Å, høye dag, Steinar Opstad

Förra året utkom tacksamt nog i svensk översättning ett urval av Steinar Opstad, Den lyckligaste av alla ensamheter, som åtminstone för mig var en okänd norsk poet. Så inte längre, då jag skyndsamt läste några av hans essäer också, samlade i volymen Himmelretninger, som också utkom förra året. Nu utkommer på norska hans sjunde diktsamling, Å høye dag (Kolon forlag).

Det låter av titeln att döma som att den här beskedlige poeten har skrivit romantiskt dikt? Något som förstärks av omslagets högst medvetna lek med antitesen, ett av romantikens grundmodus. Jo – på sätt och vis. Han tar sin utgångspunkt i det vardagliga, i det enkla, i det självklar, i det uppenbara. Liknelserna är också självklara. På ett sätt kan dikterna erinra om John Clare – en brittisk poet fånge under romantikens epok, men som skrev blygsamma för att inte säga beskedliga landsbygdsdikter utan de revolutionära anspråk som tiden krävde. Ändå en så fin poet, som helt klart är i nivå med de stora namnen Shelley, Keats, Byron, Coleridge, Wordsworth, Blake.

Opstad skriver om landsbygden – i första delen av fyra handlar det om en plog. Men han laddar det jordnära med transcendensens innehåll. Det rationella övergår i det sviktande. För romantiken som epok är ju något annat än enbart höga insatser i känslornas område – det är en cerebral poesi. Som Oscar Wilde påpekade: ”All bad poetry springs from genuine feeling”, och romantisk poesi är allt annat än dålig.

Och det är förstås av privat karaktär, långt mer gångbart än de råd att skriva personligt och allmängiltigt, som brukar premieras. Det är korta dikter, som förmedlar andetaget, och växelverkar mellan distansering och igenkänning: ”Jeg vokste opp på Hov / den mest øde av gårdene / og lekte alltid alene / under de susende furuene i skogen / Det var som om gudene kalte på meg / og jeg ble hos dem”.

Ja, han sträcker sig mot det omöjliga, mot det oerhörda, i sin anspråksfulla poesi maskerad som anspråkslös. Det finns några Ariel-dikter som är vettlöst bra, framför allt den som heter ”Ariel i barndommens skog”. En dikt att uppleva, att bara låta sig genomströmmas av – som en bisvärm rätt in i ögonen är det att läsa den enskilda dikten, som ger tankarna genomskinliga vingar.

Det som mest kännetecknar romantiken är ju längtan – den längtan som Sveriges mest romantiske poet Bruno K. Öijer hela tiden förhåller sig till, som Edith Södergran också förhåller sig till, som Rilke förhåller sig till – hög, högre, högst. Romantiken är en epok som inte avgränsas av tid, den är just överskridandet av gränser. Steinar Opstad skriver om det ouppfyllda, om det som vi lutar mot, sneglar mot med en blick halvt eftergiven, halvt tygellös. Jag gillar verkligen hur det timida intrycket skrider mot det vilda uttrycket, och hur en ny sorts romantik (åter)uppstår, föds och erövras på nytt varje gång.

Detta sker i dikter som är lika drömska som starkt realistiska. Dikt som krossar alla illusioner: det är också romantik. Titeln, Å, høye dag, hämtas ur en dikt med namnet ”September”, en dikt där allt håller på att ta slut, där det gäller att ta tillvara upplevelserna, för annars är det borta innan det hinner börja. Vad är över? Skolan, livet, drömmarna – löftet. Det som är över: det som försvinner.

Genom diktsamlingen går ett doftspår av själen – av själar. Det är också romantik. En kyrkogårdsdikt påminner om Alla helgons dag, helgdagen som håller på att ätas upp av Halloween-ghoulen. Och omslagets antites? Jo, för liksom poesi generellt utmärks av upprepningar (rim, allitterationer, anaforer) och bilder (metaforer och dess bemärkta släktingar) är motsatser något som finns till för att förenas. Konflikt som uppsöks! Kollisioner! Dikt som avstår från att bråka är inte vatten värd.

Några av samlingens mest centrala rader hittar jag i dikten ”Morgenopprop i skogen”, med ett fogligt budskap: ”Ensomheten blir større og mindre for hvert år / som vårskogen når sevjen / gjennomlyses av sol / og synenen sildrer gjennom sjelen”. Fogligt, ja, men diktraderna blir ett utsnitt, ett budskap: du får vad du söker, vad du längtar efter. Alltså: nöj dig inte, utan sträva efter mer.

I sin essäsamling var Opstad förvånande svenskorienterad – förvånande utifrån vår provinsiella blick – och även här, när han citerar, använder han Ekelöf och Björling. Det har sagts förr, tål att upprepas: vi i Sverige är idiotiskt snåla mot norsk och dansk litteratur, som vi generellt betraktar som en aning mindre kvalitativ än vår egen.

Han åt mitt hjärta, Viktor Algren

När jag var yngre läste jag en (o)försvarlig del skräckromaner. Det mesta är glömt, men en och annan skvalpar i det gistna minnet. Där finns Whitley Striebers Varulvarna, inte för att den kanske var bättre än annat, men varulvar är ändå alltid varulvar!

Eller? Det är med viss förväntan jag tar mig an romanen Han åt mitt hjärta (Pluribus), av pseudonymen Viktor Algren: förnamnet från Frankenstein, efternamnet från Benedictsson. För det ska handla om varulvar, och varulvar är alltid varulvar …

Här blir Malmö deras habitat. En bibliotekarie smittas, och vi följer hur han ska hantera denna nya tillvaro. Från man till monster är steget inte långt – från man till (o)djur, alltså. Han upptäcker ett förhöjt luktsinne, träffar på bekantingen Henry, som inte är att lita på. Men båda är nu varulvar, och till de oväntade knepen hör en homoerotisk kärleksförbindelse, som införs i bibliotekariens liv, utan att han reflekterar nämnvärt över det: det är skickligt gjort av Algren, hur han klarar av att skriva opolemisk queerlitteratur maskerat som skräckroman, eller bara att infiltrera ett mänskligt budskap i en roman om monster. Bland annat i en vacker scen i en kyrka 8 mil utanför Umeå, där varulvarna berusar sig i månen och varandra (och Edith Södergrans dikter) och förenas i ett hedniskt äktenskap i stark gudsförnekelse.

Jag måste också säga att den bävan jag kände inför läsningen mest handlade om ett taffligt omslag – ett ratat tatueringsmotiv – för det dröjer inte länge innan historien blir självbärande. Mycket tack vare Algrens pålitliga språk: han skriver med ett rått talspråkligt idiom, som passar berättelsen utmärkt. Stil är bland det svåraste att få till: det handlar om tonträff, om det som Bodil Malmsten så träffande förklarade i ett tv-program där hon pratade om Per Hagmans Att komma hem ska vara som en schlager: hon väntade på att någon gång måste det här tilltalet bli falskt och förljuget, inbillade hon sig, men nä, för det där hållbara visade sig vara hållbart. Här bidrar också det ovanligare jag-perspektivet till att tonfallet stärks.

Ursprunget till romanen verkar vara en frustration främst inför det politiska klimatet. Mer skrämmande än varulvarna är ju det politiska scenario som målas upp redan på de första sidorna, där sportkommentatorer ersätter de politiska kommentatorerna, och valvakan övervakas av nöjespajasen Luuk som kramar om en fascistledare. Du gnuggar bort sömngruset ur ögonen, och blir varse att det är ju verkligheten som refereras.

En ful verklighet som också innehåller Bert Karlsson, eller ”Skaramannen” som han kallas här. Men inte länge till! För Algren har skrivit en slags terroristroman, där varulvsparet tar ut sin politiska besvikelse på de monster som förtjänar att dö. De blir varulvsterrorister, eller terroristvarulvar? De rysliga inslagen är riktigt rysliga: ”Ena sekunden står man i ICA-kön, sekunden efter kommer minnet av krasandet när ens tänder bryter igenom ett kranium.” (Tack för mardrömmarna, noterar jag flämtande.)

Likaså är bildspråket fint avvägt mellan det skräckinjagande och det lite lustiga, som i en beskrivning av tändernas skärpa: ”De skar genom rått kött som om det varit vispat grädde.” Ännu en oförglömlig bild, och också mycket träffande.

Det här är både en tydlig genrebok och något som spränger konventionerna och leker friskt med bekant tematik. Tack vare en bibliotekarie som protagonist känns också de många litterära referenserna inte helt gripna ur luften. Där blir bibliotekariens flitiga dialoger med Henry något som kan erinra om Diderots dialogromaner från 1700-talet.

Skymning öfver Upsala, Mohamed Omar

Mohamed Omars nya diktsamling heter Skymning öfver Upsala. En formulering i Björkmans förlags följebrev förföljer mig: ”en av Sveriges mest lästa och uppskattade poeter”. Stämmer detta verkligen? Och hur kan sådant ledas i bevis?

Dessutom: poeter ska väl inte räkna det till meritförteckningen att höra till de ”uppskattade”. Poeter ska vara bråkiga, vara tvära, uppkäftiga, subversiva, göra motstånd och med Katarina Frostensons ord från hennes senaste formidabla bok Tre Vägar – retas. Frostenson kommer aldrig att kallas ”uppskattad”, bli folkkär.

Men låt gå för brasklappar. Omar skriver en gammaldags poesi, som man förväntar sig att en diktsamling ska se ut. Prydligt långa dikter. Vardagliga nedslag i vardagen.

Dock måste jag säga att jag har noll referenser till den stad han skriver om, U[p]psala, eftersom jag inte haft förmånen att plugga där: under några år gjorde jag ändå en handfull nedslag, där jag har irrat omkring från tågstationen till närmsta hotell och sedan universitets föreläsningar i enskilda ämnen och sedan kvickt tillbaka till hotellet, möjligen med nedslag för mat och dryck i någon restaurang som alltid döpts efter Pelle Svanslös-karaktärer. Men jag känner inget för staden – vare sig nostalgi eller längtan.

Om Frostenson distanserar sina läsare genom att nämna Hölderlin gör Omar det genom att nämna J.K. Huysman, men har också plats för Ture Sventon, Led Zeppelin, Sisters of Mercy, och filmer som 2001 och Repmånad. Brokigt så det förslår och rinner över, speciellt Sisters of Mercy-referensen (att det skulle vara udda med gothare i hatt är dock en missuppfattning: eller känner Omar inte till Sisters of Mercy-epigonerna Fields of the Nephilim?).

Konturerna av en uppväxtskildring kan skönjas: en identitet håller på att formas. En personlighet växer fram. Jag jag jag … hoppar av skolan … lyssnar på depprock … lyssnar på synth … Jag jag jag … är ett vitt barn med svart kappa … träffar slavisten Annika Bäckström … och hennes make Lars Bäckström, fast tvärtom, som hör ett buller bakom sig: ”Tidens vagn”.

Om man gillar Göran Greider – och det gör man ju, Gud hjälpe – så gillar man det här: för att det är politisk dikt som smyger på en, utan att vara plakatpoesi. Omar skriver öppet, öppnande, inbjudande, och i sina bästa stunder riktigt bra. Ibland rentav roligt, som i anekdoten om killen som kallas ”Partiledaren”, för att han är full av åsikter.

Diktjaget är också så där öppen, nyfiken och naiv. Omar skriver en dikt som kränger, som inte läggs till rätta: och det blir också dess tillgång. Fokus hittas i det diffusa, det halvt svamliga och lösryckta.

Så blir också titeln motiverad, tack vare hur de olika tidsskikten är närvarande samtidigt. Med T.S. Eliots magistrala ord från ”Burnt Norton”: ”Time present and time past / Are both perhaps present in time future, / And time future contained in time past. / If all time is eternally present / All time is unredeemable.” Men Omar nämner inte Eliot – dock många andra.

Se dig inte om

De bästa sidorna i Morrisseys nyligen utgivna Autobiography (Penguin Classics) är när han skriver om den rockmusik han lyssnade på som barn, i slutet av 60-talet. Han är helt närvarande i ögonblicket, och vi förstår exakt hur avgörande musik kan vara för den som har turen att finnas till exakt när den uppstår. Det är ett kärleksbrev till rockmusiken, och kärleken är alltid blind och alltid besatt.

I söndags dog Lou Reed, vilket fick mig att yttra några taklösa rader på twitter. Varken Velvet Underground eller Lou Reeds soloskivor har angått mig. Nu blev jag uppläxad, och skyndade mig att lyssna på några av skivorna.

De var ännu tråkigare än jag kunde föreställa mig. Vilket inte betyder att jag underkänner dess betydelse för andra människor. Men ett problem – som jag inbillar mig är större för rockmusik än för andra konstarter – är att det inte går att gå tillbaka, att det är dömt att misslyckas om du lyssnar på musik i arkeologiskt intresse.

”Don't look back”, som den kända dokumentären om Bob Dylan hette på 60-talet. Jag föddes samma år som Velvet Underground släppte sin första skiva, så när jag växte upp fanns det annat jag lyssnade på. Ett av mitt livs mest värdefulla ögonblick är exempelvis att jag hade förmånen att lyssna på Sex Pistols under den korta tid de var aktiva som band. Därför förstår jag exakt hur utmanande och subversiva de var, eftersom jag kan sätta in det i ett sammanhang – jag förstår vad de reagerade mot.

Det var möjligt för mig att gå de tio stegen från tv-programmet ”Nygammalt” till mitt pojkrum för att lyssna på ”Anarchy in the U.K.” som jag spelat in från radion, vägledd dit av en äldre kompis som berättade om sångaren Johnny Rottens gröna hår.

Musik som upplevs i den stund den tillkommer har större genomslagkraft på mig. Ingen av Bob Dylans 60-talslåtar betyder lika mycket för mig som Suedes singel ”Animal Nitrate” från 1992, eftersom jag kan återkalla i minnet hur det kändes att cykla hem i snöslasket från Burmans Musik med cd-singeln i jackans innerficka, närmast hjärtat. Den euforin är intakt i mig när jag nu plockar fram den från hyllan, blåser bort lite damm och lyssnar.

Går det då att nu efter så många år förstå The Smiths, Morrisseys gamla band, som för drygt tio år sedan av musiktidskriften NME kallades ”det mest inflytelserika bandet någonsin”. När jag var ung blev jag bara oengagerad när äldre pratade om hur viktiga The Beatles var. Den som inte var född när The Smiths splittrades 1987 kan omöjligen lyssna på dem nu utan att först röja väg genom alla omdömen, alla lovord, alla hyllningar.

Därför riskerar musiken att förminskas till att bekräfta saker. Du hör bara att det här har varit bra. Du förstår inte vilka drivkrafter som ligger bakom Morrisseys texter – du förstår inte varför han sjunger ”Hang the DJ” i låten ”Panic”, för du missar kontexten, att han reagerade på att radioprataren Steve Wright efter ett inslag om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl spelade en låt av Wham.

Men – i konsekvensens namn – betyder inte det här att jag också underkänner all annan konst, till exempel litteratur, där jag ju frossar i klassiker? Hur kan jag ens gilla Selma Lagerlöf?

På sätt och vis stämmer det ju, att så fort du tar del av något som är etablerat gör du det i vetskapen att det är sanktionerat. Ingen kan ha invändningar mot Nobelpristagare eller Augustpristagare. Försök läsa en bok av Alice Munro utan att först ögna igenom dussintals helgonförklaringar.

En tröst är att jag hellre läser böcker från 1867 än från 1967. Därför tippar jag att våra barnbarn kommer att få ut mer av Lou Reed än jag själv har fått, eftersom klassisk litteratur kan lära rockmusiken att åldras med värdighet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/11 2013)

Det är allt

Här pratar jag med Ulla Strängberg i ett program om "jaget i fransk litteratur", från P1 i måndags. Jag fick yttra några saker om Marguerite Duras.

Autobiography, Morrissey

Eftersom jag inte riktigt kunde åka till Göteborg och köa för ett signerat exemplar av Morrisseys Autobiography – kunde jag ta mig själv på allvar efteråt? – traskade jag iväg till den lokala bokhandlaren, som hade haft öppet en timme. Att DN hade en halvsidesannons för boken i tidningen samma dag var lovande, liksom att bokhandelns hemsida hade Morrisseyboken längst upp på sin hemsida.

”Nä, den har vi inte i butik”, sa personalen med snopen uppsyn. ”Du är den femte som frågar efter den boken.” Kanske en bättre prioritering kunde ha gjorts, tänkte jag, och skannade av affärens dussintals upplagor av Petters osålda biografi.

Efter att nätbokhandlarna lekt katt och råtta – ”vi har den nu att beställa … nä, förresten, den är slut … nu finns den … inte … men nu ...” – tog det tolv frustrerande dagar att skicka den med ett flanerande bud från boklagret. Tiden ägnades åt att slipa den verbala machete alla som gillar Morrissey måste införskaffa. För innan jag kan läsa måste jag ju först försvara honom mot alla påhopp, utan att frestas citera ”And I just can't explain, so I won't even try to”:

”Är han inte rasist?”

”Är han inte någon som man växer ifrån?”

”Är han inte bara en teatralisk kopia av Oscar Wilde?”

”Är inte hans musik enahanda?”

”Är han inte en begränsad sångare? Kan han ens sjunga?”

”Är han inte bara deprimerande att lyssna på?”

För att inte tala om att boken ges ut i serien Penguin Classics, vilket har fått två brittiska professorer att avlida i slaganfall. Deras sista ord lär ha varit ett unisont: ”You cannot pronounce something a classic before it is even published!” Även en del överlevande professorer har uttalat samma mantra, men de har förstås missat poängen.

För liksom jag lätt kan svara ”jo” på de sex frågorna ovan, är det enligt all logik felaktigt att ge ut en bok av textförfattaren och sångaren Morrissey i en serie som annars uteslutande ger ut böcker som minst har hundra år på nacken. Men det är ju en uppenbar provokation, helt i linje med de sånger och uttalanden Morrissey har skänkt jorden sedan The Smiths första singel för trettio år sedan. Samtidigt är det så att utformningen alstrar en speciell sorts läsart, där intentionen måste vara att det skrivna ska tas på allvar.

Uppväxtskildringen i bokens första del har jämförts med Dickens, men jag ser större likheter med Jeanette Winterson, som föddes i samma stad som Morrissey, Manchester, bara tre månader senare. De har samma drastiska humor, samma förkärlek till den stora överdriften, och till den stora formuleringen, den definitiva formuleringen, den som sätter allt annat på plats.

Förvisso, skolåren skildras på ett omisskännligt sätt som för tankarna till Dickens, och man undrar sig hur detta kunde utspelas på 1960-talet, när det mer känns som 1860-tal. Men är det ett gott betyg till författaren Morrissey att han skriver lika bra som Dickens – eller är det enkel imitation, som vem som helst kan utföra? Det tenderar att bli ett skolexempel på en litterär stil. Men snarare än Dickens kan nog Morrisseys projekt jämföras med Thomas Bernhards – det slumpar sig att jag strax innan den här boken läser Bernhards debut Frost, och båda är lika upptagna av att vara förorättade. Dessutom inleds Morrisseys bok med tio sidor utan styckeindelning, och saknar sedan kapitelindelning.

Att det är något annat än en reguljär självbiografi blir tidigt uppenbart. Han skriver varmt om familjemedlemmarna – med undantag för fadern, vilket varit en följetong i både sångtexter och intervjuer. Det mesta i boken är för den delen bekant stoff. Skillnaden är hur han hanterar sitt ämne. Den hårda uppväxten kan till en del förklara den vuxne Morrisseys stora förtjusning i brottslingar – mer en förtjusning i kriminella än i kriminalitet. Ett avsnitt – tidigare publicerat i en konstkatalog – skildrar mötet med en naken tonårig pojke under en nattlig bilfärd över Yorkshirehedarna, tillsammans med bland andra kompisen Linder Sterling och videoregissören Tim Broad. När de ringer polisen för att tillkännage sin oro blir de lugnade med kommentaren att det bara är ett spöke.

Boken hade tjänat på att inkludera fler sådana skumma avsnitt. För här skriver han drömskt, och något av det tonfallet återvänder när han mot slutet skriver om solokarriärens andra fas, efter comeback-skivan ”You are the Quarry” från 2004. Publiken blir yngre och yngre, medan han själv orättvist nog blir äldre och äldre: ”Why are they looking at me, when all I ever read about myself is one of intolerable egocentricity and dramatised depression?”

Han skriver om upptäckten av rockmusik på ett sätt som får en att fundera på den gamla klyschan att varje rockjournalist döljer en misslyckad rockmusiker: i Morrisseys fall är det nog tvärtom. Åtminstone miste världen en briljant rockjournalist när han började sjunga.

Han skriver om främst New York Dolls och Patti Smith med den förälskades besatta och oresonliga och blinda blick, och lyckas behålla närheten till detta stoff fyrtio år senare. Men han katalogiserar också alla tv-programmen, något han gör nitiskt och exakt, som om han fortfarande är kvar i det kvava rummet framför skärmen. Något han delvis förstås är – han har inte vuxit upp, utan är kvar i barnaålderns trots, och det han uttrycker blir därför knappt ens nostalgi. Hans musikminne är hyperskarpt.

Det är George Bests entre som rebellisk och oberäknelig fotbollsstjärna i Manchester United som bereder vägen för de vilda och subversiva hjältarna i New York Dolls. När Morrissey som nioåring ser Best spela fotboll för första gången svimmar han. Det mest intressanta blir hur Morrissey skriver om manliga stereotyper, hur han letar upp motsatsen till machoidealet.

När han skildrar skollärare som plågar och misshandlar barn gör han det lika utförligt som de en gång gjorde sin gärning – för vem? frågar han retoriskt – och precis när man börjar undra om han inte går för långt kommer insikten: ”even as Vincent Morgan whacks and whacks and swings that leather belt with the full and mighty force of his entire body, something in his face tells me that he alone pays for all of this misery.” Jag tror att det är så: den idiot som plågar och mobbar lider mest, inte minst i egenskap av att vara dömd till ett så småaktigt och begränsat liv.

Men är det en insikt som barnet Morrissey har, eller kommer den senare? Jag minns hur störd jag blev på Jan Guillous Ondskan, när pojken ser hur styvpappan vänder bältet i en viss vinkel för att effekten ska bli så smärtsam som möjligt. Så tänker bara den vuxne i efterhand. Å andra sidan är en självbiografi av nödvändighet skriven retrospektivt. En bok Autobiography har mer gemensamt med är Jane Eyre, Charlotte Brontës delvisa självbiografi, där Jane ett par gånger reflekterar över att det är den vuxna Jane som skriver om den unga Jane. Som av en händelse kallas vid ett tillfälle skivbolagsbossen vid Rough Trade, Geoff Travis, för ”Mr Brocklehurst”.

Morrissey ger också glimtar av politisk insikt: ett samhälle som ger utrymme åt vinnare måste vara ha en beredskap inför att det också innehåller förlorare. När han skriver ett par texter om Thatcher får han texten att glöda av samma hätskhet som när han ventilerar bitterheten mot personliga fiender. (När han förhörs efter att ha skrivit låten ”Margaret on the Guillotine” vill polisen att han signerar ett foto ”åt sin granne”.) Då antar atmosfären av vendetta närmast Strindbergska proportioner, eller varför inte de känslor som luftades när Zlatan Ibrahimovic gav ut sin bok förra året: ”varför är alla så dumma mot mig?”, liksom. Imponerande många skurkporträtt passerar revy: till slut hamnar nästan alla i onåd. Morrisseys korta nedslag i arbetslivet tillhör dråplighetens lakoniska riktning.

Rockmusiken blir introduktionen till poesin, där han skriver lika entusiastiskt om främst den sparsmakade A.E. Houseman, med ord som verkar avslöja mer om sångaren än om poeten: ”It's easy for me to imagine Houseman sitting in a favorite chair by a barely flickering gas fire, the brain grinding long and hard, wanting to explain things in his own way, monumental loneliness on top of him, but with no one to tell.” Morrissey får annars i Oscar Wilde sin ännu större förebild, inte minst i hur domarna mördade honom.

Ett problem med rockmusiken, ett problem som möjligen blivit större nu när nästan all historisk musik gjorts tillgänglig, är hur svårt det är att gå tillbaka. När Lou Reed dog 27 oktober i år fällde jag några håglösa kommentarer på twitter, och fick i läxa några album att lyssna på. Men det går inte att i efterhand upptäcka hur revolutionerande musik är i sitt sammanhang, och jag tyckte de här skivorna lät tråkiga nu.

Att ha hört Sex Pistols när de slog igenom tillhör mitt livs mest värdefulla ögonblick. För när jag hör skivorna nu tycker jag också att de är tråkiga, intetsägande. Det går nog att hitta undantag, fast jag är glad att jag också hörde Patti Smith för första gången med skivan ”Easter” 1978. Ett av problemen med musik som får klassikerstatus är att du har hört för mycket om den, läst för mycket om den: du vet redan vad du ska tycka. Så när du lyssnar blir det bara en bekräftelse, i bästa fall: ”jo, det här var ju rätt bra …” En femtonåring som nu hör Nirvana för första gången kan inte heller förstå hur det var när ”Smells Like Teen Spirit” släpptes för tjugotvå år sedan.

Och The Smiths? Morrissey skriver föredömligt koncist om perioden som sångare i 80-talets bästa band (även om The Sun kallade dem ”Dismiss” i början) – det här är en historia som har genomtröskats många gånger, och mycket finns inte att tillföra. Men han är oväntat generös mot de andra bandmedlemmarna – trummisen och basisten, och kan till och med kosta på sig att berömma Johnny Marrs mediokra sånginsatser. Däremot är han oväntat elak mot stackars 90-talstrummisen Spencer Cobrin, i ett kort avfärdande av insatserna på en livekonsert. Och när Tom Hanks söker upp honom efter en konsert vet Morrissey inte vem han har framför sig.

Det kan också vara smärtsamt att behöva träffa sina idoler. Klarsynt och en aning sorgligt summerar han: ”Such meetings reveal that which we all darkly suspect about those whose art we have loved: that they are unlikely to be whatever it is we imagine them to be.” Det som föranlett detta är att medlemmarna i New York Dolls – de två enda överlevande – inte är intresserade av att prata om Morrisseys musik när de träffas.

Klokt nog är Morrisseys skildring av artistlivet impressionistisk. Hans viktigaste förhållningsregel som frontperson i The Smiths var att höja sig över ”average”, och han gör det i full vetskap att andra uppfattar det som för mycket. Som försvar anlägger han en respektlös inställning mot regler: ”Rules, in all things, are simply laid down so that someone might break them.”

Det som gör det här till en så mycket bättre bok än de otaliga biografierna som redan har skrivits är inte enbart Morrisseys talang för formuleringar – hans stil – som när han kommenterar att det spökar i den första egna lägenheten: ”I am relieved, at last, to not be quite so alone, as the walls hum unpleasantly.” Eller om de interna ordvrängningarna: ”no story is complete without blame, blame, fatal blame”. Det här är inte en bok för de oinitierade: vad förväntar de sig att finna här? Nä, det handlar inte heller om sanningsanspråket – alla goda anekdoter tjänar på att de kisar mot sanningen, och prioriterar underhållningskravet.

Vi får inte veta mycket om vad som försiggår i hans huvud. Vilket väcker frågan: vill vi veta det? Han slingrar sig kring det mesta, och lämnar några saker outredda: varför säger exempelvis hans pappa efter att ha sett videon till ”November Spawned a Monster” att det här kommer att göra Shirley Bassey ursinnig? Det är också ont om nyheter: skillnaden handlar mer om att det är förmedlat genom ett temperament, även om ältandet av den resultatlösa jakten på hitsinglar med The Smiths håller på lite för länge. Det är ett gnäll om skivbolagets ointresse, radiokanalerna som inte spelar singlarna, MTV som inte visar videorna. Han plitar ned listplaceringar med en tröttsam redovisningsplikt.

Så vidtar den på många sätt bisarra rättegångsprocessen i slutet av 90-talet, när basisten – eller var det trummisen? – kräver 25 % i royalties. Enligt de recensioner jag har läst beskrivs detta som ett långt självupptgaget och rättshaveristiskt parti av boken, vilket fick mig att undra, hur långt är det: 200 sidor? 300 sidor? Nä, det är i själva verket inte mer än 40 sidor. Det bisarra samsas med det farsartade, och Morrissey själv kan givetvis inte acceptera domen, eller de konstiga turerna som leder dit. Beroende på perspektivet är en rättegång alltid orättvis. Morrissey beskriver med fotografiskt minne hela processen, och låter domen genomgå en close reading som får den stackars domaren att begå osannolikt många misstag. Kan sådan inkompetens finnas? Ja.

Till det som kan förvåna är att texten väljer en stavning utifrån amerikansk engelska – å andra sidan, det är den typen av överraskningar man får vänja sig vid när man följer den här ärkebrittiske artisten, att han alltid gör det oväntade. Föga förvånande skriver han musikaliskt, där det finns en rytm i det skrivna, ungefär som när Nick Cave skriver prosa, eller för den delen Bob Dylans bok Chronicles. Det är njutbart, elegant, vackert. I stället för en inläsning förväntar man sig att den ska sjungas, för många rader har sådana sångbara egenskaper.

Och självfallet är han ofta nog fullständigt överväldigande briljant även när han skriver skönlitterärt, med många infall som når hejdlösa nivåer. Annat är inte att vänta, när han som sångförfattare skriver med sju gånger sjuttio gångers mångtydighet, där du för att ha behållning av texterna måste lyssna som Sherlock Holmes. Nog har det idoga arbetet säkerställt att hans kvarlåtenskap kommer att åldras bättre än många andra musikaliska insatser från de senaste trettio åren. Det är som bekant inte kappvändande rockjournalister som skriver rockhistorien, utan den kollegiala uppskattningen (samma sak gäller i stort sett för litteraturhistorien); där vilar nog ryktet säkert, med så många artister rustade att försvara hans musikaliska arv.

Att ens yttra Morrisseys namn offentligt innebär att du reflexmässigt måste lyfta en försvarande sköld, som jag nämnde inledningsvis. Genast blir folk irriterade för att du ”anser dig vara förmer än andra”, alla dem som inte förstår storheten. Men det är en vanföreställning att jag anser att den som lyssnar på Morrissey omedelbart blir smartare än andra. När jag råkade träffa Marie Ledin i början av oktober i år frågade jag om jag fick föreslå en kandidat till Polarpriset. Då sa jag Kate Bush. Varför inte Morrissey?, undrar du.

Morrissey förtjänar Nobelpriset.

Vagant 3 / 2013

Stig Larsson är huvudnumret i nya numret av norska tidskriften Vagant (3 / 2013), som detta tjugofemte jubileumsår lyckas med konststycket att blicka lika mycket bakåt som framåt. För att läsa tidningen är som att syresätta sin uppfattningsförmåga, känna hur din blick långsamt men markant höjs från de inrotade vanorna.

Stig Larssons senaste roman När det känns som att det håller på ta slut har nyligen kommit ut på norska (Når du kjenner at det går mot slutten), och genomgår fyra kritiska läsningar, av det ambitiösa slaget. Dessutom en omtryckt tjugo år gammal intervju som samsas med en helt ny intervju, där han i alla fall visar att han inte tappat bort sin förmåga att leverera distinkta utsagor: ”Jag upplever att jag är intelligentare när jag skriver än när jag tänker”.

Ett annat huvudnummer är en lång essä om Ingvild H. Rishøi, den norska novellförfattaren som fick PO Enquists pris tidigare i höst. Dessa essäer är Vagants signum: fantastiska introduktioner, som tack vare det generösa formatet ger diskussionsutrymme åt både stil och innehåll. Mycket i denna essä av Therese Tungen handlar om klassmarkörer. Den som hade lyckan att läsa Rishøis novell i debutnumret av svenska Granta från i våras kan knappast ha gått miste om författarens indignation mot de allt tydligare gränsdragningarna i klassamhället.

Så har numret också årets bästa rubrik – ”Pretty Vagant” – med Audun Vingers genomgång av rockmusikens plats i de första årgångarna av Vagant: ”Eg elsker deg, eg hatar det, eg elsker deg, Morrissey”, ett omdöme det är lätt att instämma i.

Eldträd tidig morgon, Mattias Jeschko-Edberg

Svensk litteratur råder brist på många saker. En av dessa är definitivt surrealistisk poesi. Därför blir jag så klart nyfiken när förlaget Celanders presenterar Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling Eldträd tidig morgon (fantastiskt bra titel!) som surrealism.

Men har de rätt? Nja. Snarare ska emfas läggas vid det politiska budskapet. Och om det är något svensk litteratur inte råder brist på, så är det väl plakatpolitisk poesi … Nu ska genast inskärpas att just den här samlingen inte riktigt kvalificerar som plakatpoesi – men nog är den mer lojal mot politisk ideologi än mot surrealismens fantasifulla monster.

Jescko-Edberg har tidigare gett ut en novellsamling, men likt författare i allmänhet har han alltid skrivit poesi. Jag kan inte riktigt släppa surrealistspåret: nog skulle jag snarare kalla det här för romantisk poesi, om vi godkänner den mer generösa definitionen av romantik, som också tillåter exempelvis Södergrans apostrofer till längtan. Även här längtas det – mestadels tillbaka, mot ett dåtida Sverige, ett varmare och mer omhändertagande Sverige.

Samtidigt är det en starkt realistisk poesi, där diktjaget sitter i skitiga kalsonger och ömkar tillvaron. Det påminner en del om Johan Jönsons senare diktsamlingar: jag tycker nog också att Jeschko-Edberg lyckas allra bäst i de något längre dikterna, där han rör sig mot brännbara saker.

8/10 skrev Åsa Beckman i DN om bristande affinitet mellan politik och estetik i den svenska litteraturdebatten: ett inlägg som jag tyckte var lite ovidkommande. Jag kan aldrig skilja på form och innehåll, och tycker att budskapet alltid beror på stilen.

Sverige är landskap och städer. Och ett folk: ett skrämmande homogent folk. Jeschko-Edberg visar att det bästa av länder har drabbats av någon slags defekt, blivit mindre självsäkert, mindre benäget att slå sig för bröstet. Hans dikter rör sig också utanför gränserna, mot andra nationer, mot exempelvis amerikanska soldaters tortyr.

Nä, jag tycker som sagt inte att det här är plakatpoesi. Ett alternativ till den tradiga plakatdikten är annars att den blir ineffektiv – en risk Jeschko-Edberg inte helt lyckas undvika. I sina värsta stunder blir hans dikter journalistiska reportage. Det som räddar honom är den genuina oron, och den indignation som mår bäst när den får vara implicit: ibland nämns en dotter och en moder, ständigt lite frånvarande, som om de alltid befinner sig med ryggen mot diktjaget. Det är skickligt gjort, att komma undan intimitetsfällan. Allra bäst alltså i de något längre dikterna, där de personliga lånen – från exempelvis Full Metal Jacket – blir mindre påträngande.

Den längtan som då och då släpps fram – en nostalgi inför den forntid då Per Albin Hansson och Olof Palme strövade i den svenska terrängen – beskriver ett samhälle då vi tog hand om varandra. Jag är inte helt övertygad om giltigheten i den bilden, att jag delar den vurmen för hur det var när världen var svartvit. (Sanningen är att makten alltid har skitit i oss som inte har makt.) I den sista dikten framträder en skruvad trots allt-optimism som jag finner sympatisk.

Det jag gillar bäst är de skarpa ögonblicken då diktjaget står utanför och betraktar den här iskylan, allas vår likgiltighet. Vi bedövar oss med semesterresor till Thailand (eller hur det nu stavas). Jescko-Edberg gestalar vantrivseln bra, oviljan att kännas vid sin samtid. Man måste kämpa: så uppfattar jag dikterna, kämpa mot sin passivitet, mot allt det som förlamar oss. Jo, han skriver på plakat, men med gemena bokstäver åtminstone.

Frost, Thomas Bernhard

Först vill jag bara berömma förlaget (Tranan) för den omsorg de har visat den här utgåvan av Thomas Bernhards debutroman från 1963, Frost, som nu äntligen har översatts till svenska. Den har ett makalöst tidsenligt omslag, suveränt utfört av Håkan Liljemärker, med frostigt blå istappar som får bära var sin av titelns fem bokstäver, pekande med sina vassa spetsar ned mot författarnamnet.

Likaså Jan Erik Bornlids översättning: eftersom jag känner Jan Erik en del behöver jag inte gå in mer på den, kan bara konstatera att även den är omsorgsfull. Kort sagt: så här låter Bernhard på svenska, och så här ska han låta på svenska.

Fast Bernhard är ju en problematisk författare att gilla: jag är nog inte ensam om att störa mig på den vördnad han frambringar hos somliga. En halvt infantil beundran. Det här är ingen man beundrar rätt upp och ned, vill jag då invända. Bland annat därför att han går så långt in i sin kompromisslösa och stränga skrift, att den som gör sig beredd att följa honom får finna sig i att ge upp en hel del av sina ideal, både estetiska och ideologiska. Att beundra Bernhard – det gör jag främst för hans sätt att komponera sina romaner, den totala hängivenheten i hur de är skrivna, något som är mer betydelsefullt än tematiken, och de dystra aforismerna.

Paradoxen består ju också i att han har ett så tydligt asketiskt ideal, samtidigt som han skriver så utförligt, så expansivt. Detta inkluderande anspråk blir allt mer framträdande ju längre romanen kommer, och det är väl först mot slutet man börjar känna igen sin gnällgubbe som Thomas Bernhard.

En AT-läkare avlägger visit i en alpby, där den mytomspunne och excentriske konstnären Strauch dragit sig tillbaka. Han är där på uppdrag, ditskickad av Strauchs bror. Han stannar i 27 dagar. Det är som att läsa en parodi på Conrads Mörkrets hjärta, med läkaren som Marlow och Strauch som Kurtz. I så fall har Bernhard skrivit en Kylans hjärta.

”Kan innehålla spår av Cioran och Céline”: det vore inte otänkbart med en sådan innehållsförteckning till denna bok. I detta förstlingsverk är Bernhard dock redan färdig som författare – det känns som en logisk slutpunkt, att han ägnar sig åt något ingen annan kan ge sig på. Därför är han i lika hög grad som Faulkner en författare som inte kan imiteras.

Bernhard har en tydlig blick, mindre grumlad än senare, mindre ockuperad av besattheten som ju blir både hans styrka och svaghet som författare. Men han håller redan här på med avancerad språkmanipulation: att läsa honom innebär att dina sinnen skärps, att du blir varse språket, ser samband och mönster för första gången.

AT-läkaren läser Henry James på tåget till byn: givetvis en subtil markör, samtidigt som det är en distinkt ledtråd. Som en liten följetong får vi ta del av hans besvär att läsa James roman utan att somna. (Det påminner om det nålstick Virginia Woolf gav Jane Austen i sin debutroman Vägen ut, när en av passagerarna på båten inte kan läsa hennes romaner utan att somna …) Men Henry James var i första hand en helt lysande uttydare av de dolda känslorna, och det stämmer gott och väl på Bernhards protagonists avsikter, även om dennes summering av James-boken är lite väl snål: ”Den handlar om människor som är olyckliga.”

Och Kafka, givetvis: besökaren halkar på en isfläck nästan det första han gör, som för att indikera att han inte har där att göra. På tåget har han sett en död fågel: ett varsel. Romanen innehåller givetvis fler kafkaeska scener, som konstnärens misslyckanden som lärarvikarie, och otillbörliga sexuella kontakter mellan värdinnan och ”rackaren”. Liksom i Slottet är atmosfären starkt frostangripen: ”Här kan ni bara göra iakttagelser som omvandlas till kyla, i avund mot sig själva”, låter Strauch meddela. Olyckor inträffar, kufiska bifigurer ställer till med saker – främst denne som kallas ”rackaren”. Kriget, det relativt nyss avslutade, har lämnat synliga spår som kommenteras.

Så tar monologen vid, Strauchs monolog, och där upphör förstås likheterna med Conrads suggestiva berättelse, där Kurtz tillåts förbli ett mysterium. Pratet tar död på mystiken. Strauch visar sig föga förvånande vara en paranoid surgubbe med ett rikt lager av vanföreställningar.

Komiken glimtar till i brytningen mellan de två temperamenten – AT-läkarens milda och strama mot Strauchs oresonliga och excessiva. Däri friställer Bernhard sin säregna dynamik, mittemellan det behärskade och det besinningslösa. Humorn ställer sig alltid öga mot öga med förtvivlan: ”Jag plågas av allt nu, så som en människa plågas av en flod som hon tittar ner i utan att kunna hoppa ner i den.”

Det kan se ut som irrande, men däri ryms också knivskarpa observationer, ofta som resultatet av spontant fritt associerande. Varför monologformen då? Strauch påminner en del om en viss Thomas Bernhard – den som lägger beslag, som talar, som inte lyssnar: ”Det finns en förpliktelse mot djupet i den egna avgrunden”, säger Strauch, säger Bernhard, som också låter konstnären utbrista att han bara kan måla i mörker. Att läsa den här österrikiske gnällspiken får åtminstone mig att hissa vit flagg, i vetskapen att jag inte kan bestrida hans ordmassor. Att läsa honom innebär att göra sig till mer eller mindre frivillig gisslan, låta sig bli instängd med hans språk.

Och Strauch påverkar den stackars AT-läkaren också. Mer och mer sipprar galenskapen in hos honom. Tidigt yttrar han: ”Jag är annorlunda. Jag är inte så upprörd som han. Ständigt upprörd och irriterad. Jag är inte upprörd jämt och inte irriterad jämt.” Nä, men varför då detta behov av förnekelse?

Strauch orerar, berättar om mer eller mindre osannolika möten med cirkuskonstnärer, vars gärningar genomgås en möjligen symbolisk tolkning: ”ofta upphör tillfredsställelsen redan innan man behärskar dem”. Det är inte svårt att läsa in den redan desillusionerade författaren, som redan i sitt förstlingsverk skriver in sin formula: att skriva innebär ingen befrielse från någonting. Men Bernhard vacklar mellan Strauch och At-läkaren, mellan geniet och medelmåttan. Eller kanske mer mellan den excentriske och den normale, och den fasansfulla frågan: är jag galen? Eller om frågan snarare ska ställas: är jag tillräckligt galen? Däri inryms också en konfrontation mellan den rationella vetenskap som läkarkonsten representerar och den intuitiva vetenskap konstnären står för.

Att efter 50 års karantän släppa lös Frost är mer än en välkommen välgärning. Redan här finns mycket av den sene Bernhards egendomliga stil, om än inte helt förädlad. Men han har sin signatur, sina upprepningar, sina kringrörande gentagelser. Han lanserar sin egen emfas. Då läser jag Frost som ouvertyren, där det går att höra sig till kommande stordåd. Därför blir det lite kusligt att läsa den i efterhand, med så kallat facit i hand. Det är lätt att föreställa sig att man övertolkar, läser in för mycket, därför att man vet vad den här gynnaren senare ska hitta på.

De frekventa pauserna, och en i stort sett gängse styckeindelningen förstärker intrycket att det är skrivet av en plagiatör. Om än utfört med en imponerande precision. För som sagt: jag beundrar Bernhard mest för hans kompositionskonst, och här är den inte helt utvecklad.

Lolito, Ben Brooks

Ganska många avvaktande sensorer aktiveras när jag läser Ben Brooks nya roman Lolito. En roman som turnerar förutsättningarna i Nabokovs klassiska roman, med en yngre pojke och äldre kvinna, dessutom skriven av en författare som knappt är torr bakom öronen. Trots att han endast är 21 är det här hans femte bok, varav Grow Up torde vara den mest kända av hans tidigare, en roman som orsakade jämförelser med The Catcher in the Rye och Less Than Zero.

Romanen handlar om femtonårige Etgar som tillbringar dagarna med att supa och knarka, titta på dokumentärprogram på tv. Hans tjej Alice har strulat med en annan kille, så han är svartsjuk och ger sig ut på vuxenchattar och stöter på ”35-åriga” Macy, som givetvis ljuger exakt lika mycket om sin ålder som Etgar, för att tillåta dem att mötas halvvägs.

Brooks skriver om det svåra i att vara ung, att lära sig hantera livets alla sociala koder. Det är inte lätt för Etgar. Brooks skriver innerligt, närgånget, när han gör Etgar till en föredömligt trovärdig tonåring: trulig, osäker, lite halvneurotisk.

Vad som också känns fräscht är att det märks att romanen handlar om nutiden, då Brooks generöst inkluderar sms-konversationer och chattspråk: läser man svenska nutidsromaner söker man sådant mer eller mindre förgäves.

Brooks förmedlar också känslan av att vara ung och vara helt inne i smärtan, i det uttråkade. ”I don't know who I am”, tänker Etgar när han chattar med Macy. Här förmedlas känslan av att vara på väg rakt in i katastrofen, på ett tufft tempostarkt språk. Samtidigt som ett verkligt plan realiseras lever Etgar i drömmar och fantasier, och vi kan inte vara säkra på vad som händer på riktigt.

Om Brooks tidigare jämförts med Salinger och Ellis tänker jag mer på Martin Amis debutroman The Rachel Papers, om tonårige Charles som gjorde det till sitt projekt att ligga med en äldre kvinna innan han fyllde tjugo (den skrevs för exakt fyrtio år sedan, och var nog en likartad skandalsuccé som Brooks åtminstone hoppas på).

Med tanke på Malin Ullgrens krönika från i höstas om att vi läser romaner på original i tron att vi förstår mer än vi egentligen gör – jag läser ändå den här boken på engelska. Ingen av Brooks tidigare böcker har översatts, och jag vill (inte) minnas att översättarna inte har handskats bra med just Bret Easton Ellis romaner. Det man kan lära sig är hur frekvent ”do” används som verb numera: ”do sex … do a letter …” Sådant lär man sig inte när man pluggar engelska i Sverige.

Det ska medges att romanen är skriven med humorn som främsta princip (”honesty is like a piñata with nothing inside”), och det blir underhållande, om än något tjatigt. Det är en tunn intrig: vi fattar ju att Etgar egentligen vill ha jämnåriga Alice, att det inte finns någon framtid för honom och Macy. Ingen gemensam. Deras möte på ett hotellrum går väl så där, både för dem och för författaren.

Skillnaderna mellan Brooks och Nabokov är avgrundsjupa, främst därför att de skriver i olika tonarter. Nabokov är opera, Brooks triphop. Några allusioner – Etgar kallar den hushållsrobot som ska serva honom och Macy i deras obefintliga framtid för Dolores – ursäktar inte att det är poänglöst att jämföra. Unni Drougge skrev den här romanen i början av 2000-talet, Hella Hells bekännelser, och den var också skriven med humor och respektlös attityd mer än med stilistisk begåvning. Det Brooks vinner med sina skämt förlorar han i distans och sarkastisk spänst.

Bristerna är lite väl tydliga: vi fattar ju att Etgar vill ha Alice tillbaka, hur mycket han än förtalar henne. Det finns en viss charm i Etgar, även om hans fyrkantiga tankar rör sig mot parodin ibland: ”Even nice people are bears when they make heavy weather happen in you”, tänker han. De fyrkantiga tankarna blir fyrkantigt hanterade av Brooks.