Duvornas tunnel, John le Carré, översättning Klas Östergren, Bonniers

Inte ens ett år har gått sedan Adam Sismans efterlängtade biografi om John le Carré förrän David Cornwall, som han egentligen heter, ger ut sin ännu mer efterlängtade självbiografi. Inledningsvis berättar han om glädjen i att skriva – en överflödig upplysning, då hela boken vittnar om den munterhet skrivandet skänker honom. Som anställd i den brittiska underrättelseverksamheten hamnar han mitt i den politiska smeten, påfallande ofta råkar han bara vara närvarande vid avgörande och äventyrliga situationer. Allt skildrat med en typiskt brittisk självdistans, med dämpad humor som lämnar stort utrymme åt underdriften. Slagkraftigt skrivet, effektivt och otvunget.  

Med en viktig brasklapp att han inte tar ansvar för att det här är den absoluta sanningen. Bokens starkaste kapitel skildrar fadern, en ökänd bedragare, där le Carré jämför sina egna insatser som romanförfattare med faderns mångahanda kriminella aktiviteter. Vem har bluffat mest? frågar han sig. Krävs det då gedigna förkunskaper om le Carrés romaner för att ha behållning av boken? Inte det minsta. Det räcker gott med nyfikenhet på ett fängslande människoliv, för att inte tala om intresse för en briljant stilist på oerhört gott berättarhumör.

(Också publicerad i Vi 10/2016)

Flyga till himlen, Daniil Charms, översättning Bengt Samuelsson, ellerströms

Den ibland enerverande tramsige ryske poeten Daniil Charms finns nu representerad i svensk översättning. Ser man förbi tramset ska man upptäcka ett allvar som gör relativt stort intryck.

För länge sedan, på 80-talet, innan han blev tråkig, var Thomas Di Leva en skarp artist, som blixtsnabbt kunde fånga den melankoli som tramset försöker skugga: ”Jag undrar om nån ser / att clowner inte ler”, till exempel.

Av någon anledning får mig den ryske poeten Daniil Charms mig att associera till Di Leva. Även här dominerar tramset, men det är en orättvis underskattning att betona det glättiga i hans dikter, tillkomna under en synnerligen obehaglig period i Rysslands historia, åren 1925-1940.

Som en utväg för de poeter som inte ville agera medlöpare åt diktaturen fanns barnboken, och Charms var länge mest känd som barnboksförfattare. Bengt Samuelsson, som redan på 80-talet gav ut en bok om honom, har nu översatt ett urval dikter i volymen Att flyga till himlen.

Trams är det förvisso gott om i de kronologiskt uppställda dikterna, och det måste erkännas att jag finner det mesta tröttsamt. Tills några dikter mot slutet visar att tramset bara varit en täckmantel för ett ofrånkomligt allvar, och att det glättiga då får en nyans av förtvivlan. Att förenkla tillvaron kan fungera som en överlevnadsstrategi.  

I sina bästa stunder fungerar Charms poesi rätt bra med hjälp av trots och uppkäftighet: ”Jag lever av salt, och ni av socker. / Jag har mina trädgårdar och mina örtesängar. / I min trädgård betar en egen get. / I min koffert ligger en pälsmössa. / Säg inte emot, jag gör på mitt vis, / för mig är ni bara en fjärdedels rök.” Någon enskild naturdikt fungerar ypperligt, liksom en vacker skridskodikt. I andra stunder är det som sagt lite påfrestande käckt.  

Charms var flyktigt bekant med Pasternak och Majakovskij, men hann under sin korta levnad inte sätta några avgörande poetiska spår. Han dog 36 år gammal i fångläger, och hade då endast gett ut två dikter i tidskrifter. Den här boken är förstås välkommen, även om den torde kräva att man tuggar i sig en del litteraturteori.

Lyckligtvis bistår översättaren Samuelsson med sådant i sitt fina efterord (som nog borde läsas som ett förord). Det lekfulla i Charms dikter får mig inte bara att associera till Di Leva, utan också till Marc Chagalls målningar. Även där finns det barnsliga och tramsiga, men även ett missmod som samspelar väl med det svävande i Charms poesi. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/10 2016)

Begravningsståt, Jean Genet, översättning Anders Bodegård, Modernista

Jean Genet är kanske ingen självklar klassiker. Hans böcker har funnits representerade på svenska tidigare, men inte varit helt lättåtkomliga. Därför var det välkommet när Modernista häromåret inledde en av sina ambitiösa återutgivningar, och de har nu aktualiserat hans fyra mest kända romaner. Samt Begravningsståt, ursprungligen publicerad 1948, tidigare ej översatt till svenska. Rutinerade Anders Bodegård står för översättningen.

Att läsa Genet betyder att ställas inför något otidsenligt. Här blir skrivandet själva bevekelsegrunden, att skriva fram den döde unge mannen Jean D, kommunist och motståndsman, avrättad 1944 av en milisman. Romanen är ett sorgearbete, ett kärleksbrev. ”Jag är hans grav”, skriver Jean (Genet) om Jean (Decarnin), och det är förstås rörande, hur berättarrösten cirklar runt sorgen, in mot smärtpunkten, och ut och in i olika personer, bödeln, milismannen, till och med Hitler blir en av karaktärerna.

Otidsenligt? Att läsa Genet betyder också att acceptera en viss känsla av instängdhet. I generell mening, ja, men kanske i synnerhet i den här kompakta textmassan. Den är knappt 300 sidor lång, men känns betydligt längre. Bra eller dåligt, välj själv. Jag väljer att uppfatta och omfatta den språkliga energin, rörelsen i skriften. Den otålighet som han har investerat i den här romanen.  

Associationsbanorna löper irrationellt, från olika medvetanden, in i nazisten. Formuleringarna kan vara gnistrande: ”Jag lutade mig fram trots trängseln, för att begrunda barnet som med en kpistsalva blivit till denna så spröda tingest, en död ung man. Det ovärderliga liket av en yngling, lindat.” Genet är ju i första hand poet, och att läsa prosa av en poet kan innebära en prövning.   

Genet tar sig in i känslokaoset. Han bejakar kaoset, men också obsceniteten, och tja, det är kanske också i sig en prövning. Hans sexskildringar, som annars kan vara blasfemiska i sin riktning mot religionen, är här mer uteslutande krassa och bokstavliga. Det är ett skrivande som tar ett grepp om läsaren – ett skrivande som uppmanar en fysisk läsart. Det kan vara betvingande.

Det är mer realistiskt än visionärt, som om Genet tröttnat på de höga anspråken. Han uppsöker lidandet, men bevarar delar av de vansinniga fantasierna. Det vackra som kriget har utplånat, det djävliga som har invaderat individernas liv. Skönheten ges en ny dimension, där det fula måste ingå. Han visar hur lätt det är att vänja sig vid och acceptera det onda. Mer än linjär prosa skriver han desperata anrop, en icke-narrativ poesi.

Otidsenligt? Lättläst är det ju inte, och det må låta som en reservation när jag betonar att det är kompakt och svårgenomträngligt. Men det är ju också så att Genet lämnar utrymme för oaser av onaturlig skönhet, där berättelsen liksom lyfts av de oväntade inslagen av nåd. Bara det att han i just den här romanen så gott som negligerar religionen, och erbjuder en mer sekulariserad förlösning. Det är också intimt skrivet, och ärligt, och tveklöst något som bottnar i plågans erfarenheter. Därför blir det i hög grad en politisk roman, en roman om kriget och om motståndet, och om motståndets konsekvenser, som gestaltas med en klarsyn av det sårat skärskådande slaget.  

Mer än det skandalösa – bögsexet – kan jag fokusera på det allmängiltiga i sorgen, hur mänsklig den ändå görs av Genet. Att han uppenbart är ute efter att provocera behöver inte automatiskt vara negativt. Det kontroversiella ligger i hans nästan ockulta estetik, och hur han går in i förövarens psyke. I hans emfatiska ja till livets alla aspekter, inte enbart de trevligt lättsmälta:

”Min konst består ju i att dra nytta av ondskan, eftersom jag är poet, så ingen blir förvånad över att jag sysslar med saker, konflikter, som blir betecknande för det mest patetiska av tidevarv. Poeten sysslar med ondskan. Det är hans roll, att se det vackra som finns i den, utvinna det ur den (eller lägga därtill den skönhet som han åtrår, av stolthet?) och använda den. […] poeten är asocial (till synes), han besjunger misstagen, han förtrollar dem därpå så att de ska tjäna – eller vara – morgondagens skönhet.”

Sånger utan ord, Paul Verlaine, översättning Elias Wraak, Alastor Press

”Och nu, rakt ner i Lyckans svalg!”

Det finns relativt lite översatt till svenska av Paul Verlaine (1844-1896). Gunnar Ekelöf hoppade över honom, trots att han intresserade sig för andra lika perfida men rätt perifera fransoser. Erik Blomberg översatte bara någon enstaka dikt, Hjalmar Gullberg, nä jag vet inte, Johannes Edfeldt, också någon enstaka dikt … Känd är förstås hans stämningsfyllda rad ”Il pleure dans mon coeur” (”Det gråter i mitt hjärta”), men utöver det tror jag inte att jag har läst nämnvärt mycket av Verlaine.

Desto mer glädjande då med den urvalsvolym som nu i höst ges ut av Alastor Press, ett förlag som nästan uteslutande satsar på franskt sent 1800-tal. Sånger utan ord är en av årets få utsökta böcker på svenska, suveränt formgiven av Beatrice Bohman, stilrent in i typsnittet och de gulliga vinjetterna.

Fast nu är ju inte Verlaine den gulligaste av poeter, utan mer åt det fördömda hållet – se hans skrift De fördömda poeterna, som samma förlag utgav 2004. Både den och denna har översatts av den nitiske Elias Wraak, som 98 år gammal än en gång visar att ålder bara är en siffra.

Det är mycket i den här lilla tvåspråkiga skriften som gör mig munter. Poeten Paul Verlaine pendlar mellan synden och botgöringen. Som bekant lärde han känna den tio år yngre Rimbaud, och övergav hastigt och olustigt sin hustru för att rumla runt med Rimbaud och sedermera försöka skjuta sig fri från pojkspolingen. Efter att ha avtjänat ett och ett halvt år i fängelse är han stundtals starkt troende, stundtals författare till pornografi. Kampen mot Gud är kanske lite tröttsam eller tjatig. Han är ihoptvinnad med Rimbaud – för evigt ihop, för evigt isär …

Verlaines kynne hör till det passiva slaget. Hans melankoli och dragning till förgängligheten gör sig bra i dikterna. Visst, det är influerat av Baudelaires pessimism, och ibland lite väl osjälvständigt, men det är en tillräckligt utförlig bok för att urvalet ska visa fler sidor av poeten än imitatören. Det finns en livsleda här, men också en stolthet, ett trots, en hållning av att finna sig i de eländiga skärvor som livet pytsar ut. 

Två saker kan sägas om Verlaines dikter. Dels är de starkt tidsbundna. Att läsa dem innebär en förflyttning i tid, och det är uppenbart att han skildrar sin tids värderingar. En varning: han är en privilegierad vit man, en rätt gnällig farbror, så tänk på det om du vill anlägga vår tids moral och värderingar. En rekommendation: det är till bokens fördel att läsa den medan du röker en cigarr. Jag uppskattar att dikterna tjänar på det.    

Det här med tidsandan kan ju vara något du antingen gillar eller förkastar. Gillar man 1800-talet är det här förmodligen guld värt, och jag måste erkänna att jag verkligen gillar den här tidsepoken och dess estetik. Därför blir min värdering färgad av denna faiblesse. Några av de pornografiska dikterna kunde jag kanske ha undvarat, men de bidrar väl till helhetsbilden av poeten.

Men jag kan också irritera mig på den typ av akademiska rundgång som befäster bilden av Verlaine som en försumbar poet. Liknande omdömen fälls om exempelvis Byrons dikter, som ju definitivt är bättre än sitt rykte. Verlaine hamnar förstås i skuggan av Baudelaire, Rimbaud och Mallarmé, men den här boken visar att han minsann tål att läsas ändå. Man kan jämföra med hur Rut Hillarps 40-talsdikter i den svenska litteraturhistorien inte fått uppmärksamhet i förhållande till hur Lindegren, Vennberg, Aspenström med flera behandlats. Sanningen är mer komplex än vad läroböckerna förmedlar.

Det andra som kan sägas om Verlaine (här skulle en normal skribent ha skrivit det andra "dels ..."): det finns enstaka dikter hos Verlaine som pekar fram mot modernismen, hur tidsbunda de än kan kallas (dialogdikten ”Sentimentalt samtal”), och även om det är en dekadent symbolism som dominerar dikternas tonfall finns en lika stark dragning till benhård realism. Ja, det här är dikter som visar hur romantiken mindre slår blå dunster i ögonen på läsaren, och mer visar värdet i den krassa realismen. Främst är det ärligheten som blir slutintrycket av att läsa de här dikterna. Då är det som att Verlaine överskrider sin egen begåvning, som om han drabbas av en ofrivillig inspiration som gör dikterna bättre än intentionen avsåg. 

I några landskapsdikter finns också en typ av originalitet som genast visar att det här är dikter som lever, makalöst nog fortfarande, eller kanske lever mer nu än de skrevs. I rader som dessa: ”Sommarens platta sol bredde strålar av smör / på en slätt lika torr som sönderrostat bröd.” Överhuvudtaget är han bra på att skriva misären, ge den rätta proportioner, och den kombineras fint med otåligheten i en del av de andra dikterna.

Det finns ju en uppriktighet i hans bryderier. De insikter han når är dyrköpta, och ska inte underskattas. Verlaine bejakar det irrationella, det barnsliga, och den passiva olyckan (den olyckliga passiviteten). Även om Wraak måste offra ett och annat rim imponeras jag av hur naturliga rimmen faller, både på svenska och franska. 

Jag kan också känna att det är dikter som har saknats på svenska. Nog för att det har funnits en och annan svensk poet, en Ola Hansson, en Emil Kleen, en Vilhelm Ekelund, som har läst och tagit intryck av Verlaine. Ändå kan jag sakna det här tonfallet i den svenska poesin, ett nytt idiom.

Depressiv kärlek. En social patologi, Emma Engdahl, Daidalos

Det finns åtskilliga böcker på temat negativ eller destruktiv kärlek – googla fram dem, jag orkar inte skedmata dig med titlarna. Emma Engdahl, sociolog, har skrivit Depressiv kärlek, som jag har läst med visst intresse och viss bestörtning. Hon betonar kärlekens sjukliga sida, därav undertiteln ”En social patologi”, med en slags kärlekskonsensus som föremål för denna studie. En konsensus om kärleken som dålig.

Därmed anlägger hon ett sociologiskt perspektiv, och visar hur kapitalismen mer eller mindre har tvingat fram en anpassning till kärlekens fördärv. För känslor är farliga grejer. Och nog är hon något på spåren med kapitalismens skadeverkan på kärleken.

Om du inte orkar googla: Eva Illouz har skrivit böcker i ämnet, och blir här en tidig referenspunkt. En av rätt många. Någon säger si, en annan säger så, och det är ryckiga associationsbanor som kopplar ihop de olika källorna. En litteraturlista hade dessutom underlättat, istället för den ofullständiga fotnotsapparaten där källorna inte alltid går att spåra.

Nog är det intressant att läsa en bok om depressiv kärlek, men Engdahl skulle behöva skriva mer spännande. Ofta blir hennes referenser godtyckliga eller slumpmässiga, och ibland rentav självgenererande. Som när hon skriver om poeter som söker jämförelser mellan det som är botten i sig själv och i andra, och anger Ekelöf som exempel. Eller några slumpmässiga val av citat från rocklåtar.

Från Roland Barthes till Robert Burton, från tinder till – tindersticks? Nä, faktiskt inte, hon nöjer sig med Thåström. Tindersticks hade varit bra, svårt att tänka sig mer övertygande kärleksdepression än i deras ”Another Night In”: ”Doesn't matter where she is tonight / Or with whoever she spends her time / If these arms were meant to hold her / They were never meant to hold her so tight”.

Ibland blir det lite Magnus Uggla, ibland lite Vanity Fair. Det känns som att Engdahl är osäker på vilken hennes läsekrets är. Hon läser Kristeva på engelska, och presenterar sina källor slarvigt. Foucault blir ”filosofen Michel Foucault” medan Kristeva bara blir ”Kristeva”. När Fröken Julie citeras ser det ut som att Strindberg skrivit en roman. Att citera Joakim Bergs låt ”Händerna mot himlen” med Petra Marklund som upphovsman är tveksam efterforskning. Och en skakig bokstavlig översättning av Sylvia Plaths hårt formmässiga villanell ”Mad Girl’s Love Song” i prosaform imponerar knappast.  

Och det är ju det här med att leda saker i bevis: sådant låter sig göras smidigt när man har facit i hand, och Engdahl har alltid klart för sig vart hon vill komma. Hon gör det med hjälp av något okonventionella metoder, som inte heller imponerar. Det blir framtunga syllogismer.  

De långa fallbeskrivningarna dominerar, med utdrag ur sms-konversationer som åtminstone ibland tillhör de längsta sms jag har läst (är det inte snarare utskrifter av e-post?). Här smyglyssnar forskaren Engdahl på privata samtal, nedskrivna konversationer, och påfallande ofta är informanterna akademiker – professorer i hennes egen ålder och uppåt. Gud allena vet hur många av dem som heter Ann Heberlein.

Att koppla den här metoden till Bachtins polyfona stil blir lite förmätet. I stället för konventionella intervjuer rör det sig om ett slags wallfraffande. Fast det blir en aning för privat narcissistiskt när hon berättar om en taxichaufför som flirtar med henne. I denna långa inledning skriver också Engdahl med en märklig reservation att texten, på grund av polyfonin, ”[i]bland är […] direkt krävande att läsa”, men det vet jag inte om jag håller med om; det är liksom inte Heidegger-prosa vi talar om här. Snarare en påfallande muntlig prosa, ibland slarvig, ibland genomtänkt. Så som tal gärna blir.

(I en av utskrifterna läser jag fel, när en av de förälskade skriver i ett sms: ”Vi ska bli varandras.” Min felläsning: jag missar det avslutande ”s”-et. Så uttalar sig en av de ”disputerade”, och visst, men nog hade det varit mer originellt om hen hade skrivit ”Vi ska bli varandra”, det som är den rimligare utgångspunkten i en förälskelse. Inte att bli ”varandras”, för det är ju en banal kliché, typ att säga ”Jag älskar dig.” Att däremot anspela på Emily Brontës ord, och säga: ”Jag är dig” – det är sublimt.)  

Som så ofta med sådana här böcker verkar kapitlen ha skrivits för olika sammanhang. När Engdahl skriver om Burton, vars standardverk The Anatomy of Melancholy får en presentation, är det folkbildande och tydligt, men annars är övergångarna abrupta och dåligt genomtänkta. Två gånger antyds en självmordsvåg efter Goethes roman om Werther, vilket ju är en onödig myt att fortsätta sprida.

Fast det kanske märkligaste av allt (förutom det amatörmässiga omslaget) är de två slutsatser som boken innehåller. Jag blir inte klok på någondera.

”Depressiv kärlek är en ny (est)etik som sätter såväl det personliga lidandet som sexualiteten och kärleken i centrum och dessutom slår mynt av det. […] Så vitt jag kan se är det endast så vi kan undslippa den typ av överaktivitet som gör att vi till slut går på tomgång – fixerade i ett krampaktigt (est)etiskt uttryck för vantrivsel i en kultur som inte längre är vår och inte heller har framtiden för sig.”

Berättelse om ett äktenskap, Geir Gulliksen, översättning Urban Andersson, Weyler

”Every love story is a ghost story”, löd en av David Foster Wallaces kryptiska notifikationer. Verkligen: kärleken dricker upp alla kyssar som spökena utbyter.

I skrift, alltså, kärleksskriften, denna tåliga genre. Och skrift är vad vi har, vad norske Geir Gulliksen har och tar till hjälp när han med sin roman Berättelse om ett äktenskap skriver skilsmässoromanen, denna väldokumenterade genre. Det har redan gått fel, och romanen kretsar kring ett ”varför”, fast svaret är givet på förhand. Mannen – Jon – har gett kvinnan – ”Timmy” – för fria tyglar. När han upptäcker att hon attraheras av en kollega på jobbet uppmuntrar han henne, inbillar sig att det ska göra henne mer attraktiv och att deras kärlek är så stark – ja, unik – att den klarar denna påfrestning.  

Nu går ju inte det här så bra, naturligt nog. För kärleken är ett lätt byte för svartsjukan. Orden ”it’s not like any other love, this one is different, because it’s us” gäller ju inte. Hon träffar en Harald, som springer och klättrar (på väggar?). Man kan uppfatta Jon som provocerande medgörlig – en undfallande toffel, men så enkelt kan inte romanens ekvation lösas. Han är möjligen överdrivet konflikträdd, men också autentisk i sin tilltro till det de har tillsammans, alltså något unikt. De är ju ett intellektuellt par, belevade – hon läkare, han journalist.  

Gulliksen gör något så ovanligt med den här romanen – han försöker konkretisera och göra kärleken begriplig. Två saker som han sätter på spel: dels skriver han utifrån kvinnans perspektiv. Jon sätter sig in i Timmys liv, upplever hennes erfarenheter och förmedlar hennes tankar. Går det? Aris Fioretos gjorde ett heroiskt och mycket lyckat försök med romanen Mary förra året, och jag är nästan lika övertygad av Gulliksens försök.

Dels utmanar han våra traditionella könsrollsstereotyper. Vi inbillar oss att vi är så himla toleranta och vidsynta, men fortfarande finns oskrivna regler kring vad som är acceptabelt för män och kvinnor. Tydligast blir det när Jon görs till en stereotyp kvinna som sköter marktjänsten medan Timmy agerar ut det typiskt manliga beteendet, och kommer hem till välstädat hus och väldoftande mat som väntar på köksbordet. Han lagar maten, och hon skär upp steken (som i ett amerikanskt 50-talshem). Som för att förstärka det absurda i situationen läser hemmafrun Jon Simone de Beauvoir i väntan på att den otrogna hustrun ska komma hem.

Gulliksen vet hela tiden vad han gör, och det är farligt för en författare. Att jag ändå så att sägas duperas att gilla hans roman beror i hög grad på att han skriver så förtätat och med en sympatisk öppenhet inför ämnets komplexitet. Han visar hur relationer är beroende av maktbalans, om över- och underordning, något som görs tydligt i flera av romanens sexscener, som lyckas vara både närgångna och grafiska samtidigt som de är helt avdramatiserade.  

Vi talar om romaner som suddar ut gränsen mellan fiktion och verklighet. Egentligen gör alla bra romaner samma sak: ger oss en ny bild av verkligheten, en sannare bild än någon annan konstform lyckas förmedla (sorry, tv-serien). Att författaren skilt sig två gånger blir irrelevant för hur hans roman uppfattas av läsaren, och likaså hur mycket av dessa erfarenheter han tar med sig in i sin fiktiva berättelse. Jag kunde svara ”allt och inget” på den frågan.  

Det viktiga finns i Gulliksens tonfall, som låter Jon träda fram och ta plats och bli en minnesvärd karaktär med sin helt egna röst. Den är verserad, artig, och även om den är nedtonat sval döljer den förstås känslor som är så starka att han vet att de skulle förgöra honom om han släppte fram dem.

Därför hålls de tillbaka, och bidrar till att den här romanen blir något helt annat än exempelvis Martina Haags dundersuccé i samma ämne, Det är något som inte stämmer. Hur lovvärd den än är förblir den något som bara bekräftar en bild av huvudpersonen som det trevliga offret för den otrevliges svinaktigheter. Gulliksen gör ämnet så mycket mer ambiguöst, och faktiskt också mer sorgligt. De avslutande scenerna går så långt in i eländet att det hör till årets mest drabbande läsningar.

Is, Anna Kavan, översättning Disa Törngren, Modernista

Björk: ”I am bored of your apocalyptic obsessions” (”Black Lake”). Det är så kaxigt skrivet, och lätt att identifiera sig med (och slå det ifrån sig), denna undergångsfetischism som blivit en farsot. Samtidigt: vem kan klandra oss? Världen ser inte ut att klara sig mycket länge till, så vad fan, bara en idiot kan avstå från att ge upp, avstå från att fortsätta skåda slutet i vitögat.

Samtidigt: hur skrämmande är de apokalyptiska visionerna? Inte så värst. Och just därför är det så enastående frigörande att ta sig an Anna Kavans domedagsbok från 1967, kort och gott kallad Is. Den gör något mer än de konventionellt skrivna nutida domedagsromanerna. Här är katastrofen så hotande i sin påtagliga form att … ja, att säga att blodet isas är en underdrift. 1977 kom den på svenska i Disa Törngrens översättning, som nu återutges av Modernista.

Det är en välkommen bok. Förra året kunde vi läsa noveller av Kavan, Kliniken, översatta av Helena Fagertun och Helena Eriksson. Fagertun har skrivit förordet till den här utgåvan: ett klart, pregnant förord, som drar paralleller till Tarjei Vesaas Isslottet, som ju också utkom på 60-talet. Liksom i den kretsar Kavans roman kring en försvunnen flicka. Här en flicka som görs till myt redan med sin yttre beskrivning, en slags uppenbarelse i silver, albinolik, en vit önskespegel.

En stark koncentration och förtätning präglar språket. Naturen är onaturlig, ungefär som hos den Coleridge som nämns av Doris Lessing som referenspunkt i hennes uppskattande ord som citeras på baksidesfliken – fast mer riktas Kavans konstnärliga uttryck mot hans ”Christabel” än mot ”Ancient Mariner”. Eller varför inte Conrads kryptiska ord från Heart of Darkness: ”The earth seemed unearthly”, några av de mest kusliga orden från hans lugubra roman.

Vad handlar det om? Om döden, givetvis. Om kriget som svept över världen. Den slutliga döden. Vitheten, som ges sådan emfas åt både det förtydligande och det fördunklande hållet, kan förstås också kopplas till Melvilles Moby-Dick, men – nog nu med sådana referenser, för det gör inte Kavan rättvisa. Hon är en författare med en, som det brukar heta men så sällan håller för närmare granskning, helt unik röst. Det är skrivet med det slags okonventionella stil som påfallande ofta blir fallet när konstnärer från andra discipliner närmar sig romangenren – Kavan var ju också bildkonstnär. Men sällan blir det så helgjutet och så övertygande som det blir här.

Den flicka som har försvunnit har gift sig med en annan man. Hon jagas av berättaren, och det är en premiss som har nära till klichén, ”Lost Girl”-arketypen. ”Ah wanna tell ya bout a girl”, som Nick Cave inleder sin sublima ”From Her To Eternity”. I sökandet efter henne lämnar han – och Kavan – och vi som följer dem – den igenkännbara världen. Kavan arbetar med att främmandegöra det bekanta. Hon tar oss norrut, till ett exotifierat (och implicit) ”Skandinavien”, ett mytiskt fjärran rike.  

Men hon gör det med en imponerande och aldrig sviktande närvarokänsla, i ett skrivande som påminner om att det ju är det här som är grejen med fiktion: att vi tillåts vara riktigt nära en annan människa, men det sker bara när författaren så att säga tar det där steget in i närvaron, att med hjälp av en viss typ av detaljer ger tillträdet till det andra. Hon visar oss förutsättningen för inlevelse.

Så här skildras då det hotande, med ljuvlig konsekvens: ”Frusen in i märgen av den dödliga köld som steg från isen, bländad av kristalliskt isljus kände hon hur hon själv smälte samman med polarvisionen, blev ett med formationen av is och snö. Hon godtog som sitt öde denna värld av is, skinande, skimrande, livlös; hon fogade sig i glaciärernas triumf och i att hennes värld gick under.”

Du kanske invänder: är inte det här farligt nära ett estetiserande, att Kavan gör sin fiktiva värld livlös. Men nej, den är plastisk. När apokalypsen slår till är den djävligt obehaglig, och det här är skrämmande på riktigt. Kavans syfte verkar vara att visa hur människor förändras av krig. Allt här sker med distans, som om allt först måste passera en fördröjande effekt. Och isen blir successivt allt mer mänsklig.   

Jag nämnde ett antal referenspunkter. Sådant är orättvist – men verkar man i en genre blir det svårt att undvika den typen av liknelser. En annan är förstås Jane Campion, och då tänker jag inte bara på atmosfären i tv-serien Top of the Lake, utan också på hur hon redan i  Pianot arbetade med liknande teman – undergång, död, och hur förbannat svårt det är för två människor att mötas och att kommunicera.

I Kavans roman är världen allt mer opålitlig. Lögner och förskjutningar av sanningen, lager på lager av hemligheter. Kanske Björk är något på spåren med sin skildring av vår kollektiva dödslängtan; kanske får vi vad vi egentligen helst vill ha, mer än vi förtjänar men något som är rättvist ändå – att vi utplånas alltså.

Och Kavan beskriver det så vackert att man redan börjar längta efter att allt ska ta slut: ”I stället för min värld skulle det snart finnas endast is, snö, stillhet, död; inget våld mera, inget krig, inga offer; ingenting annat än frusen tystnad, frånvaro av liv. Mänsklighetens yttersta värv skulle vara inte bara självförintelse utan förintelse av allt som lever; förvandlingen av en levande värld till en död planet.”

Blåst!, Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur

Eva-Marie Liffner fortsätter utforska litterära miljöer i sin nya roman, som hämtar näring kring de märkliga Brontë-syskonen. Det är en djärv och avancerad roman, men också lite rörig och enformig.

Är det tänkbart att Tolkien inspirerades till sina fantasyromaner av syskonen Brontë? När de ännu var barn skapade Charlotte, Branwell, Emily och Anne sagovärldar som nog måste sägas förebådar fantasygenren. Deras världar hette Gondal och Angria, och fungerade i hög utsträckning som privata författarskolor där de i konkurrens med varandra skrev om hjältedåd och romantiska äventyr, influerade av romantikens poeter som Byron och Keats.

Eva-Marie Liffner går både ett och två steg längre i sin nya roman Blåst! Det är en svindlande fantasi med tidsresor och spöken och fiktiva karaktärer med förmåga att ta sig ut ur sin litterära värld för att klättra in i den verkliga (den oskrivna världen).

Som berättelsens nav fungerar mekanikern Ned Shaw som anmäldes försvunnen under första världskriget. Han lärde känna en viss Johnnie Tolkien, som hade lagt vantarna på ett manuskript författat av syskonen Brontë. Detta sker 1916, hundra år efter Charlotte Brontës födelse. Hundra år senare, i nutid, utför litteraturforskaren Margaret egna efterforskningar, och stöter på både hemliga texter och Neds spöke.

Liffner har skrivit en tekniskt avancerad roman, raffinerad och fängslande. Ändå vill jag inte breda ut mig för mycket om berättarteknikens förtjänster, då de hotar att skymma berättelsen. För här finns inte bara berättelsen om syskonen, nedtecknad av brodern Branwell, utan också den krigsskadade Neds historia, en man fångad i tiden och ändå fri att röra sig både framåt och bakåt i den.

Att utforska det tänkbara verkar vara Liffners styrande princip. Så skrev hon sin förra roman Lacrimosa, som spekulerade i om Almquist haft en verklig förlaga till sin karaktär Tintomara från Drottningens juvelsmycke. Det är inte mycket bevänt med fiktion som inte förmår få oss att tvivla, att på riktigt ifrågasätta världen och hur vi uppfattar den.

Blåst! som lånar titeln från den första svenska översättningen av Emilys roman Svindlande höjder är djärv och experimentell, men lider också av en viss rörighet och fallenhet för upprepningar.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/9 2016)

Om Ofissim, Malte Persson, Bonniers

Malte Persson trampar vidare i tramsets fotspår, med aforismer som skärskådar samtiden. Det är underhållande och uppiggande, och ibland bitande allvarligt.

Ofissim är en tillbakadragen excentriker med visst drag av tvångstänkande, men för att du ska förstå den utsagan korrekt måste du först ställa dig frågan om han finns på riktigt. Svaret på den frågan är både ja och nej.

Jag tillhör inte de kritiker som betraktar fiktiva karaktärer som en uppsättning bokstäver enbart. I Malte Perssons nya icke-roman Om Ofissim är huvudpersonen verklig nog, även om det verkar som att han levde för cirka hundra år sedan. Så vem eller vad är han? Givetvis en mask som författaren håller upp, i vars skydd han kan uttrycka privata tankar.

Men också en helt egen person, även om han förevisar släktskap med ett par absurda figurer i Kafkas besynnerliga prosaböcker, liksom Nathanael Hawthornes förtjusande antihjälte Wakefield, litteraturhistoriens store lille nejsägare. 

Det är som vanligt kul att läsa Perssons infall. Liksom Lars Gustafsson är han ju både lillgammalt barn och orakelklok gubbe, och hans Ofissim är både naiv och cynisk. Mycket av förtjänsten ligger nog hos författaren, att denna genreöverskridande bok är – bland annat – en förtäckt självbiografi.

”Varhelst Ofissim behagade gå / strödde han brödsmulor efter sig, / för att de hungriga småfåglarna / säkert skulle sudda ut hans spår.” En tydlig bild av samtiden, där brödsmulorna kan ses som de inlägg i sociala medier vi föder följande småfåglar med, vår jakt på likes (som vi inte låtsas om). 

Malte Persson har sedan sin debut Livet på den här planeten (2002) etablerat sig som en av få svenska författare som lyckas förena trams med allvar. Det är gott om trams i den här boken också, ibland lite tröttsamt mycket, men också en del självironi och satir som uttrycker avslöjande insikter i våra ängsliga förehavanden.  

De aforismer som ledsagar Ofissim utmynnar ofta i att livet inte låter sig påverkas. Enda acceptabla reaktionen är att rycka på axlarna, att sluta slåss mot den verklighet som alltid ser till att få sista ordet. Så läst blir ”Om Ofissim” en levnadsmanual, där fantasin blir rättesnöret och räddningsplankan för den utsatta stackars människan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/9 2016)