i onödan. Det är allvarligt men också lätt skrivet, med fokus på språket och dess möjlighet att uträtta stora ting: ”Den som är ovan orden / den som är inuti orden. / Den som är bredvid tanken / den som är tanken.”   

Ljus över allt samlar hans två senaste diktsamlingar från 2012 och 2016. Dikterna kommunicerar med en bekant kulturhistoria, med referenser till bland andra Wittgenstein, Descartes, Vergilius och Shelley. Nooteboom, född 1936, skriver med en självkänsla som tillåter ödmjukheten att få sista ordet. 

I dikterna må det handla om trötta änglar, men språket är piggt. Ambitionen är att skildra verkligheten. Här visas att budskap når längre när de inte basuneras ut högljutt. Både i enskilda dikter och som helhet är det här fantastisk poesi: skarp, finurlig och ofta vägvinnande roligt.

Poeter blir förstås inte kändisar, men inom alt-lit-rörelsen är amerikanen Tao Lin den klarast lysande stjärnan. Hans debut från 2006 har tidigare utgetts på svenska, men nu i reviderad form som det känns som att du är lite gladare än jag är.

I korthet kan sägas att det handlar om internet, äpplen, droger, Hitler, självmordstankar, Nobelpriset, apati. Det kanske låter deppigt, men egentligen är det muntert, och som allra bäst när lojheten ges riktning: ”och drar täcket över ögonen och låtsas att det är kväll / och försöker att tänka på mitt liv som något ironiskt att skratta åt / försöker att tänka på det utifrån och som att jag är likgiltig till det”.

Tao Lin byter ämne och stilnivå mest hela tiden, och det blir tvära kast mellan högt och lågt när verkligheten förmedlas så här utan filter. Framför allt är det roligt, åtminstone ibland. Söker man sig till konventionell poesi blir man nog provocerad av nonchalansen, men jag kan tycka att det är uppfriskande att möta en så här omedelbar poesi. Så uppstår en spänning mellan bristen på engagemang och de starka känslor som dikterna hela tiden vill framhäva – om inte annat för att ta ned dem på jorden.

Norge är kända för sina vackra stavkyrkor, svarta byggnader som står uppställda som påminnelser om en tid med helt andra ideal. Kring dem har poeten Jo Eggen skrivit den besynnerliga samlingen Stavkyrkodikter, där han besöker landets trettio kyrkor, samt den enda svenska, Hedareds utanför Borås.

Det vore nästan för enkelt att beskriva dikterna som meditativt lugnande, där Eggen upptäcker vår litenhet inför det större som stavkyrkorna representerar. Dessa medeltida byggen tillkom mittemellan ett hedniskt förflutet och den kristna tiden. Här förekommer Odin som en given referens, men mest handlar det om att Eggen så att säga avlyssnar kyrkorna för att bli ett språkrör för olika människoöden.

Det rör sig om introverta dikter, nästan oansenliga i sitt anslag. Dikterna är stillsamma, där själva materialet talar genom orden, och de svärtade väggarna själva ges röst: ”tiden blir stum / det är inte tid det är svart / det är svart i solen det glänser / det enda hoppet är svart”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/8 2019)

Let gang og lidt til. En roman om Agnes Henningsens liv, Pia Juul, Asger Schnacks Forlag

Agnes Henningsen (1868-1962), dansk författare. Två av hennes romaner finns översatta till svenska, däribland Den stora kärleken från 1918 och som orsakade rabalder bland de moralens väktare som alltid aktiveras, och de lyckades avstyra att hon skulle få statligt författarbidrag.

Alltså, en kontroversiell författare, mer för sina böcker än för sitt levern. Om henne har Pia Juul skrivit en besynnerlig roman, som växlar mellan olika dokument för att teckna ett kronologiskt porträtt. Let gang og lidt til ger oss två saker. Dels berättelsen om människan Agnes, hennes uppväxt (där mamman dör när hon är sex, pappan när hon är femton), ett rekordtidigt äktenskap med en skollärare när hon är 17-åring och gravid för första gången av fyra, skilsmässa och nytt äktenskap och senkommen ära när hon 92 år gammal blir invald i den nystiftade Det Danske Akademi (där förresten Juul sitter sedan 2005).

Och dels då och med större fokus på författarskapet, när hon även där debuterar tidigt och får uppmärksamhet och tillskyndare bland de stora skandinaviska namnen, Johannes V. Jensen, Herman Bang, George Brandes – Knut Hamsun skriver fan mail. Hjalmar Söderberg bidrar med ett ekivokt skämt. Hennes böcker blir alltså skandalsuccéer under hennes levnad, och nu i år utkommer flera nyutgivningar, tillsammans med en ny biografi av Bodil Wamberg. (Beth Junker har också skrivit en fin artikel i Kvinnornas litteraturhistoria, där Henningsen bland annat kallas ”en kvinnlig Kierkegaard”.)

Juul skriver mer med än om Henningsen, i ett textkollage som växlar mellan brev, tidningsartiklar, dokument, annonser, intervjuer, dagboksmonolog. En polyfonisk text som raskt – väldigt raskt, på lite drygt 100 sidor – skissar fram detta levnads- och författaröde, och faktiskt lyckas Juul levandegöra sitt föremål.

Agnes Henningsen framstår som en nödgat hårdhudad kvinna. Vad det betyder är en kvinna som det inte skulle falla henne in att behöva dölja sig bakom käcka utrop typ ”ta ingen skit”, helt enkelt för att hela hennes utstrålning är tillräcklig. Som ung tvingas Agnes lära sig hantera sin naivitet, och det är några hårda smällar man måste ta för att härdas till en vuxen människa. Egentligen räcker det med att snegla på det briljanta författarfotot på bokens innerflik: stolt, fullt medveten om sin begåvning. (Det här är en icke-opportun åsikt, men ibland har Stig Larsson rätt, som när han hävdar att man kan känna igen de falska författarna på deras kisande blick, att de försöker göra sig märkvärdiga.)

Snabbt passerar hennes karriär revy, även om Juul klokt nog dröjer en stund vid de tidiga ansatserna, och skickligt ringar in häpnaden inför att bli publicerad, för att ta bara ett exempel. För överlag är det skickligt och konstfullt gjort, denna märkliga hybrid mellan insiktsfull biografi och objektivt dokument. Hon börjar alltså skriva som ung, och Herman Bang hör till de första som låter sig imponeras. Han ger henne också pseudonymen ”Helga Maynert”, då det vore olämpligt att lärarens hustru var författare – en besk påminnelse om att 1800-talets ideal inte är så fräscha.

Hur var hon då? Två korta intryck. När en man spanat in henne och uppvaktar med en biljett formulerad ”vill du det samma som jag” svarar hon ”ja, men med en annan”. Enligt ett vittnesmål ”var hon kär i många, men älskade bara sig själv”. En fräck och modig individ, men alltså aningen mer frisinnad som författare än i sitt liv. Vad man kan läsa sig till handlar romanerna främst om hyckleriet inom äktenskapet, kvinnans underläge och ojämlikhet. Klart som fan att många provocerades.

Allra värst var det alltså när Den store Kærlighed utkom 1918. Den främste antagonisten var prästen Hans Koch, som här skriver: ”den mest gruopvækkende sædelige Fordærvelse paa en Maade, som om det var ganske mindelige og selvfølgelige Sager, hun behandlede. Med andre Ord hendes Frækhed er uden Grænse.” Bättre reklam kan en bok knappast få, och Juul berättar frejdigt vidare att den fick tryckas i flera nya upplagor tack vare detta – det är lätt att jämföra med hur Strindbergs främste PR-man hette Carl David af Wirsén, och på 1990-talet fick Kay Glans många unga att läsa just de skräckel-författare han varnade för.

En bok av det här slaget är det lätt att bli misstänksam mot. Är Agnes Henningsen värd att läsa 2019? Implicit lyder det emfatiska budskapet här: ”onekligen”. Men gör Juul henne bättre än hon är, till exempel när tankar om estetik och skapande presenteras, där Henningsen låter överraskande modern? Det kan också tyckas förvånande att Ebba Witt-Brattström, som skrivit en bok om Ola Hansson och Laura Marholm, och på senare år inte mindre än tre böcker om kvinnor och kön och genus, utan att en endaste gång nämna Henningsen.

Reader, I Married Him. Stories Inspired by Jane Eyre, [ed] Tracy Chavelier, Borough Press

Fan fiction med Jane Eyre som utgångspunkt har formligen briserat under tjugoförsta århundradet. Det är svårt att hitta någon som gör något lika banbrytande som Jean Rhys när hon med Sargassohavet 1966 helt sonika vände på alla förutsättningar och återupprättade Bertha Mason från äckelframkallande odjur till en ömkansvärd slagpåse. Det är en roman som i ett slag förändrar hur du läser ursprungsromanen.  

Hoppet lär vara det sista som överger människan, så det är med en positiv inställning jag öppnar Reader, I Married Him, som är sammanställd av den någorlunda renommerade romanförfattaren Tracy Chevallier. Som alla Jane Eyre-läsare vet – spoilervarning utfärdas till andra! – är titeln de ofta citerade inledningsorden till romanens sista kapitel. Till den här boken har tjugoen författare skrivit var sin novell, i runda slängar kring det behändiga tolvsidiga vardera, och försökt koppla sin idé till Charlotte Brontës roman.

Ett flertal av namnen är etablerade och faktiskt rätt intressanta. Dit hör definitivt Kirsty Gunn, vars debutroman Regn från 1994 rentav hade en Janey som huvudperson. Också Esther Freud, Lionel Shriver, Susan Hill och Audrey Niffenegger är bekanta namn ur listan. Vän av ordning kunde gott ställa sig frågan varför alla måste vara kvinnor.

Hur blir utfallet då? Jo, någon gång är anknytningen till originalet raffinerad, men tyvärr oftast fyrkantig och fantasilös, och själva novellen blir då meningslös eller – än värre, kanske – okänslig. Då blir resultatet försumbart, och det beklagansvärda är att alla verkar skriva utifrån en obligatorisk och identisk mall. Exempelvis har Helen Dunmore fått fatt på en rätt bra idé, att skriva utifrån fångvaktaren Grace Pooles perspektiv. Synd att hon inte tar till vara den potentialen, då novellen egentligen bara visar att hon har läst romanen.

Läst romanen har förstås alla gjort, tänkte jag säga, men ser i notiserna att Susan Hill, som för några år sedan utkom med framgången Kvinnan i svart, inte ens har läst Jane Eyre. Hennes novell är vag, blek, uttryckslös. Förvisso goda egenskaper att ha i verktygslådan om du ska skriva spökberättelser, men det gör hon inte här. Lionel Shriver läste romanen som ung, men har fräschat upp minnet, avslöjar notisen, genom att plöja en massa tv-serier. Hennes novell är remarkabelt usel, oklart hur mycket det beror på detta.  

I sitt bidrag tar Francine Prose upp fenomenet gaslighting, utifrån hur Rochester hemlighåller och i viss mån manipulerar Jane. När Salley Vickers väljer att skriva ur Rochesters perspektiv blir det bara creepy, när han ska återge hur han upplever att hon återkommer efter – spoiler! – branden och allt det där: ”I own that it was heaven to hold her slender body in my arms again, to feel the softness of her pale hair and crush in my own surviving paw her child’s hand.” Man kan säga mycket om Jane, men hon gör sig inte som offer för en pedofil. I en annan av novellerna tillåts hon också komma ut som lesbisk, men det var väl bara att vänta.

Kirsty Gunns novell är kanske inte helt lyckad, men åtminstone mer originell än de andras. I hennes version är huvudpersonen en aspirerande författare som avstyr en attack från pitbullen ”Rocky”, genom att avleda uppmärksamheten för ägarna genom att berätta historien om Jane Eyre och hundens namne ”Rochester”.

Största bristen med boken är att ämnet blir tjatigt. Inte för att alla, men majoriteten, fokuserar på äktenskapet. Tjatigheten förstärks då så många skriver oengagerat och lojt. Frågan är när det märks som mest, denna brist på engagemang: om det är när de olyckligt nog försöker skriva tidsenlig pastisch eller lika olyckligt nog moderniserad nutidsskildring. Som alla vet: letar man efter en restaurang är det inte första bästa man ska ramla in på, utan det är undantagslöst bättre att gå ett kvarter till – likaså verkar det vara när man planerar en novell, att den första idén inte är den bästa, utan det är mödan värt att tänka ett extra varv, något författarna till den här antologin inte verkar ha gjort.

Three Poems, Hannah Sullivan, Faber & Faber

Alla definitioner av poesi måste av nödvändighet bli poetiska. Jag känner inte till någon bättre måttstock än Emily Dickinsons bryska utveckling: ”If I read a book and it makes my whole body so cold no fire can warm me, I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my head were taken off, I know that is poetry.”

Så fungerar det också när jag läser Hannah Sullivans diktsamling Three Poems, som nyligen vann T. S. Eliot-priset i England, för årets bästa debut inom poesin. Hon är född 1979, litteraturprofessor som har arbetat i USA. Hon har alltså skrivit en debut som är svindlande bra, som genast får mig att tänka på Dickinsons distinkta definition. Här finns dikter att tappa hakan inför, minsann.

Boken är alltså indelad i tre avdelningar – sviter, skulle en svensk poet kalla dem. En dikt rör sig kring New York, en annan om en resa till Kalifornien och vägen tillbaka till England, och den sista om de parallella händelserna då hon föder en son och förlorar en far.

I New York-dikten finns det unga diktjaget Rose som balanserar tillvaron i stadsmiljön, med dess urinstank och överflöd av människor. Det är en dikt som tar oss rätt in i nutiden, med referenser till iPhones, politiska diskussioner, kulturdebatter och den stökighet som finns i storstaden. Hon – Rose, alltså – ligger med en man, säger ”I love you” på sitt naiva sätt till honom, men får inget svar av honom, däremot är det  ett fyllo som vrålar det till henne när hon vacklar runt i sitt förtvivlade tillstånd efteråt. Så djävla realistiskt!

I dikten från Kalifornien utgår Sullivan från Herakleitos mest berömda fragment om att ingen kliver ned i samma flod två gånger. Hon behandlar detta belastade citat med en efterlängtad nonchalans. Som att hon utmanar inte bara Herakleitos i sig, utan allt han och den västerländska kulturens hegemoni står för.

Inte bara traditionen, utan också läsaren utmanas. Vi inbjuds bli medbrottslingar i en kupp mot litteraturhistorien, där myter och legender ska undanröjas. Visst, det här är en lärd bok, som bland annat resonerar med och om Philip Larkin och Percy Bysshe Shelley – i synnerhet den senare nämnde utsätts för en bitande sarkasm när Sullivan fördömer hans kärlekslära:

                      After all, ’I love you both’ is easier to say than hear.

                      Demolition, a swung weight, it unbalances the ear.

                      True love yearns always for reciprocation.

                      So in the end we sit, desolately, at the station,

                      Waiting with an awkward bunch of lilies for the train,

                      Watching the one we love walk arm-in-arm into the rain,

                     

                      Head tilted to one side, laughing as they have always done,

                      A hand in someone else’s hand. Yes, loving more than one . . .

                      Means multiplying detail, and then its loveliness is gone.

                      So it means nothing suddenly. You could be anyone.

Det är lärt, förvisso, men också tillgängligt, och inte utan skäl finns ett par referenser till David Bowie. Utan att bli billig namedropping fungerar dessa stycken som påminnelser om vikten att utmana och göra motstånd, att gå i bräschen för något nytt. Det tillgängliga finns också i metoden, hur Sullivan tar sig an existentiellt grubbel på det mest oväntade sätt – som i en dikt som i princip bara handlar om att vakna på morgonen och ta en dusch, men i dessa ögonblick finns hela livskomplexet.

Den avslutande delen tar alltså upp en förlossning, och i samma veva dör hennes far. Det är skrivet verklighetsnära, utan att det blir för groteskt i grafiska detaljer. Sullivan skriver med den typ av direkthet som kunde identifieras som amerikansk. Det vill säga, en talspråklig jargong, och ett idiom som i motsats till Dickinson faktiskt inte arbetar mycket med reduktion. I stället betonas ett narrativ, och berättelser växer fram ur dikten: en sunkig naturalistisk realism, alltså en förhöjd förnimmelse av verkligheten, mer närgången, mer detaljerad och fokuserad på sinnesintrycken. Det luktar och osar om dikterna, kort sagt, som kan vara chockerande frispråkiga. Och autentiska.

Det finns också en påfallande formmedvetenhet. Hon arbetar med rim, ofta osynliga, och en del ovanligare versmått som terzinen och knitteln. På det inkonsekventa vis vi har lärt oss känna igen som mer modernistiskt än postmodernistiskt. Så har Sullivan också jämförts med Eliot och Pound. Orättvist, kunde tyckas, men ärligt – hur ofta händer det att man läser något som är så här bra egentligen? Gemensamt med Eliot har hon en slags undermedveten humor, som kan vara av det skeva och nästan bortkomna slaget (du tycker inte Eliot har humor? återkom när du har läst honom ordentligare!). Dessutom har Sullivan skrivit en förtjusande kattdikt här. Liksom hos Eliot är det också flerspråkigt och intertextuellt.

Coolhet och rastlöst driv i all ära – det är skrivet i en slags fräckhet och kaxighet som inte är allt för välrepresenterad inom poesin, eller säg så här: Sullivans diktjag är präglat av ett självförtroende, som om hon inte riktigt har fattat att poesin är satt på undantag i vår kultur. Hur vågar hon vara så här, tja, uppfordrande, så anspråksfull, och – ja, stolt? Trots bristen på sållning lyckas hon skriva kompakt och återhållsamt. Hur uppnås detta? Det finns i dikterna en synnerligen välutvecklad balans och symmetri, som jag tror är helt avgörande – inte bara för att innehållet bottnar i erfarenhet, eller för att poeten är klok, utan också i själva utförandet, som skiftar mellan det kalkylerade och det instinktiva. Det alstrar dikter som pulserar av liv, i en ganska unik rörelse mellan form och innehåll. Hannah Sullivan vet att hon inte behöver bryta mot reglerna mer än nöden kräver.  

Klokheten gör sig påmind i flera av de påhittiga och träffande formuleringarna, som när hon på sitt direkta men fortfarande subtila sätt slår ett slag för bristerna och skavankerna: ”When things are patternless, their fascination’s stronger. / Failed form is hectic with loveliness, and compels us longer.”

Givetvis är boken designad av Faber & Fabers enhetligt enkla men geniala formgivning, ursprungligen från en idé av firman Pentagrams Justus Oehler 2001, en stramt flärdfri inramning som Ellerströms har tagit intryck av till sin poesiutgivning. Det är en snygg bok, men framför allt: förbannat bra, nästan ofattbart bra.

Dreyer’s English. An Utterly Correct Guide to Clarity and Style, Benjamin Dreyer, Random House

”Ingen levande organism kan i längden förbli sund, om den utsätts för förhållanden som är helt och hållet verkliga; somliga påstår att till och med lärkor och gräshoppor drömmer. Hill House, som inte var sunt, stod för sig självt mellan sina kullar och bar mörker inom sig; det hade stått så i åttio år och skulle kunna stå i åttio till. Där inne fanns väggar, som ständigt svävade i höjden, tegelstenar som prydligt möttes, stadiga golv och förnuftigt stängda dörrar; tystnaden vilade orubbligt mot trä och sten i Hill House, och vad som än vistades där, vistades där i ensamhet.”

Så inleds Shirley Jacksons roman Hemsökelsen på Hill House (i Inger Edelfeldts skickliga översättning). Dessa tre eleganta meningar balanseras av varsitt prydligt semikolon; det är otänkbart att den avsedda effekten skulle uppnås lika effektivt om de byttes ut mot punkter. Som Jenny Lindh visar i sitt förord till boken bidrar interpunktionen till atmosfären: ”när Shirley Jackson avslöjar att Hill House är osunt uppfattar jag det som en varning, även om den förföriska, lirkande prosan – man riktigt ser hur hennes tålmodiga semikolon inväntar våra tveksamma steg – gör sitt bästa för att dölja det.”

Exemplet hämtar jag från Benjamin Dreyers nyutkomna bok Dreyer’s English. An Utterly Correct Guide to Clarity and Style. Han förespråkar att man bör skriva av stycken som Jacksons ordagrant, och allra helst längre favorittexter, för att indirekt smittas av stilnivån. Jag gör ofta så i skolan, när jag förbereder textutdrag och motsvarande. Hjälper det? Jag kan bara hoppas.

En överraskande bieffekt av vårt moderna samhälle är att alla har blivit skribenter. Även om texter på sociala medier lämnar en del övrigt i önska måste jag erkänna att jag sällan eller aldrig orkar reagera på uppenbara och flagranta felstavningar och dålig grammatik där – desto större anledning att göra det i tryckt text, offentliga dokument, böcker, tidningar, och så vidare.

Dessutom: att läsa svenskars försök att uttrycka sig på engelska är ofta hårresande. Kanske Dreyers bok kunde vara dem behjälplig? Ja, för det är en bok med två funktioner. Dels är den resonerande, och tillhandahåller åtskilliga exempel från en mångårig syssla som copy editor och sedermera copy chief (titeln förekommer typiskt nog inte på svenska, men det är i korthet en slags avancerad form av korrekturläsning, som kunde översättas som ”stilgranskare”). Dels är det också en uppslagsbok, som listar frekventa tabbar, misstag, fadäser (tautologi är förstås en av dessa). Jag har i vart fall inte läst något bättre sedan jag läste New Yorkers ”page OK’er” Mary Norris Between You & Me [sic], med den oslagbara undertiteln Confessions of a Comma Queen.  

För språknördar är det ofta ren nöjesläsning, eftersom Dreyer är en fyndig och underhållande skribent. Detta är inte förvånande: så gott som alla som skriver om språk är roliga – en del kanske lite för roliga för sitt eget bästa, och störande självupptagna (som Lynne Truss). Dock blir skämtandet någon gång för tvångsmässigt, och lika svårt är det att fördra de många pikarna mot USA:s sittande president. Det är också lite barnsligt att så ofta chikanera brittiska egenheter.  

(Inom parentes sagt: den som vill balansera otidigheterna kan med fördel läsa Gyles Brandreths Have You Eaten Grandma? Or, the life-saving importance of correct punctuation, grammar, and good English. Notera hans bruk av oxfordkommat. Jag läste den strax innan jag tog mig an Dreyers bok, och kan väl i ärlighetens namn rekommendera båda.)

Många av Dreyers varningar är användbara, och känns lätt igen för den som arbetar med skrivande – eller bara läser mycket text. Undvik repetition, inskärper han, ironiskt nog flera gånger. Mycket handlar också om att undvika favoritglosorna; även om ”kill your darlings” blivit en kliché ligger det fasligt mycket gott i den tillsägelsen.

Det är också en fröjd att läsa en bok som är så utsökt kommaterad. Det behöver inte sägas, men Dreyer älskar interpunktion, så som bara en copy editor kan göra det. Han skriver om kommateringens nära band till andningen. Semikolonet? Han är förstås – liksom alla normalt funtade människor – en ivrig förespråkare. Oxfordkommat (det som på amerikanska tyvärr heter ”series comma”)? ”Only godless savages eschew the series comma”, skriver han lite lagom insolent. Inleda meningar med ”och” eller ”men”? Gör det, ”if it strikes your fancy”.

Tumregeln när det gäller dessa saker, liksom för annat smått och gott: gör det, njut av friheten i att bryta mot de påhittade regler som inskärptes (det som på svenska kallas ”inlärd irritation”) av grundskolelärare som var trötta på tioåringars uppsatser där varje mening inleddes med ”Och …” Men kom ihåg att risken finns att någon blir upprörd, så det lämpligaste är att vara diskret, och göra det mindre ofta än du tycker att du har rätt till.

Hur blir man en så bra läsare som Dreyer bevisligen är? Implicit talar han en hel del om att man behöver vara en bra lyssnare. Till osäkra skribenter föreslår han högläsning. Det är en både enkel och svår sak, att öva upp sitt gehör. En sak som jag gärna vill betona är att Dreyer i likhet med de flesta andra anglosaxiska språkintresserade jag har läst gärna redovisar sina källor och talar sig varm för en viss typ av referenslitteratur, böcker som vid det här laget fått mytologisk status. Ordböcker, förvisso, men också så klart Fowler’s Modern English Usage, Strunk’s The Elements of Style, och några till. Rätta mig om jag har fel, men många svenska handböcker är mindre generösa eller ödmjuka här, och många svenska språkvårdare (som det lite förklenande låter på vårt språk) tipsar helst utan att hänvisa till några källor, som om svaren alltid finns i deras huvud. Dreyer tvekar inte att gång på gång deklarera att han tvingas konsultera sina ordböcker när han arbetar. Så här borde det vara: mindre prestige, mer tillmötesgående. 

Belöningen är omätbar, men kan avkodas till ren glädje. När det gäller språkmänniskor i allmänhet finns många missuppfattningar att alla är språkpoliser, eller rentav språknazister (en term Dreyer starkt tar avstånd mot, som en onödig trivialisering). I själva verket är de riktiga språknördarna hellre mycket välvilligt inställda till förändringar. Dreyer erkänner att grammatik är något han lärt sig bara det nödvändigaste av, eftersom intuitionen fungerar – men stopp, vill jag då säga, för det där med intuition och känsla, som ofta anges, är något som bara kan erhållas efter stora och tidsödande ansträngningar. Det är ändå lätt att hålla med honom när han apropå just språket och dess kapacitet att anpassa sig och förnyas lakoniskt tillägger att du kan antingen befinna dig på bussen eller under den.

Stycken om engelskans pluralanvändning för personliga och possessiva pronomen bjuder på lite överraskande nyheter, och svårigheter, då Dreyer helst avstår från ”they” när en person avses. Ännu svårare har han för ”he or she”. ”S/he” då? Fråga inte, säger jag bara. Som svensk vill man teaterviska att problemet går att lösa. Dreyer tvingas snirkla in sig i rejält otympliga omskrivningar för att lösa problemet. Men han är långt ifrån någon dogmatiker, utan har den sunda inställningen att ibland får man helt enkelt kapitulera. Ett kapitel handlar om fiktionsprosa, och även där finns användbara råd med universella anspråk. Till exempel att författare ofta överskattar läsarintresset för karaktärernas intag av diverse drycker.    

Det är en bok som uppmuntrar till noggrann läsning. Därför är det lite synd att fotnotssystemet som används skippar numrering och i stället valt de diminutiva, obetydliga tecknen: asterisken, korset, det överstrukna korset … Ibland har de också tappats bort i behandlingen, det vill säga hamnar längst ned på boksidan utan att anges i den löpande texten. På tal om noggrann läsning: Dreyer nämner 415 personer på de sidor som reserveras åt tacksägelse.

Med allt detta sagt, och en del osagt (har jag sagt hur rolig Dreyer är?), så tror jag det är en naturlag att ingen språkbok någonsin blir heltäckande. Ursprungligen ville han att den skulle heta The Last Word. Något sådant finns ju inte. Det är både frustrationen och tjusningen med språk- och stilfrågor, att det är ett behov som aldrig kan mättas.