Blå ögon svart hår, Marguerite Duras, Bonniers

Det har i vår sensationellt nog kommit tre tidigare oöversatta böcker av Marguerite Duras på svenska. Dels 60-talsromanen Vicekonsuln – en oväntad stark roman med stark förankring i samhället – och dels de tunna 80-talsböckerna Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten. Den senare pekar fram mot Blå ögon svart hår, en roman från 1986. Den översattes till svenska redan två år senare av Kerstin Hallén, men gick mig spårlöst förbi.

Tills nu. Det är en mindre känd roman, men ytterligare ett bevis på 80-talet som något av en storhetstid för Duras, där hon skulle skriva så märkvärdigt enhetliga och märkligt ypperliga romaner. Romaner som förmedlar känslor så starka att det svartnar för ögonen.  

Som vanligt reduceras vi läsare till betraktare, där skeendet beskrivs med hjälp av en teknik som behandlar realismen med en slags otålighet, som om dess verktyg inte riktigt förslår. Tidigt i berättelsen finns en liknelse, ovanligt nog: ”när dagens skönhet försvunnit tvärt som ett dråpslag av mötet”. Det är obönhörligt, grymt, ingenting man invänder mot. Liknelser är annars inget Duras gör sig beroende av i sitt skrivande.

Intrig? Titelns blå ögon och svarta hår tillhör företrädelsevis de män som huserar i periferin, föremål för åtrå från både kvinnor och män. Begäret är ju bisexuellt, menar Duras, som under 80-talet levde i en sexuell relation med en homosexuell man (Yann Andréa). Akta dig för den biografiska tolkningen, dock, hur nödvändig den än är – för ja, hela tiden leker författaren med våra förväntningar, och byter ut sina modeller och ändrar i de olika versionerna. För sanningen kan ändå inte fixeras.   

Kvinnorna är främlingar. Lager på lager av förfrämligande. Hon är prostituerad, men väljer att inte ta betalt. Alltså: ”inte” prostituerad, eller inte ”prostituerad”? Hon och mannen som hon följer med, de talar förbi varandra. Som man gör. Även hon har blå ögon och svart hår, en kod för det han gillar, oavsett kön. Det är människor som kan skriva under på Katarina Frostensons ”vi liknar varandra”. Hos Duras, liksom hos Jean Rhys, är skönheten alltid på väg mot en sorgsen destination.

Och det tar sin tid att lära sig läsa den utpräglat teatraliska Duras. Jag tror att alla genuint starka författarröster tvingar läsaren att lära sig läsa på nytt – uppfinna en unik metod, som måste vara lika genuin och lika stark. Därför kan jag förstå att inte alla gillar Duras, för alla vill inte eller orkar inte investera så mycket i sin läsning. Men vi som gillar henne, vi har förstås inget val heller, om vi väl har lärt oss hur vi ska göra. Bara vi vänjer oss.

Vänjer oss vid lika mycket kyla som värme. Hon är hatisk och kärleksfull i lika hög grad. Det är ett skrivande som livnär sig på konfrontationen, på konflikten. På otåligheten. Det värsta som kan hända här är förälskelsen, för den kan man inte hantera. Mannen åtrår henne bara när han pratar om en annan man: ”Den här mannen säger att det är snillrika tankar som skapar vällust, utan dem vet kroppen ingenting.”

Att läsa Duras, hur är det? Att återvända till en viss atmosfär, en atmosfär av trötthet, som man kanske också måste vara kalibrerad till att uppskatta. Och klara av det stiliserade draget, det rituella som får hennes karaktärer att agera utifrån bestämda mönster, allt medan vädret rustar sig för vintern. De stirrar tomheten rätt i ansiktet. Hon lägger svart siden över ansiktet, som tyder på döden. Dödseroticismen. Men också mardrömmen, där hon ser trots de stängda ögonen. Riktningen mot det förbjudna, mot tabut: ”Han rör också vid vissa delar av hennes kropp som är motbjudande och brottsliga.” Jag har nog aldrig läst mer explicita sexskildringar hos Duras heller.

Duras slår itu illusionen, betonar att det är fiktion, men låter det verkliga förloppet smyga i bakgrunden, med mer eller mindre pålitliga åtbörder. Ingenting händer, skulle man kunna säga, men också: allting händer! Det som skildras ligger delvis bortom språket, bortom det som går att uttryckas. Ändå är hennes språk så avskalat och rent, i stort sett befriat från tjusigheter och bilder. Det är ett språk som liknar reportaget: hårt, våldsamt, vasst. Mycket har sagts om hur filmens formspråk influerar Duras, hur hennes prosa befinner sig i en växelverkan mellan filmspråket. Förvisso: men här finns också en musikalitet som vore värd att undersöka. Med hjälp av en omtagningens teknik skapar hon upprepningens melodier. I riktning mot utplåningen.  

Det borde gå att trycka in alla Duras våldsamma böcker i samma volym, för det är så oerhört svårt att skilja dessa korta romaner åt. Åtminstone göra en volym med ”Indokinacykeln” och en volym med ”Atlantcykeln”, där denna bok skulle inneha en central plats. Å andra sidan skulle det kännas otillbörligt att läsa de här böckerna i sträck.

Undergången, Ulrika Nielsen, Ellips

Det är lätt att göra sig lustig över poeten som visionär, en stolle som med fjärrskådande blick mumlar otydligheter om faror som är på färde. Någon att ta sig i akt för. Som Coleridge skriver om en av sina olycksaliga andar i ”Kubla Khan”: ”Se, ofärd lurar där han går! / Hans ögons eld! Hans vilda hår! / Omkring honom tre cirklar drag / i helig skräck, till ert försvar”. 

Jo, men det är ju bara för att vi är så rädda för framtiden, att vi gör allt för att ignorera den. Vi nynnar med i Leonard Cohens ”I have seen the future, it is murder”, men vi tänker inte på vad vi sjunger. ”Siare är inte välkomna”: så kunde skylten till samtiden formuleras, om du funderar på att börja brodera.

Ulrika Nielsen gör ett försök att väcka oss, genom att påminna om poeten som vittne, genom att anknyta till uppfattningen om poeten som den som har en skarpare blick. Den som ser konturen av det som håller på att hända, tendenserna i samtiden. Att då ropa på vargen är inte effektivt: hellre gå omvägen. Det är med antydningarna det apokalyptiska budskapet ska träffa åhöraren. Konsten att inte säga för mycket, alltså – att lita på sitt material, att det suggestiva ska vara tillräckligt.

Därför är det lite olyckligt att titeln på Nielsens bok är Undergången (Ellips förlag). Men det är måhända en marginell anmärkning. Hon är den pessimistiska premissens poet, och det här är en ”Det öde landet” för 2000-talet. Ja, här finns också allusioner och utskrivna citat, men också en montageteknik som leder tanken till Eliots dom över mänskligheten, snart hundra år gammal men skrämmande aktuell.

Hos Nielsen kan det låta så här när tillvaron ödeläggs:

”Vi ska lära oss att leva i en värld tömd på mening.

Vi ska lära oss att avstå från denna mening.

Allt ska vara likadant.

Allt ska vara för alla.

Inte en levande tanke eller sammansatt känsla.

Inga svårigheter.”

Förenklingen och fördumningen: säg emot om du kan. Ingen bryr sig heller, till synes, för vi är så upptagna med tramset och flamset. Då kan Nielsens dikt röra sig mot filosofins omtalade nollpunkt, mot det versala Intet vi så gärna känner oss sjunka – med skräck! Det är något att gömma sig i, en plats att bebo.

Det som knyter an till Eliot är den polyfona rösten, eller om det hellre ska uppfattas som en madrigal. Överlag är det något skarpt över Nielsens röst, som är så distinkt samtidigt som den alltså arbetar med andra källor, som hon tar spjärn mot. Skarpt: ja, en tydlighet som inte kan ifrågasättas. Den konstaterar saker snarare än funderar. Men framför allt rör den sig i olika riktningar, vill åstadkomma något. Ömsom ironisk, ömsom tragisk – en vemodig klagosång som är kritiskt polemisk, med indignationen som sammanhållande kraft. Då blir dikten en satir över samtiden. Men du kan inte vara helt säker på uppsåtet, och däri ligger den här bokens subversiva kraft. Då drabbar dikterna desto hårdare, när du tvivlar och måste omvärdera i stället för att bekräfta. Och jag gillar hur Nielsen använder sig av litteraturen, hur hon visar att den kan fungera just som vägvisare mer än som slutpunkter.

Redan med ett par av sina tidigare böcker har hon varit inne på att gestalta en förtvivlan inför världen. Se En bok av kött och ord, se Lite borta från platsen där jag talar. I det sterila kan inget odlas, men Nielsen ger poesin en utväg, en möjlighet att få något att växa trots alla signaler om motsatsen. I bokens avslutande del splittras diktraderna, orden sprids som om dikten söndersprängts. Paniken är nära, hastigheten ökar.  

Hur ska så det ljus som skrivs fram mot slutet uppfattas, konstnären Turners ljus? Är det en nödlösning? Är det dödens ljus? Det framrusande tåget i slutet av tunneln? Nä, det är väl framtiden – den framtid Cohen sjunger om, den framtid som aldrig infinner sig. För vi är dömda att aldrig få uppleva den. Vi har hamnat i en återvändsgränd. Finns det någon nödutgång? Oh ja, det finns oändligt många nödutgångar. Bara inte för oss.    

Marina Bellezza, Silvia Avallone

VARNING. INNEHÅLLER SPOILER.

Medan italienska Silvia Avallone (född 1984) för ett par år sedan fick undantagslösa hyllningar för sin debutroman Stål minns jag att jag själv var rätt skeptisk. Nu utkommer på svenska hennes andra roman, Marina Belezza (Natur & Kultur), likaledes översatt av Johanna Hedenberg, en klump på dryga 500 sidor. Jag ger henne en ny chans. 

Mycket är sig likt. Det är utpräglad arbetarlitteratur, med ett sjangserat Italien där gamla patinerade affärsskyltar hänger lite på sniskan med bokstäverna utsuddade av tidens tand. Det här vet vi eftersom Avallone säger det inte en eller två gånger, utan betydligt fler. Vi befinner oss i Valle Cervo i det nordvästra Italien.

Glamourtjejen Marina och bonnläppen Andrea inleder en relation när hon är tretton och han arton. Nu har det gått nio år, och hon ska uppträda som sångerska. För Marina drömmer om ett genombrott, som ska skjutsa henne tillbaka till den eufori hon upplevde när hon som fyraåring gjorde en reklamfilm och fick en tugga av berömmelsen. Hon drömmer också om att få bekräftelse av sin pappa, som inte har tid till annat än att jaga unga tjejer och tigga pengar av dottern. Andrea åker bil med sina ohängda kompisar, från söder till norr, och blir förvirrade och råkar döda inte en häst men en hjort, som de har kvar i bilen i några dagar. Själv vill han skaffa en bondgård där han ska ha en massa kor och sälja ost.

Marina börjar sjunga, Andrea lyssnar, och så kan de återförenas. Eller inte, eftersom de mest grälar. Och lyssnar på Cranberries, Britney Spears, Bruno Mars. Och gör taffliga analyser av sångtexterna. När Marina är cirka 15 ligger hon och Andrea med varandra i en Fiat (ett par hundra sidor senare i boken är det en Cadillac, men sådant är kanske oviktigt att skilja på). Marinas mamma är alkoholiserad, men god (=fattig) medan Andreas föräldrar är välartade och onda (=rika). Ja, pappan, som varit borgmästare, kallas ”fascist”, kanske för att han röstat på Berlusconi.

Tillsammans med Marina bor filosofistudenten Elsa, tidigare klasskompis med Andrea. Medan Marina lyssnar på Carly Rae Jeppson skriver Elsa en avhandling om Gramsci. Elsa är förälskad i Andrea, men varken Marina eller Andrea vet något om detta prekära läge. Det blir lite dörrspringsfars när Elsa och Andrea är på väg att förföra varandra, med Marina på väg hem. 

Det här är en roman som har några problem, och kanske dess bagagelucka rymmer större brott än den döda hjorten. Karaktärerna beter sig inte som trovärdiga människor, utan mer som karaktärer i tv-serier, ivriga att upplysa tittaren om nödvändig information.

Ett annat problem är Avallones obehärskade stil, som liknar en second hand-kund som inriktar sig på de mest slitna varorna. Marina ges en ”skönhet lika våldsam som en orkan”. Att hon är vacker är något vi får veta lite då och då, med tämligen begränsad variation uttrycksmässigt. Elsa tycker att Marina är lika snygg som tjejerna i Flauberts romaner, vilken är en lite vag upplysning: menar hon Salammbô? Ammonaria? Marthe Arnoux? Louise Roque? Elsa har i sin bokhylla ”alla Flauberts romaner” (i och för sig inte så många), men det är svårt att föreställa sig Flaubert bli imponerad av Avallone som författare; måhända är hon en författare som skriver den slags romaner Flaubert låter Emma Bovary läsa. När Marina sjunger på scenen är hon så vacker att bebisarna slutar skrika i sina barnvagnar. Att hon bär trosor får vi också veta ett par dussin gånger, och den typen av objektifiering Avallone ägnar sig åt känns lite sunkig.

Liknelserna är av det loja slaget. När Elsa ser Marinas mammas ruttna tänder tänker hon: ”Att se dem i det fortfarande unga ansiktet var som att få ett knytnävsslag i magen”. Det som följer en analys av sångtexter av Bruno Mars är följande upplysning om Marina, som sjungit en låt platt som en trottoar (”Locked Out of Heaven”): ”Hon rörde bokstavligen vid himlen med ett finger”. Ursäkta mig om jag tvivlar på att hon verkligen gjorde det bokstavligt.   

När Andrea blir arg tar Avallone också i: ”han hade tillräckligt med ilska i kroppen för att

starta ett krig”. Och han ”visste att det ordlösa språket hör samman med tingens innerstas kärna”, vilket i mina öron låter som en vedervärdig kliché. När han ska lämna en lägenhet är det något som innebär svårigheter: ”att gå de två meter som räddningen krävde kändes just då som att ta sig över havet i en kanot”.

Inte är han någon mysfarbror heller. Han går i tankarna igenom alla han har legat med sedan han och Marina separerade ett par år innan historien når nutiden, men blir spyfärdig när han tänker på alla Marina kan ha legat med. Han ”skulle ha kunnat döda henne för det”, får vi veta. När han är åtta år mördar han en hund genom att stoppa in den i tvättmaskinen, men hey, det här är litteratur, verkar Avallone resonera, vi kan väl gilla honom ändå? Sorry, men jag kan inte göra det. Att pappan favoriserat den mer lyckosamma brodern som gjort karriär som rymdforskare i USA, jo, det stämmer ur en objektiv aspekt, men Andrea är 27 och beter sig som ett otacksamt barn som kräver att få en gård i gåva av sina föräldrar.  

Nu låter det här kanske onödigt hårt, att jag enbart plockat de sura russinen i den här kakan. Nåväl, jag fattar ju att Avallone siktat på att säga något om den ekonomiska krisen, och det är ett ämne som kommer fram i berättelsen, men det hade underlättat med något mindre valhänt hanterade personporträtt, liksom mindre schablonmässiga dikotomier fattig-rik och en mer nyanserad stil som slipar bort de hysteriska överdrifterna kunde ha gett hennes roman mer slagsida åt samhällskritiken. Nu tycker jag resultatet mest liknar bondfångeri.  

För givetvis finns det något ömsint över Marinas drömmar, att fattigdomen föder sådana storslagna begär att ta sig ut ur den. Det är en brist för dramaturgin att det går så lätt för henne – hon har sådan talang att hon verkligen tar steget in i den berömmelse hon så hett eftersträvat. Vad gör hon då, den lilla idioten? Jo, kastar bort allt, förstås. Den som vet hur mycket hårt arbete som krävs för att lyckas skulle inte göra slut på det så lättvindigt. Marina är ingen Leila K. heller, utan här spårar allt ur redan innan första skivan hinner komma ut. Synd, för det kommer precis när hon på ett faktiskt trovärdigt sätt gjort en raid och knyckt hotellets lyxiga handdukar – precis så skulle någon som aldrig bott på ett hotell och plötsligt får tillträde till ett femstjärnigt sådant göra i verkligheten. Korrigering: så gör en sådan människa i den situationen – jag har själv gjort det. I det ögonblicket blir Marina mindre fiktiv karaktär och mer riktig människa.  

Längre än längst

För några år sedan kunde vi på kultursidorna ofta läsa klichén ”tv-serien är den nya romanen”. En försynt invändning kunde då vara att tv-serien snarare var den nya romansviten, i åtta säsonger eller fler. ”Tv-serien är den nya en produktiv författares samlade romanproduktion” skulle min tolkning av begreppet vara. Filmens tidigare riktmärke på 90 minuter har också förlängts, så att filmerna rutinmässigt håller på i 2 och en halv timme eller längre.

Givetvis är det krasst ekonomiska skäl som dikterar de nya villkoren. Tv-serier som är framgångsrika år efter år genererar större inkomster och mer intresse hos de kultursidor som upplåter stort utrymme åt att diskutera intrigen i serier som Mad Men, vars sjunde och avslutande säsong avslutas 17 maj i USA. Filmer som är längre ökar nog också popcornförsäljningen.

Mad Man.

Det är inte bara tv-serier och film som har blivit för långa. Även böcker håller på att utmana formatet. Tänk på Karl Ove Knausgårds Min kamp, där den avslutande del 6 var 1119 sidor i sitt norska original. Eller Lars Noréns två dagböcker, där ingen har orkat räkna de opaginerade sidorna. Moa Matthis skrev i DN (25/9 2014) om tendensen med de tjockare romanerna. Även här styr ekonomin. Läsare eftertraktar tjocka böcker, med hänsyn till priset. Och det är klart: den normala läsaren vill nog gärna ha en läsupplevelse som varar en längre tid.

Men den som läser något mer än en normal läsare beklagar ofta en allt mer uttunnad intrig, onödiga upprepningar och överflödiga dialogpartier som gärna kunde ha strukits om det funnits någorlunda bestämda redaktörer på förlagen. Givetvis finns det filmer som kräver det längre formatet, liksom det finns romaner där det är nödvändigt med fördjupningen och variationen. Men dessa exempel är undantag och inte regel.    

När Bengt Ohlson skrev om Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ur pastor Gregorius perspektiv blev hans bok nästan tre gånger så lång. Samma förhållande gäller för Johanna Nilsson när hon med Det grönare djupet skriver Karin Boyes Kallocain ur hustrun Lindas perspektiv.   

Jag tänker ofta på hur cd-industrin under det tidiga 90-talet orsakade en kvalitativ nedgång på de popskivor jag lyssnade på, med dels utfyllnadslåtar och dels onödigt långa låtar, upp till fem minuter. Allt för att komma nära den sjuttiominutersgräns som cd-formatet tillät. Tack och lov kraschade skivindustrin, och nu är skivorna tillbaka på den perfekta längden, alltså 40 minuter. 

Länge trodde jag att diktsamlingen skulle vara den sista bastionen. Tidigare rörde det sig om en tunn volym på kanske 60-70 sidor. Räknat per ord var diktböckerna en dålig affär för läsaren, men hen fick tillfälle att läsa om boken, och hade kanske utan dessa omläsningar inte fått tillfälle att upptäcka varför en bok som Inger Christensens Fjärilsdalen (42 sidor) är så svindlande att läsa. Nu kan en diktsamling vara minst lika tjock som en roman. Lars Mikael Raattamaas Kommunismen var 365 sidor lång, Göran Sonnevis Bok utan namn 815 sidor, och Johan Jönsons mot. vidare. mot 1562 sidor.  

Går det att åstadkomma förändring? Ofta talas om det förflutna som en gyllene epok då alla hade tid att läsa dagstidningarnas långa djuplodande artiklar. Jag är inte säker på att det är rätt väg att gå: ett kortare format kräver mer av sin skribent, i form av pregnans, stringens, och inte minst prioritering av materialet. Därför kunde ett råd till framtiden vara att snegla mot den reduktion som exempelvis Marguerite Duras ägnade sig åt på 80-talet. Jag läser nu de nyutgivna Atlantmannen (41 sidor) och Horan på den normandiska kusten (29 sidor). Inte ett överflödigt ord.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/5 2015)

Tolvfingertal, Gabriel Itkes-Sznap

Debuterande poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit en ohygglig familjehistoria. Men med sitt konsekvent nedtonade språk lämnar han läsaren ändå med hoppet intakt.

Stiernhielm skapade svenska språkets mest horrorsköna allitterationer i sin 1600-talsdikt ”Hercules”: ”Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar; / Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är; / Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är; / Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är”.

Från mull till mull går rörelsen i Gabriel Itkes-Sznaps debut som poet, den sällsynt konsekvent genomförda Tolvfingertal. Men det är också en synnerligen kroppslig poesi, som inte nöjer sig med den finurliga titelns tydliga skylt mot vårt inre. Han väcker också den halvdöda allitterationen till liv: ”när flugorna kommer / ställ symmetriskt frågan / svärma till svars”.

Det är en bok som är stilfullt formgiven av Nina Ulmaja, ansvarig för så många av Bonniers spännande utgåvor. Omslaget liknar parklindens bark både till färg och textur. Brun som 70-talet. Och mellan dess ådriga pärmar utspelar sig ett våldsamt förlopp inom familjen.

Diktjaget dränker sin bror, får vi veta inledningsvis. Ett ögonblick som bara omnämns utan vidare, och sedan tar misshandel vid, allsköns djävligheter. Det är lite som i den grekiska filmen Dogtooth, om de skumma relationerna mellan barnen som hölls fängslade i en familj. Även här har det skapats en helt egen värld, med helt egna förutsättningar. En värld där det abnorma normaliseras. Där du kan döda din bror utan att blinka.   

Var befinner vi oss? I skiten? I en mardröm? Man kan kalla det för det obevekligas rike, ett ställe där det inte spelar någon roll vad vi gör. Kanske är vi i helvetet. Det som håller ihop boken är den genomgående tanken bakom. Att Itkes-Sznap litar på sin röst, sitt tal. Då är det som att han sträcker dig handen, hjälper dig genom det jobbiga, men också att han liksom Rilke påminner oss om att det är nödvändigt att älska det svåra.         

Individens kropp härbärgerar de tunga orden, ibland allitterationsstinna, ibland bara kryptiskt förtegna: ”skrapskorpad, kukhudad / förtvillingad / passera, täpp till / gattet, gommen / ljusnar”. Oron gestaltas på ett sätt som saknar tidigare motsvarigheter. Att läsa de här dikterna är som att komma till ett annat land, med traditioner som bara vagt påminner om dina egna.

Språket är torftigt, men rent, avskalat, nere på sin mest basala nivå. Orden ges liv där, hämtar näring där, som om de vore organiska. Och de rör sig, mot en otäck skönhet. Det är ändå en förlösning, en öppning mot något ljusare. Rörelsen går från mull till mull. Men ändå: att ha tagit sig dit! Det var värt det.

Jag förstår att det här kan låta dystert, kanske deprimerande. Men det är en bok där skönhetsbegreppet vidgas. Det finns också något som får även de tyngsta erfarenheterna att lyfta, och detta något är den där övertygelsen i hans röst. Det som blåser in hopp i dessa fruktansvärda erfarenheter.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/5 2015)

Between You and Me. Confessions of a Comma Queen, Mary Norris

Det är lätt att bli avundsjuk på de förhållanden som råder på tidskriften The New Yorker, där Mary Norris arbetar sedan 1978. Hon är sedan 1993 i huvudsak korrekturläsare, en tjänst som ju har rationaliserats bort från svenska tidningar, och tjänstgör under beteckningen ”query proofreader”, eller med New Yorkers egna terminologi ”page OK’er” (du kan inte söka den tjänsten på andra tidskrifter). Det innebär att hon samarbetar med redaktören, med skribenten, en faktagranskare, samt en andra korrekturläsare. Ibland går hon under namnet ”prosagudinna”, och ibland ”kommateckensdrottning”.

Nu har hon skrivit boken Between You and Me. Confessions of a Comma Queen, en kombinerad självbiografi om hennes yrkesliv som också samlar erfarenheterna som i första hand språkgranskare. (Nu rödmarkerar mitt ordbehandlingsprogram ”språkgranskare”. Jag är ganska angelägen om att inte utföra några genanta språkfel i den här texten, men väljer att inte lita på maskinerna.) Det är bäddat för underhållande anekdoter från tidningsvärlden, men också en hel del handfasta språktips.

Det vanligaste är nog att uppfatta språkpoliser som barska gränsvakter som inte tolererar några avvikelser från det enda språkets politik. Trist, men också felaktigt, för ofta är språkmänniskorna liberala– alltså vi som kanske inte gör piruetter av glädje men ler finurligt åt välfunna ordval och snygg syntax – ja, liberala nog att åtminstone vilja pröva nya begrepp och infallsvinklar. Anpassning är ledordet för alla som bryr sig om språket.

Nog för att Norris ger ett lite barskt intryck. Men det kan kvitta, då kompetensen skiner igenom allt hon skriver. Så gott som. Några gånger visar hon sig vara dåligt insatt i elementära kunskaper, som att uttalet av ”elegi” ska ha ett hårt g-ljud, tack vare dess grekiska ursprung. Vår rikslikare SAOL har det mjukare sch-ljudet som alternativ, men det ställer till med problem om du vill säga ”elegisk”, och det vill man ju rätt ofta. Det ser också dumt ut när hon definierar ”utopia” som ”good place”, när dess ursprung mer lutar åt en icke-existerande plats.

Att Norris har svårt att fördra satsradning även i skönlitterär prosa låter lite suspekt. Tänk om hon hade läst Strindbergs romaner. Och om hon hade läst Fröken Julie kanske hon hade förstått varför det är ohövligt att tilltala någon med pronomen, så som Kristin gör till Jean med sin första replik, den subtila rancunen ”[s]å, är han här nu?”

I förbifarten tar hon sig an det svenska könsneutrala ordet ”hen”, i sitt kapitel om svårigheten att få en engelsk motsvarighet. Men typiskt nog fastnar hon på förskolor med genusinriktning, när ordet fungerar bäst grammatisk som ersättare åt det otympliga ”han eller hon”. I den senaste boken jag läste om engelska språket, Nevile Gwynnes Gwynne’s Grammar, förordade han för enkelhetens skull att ”he” skulle användas konsekvent, en metod Norris anger som acceptabel, men flaggar också för – efter att ha ratat A.A. Milnes ”heesh” – alternativet ”yo”. I värsta fall får man blanda, resonerar Norris, och så gjorde jag ofta innan ”hen”. Jag skrev: ”läsaren … hon”, och ”mördaren … han”. Man tar vad som passar.

Självförtroende och ödmjukhet är de två egenskaper Norris arbetar med i sitt arbete som korrekturläsare. Hon är en förvånansvärt prestigelös skribent. Ett dagligt umgänge med diverse ordböcker är en nödvändig syssla för den som aspirerar på att bli korrekturläsare, även om det alltså inte finns några sådana längre i Sverige. Men man kan bli svensklärare, och då får man sitt lystmäte med stavfel, särskrivningar, dålig ordföljd, grammatiska utmaningar, etc.

Att läsa Norris dråpliga skildringar av möten med både arbetskamrater och diverse tvivelaktiga språkblundrar är underhållande, ja. Det är i de oväntade utbrotten hennes bok får liv, när hon visar sig vara lika barnslig som hon är lärd, trots allt. Om man kan säga att Fredrik Lindström är högdragen skulle jag säga att Norris är lågdragen, vilket inte hindrar att hon gärna refererar till Emily Dickinson lika gärna som till The Simpsons. När hon är självironisk är hon det inte för att plocka lättköpta popularitetspoäng. Hon var också inblandad i högläsningsprojektet ”Moby Dick Big Read”, där olika läsare tog sig an var sitt kapitel ur Moby-Dick. Norris läste kapitel 6, ”The Street”. Ett av kapitlen i hennes bok handlar om bindestrecket i romanens titel.

Intressant nog följer The New Yorker ofta egna språkregler, som när de konsekvent väljer en viss stavning, som dubbelkonsonant i ord som ”marvellous”. Vidare tar Norris striden för att ett Oxfordkomma ska kallas ”seriekomma”, vilket känns som en onödig strid. Generellt är kommatering en personlig grej – jag använder nog hellre ett eller två kommatecken för många i en text, och när jag säger till mina elever att deras texter alltid saknar två till tre kommatecken överdriver jag bara lite. När Norris hävdar att rytm är något enbart för poesi beklagar jag hennes alldeles för mekaniska syn på prosa. Hon är också skeptisk till semikolonet, något som delvis är förståeligt, då det är ett så iögonfallande tecken som bara pryder sin plats när det är nödvändigt; ofta används det helt omotiverat, och alldeles för frekvent av diffusa skäl. Men oftast är jag på hennes sida, speciellt när hon tar på sig en pragmatisk optik i sin läsning. Det handlar alltså om just användbarhet, som när hon förutser att genitivapostrofen kan försvinna på grund av sms-språkets obenägenhet att skifta tangentbord. Det behöver inte bli mer dramatiskt än när bindestrecket plockades bort ur ”to-day”.

Så ja, det här är en fascinerande bok, även om den kanske inte lyckas säga så mycket nytt om språk, eller nå långt i sitt ämne. Jag minns när Lynne Truss för cirka tio år sedan väckte stor uppståndelse med boken Eats, Shoots & Leaves. Norris är lika livfull, uppfylld av sitt ämne, och passionerad i sitt förhållande till kommatering. Endast en amerikan skulle nog jämföra språkets mekanik med en bilmotor, och där riskerar hon att tappa mig som läsare när hon grottar in sig bland biltermer. Mer intressant blir det i slutkapitlet när hon skriver om blyertspennor: där snackar vi förälskelse, när hon nämner hur det ser ut när hon vässar sina älskade Blackwing No 1, hur hon ringlar fram det tunna bladet och lägger dem som små minikjolar åt en tandsticksdocka, och skapar en ny definition av ”pencil skirt” …

Og. Forslag, Baltasar Castor

”Again. Sadder than was. Again. Saddest of all. Again.” En av William Faulkners vackraste rader i The Sound and the Fury. Jag tänker på dessa elegiska ord, på den vidarerörelse som Baltasar Castor skriver fram i sin udda bok Og. Forslag (Basilisk), som kan läsas som en splittrad dikt, eller som en vidareskrivning av Samuel Becketts sena prosa, böcker som Worstward Ho. Var det inte där han påstod att ”och” är språkets värsta eller är det rentav mest avskyvärda ord?

Och. Så ska titeln utläsas, och så skriver denne danske Castor, född 1974. Hans tema är mord, mördare, och dessa listas pedagogiskt mot slutet, alltifrån Jack the Ripper till Jeffrey Dahmer, men offren kommer också till tals, liksom en hel del mer eller mindre prominenta personer – Lady Di, Einstein, Rasputin, kung Leopold av Kongo, och en drös halvkändisar.

Men. Som han skriver! Det är dikt som snöar in på aforismen, men inte de bekanta trygga aforismerna du känner till, så där lagom utmanande paketerade som maximer. Castors skrivande är av det oroande och oroliga slaget, det som inte kommer till ro – en slags osaligt strövande text, där du inte på ett givet sätt kan se hur allt hör ihop. Som att gå in i ett stökigt rum där en inredningsarkitekt fått frispel, mixat olika stilar och färger hipp som happ. I en långdikt som ges utrymme att växa, gest tålamod att vila i sina idéer. Då sprids mångfaldens ringar på vattnet, som om han räknar in världens innehåll. Där finns också en spontanitet som får dikten att vränga.

Risken blir ändå att han trycker in så mycket att det blir en bok om allt och inget, att fokus liksom svävar iväg, att dikten blir mer monster än mönster. Är till att börja med alla dessa namn nödvändiga? Både ja och nej, vill jag svara – för de ställer sig i vägen ibland, samtidigt som de fungerar som en slags galjonsfigurer som leder in i dikten, bjuder in dig dit.

En ganska typisk halvsida kan se ut så här:

”Navn.

Lancelot Brown (1716-1783).

Kælenavn.

Capability giver udsynet afstand.

Din dufts hud.

Øens bred vokser ud over alle grenser.

Monopoliser du.

Videnskabsfolk bekræfter, at isolation sikrer en uspoleret udvikling.

Du er demokratiets størrelse.”

Nä, jag kanske inte fattar på ögonblicket vad Castor sysslar med här, men det är ändå något vettigt han gör, och då kan jag uppskatta att han inte väljer det trivsamma spåret. Ändå vill han nog ingiva kraft och positiv tilltro i sina läsare. Det låter kanske lite töntigt. Men ”I natten er alle mennesker sorte” – så lyder den bistra sanningen. Då handlar det om vår plats i världen, hur vi ska hantera dess obefintliga intresse i oss, om kapitalismens cynism, den dog eat dog-mentalitet som normaliserats. Diktens subversiva budskap smygs fram, och gör desto större intryck genom att inte nöja sig med att yttra självklarheter.