Subjekt Södergran. Om jagen i Edith Södergrans poesi, [red] Elisabeth Hästbacka, Anders E. Johansson, Anders S. Johansson, Makadam

Att det är ”Dagen svalnar …” som varit den centrala Edith Södergran-dikten märks inte minst i det antal mer eller mindre utförliga (mer eller mindre fantasifulla) tolkningar den utsatts för genom åren. Att förhållandena håller på att ändras, till fördel för den ännu djärvare ”Vierge moderne”, blir uppenbart med en ny antologi som är resultatet av ett samarbete mellan Mittuniversitetet och Umeå universitet. Subjekt Södergran tar avstamp i just ”Vierge moderne”, och låter tio litteraturvetare komma till tals med detta jag som skrivs fram i den dikten och i ett par andra.

Ännu en bok om Södergran, alltså, en poet som håller på att bli den mest omskrivna, i vida högre grad än Stagnelius och Ekelöf, de enda som på något sätt matchar hennes dikter. Tycker jag, medveten om att andra inte är lika imponerade av henne – något ett av bidragen framhåller väldigt markant.

”Vierge moderne” är en sensationell dikt, inte bara för svenskt vidkommande. Är det ens en dikt? Med risk för en löjeväckande parafras: ”Den är ingen dikt, den är en ramsa, fjorton kaxigt förhäxande anaforer … ” Farhågorna att det skulle bli monotont med tio allt för likartade tolkningar sopas raskt undan.

Förordet markerar att begreppet ”subjekt” är trefaldigt i detta fall. Det syftar på diktjaget, på Edith Södergran, samt på hennes dikter. Därför blir titeln en trippelexponering över sitt ämne, eller snarare sina ämnen: en undersökning av hur Södergran konstituerar sitt jag, eller återigen, kanske hellre ”sina jag”. Så som dikten visar är jaget pluralistiskt. Dess frigörande egenskaper anbelangar inte ett jag utan flera jag.  

En av de starkaste läsningarna som gjorts av Södergran är Ebba Witt-Brattströms, i den nu tjugo år gamla boken Ediths jag. Witt-Brattström menar att Södergran just skapar sitt jag, i en medveten handling, bland annat i dialog med andra modernistiska författare och filosofer. En lockande tanke. Problemet är att det förblir en önskedröm, om man dröjer vid en dikt som ”Vierge moderne”. De många utsagorna är lite för bra för att vara sanna, lite för abstrakta för att kunna förankras i en autentisk verklighet. Något Maria Jönsson är inne på med sin tolkning av dikterna som lika mycket performativa som besvärjande.  

Elisabeth Hästbacka gör en delvis grammatisk läsning av dikten, och jämför med dikten ”Gud”, vars tolv anaforer ger en bra klangbotten, skickligt hopvävda av poeten. Även Anders E. Johansson använder den dikten i sin analys, efter att ha snurrat in sig i Agambens teorier om identitet. Fast hon gör en märklig slutsats att dikten skulle tilltala främst kvinnor, i synnerhet när den så emfatiskt avsäger sig könsstereotyper. Hästbacka menar annars också att dikten angår och pekar ut ett oss – ett vi – ett du, att Södergrans ”jag” är inkluderande och uppmuntrande.   

Vidare gör Ragnar Haake en skarp iakttagelse kring diktjagets expanderande egenskaper. Där kan en läsare fylla i vad som helst, i en dikt som aldrig slutar röra på sig i sina definitioner. Dikten uppvaktar läsarens medskapande. Tyvärr trasslar Haake in sig i teorier om subjektet, men får hjälp av Althussers politiska analys. Det är ju mycket riktigt samhället som styr över subjektet. Samhällets strukturer avgör vårt handlingsutrymme, och som bekant var det för den biografiska Edith Södergran begränsat. Är det långsökt att läsa dikten kompensatorisk, att de olika utsagorna blir vädjanden mot de stränga villkoren? Hopplöst insnärjd i samhällsnätet skriver hon att hon själv är ”ett nät för alla glupska fiskar”. Ville hon inte hellre vara fisk? Spännande nog kan man tyda diktjaget både som kyskt oföretagsam som erotiskt förslagen.

Anders S. Johansson gör som han brukar, lutar sig mot Adorno, och hamnar i ett abstrakt resonemang som först mot slutet når fram till några viktiga insikter som kan gälla som direktiv till all poesiläsning, när han slår fast att ”Vierge moderne” inte kan läsas som vare sig ohjälpligt fast i sin tid eller som en bruksanvisning till nutida problem: ”Bägge alternativen innebär att det andra – det underliga, svaga, ofria, motsägelsefulla, inkommensurabla, främmande, öppna, gåtfulla – skjuts åt sidan som något ovidkommande. Och det är detta främlingskap som gör dikten, och som dikten gör: ställer oss inför det vi är men inte förfogar över, inte förstår.”

I Gustav Borsgårds läsning förekommer referenser till Silvana Imams texter. Borsgård tar spjärn mot John Swedenmarks essä om sånglyrik i 10-TAL (#20 2015). Här finns återigen anspelningar på hur frihetsbehovet ökar för den kvinnliga författaren, när identiteten har kapats och låsts av ett patriarkat. Maria Jönsson gör också jämförelsen mellan Södergran och Imam, samt en längre rad popartister, allt från Eva Dahlgren till The Latin Kings. Kuriöst nog utmynnar hon i ett resonemang kring Björn Ranelids jag, och då undrar jag om vi inte har kommit lite väl långt från ämnet. Även om en renodlat stilistisk analys av Södergrans dikt saknas i den här antologin finns ansatser här och där, som när Borsgård åtminstone nämner de tre punkter som avslutar dikten, som ett sätt för läsaren att ta vid, att skriva vidare …

Liksom Borsgård har Erika Skilströms forskningsområde ett mindre konventionellt litteraturvetenskapligt perspektiv. Hennes bidrag hör till bokens mest intressanta och givande, även om jag långt ifrån delar alla hennes slutsatser. Hennes infallsvinkel eller utgångspunkt är ovanlig – hon har forskat bland annat om hur Statens Offentliga Utredningar skildrar våldtäkter. Här gör hon en stark, bitvis tendentiös läsning av Södergran. Ett problem med att ta in Sofia Rapp Johanssons bok Silverfisken i en jämförelse är att den är så starkt sammanbunden med författarens biografi. Det blir orättvist, och andra författare kan inte mäta sig med det privata ödet. Därför kan jag instämma i slutsatsen att Södergran är för balanserad och för poserande, även om det i så fall måste gälla alla andra poeter som inte delar Rapp Johanssons erfarenheter. Att hävda ett poserande drag behöver inte heller vara något negativt, något Jenny Jarlsdotter Wikström visar i sin känsliga text om Södergran som fotograf, där selfiesen var ett dominerande motiv.  

Det finns mycket gott att säga om de olika bidragen, speciellt att de ingår i ett sammanhang som ger ett så brett intryck. Fast det kunde väl ha nämnts att  just den här dikten väl allmänt är sedd som en demonstration av Södergrans väldokumenterade fascination av Almqvists Drottningens juvelsmycke. Södergrans jag är lika retfullt gäckande som Tintomara. Det kunde också vara givande att läsa Södergran intill några dikter av Emily Dickinson, som den här:

                      I dwell in Possibility –

                      A fairer House than Prose –

                      More numerous of Windows –

                      Superior – for Doors –

                      Of Chambers as the Cedars –

                      Impregnable of Eye –

                      And for an Everlasting Roof

                      The Gambrels of the Sky –

                      Of Visitors – the fairest –

                      For Occupation – This –

                      The spreading wide my narrow Hands

                      To gather Paradise –

En vecka med DN Kultur. 13-19 februari

Artiklar: 12 stycken. De har handlat om Malmö, Finlands hundraårsjubileum, Donald Trump, Nils Poppe, Max Martin, film (3 stycken), hur man skriver en bästsäljare, Melodifestivalen, Transsibiriska järnvägen, minnesstenar över nazismens offer. Den enda jag gillade var Ola Larsmos längre text om minnesstenarna. För några veckor sedan twitterbråkade jag med Larsmo om hans essä (i DN Kultur!) om Yeats, att han citerade ”The Second Coming” fel – irländaren Yeats skulle aldrig stava ”centre” som ”center”, som Larsmo gjorde i sin text när han citerade ur dikten. Fast han verkade inte lyckas förstå vad jag menade. Om jag skådar i kristallkulan anar jag minst ytterligare två artiklar om Trump nästa vecka. Den enda som handlade om litteratur den här februariveckan var Kristoffer Ahlströms osedvanligt tramsiga lista över hur man skriver en bästsäljare, en text som verkade ha rymt från en helt annan tidning (typ ”Så här ska du skriva”). Råden var också osedvanligt dumma: ”sätt titeln i bestämd form”, och så vidare.

Debattartiklar: 9 stycken. De flesta publicerades i början av veckan. De handlar nästan bara om politik. Många handlar om Malmö. Leif Zern skrev en sedvanligt sur debattartikel om att teatern var mer cerebral förr, en text som fått oväntat lite respons, på annat håll. Det verkar som att den tänkande teatern befinner sig utanför Zerns radar.

Intervjuer: 7 stycken. En komiker, en teaterchef, en fotograf, en konstnär, en Lagercrantz, en filmskådespelare, en vissångerska. Inget var intressant. Klart jag gillar John Oliver, men intervjun med honom gav mig ingenting alls. Marina Abramovic har varit på tapeten hela veckan. Generellt känns det också som att jag kan avvara sju intervjuer för en enda längre essä som handlar om kultur. Jag har inget jämförelsematerial, men nog känns det som att det är fler intervjuer nu i DN än när jag började prenumerera på den, på 90-talet.   

Krönika: 8 stycken. En om dagen, plus en språkkrönika. Saknar Malin Ullgren och Matilda Gustavsson som krönikörer. Det blir också pinsamt tydligt att Linus Larsson vill vara lika slängigt rolig som Fredrik Strage, när hans text publiceras en dag efter förebilden. Johan Hilton är den enda som skriver bra den här veckan – om varför Trumps omklädningsrumssnack är så hotfullt. Johan Croneman är som vanligt helt off the rails, både till omdöme och språk. Maria Schottenius skriver som vanligt om något tryggt, den här veckan om svensk konsensuskultur. Kanske skriver hon nästa vecka om vanan att fika.  

Recensioner: 42 stycken. Oerhört imponerande antal. Om man tycker recensioner är roliga. 

 

Skivor: 9 stycken. Dock är det väl högst en och en halv som är relativt långa, medan majoriteten är i notisform. Noterbart att sju av dessa skivor fick 4 i betyg. Ändå inga spännande skivor – att ägna den längsta texten åt den tråkige Jens Lekman är också en märklig prioritering, men det var som sagt en svag vecka.

Bok: ”7 stycken”. Dock smygs ett par av recensionerna in i andra texter, som en om Abramovic, i en recension av hennes utställning. De nya skönlitterära böcker av svenska författare som recenserats är Felicia Stenroth, Marie Silkeberg och Oline Stig. Alla får svala, för att inte säga negativa recensioner. Resten är en spin off på Harry Potter, en bok om klassisk musik, två engelska böcker (samlingsrecension) skrivna av författare från Zimbabwe och Kamerun. Samt nio korta recensioner av uråldriga böcker av Per Anders Fogelström. Vet inte hur jag ska räkna här. Sjutton stycken?   

Popkonsert: 6 stycken. En bra vecka för popmusiken. Tydligen.

Konst: 4

Teater: 3

Klassisk konsert: 3

Dans: 2

Film: 2

Jazz: 2

Musikal: 1

Komiker: 1

Opera: 1

Varieté: 1 

Någon som vet hur man säger upp sin prenumeration?

Monsieur de Phocas, Jean Lorrain, översättning Elias Wraak, Alastor Press

Dekadensen som begrepp är hårt knuten till fin-de-siècle-konsten från 1890-talet, och undergången skulle ta slut 1901. Då utkom fransmannen Jean Lorrains roman Monsieur de Phocas, som förlaget Alastor Press utnämner till epokens slutpunkt.

Omslagets två namn är för den delen falska (något som också gäller översättarens namn, Elias Wraak). Författaren Jean Lorrain hette Paul Duval. Protagonisten Monsieur de Phocas heter de Fréneuse, är hertig och societetslejon. Är det, på tal om nutidglosan ”fake news” här frågan om ”fake fiction”, ytterligare ett steg mot den avgrund av förvillelser som litteraturen gör sig betjänt av? Steg för steg, spegling för spegling, in mot allt mörkare territorier.

I sitt förord skriver Kristoffer Leandoer att Lorrain ”vill att vi som läsare ska dela hans egen ångest och dubbla känslor inför samtiden, som han dels älskade och ville älskas av, och dels avskydde och såg till att avskys av.” Det är en rimlig slutsats: desto mindre rimlig ter sig en senare slutsats att Lorrain i vår tid skulle ha varit en flitig twittrare. Ser man på de författare som aktivt twittrar är det väl alltid de man minst hade anat skulle göra så, typ Margaret Atwood och Theodor Kallifatides.  

Lorrain följer genrens konventioner, skriver överspänt och överdrivet. En stil som man antingen fördrar eller inte. Det är ett sätt att skriva som också kan uppfattas på två sätt, antingen som något hopplöst förankrat och nersjunket i sin egen tid – eller som ett ovärderligt dokument över tidsepoken, över de idéer och tankar som sysselsatte några av de mest förtjusande konstnärerna.

Notapparaten får jobba hårt – även det en detalj som kan uppfattas på olika sätt. Dels kan man få viss svindelkänsla av att blicken måste röra sig så vertikalt, och dels kan man tacksamt suga i sig den bildning som blir följden. Jag väljer nog det senare: det vill säga, känner mig mer bevandrad i epoken tack vare de flitiga referenserna, som listar de aktiva namn man behöver hålla koll på. Det är som att kliva rätt in i en helt otypisk estetik, en som levt vid sidan av, och jag är djupt tacksam åt mig själv när jag som cirka tjugoåring köpte en antologi Symbolism, fullmatad med konstnärer och författare från den här beryktade epoken.  

Berättartekniken faller tillbaka på den gotiska romanen som hade sin kreativa höjdpunkt hundra år tidigare. Typiskt romantiskt är drogerna och faiblessen för det konstlade och konstgjorda – en rörelse som löpte parallellt med naturen och det naturliga som romantikerna också ägnade sig åt. Den mest typiske romantikern Lord Byron skulle ha trivts ofantligt bra i det kulturklimat som det sena 1800-talet innebar. När Goethe lite raljant menade att hans kolleger skrev ”lasarettspoesi” kunde han förstås inte ha anat vad som skulle följa.  

Det är en roman om ett eländigt liv. Lorrain skriver helt distanslöst, helt utan ironi, när han tecknar detta liv. En av Lorrains dikter exemplifierar stilen:

                      Under en brinnande och sorgsen himmels pärlemorsskälvning

                      Blommade, en hymn bedårande i sin melankoli,

                                           Sirenernas sång.

                      En obotlig leda simmar i deras djupa ögons

                      Ametist; ledan hos den gud som glömde dem här

                                           På dessa fridfulla stränder.

Ondska och död är vad det handlar om. Romanen? frågar du frustrerat, vars intrig jag inte har nämnt. Nä, och det är inte någon handling att tala om heller. Ostrukturerat får vi ta del av otäcka manus, mordiska tankar. Handlingen får du väl googla fram; jag bryr mig inte. Lorrain arbetar med stereotyper, och det är frågan, hur medvetet det sker. Skriver han med öppna eller förbundna ögon, när han omfamnar det sinistra / dekadenta / lugubra / perversa?

Prosan kan upplevas som helt stillastående. Lorrain uppmuntrar förvirringen, förvridningen, förstörelsen: ”Livets sprittningar har alltid uppfyllt mig med en sällsam lust att förstöra. Det blir något slags bisarr återverkan som inger mig en känsla av dödskamp; någonting kväver och förtrycker mig, och jag stryps nästan av min ångest när jag tänker på människor som älskar varandra.”

Förlaget Alastor Press fyller förstås ett tomrum. Den aktuella utgivningen på de stora förlagen blir ju allt mer likriktad, och vår uppfattning om litteraturhistorien allt snävare. Här finns en alternativ litterär kanon, och det är upp till var och en att upptäcka den. Var och en av oss som uppskattar att vistas i denna atmosfär. Men det är också en farlig och destruktiv atmosfär.  

Litteratur med ”farliga” förtecken omges lätt av något löjeväckande, att de som söker sig hit ses som fega parasiter som själva lever trygghetslivet och tar del av andras misär i ett passivt utnyttjande. Jag tänker inte döma någon: ingen annan vet något om mina egna bevekelsegrunder, varför jag behöver läsa dessa böcker för att må lite mindre dåligt.  

Utan logik i Kassel, Enrique Vila-Matas, översättning Yvonne Blank, Tranan

När den spanske författaren Enrique Vila-Matas åker till Kassel för att delta i ett konstprojekt får det oanade följder. Resultatet blir en roman som skriver sig själv, och den är underbar att läsa.

Rätt många har tröttnat på självbiografiska romaner, och osäkrar numera sina revolvrar var gång de hör ordet ”autofiktion”. Det vore dock synd att missa den pärla Enrique Vila-Matas skrivit, Utan logik i Kassel. Den lyckas vara både en typisk självbiografi (suck), och en uppfriskande och utmanande roman om berättarkonstens villkor (hurra!).

Författaren Enrique Vila-Matas får i uppdrag att delta i konstutställningen dOCUMENTA (13), ett evenemang som hålls vart femte år i den tyska orten Kassel. Uppdraget består i att skriva inför en publik på en kinarestaurang.

Ur denna enkla premiss vävs så en underhållande väv av intrikata möten. Författaren resonerar sig fram: tänk en något muntrare W.G. Sebald, eller varför inte en Kafka på bladvändarhumör. Båda författarna nämns av Vila-Matas, och kanske i synnerhet Kafka är arkitekten bakom den här berättelsen. Vi som roas av Kafkas mästerverk Slottet kan skrocka gott åt Enriques släktskap med stackars K.  

Nu ska det betonas att det här inte alls är någon solskenshistoria. Författaren är svårmodig, nervös, och lider av regelbundna depressioner, men en av besynnerligheterna som händer i staden – utöver de många mötena – är att han plötsligt blir mycket gladare. Det är något som sker i kontakten med de olika konstverken. Dessa existerar i verkligheten, och Vila-Matas redogör för dem på snillrika sätt.

Därför blir hans roman ett försvarstal för konsten, och kanske just i synnerhet avantgarde-konsten, som är så flitigt representerad på dOCUMENTA (13). Just den konst nazisterna dömde ut och förbjöd som ”entartete” (urartad), och därför ligger den en viss ironi i att staden Kassel under andra världskriget försåg nazisterna med dödliga vapen. 

Vila-Matas utgår från verkligheten, men hans berättelse följer just den brist på logik han menar är poängen i de konstverk han möter. Han gör en jämförelse med Italo Calvinos beskrivning av Turin, vars symmetriska perfektion uppmuntrade till en logik som ändå banade väg för vansinnet. För den spanska författaren står Kassel för en ologiskhet som bereder väg för en okänd logik.  

Konsten dansar inte efter logikens pipa. Det finns i Vila-Matas roman öppningar både mot det helt poänglösa och mot det helt fantastiska. Här finns absurda situationer, människor från verkligheten – curatorn Carolyn Christov-Bakargiev har en framträdande roll – men också ett flertal resonemang kring konst och litteratur. Men det är i första hand en berättelse som bara handlar om att berätta.

Berätta om vad? Ja, delvis handlar det om Europas mörka historia, men det är något som bara lägger sig som en underton i framställningen. Här saknas pekpinnar och förmaningar. Det blir trots munterheten i tonfallet en vemodig sorgesång över något som gått förlorat.  

Utrustad med en rejäl dos självdistans, som jag hoppas att svenska författare tar efter, för de skulle tjäna på att vara mindre självupptagna, skriver Vila-Matas en lättläst roman som dröjer sig kvar med sina uppfordrande tankar. Att kunna skriva så underhållande om sig själv är en underskattad talang.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2017)

In transit, Hannele Mikaela Taivassalo, Förlaget

”Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är möjligen avsiktliga eller så inte.” Så lyder den kaxiga disclaimern på Hannele Mikaela Taivassalos roman In transit, utgiven på det relativt nya finlandssvenska förlaget Förlaget.

Kaxig är också hennes roman, och uppfriskande på ett sätt som gör den till ett oväntat inslag i den svenskspråkiga prosan. Att upprätthålla råmärken mellan berättande och språk är att göra sig själv och litteraturen en otjänst. Givetvis finns det romaner som är mer beroende av intrig än av språk, och vice versa – och med det sagt: vilket djävla fantastiskt språk det är i den här romanen! 

Men intrigen, i korthet: hemkomsten, återkomsten. För i första hand Galadriel, och vidare även för Vera och för gamlingen Sem. Samt en Främling. Galadriel är en udda karaktär – ett anagram på ”glad Ariel”, bland annat – med en on-/off-relation med en George Gordon Jr (i sig möjligen en anhörig till en annan George Gordon: Lord Byron). Litterärt så det förslår? Ja, fast ändå inte.  

Det handlar om att komma till tals med misslyckandet. Att komma tillbaka är väl ett sådant. Byn ska aldrig någonstans, och tar du dig dit igen – permanent – då är det väl något som har gått fel. För hemorten finns ju, som Cesare Pavese sagt någonstans, endast till för att vi ska ha något att längta bort ifrån. Galadriel försöker leva vid sidan av, försöker göra sig oberoende, men det är ju svårare gjort än sagt.  

”Transit” är ju mer en känsla än ett tillstånd – något mer dynamiskt än statiskt. Att vara på väg – kanske det mest eftersträvade i vår värld. Att vara på väg – det är något som blir påtagligt också i Taivassolas avbrytna rytm, de avhuggna fraserna. Det kan lätt uppfattas som ett maner, men jag faller pladask för det här, kanske för att det är så sparsmakat utfört. Men det finns genomgående denna strävan, denna jakt, nedlagt i själva orden, i själva meningsbyggnaden. Här läggs fokus på andra saker.

Jakten finns även i berättarperspektivet, som växlar mellan de olika figurerna. De tecknas så som människor är i vår omgivning, ömsom starka i sina enskilda detaljer, och ömsom svaga i andra detaljer. Människor som förblir oförklarliga för oss, därför att det är så livet ser ut. Vi förstår inte varandra, aldrig fullt ut, och Taivassola har skrivit en roman om dessa missförstånd, dessa misstag, dessa envetna försök vi gör att närma oss varandra. Ur dessa besvär föds en kärleksroman som är både storslagen och ynklig, med ett berättartilltal som är lika trogen yvigheterna som lakonismerna.  

Tilltalet rör sig mellan närhet och distans. Mestadels distans. Eftersom livet ju är någon annanstans, berör någon annan. Men närhet finns i språket, i det sensuella språket, som samtidigt tillåts vara både mjukt och hårt, drömskt och realistiskt. Verkligt. Det enda vi kan begära är att vår tillvaro ska få någon slags fason, någon slags kontur:

”Galadriel, hon var ju en tid på något sätt hemskt vag. Vag i konturerna. Det skulle man ju inte tro nu. Men det var just då under puberteten, hon blev så tyst, och liksom drömmande. Avlägsen. Hon bara sjönk bort på något sätt, och det var svårt att få den där kontakten.” 

Det intensiva och fokuserade lämnar också utrymme för det flyktiga och konturlösa. Att beskriva någons språk som ”lyriskt” kan även det vara värdeladdat, oftast negativt. Jag uppfattar det här som en ansats, en diktion som vill ta nya vägar. Det är en roman som förlitar sig starkt på sin stil, och den klarar det. Språket blir aldrig flåshurtigt eller ansträngt. Däremot bärs det av den mest kreativa typen av rastlöshet.   

Sällan har jag läst en roman med en så distinkt röst. Må den länge klinga inom mig, och kanske hitta fram till fler läsare, även om jag av erfarenhet vet att de finlandssvenska författarna skriver på en frekvens som liknar hundvisslans - och då är det bara de känsliga öronen som uppfattar den.  

Den nya Justine, eller Dygdens olyckor, Markis de Sade, översättning Hans Johansson, Vertigo

En sak Vertigos nya förläggare Alexandra Nedstam tar med sig från sin föregångare Carl-Michael Edenborg är att själv fotografera omslaget. Till sin senaste utgåva, Markis de Sades Den nya Justine, eller Dygdens olyckor, figurerar fyra modeller. Om boken finns det så mycket att säga att jag inte vet var jag ska börja.

När min fru jobbade i en kiosk i Umeå på 80-talet fanns där videouthyrning, bland annat av porrfilmer. Dessa fick personalen rutinmässigt spola tillbaka när de återlämnades, och alla hade slutat titta ungefär en tredjedel in i filmen, av en orsak som nog är lätt att räkna ut. Något liknande torde gälla för denna bok på drygt 960 sidor, att det svarta bandet som utgör bokmärke nog för de flesta läsare blir kvar på sidan 109 kanske.

Om det här är erotik eller pornografi får andra dryfta: jag nöjer mig med att konstatera att det är grafiskt så det förslår. Ursprungligen skrev markisen romanen om Justine i två olika versioner 1787 och 1788. När en av hans antagonister i slutet av århundradet skrev en Anti-Justine responderade han med denna på alla plan mastiga roman. Förlaget anger 1797 som originalets årtal, men den lär ha utgetts under flera år, ända fram till 1801, tillsammans med romanen om systern Juliette.

Historien tar sin början med att de föräldralösa systrarna JJ lämnar ett kloster i Paris och går skilda vägar. Justine är 14, snygg och naiv, med en dygd som hon försöker bevara. Det går rätt bra – fram till sidan 108, då hon våldtas, för att på nästa sida sodomiseras. Just sodomin är väl Sades stora grej, som han låter libertin efter libertin förespråka med en argumentation som starkt influerat Morfar i Teratologens böcker om Kågedalen. Det vill säga, det kvinnliga könets uselhet kan bara kompenseras av röven, ovidkommande om det är manligt eller kvinnligt.

Till boken hör originalets illustrationer. De fyller säkert sin funktion för den som har svårt att visualisera beskrivningarna. Dessa – de verbala beskrivningarna – lämnar dock inte mycket åt fantasin att önska. Koreografin är viktig, och en av de tankar som väcks under läsningen: varför har inte Justine satts upp som balett?   

Det dröjer inte länge förrän en viss mättnad och avtrubbning infinner sig. Incest, tortyr, mord, tidelag, pedofili, koprofili, nekrofili … Illustrationernas syfte var nog också att ge en inblick för den som saknade en sådan i vad orgier innebär, men en modern läsare behöver bara göra sig bekant med en handfull deckare för att skola sig i alla (o)tänkbara sexuella avvikelser. Många skinkor ska sminkas – Fifty Shades of Red does not begin to cover it.    

Att placera Justine i den här rollen av passiv åskådare till allsköns könsliga aktivitet får henne att inta en läsarposition. För vi läsare görs också till passiva åskådare, utomstående betraktare. Det är också vår dygd som Sade attackerar med sina tirader av sexuell aktivitet. Om Erica Jong uppfann det knapplösa knullet uppfann markisen det kopiösa kopulerandet. Kvantiteten är allt. Risken är förstås att en läsare blir mer utmattad än chockerad.

Det finns ett karnevaliskt uppsåt hos markisen, något som får hans bok att likna Rabelais böcker om jätten Gargantua. En möjlig läsart är att behandla den som en pikaresk, med Justine som en queerad hjälte, mannen som blivit kvinna. Här saknas dock uppsluppenheten, utan förloppet ges en allt mer krampaktig ton, genom de olika karaktärernas försök att stilla sina lastbara lustar. I stället för hjältar görs de till skurkar. Det är gränsöverskridandet som är hela syftet med sexualiteten: ”den största vällusten består i utplånandet av alla spärrar”. Det krävs onekligen en viss stilistisk talang att i en och samma mening få med orden ”skandalösa”, ”utsvävande” och ”skamlösa”, men i längden blir det förstås nästan oförklarligt monotont. Libertinens frihetsargument kan för den som vill det sägas peka fram mot Nietzsches teori om övermänniskans relation till det som finns bortom gott och ont, men man kan lika gärna se det som en förstudie till psykopatens samvetslöshet.

En annan tänkbar läsning är att se den här romanen som en förstudie till den något mildare Nymphomaniac. Kvinnans namn i von Triers film, Joe, är kanske en förenkling av Justine, och dessutom delar antagonisten där, Jèrôme, namn med en av de viktigare av Justines otaliga antagonister eller plågoandar. Några av scenerna i filmen känns lite löst baserade på Sades roman.     

I en samtida kontext finns uppenbara paralleller till den omåttligt populära gotiska romanen, som nog hade studerats flitigt av Sade. Där var de dunka begärens mål sällan lika upplysta som här – den öppna ridåns estetik var helt enkelt inget för de gotiska romanförfattarna. För all del vore det allt för lätt att avfärda markisen som en platt författare, men han är ofta steget före sin läsare, som när han med en metod som skulle kunna kallas postmodern låter en abbé läsa Filosofin i sängkammaren. Knepet känns igen från Cervantes Don Quijote, men skulle inte etableras förrän med de postmoderna romanerna från 1970- och 80-talet.     

Det aggressiva hatet mot dygden läggs parallellt med ett klerikalt hat. Hatet mot äktenskapet, hatet mot Bibeln … I en lång rant läggs texten ut mot alla de punkter där Bibeln är inkonsekvent eller felaktig eller bara absurd – det blir en lång monolog, som i sina bästa stunder låter som pigg stand up-comedy, men i sina värre stunder blir tröttsamt tjatig, eller något som påminner om en rättshaverist. Hela boken kan för övrigt ses som ett haveri – men ändå, på ett perverst sätt, som ett fullt läsbart haveri (jag är inte ense med Göran Hägg, som i tidskriften Moderna Tider i början av 2000-talet utpekade markisen som en av de tre tråkigaste författarna i litteraturhistorien).

Nog finns det också en klarsyn hos markisen. Att han avlivar myten om mödomshinnan får ses som en radikal slutsats av en 1700-talssnubbe, liksom övertygelsen om naturens likgiltighet inför mänsklig aktivitet. Klarsynen görs åskådlig också i iakttagelser kring hur svårt det är för den fattige att bevara sin integritet, och i maktanalysen är Sade tillräckligt skarp och förutseende för att kunna yttra fortfarande giltiga utsägelser om den mänskliga naturen. Eller om rikedomens konsekvenser: ”Det är svårt att skydda sig mot stöld när man har mer än tre gånger så mycket som behövs för att leva”.

Han har åtskilligt att säga om maktens privilegier, om människans grymhet och egoism. Just egoismen blir libertinens försvarstal, som ekar allt ihåligare genom romanens mångfaldigade övergrepp. Den egna behovstillfredsställelsen är överordnad allt. Det är en livsinställning som är lika otäck som den är ohållbar.    

Mitt svarta bokmärke följer med i den långa långa läsningen. Är det ens nödvändigt att läsa denna monotona textmassa från början till slut. Jo, för nog skulle litteraturen bli fattigare utan Markis de Sade, även om det finns alster i den erotiska/pornografiska litterära kanon som är stilistiskt överlägsna. I en så här lång roman är det också något av en bedrift av Sade att skapa en protagonist som förblir gäckande och svår att komma in på livet. Vem är hon ens, Justine?

So sad today. Personliga essäer, Melissa Broder, översättning Jenny Högström, Daidalos

Det finns mycket som är bra med USA, något som kan vara värt att påminna sig om just nu när dess president trollbinder oss med sina infantila och farliga budskap. Men landet har traditionellt inte varit bra på att hantera svaghet. Det är väl också en av baksidorna med ett samhälle som i så hög grad byggs på mätbarhet, konkurrens, tävlan. Att öppet tala som sina personliga brister är ett tabu.

Ett tabu Melissa Broder bröt mot när hon på twitter startade kontot @sosadtoday, och sedan röjde sin identitet. Hon är poet, men försörjer sig också på att skriva horoskop. På twitter kunde hon få utlopp för berättelser om panikångest, droger, depressioner och … ja, svaghet, helt enkelt.

Sedan många år lever hon nyktert, men ångesten och depressionerna är förstås kvar. Hon inleder med några chockerande och närgångna avslöjanden – pinsamma vanor och beteenden, en dos av det som förr kallades ”TMI”. Tidigt får vi inblick i en typisk missbrukarpersonlighet, med ätstörningar, sexstörningar, och det kan vara så enkelt att då måste självmedicinering infalla. För hur ska annars ens kaotiska inre hanteras? Problemet är en ”överaktiv” hjärna.    

Det finns i Broders tilltal en tydlig ”I don’t care”-attityd som verkar vara snodd rakt av från The Ramones. Fler borde ha den attityden – kanske vi skulle prata mindre om ”duktiga flickor” då. Nej, jag vill inte undervärdera behovet av att vara duktig för att ta sig någonstans, så som samhället är uppbyggt, men vi får kanske ett friskare samhälle om vi ökar toleransen för vad det duktiga består av. Problemet är att vi nu bara har ett allenarådande duktighetsideal, och det är tråkmånsens tyranni.  

”Jag är en ytlig kvinna med djup”, säger Broder. Hon skriver något som i likhet med många andra amerikanska författare rör sig i gränserna mellan essä och självbiografi. I strikt mening har det inte mycket med essän att göra, utan det blir mer av privata anekdoter. Många personer passerar revy, förlåt mig om jag inte lyckas hålla reda på dem. Hon har sex med många av dem – en del är fula, vilket hon är noga med att påpeka.

Det är förstås uppenbart att hon använder sex för att döva sin ångest, så boken handlar i många stycken mer om sex än om ångest. Men det handlar också om internet, om dess försåtliga lockelse. Tyvärr får Broder ofta ett väl raljant tonfall när hon skriver om de personliga missödena. Givetvis ska det väl ta udden av allvaret, och det kan vara en smaksak om jag föredrar mindre tvära kast mellan olyckans djup och euforins kickar.

Hon blir en (tids)typisk bekräftelsejunkie. Då och då petar hon i en dödsångest, och jag hade nog önskat att hon hade stannat där lite längre, funderat mer på vad den dödsångesten innebar. Då hastar hon vidare till någon banal  truism om att ”vi måste lära oss bli självständiga internetanvändare”. Även en längre utläggning om sin kräkfetisch och ett onödigt försvarstal för Botox kunde jag ha avvarat.

Desto bättre fungerar bokens näst sista kapitel, om makens sjukdom. Maken har tidigare hållit sig gömd, men går motvilligt med på att nämnas bara han får heta Ron Jeremy – ett typiskt exempel på vilken nivå av skämt boken håller sig med. ”Ron” har ett trasigt immunsystem. Här blir boken brännbar på riktigt, och Broder slår av på den flåshurtiga takten och blir mer nyanserad – inte minst när hon redogör för deras öppna äktenskap och dess konsekvenser.  

Hur tar sig då Broder ut ur drogberoendet? Delvis med hjälp av yoga, eller meditation. Samt en del ockultism (medier, tarotkort). Detta efter att i princip ha testat allt, inklusive mer konventionell religion. Mer konventionell ockultism, som kristaller, fungerar inte särskilt bra.  

Broders stil är slängig, sjavig, vårdslös och otuktad. Det är en stor del av behållningen, detta pratiga tilltal, samtidigt som det blir tröttsamt och lite andfått. Så här skriver nästan alla amerikanska essäister: energiskt, som om textytan vore en gräsplan och meningarna amerikanska fotbollsspelare som stångas mot varandra i sin jakt på den ovala bollen. Det är en hård och svettig text, helt enkelt, med ett malande som aldrig slår av på takten.

Jenny Högströms översättning är nog duglig, även om den i all hast bevarat lite väl mycket av anglicismer från originalet. Det kan å andra sidan även det vara tidsandans fel, då det här är en bok som berör det typiskt amerikanska, något vi inte riktigt har fått svenska glosor för, och inte heller lär vi få dem. Det är bara att acceptera att amerikanskan håller på att annektera vår svenska.

Hägring, Oline Stig, Bonniers

Idéromanen är ett vedertaget begrepp, men mer sällan hör vi talas om idénovellen. Nu är inte litteraturens främsta syfte (längre?) att sätta problem under debatt, men Oline Stig har sedan sin debut 1999 varit en driven debattör i fiktionens förklädnad. Så också i sin nya samling noveller, Hägring, där hon fortsätter porträttera människor som överskrider gränsen till nervsammanbrott. Aktuella etiska frågor, bland annat om integritet och vilka gränser vi ska akta oss för att överskrida, diskuteras med en omisskännelig ironisk blick som den här författaren har gjort till sin egen.

Det går utmärkt att läsa de här novellerna som deckargåtor, där karaktärerna bär på hemligheter – både egna och andras. På subtila sätt utforskas sanningen som en fråga om perspektiv. Oline Stig är suverän på att skissa fram förutsättningarna för ett människoöde – novellerna håller sig nästan uteslutande till ett relativt stramt format på cirka tjugo sidor – och utifrån denna skiss visa vilka hisnande djup som finns inom dem. Och inom oss som läser, när vi görs delaktiga, i denna inbjudande skrivmetod. Den här sköra världen som de besitter, den är ju också min, tänker jag. Med viss panik, för det här ska läsas utan säkerhetslinor för att uppskattas till fullo.

(Också publicerad i Vi 2/17)

Augustus, John Williams, översättning Ola Nilsson, Natur & Kultur

Amerikanske John Williams roman om den romerske kejsaren Augustus är en svindlande upplevelse. Vi får veta massor om antiken – men minst lika mycket om oss själva. 

På senare år har John Williams återuppstått som författare, rätt långt efter sin död 1994. Hans Stoner och Butcher’s Crossing, på svenska 2013 respektive 2015, hör till det bästa jag läst på senare år. Så det är med högt ställda förväntningar jag nu tar mig an Augustus, som skulle bli hans sista roman när den utkom 1972.

Det är en roman om den romerske kejsaren, kanske mest känd för att han aktualiseras varje år när julevangeliet läses. Om du förväntar dig en regelrätt biografisk roman får du tänka om, för Williams väljer en excentrisk metod för att berätta om Augustus liv, eller Gaius Octavius (Octavianus) som han heter en stor del av tiden.

Det inleds med mordet på Julius Caesar, som efterträddes av Augustus. Kronologin är dock uppbruten, och det skapar en dynamik i själva berättandet, när vi rör oss kors och tvärs genom tiden. Men det mest originella är att Williams skapar fiktiva dokument, brev och dagböcker som kommenterar och refererar till Augustus, och väntar till bokens sista sidor innan han låter kejsaren själv komma till tals, i ett långt brev till Nikolaus av Damaskus.

Det är idel kända namn som tar till orda i de av Williams påhittade texterna. Och det märkliga med romanen är att den lyckas gestalta två skeenden parallellt, utan att det blir några sömmar som skaver.

Dels kommer förstås den antika perioden till liv, med inblickar i romarriket både utifrån vardagsliv och högreståndsliv. Och dels samtiden, då Augustus framträder som en helt nutida individ, med tankar och känslor som utan problem kan appliceras på oss som råkar leva på 2000-talet.

Starkast syns det i relationen mellan Augustus och dottern Julia, som här blir en intelligent och självständig kvinna, med några avgörande brister i sin personlighet. Men överlag finns det i romanen ett flertal olika skildringar av relationer mellan föräldrar och barn som går på djupet och berör.

Hela poängen med Williams roman, och det som gör den till ett obestridligt mästerverk och en av de faktiskt bästa amerikanska romaner jag har läst, är att han visar vad det är att vara människa. Det låter enkelt, men det är ytterst få författare som har den förmågan, att bli dessa förmedlare.

Genom att skapa intensiv närvaro tar Williams med oss till de andras erfarenheter, och visar hur vi människor hör ihop, alldeles oavsett långa tidsglapp. Att läsa ”Augustus” gör att du får syn på saker om dig själv – några positiva saker, några negativa saker (vi är ju människor). Det jag imponeras mest av är hur stilistiskt anspråkslöst det är gjort.

Synbarligen utan finess, och ändå med en så avancerad berättarteknik. De fiktiva dokumenten bygger givetvis på ambitiös forskning. Och det är klart att när han skriver i exempelvis Ovidius namn tvingas han vässa sin penna till det yttersta. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/2 2017)

En människa tvättar sig ren i en sjö, Felicia Stenroth, Norstedts

Unga och talangfulla Felicia Stenroth ger sig in i poesin med sin nya bok. Det är berättande dikt om hur döden slår hårt mot den efterlevande, men den visar också hur man ska gå vidare.

Efter två romaner utkommer Felicia Stenroth med sin första diktbok. Du kan utläsa titeln, En människa tvättar sig ren i en sjö, som både en beskrivning och en instruktion.

Hon tar med sig sin fina språkkänsla från de lovande romanerna. En språkkänsla som i all sin stillsamhet lyckas fånga ett skeende på pricken, skapa närvaro genom enkla medel som ger ett bestående intryck. Även här är situationen tydlig: ett barn vars mor har dött.

De korta dikterna blir uttrycksfulla i kraft av en upprepningsteknik, där knappheten tas väl om hand: ”första gången kroppen min gick av var sorgen så elak / att den knöt sig som ett nystan i min rygg den spred sina onda trådar där den / sådde sin sorg”. Vi ska se hur några ord ges en ytterligare emfas tack vare upprepningen: sorgen, sången, språket, händerna, baddräkten.

Och så sjön, platsen för mammans troliga självmord (”hon simmar beslutsamt / rakt ut i sjön”). Stenroth går in i barnets värld, som vi tar del av som genom filmkamerans objektiv. I snäva cirklar rör vi oss mot en slags sanning. Där finns en ytterligare karaktär, en ”hanja”. En släkting? En fantasi, ett imaginärt sällskap? Klart är att Stenroths konsekventa tema är övergivna unga människor.

Dikterna är korta, ibland bara någon enstaka rad, och det mesta handlar om att komma till rätta. Att hantera en erfarenhet av dunkel men smärtsam karaktär. Symbiosen mellan modern och barnet, något som förstärks av att båda saknar namn.

Är det en olycklig bok? Nja, mer är det fråga om att ta sig ut ur ett trauma. En imponerande konsekvent överlevnadsmanual. Så kan väl titeln tydas: om vattnet dödar är det ändå dit du ska ta dig för att kunna leva vidare.

Det är en gåtfull bok, som antyder att barnets sätt att hantera sorgen är irrationellt och potentiellt farligt. Hellre än att komma fram till ett definitivt svar ger oss Stenroth nycklarna till en metod: att hantera sorg kan bara göras bortom det som kan formuleras. Det är en stark skildring, som lever i kraft av att behandla ämnet med sådant stillsamt allvar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/2 2017)