Kattbarnen, Emma Nordlander

Det är inte att säga för mycket om man säger att incest är ett svårhanterat ämne i en skönlitterär bok. Debutromanen Kattbarnen tar upp ämnet, men gör dessvärre inte mycket mer än att konstatera att det finns.

Den unga svenska kvinnliga författarens debutroman har ett homogent utseende. Den är alltid under 200 sidor, har alltid en dysfunktionell familj i centrum, med unga huvudpersoner med udda namn, utforslade till samhällets utkanter. Stark inspirationskälla är Mare Kandres 80-talsromaner, vilket märktes inte minst i Caroline Fredrikssons debut Flod från två år sedan, som ändå var en av senare års mest intressanta debuter.

Emma Nordlander debuterar med Kattbarnen, en bok som också har det omisskännliga Kandre-draget, med karaktärer som heter saker som Dahlia, Amos och Sasha. Nordlander, född i Gnosjö, förlägger sin berättelse till en liten ort i mörkaste Småland, där man självklart håller på HV 71 i fabriken.

Dahlia och Amos är två syskon som lever tillsammans i ett hus med lillasystern Ella, 18 månader gammal. Mamman har dött i en hjärntumör, och pappan har sjappat. Dahlia hoppar av skolan, Amos jobbar på fabriken och försörjer den ovanliga familjen.

Ja, det är en ovanlig familj på flera sätt. I början är det nästan gulligt att följa de unga syskonen när de imiterar familjeliv, lagar mat och sköter lilla Ella. Det är en fin skildring av överlevnadsinstinkten i sin prydno, och det bådar gott med denna gestaltning av hur hårda omständigheter ska hanteras. Men sedan kryper de ned i samma säng och ligger med varandra.

Där tar Nordlanders roman onekligen en oväntad vändning, då den inkluderar incest. Tyvärr verkar inte Nordlander helt säker på vad hon ska göra av ämnet. Dahlia är onekligen en knepig figur, men att Amos går med på incesten är lite mer svårt att förstå.

Till största del har Nordlander hittat ett lämpligt språk, som närgånget följer skeendet, utan att ge efter för några förklaringsmodeller. Stilen är registrerande, korthuggen och objektiv, även när händelserna är subjektiva. Vagheten kan vara en tillgång, men faran är att man aldrig kommer riktigt nära figurerna, som om Nordlander är för mån om att respektera deras intregritet.

En nyckelscen i romanen är när lillasystern tittar på Pippi Långstrump på tv:n, och Amos säger: ”Barn gör inte så nuförtiden”. Ändå lever han själv tillsammans med systern Dahlia i en likadan tillvaro utan vuxna, i en Villa Villekulla-villa.

Ett av problemen är att när väl premisserna har ställts upp, halvvägs in i berättelsen, undrar den luttrade läsaren vad som ska hända, hur författaren ska lyckas föra intrigen vidare. Jo, något anmärkningsvärt händer, som väl inte behöver avslöjas här, men det är något som förändrar förutsättningarna.

Dock måste sägas att ett generellt problem för många svenska debutromaner är att slutet är otillfredsställande. Så även här. Jag kan inte undgå att sucka lite avmätt åt att slutet inte lyckas ge vare sig karaktärerna i romanen eller mig som läsare så värst mycket att hoppas på i fortsättningen.


(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/9 2013)

En dramatikers dagbok. 2005-2012, Lars Norén

Lars Noréns nya dagböcker är till det yttre en karbonkopia av den tjocka lunta som briserade för fem år sedan. Men den som tillåter sig – eller orkar – en noggrann läsning upptäcker en något mindre rabiat häcklare, ett mildare temperament.

”Den här boken är ett monster”. Så skriver Lars Norén 31 januari 2007 i sin nya bok En dramatikers dagbok, som täcker åren 2005-2012. Föregångaren var asfaltsvart, medan denna till sin färg liknar en urtvättad svart t-shirt (kanske en kommentar till att han säger sig äga 200 sådana).

Ett monster: sannerligen. Det är inte helt lätt att återge hur det är att läsa dessa anteckningar. Det är något bortom språkets räckvidd. En upplevelse av vanmakt, förtvivlan. Det tunna pappret innebär också att när du har sträckläst i flera timmar har du ändå bara rört dig en halv centimeter genom pärmarna.

Och samtidigt är det så fascinerande. De personangrepp som förra dagboken innehöll har blivit mindre frekventa. Likaså klädinköpen. Här handlar det mer om teaterarbetet i sin konkreta form, när han skriver sina pjäser och arbetar som regissör och diskuterar med skådespelare.

Det handlar också mer om familjelivet, det svåra äktenskapet med skådespelaren ”A.” De får en dotter, separerar, återfinner varandra. Kanske har raseriet och bitterheten blivit mer utspädd.

Det ska inte förnekas att det är en tung bok. Påfallande är att Norén ger intryck av stor ensamhet, även när han är omgiven av kolleger, där ingen verkar vara lika betydelsefull för honom som Heidegger, som han läser nästan hela tiden. Inte konstigt blir han mer deprimerad ju mer han läser av den tråkige filosofen. Men han är rolig också, som i ett oväntat utbrott 9 februari 2009: ”Jag undrar om Gud har läst Bibeln. Det är ju hans bok.”

Han skriver också underhållande om fotboll, så att man önskar att han skulle liva upp de evinnerligt tråkiga fotbollsstudiorna under stora mästerskap. Fast han tackar ju nej till det mesta, ointresserad av den sjuka som på vårt nutida språk heter ”odla sitt varumärke”. En så pass känd dramatiker kan kosta på sig den lyxen.

Till det märkliga med boken hör hur både distansen och närheten tillhör bokens egenskaper. Norén gör inte sig själv mer förträfflig än han är. Han gläds inte åt framgångar, inte på djupet. Hela projektet är ett försök att fånga nuet.

Allt är inte lyckat. Ju längre tiden går tänker du: har han inte sagt det där förut? Jo, bara några sidor tidigare. Det nyhetens behag som fanns i första boken falnar när han här fortsätter älta sin omättliga revanschlusta. Trots allt blir det en enahanda katalog över orättvisor som riktats mot honom. Han faller på eget grepp när han klagar på att fienden drar förhastade slutsatser om honom, bara för att själv vara lika förhastad om dessa fiender.

Om än det är ett äventyr att läsa även den här utgåvan av En dramatikers dagbok kan jag inte undgå att efteråt se på världen med yrvaken blick. Dels i en slags förvåning över att världen finns kvar, och dels i besvikelse över att det inte delas ut ett läsborgarmärke: jag har faktiskt simmat 1440 sidor prosa!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2013)

Aldermanns arvinge, Gabriella Håkansson

Med Aldermanns arvinge har vi äntligen fått en utpräglat visionär roman, ambitiös och storslagen. Det är en stilfullt skriven historisk roman som flirtar med gotiken och säger några bitska saker om vår egen tid.

I övergången mellan 1700- och 1800-talet skapades den gotiska romanen, ibland missförstådd som renodlad skräckroman. Viktigare var den undergångssvärtade atmosfären, en estetisk och etisk anarki som utmanar god smak både på det konstnärliga och det mänskliga planet.

Gabriella Håkanssons nya roman Aldermanns arvinge är en gotisk roman som utspelar sig i den här skarven mellan upplysningens förnuftsideal och romantikens vurm för det otyglade. Men det är också en historisk roman, som använder dåtiden som en skräddarsydd täckmantel för att svepa in samtidssatiren. Samt att det är en infernaliskt spännande äventyrsroman.

Titelns arvinge är son till en Gideon Aldermann, en åldring som avancerat till ledarskap för den underjordiska rörelsen Dilettanti, som vårdar antikens ideal. Syftet är att frigöra människan från konventioner, göra henne mer ohämmad. Den unga hustrun dör strax efter förlossningen, och så följer vi sonen Williams uppväxt genom romanen.

Han undervisas i hemmet av en anställd undfallande privatlärare. Det hela övervakas av faderns kompanjon Richard Payne Knight, som slits mellan sina forna förehavanden – han har skrivit en ökänd bok om falloskulten – och en önskan att vara den nya tiden till lags. Richards ambivalens är träffsäkert infångad av Håkansson – en ambivalens som förstärks av hans lojalitet med gamle Aldermann.

Pengar finns i överflöd – fadern gjorde sig en rejäl hacka på sockeraktier i Jamaica, och sonen avancerar till en av de rikaste i hela England. Fiktiva och verkliga personer blandas friskt – däribland Knight, libertinen Pierre d'Hancarville, konstnären Henry Fuseli och inte minst Napoleon Bonaparte, som William dyrkar som fadersgestalt.

Det finns gott om anknytningar till nutiden, för den som vill leta. Den litteraturlista som sonen ärver av fadern i syfte att göra honom rustad för sitt nya liv påminner om borgerliga politikers ambitiösa kanon för skolan. Här finns också en kritik från de tjänstgörande mot överklassens egoistiska lyx och dekadens, och en förhoppning att de ska utplåna sig själva. Givetvis är den stackars läraren underbetald, som en ytterligare pik mot nutiden.

Utöver den för genren typiska undergångsstämningen har Håkansson lyckats förmedla miljöskildringarna av staden London så konturskarpt att det nu känns som att jag har bott i 1800-talets London i en vecka. Därför kan jag fördra en och annan anakronism och anglicism, men kan tycka att det är någon referens till Sverige för mycket i en roman om engelsmän.

Det är onödigt att anmärka på att Aldermanns arvinge är pompös och svulstig – det hör till den gotiska romanen, och allt är snillrikt inprickat av Håkansson, som också smeker fram hemliga dokument i de rätta stunderna och bibehåller den mystiska atmosfären. Samtidigt är det skrivet med ett gott humör som smittar av sig på läsaren, med suveränt hanterade cliffhangers genom de 60 kapitlen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2013)

Vinterkriget, Philip Teir

Vinterkriget är förstås en kaxig och lysande titel på en roman om äktenskapet, speciellt när författaren är finlandssvensk. Ännu roligare är det att det är en satirisk roman som är snudd på lysande.

Philip Teir debuterade med novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort, som skickligt ringade in några aktuella samhällsfrågor. Den visade att författaren har god blick för smått absurda situationer.

Med sin första roman Vinterkriget visar Teir att humorknappen är intryckt nästan hela tiden. Det är en rolig äktenskapsroman, framförd med det goda humöret som katalysator, men framför allt en intelligent skriven berättelse om äktenskapet utifrån olika generationer.

Premissen är att Max ska fylla sextio år. Han är en tidigare firad intellektuell stjärna, sociologiprofessor lämpligt nog, vars mer än trettio år långa äktenskap med Katriina är i en dålig period. Äldsta dottern Helena är ordentligt gift medan den yngre dottern Eva är bohemisk med en osäker tillvaro som konststudent i London.

Max uppvaktar journalisten Laura, som gör ett porträtt av honom för Helsingin Sanomat. Ska han förföra henne, och hur ska det gå till, när han liknar sig själv vid en rostig bil från slutet av 1900-talet?

Det smarta med Teirs roman är att han är tålmodig och ambitiös när han ger sina karaktärer kontur, och låter dem turas om att vara huvudperson. Det ökar också det satiriska värdet när vi följer skeendet ur olika perspektiv. Alla har de sina egna problem av olikartad dignitet.

Max vill äta kakan och ha den kvar. Katriina vill så gärna kombinera sina drömmar om det perfekta hemmet med en perfekt make som lägger märke till henne. Eva blir gravid med sin konstlärare, och Helena i sin tur oroar sig för makens bromance med hennes lärarkollega. Här planteras åtskilliga oroande förutsättningar, en känsla av annalkande katastrof.

Humorn är oftast sardonisk och smått elak, och generös med ögonblick av igenkänning. Teir skriver belevat, men samtidigt med en lite busig attityd, som onekligen bidrar till dramatiken och spänningen. Hans roman är också full av berikande detaljer – som att professorn Max forskar om det nu bortglömda finska 1800-talssnillet Edvard Westermarck, en sociolog som bland annat grälade med Freud.

En sak som är oåterkallelig är att dåliga romaner genererar ytterligare dåliga romaner. Philip Teirs första roman är dock så bra och löftesrik att den tänder ett hopp att den ska inspirera inte enbart honom själv att fortsätta skriva romaner av det här slaget, utan att det kan bli upptakten för aspirerande författare att vara just så här ambitiösa och noggranna när de skriver sina blivande romaner.

Vinterkriget är genuint förankrad i en anglosaxisk tradition, med namn som Julian Barnes, Alan Hollinghurst och Jeffrey Eugenides. Hittills har den saknat svenska referenspunkter. Det är inte helt lätt att genrebestämma den här romanen, men den förhåller sig till den typ av wit som knappt kan definieras, utöver att du känner igen dess kvicktänkta humor när du stöter på den.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2013)

Helioskatastrofen, Linda Boström Knausgård

Svenska prosaförfattare är generellt duktiga, skriver prydliga och ordentliga romaner, hårt förankrade i verkligheten. Det finns några undantag: den icke helt salongsfähiga Linda Boström Knausgård är definitivt ett av dem. Med sin första novellsamling Grand Mal etablerade hon sig som en lysande uttydare av människans gränstillstånd, något hon minst sagt fortsätter med sin första roman, Helioskatastrofen (Modernista).

I grekisk mytologi är Helios namnet på solens gud. Boström Knasugård lånar namnet till titeln, men snarare är det myten om när Zeus födde Athena ur sitt eget huvud som hon tillämpar i sin märkliga berättelse. Huvudpersonen ”Anna” (Athena) föds nämligen, iförd rustning och tolv år gammal, ur fadern Conrads huvud. Åtminstone är det så hon själv förklarar det.

Hon befinner sig långt upp i Norrland – förmodligen Burträsk, utifrån de geografiska ledtrådarna – och tas om hand av en familj, efter att fadern hamnat på sinnessjukhus. Tidsmässigt är det kanske tidigt 80-tal, utifrån de ”Spola Kröken”-dekaler som syns lite här och där. Flickan, som får heta ”Anna”, går på möten hos nykterister, går i pingstkyrkan, som gärna vill att hon ska tala i tungor. Detta är hon medgörlig till. Men talar hon i tungor, eller talar hon grekiska?

Det är inte lätt att veta, eftersom Boström Knausgård uppmuntrar de kryptiska inslagen, är sparsam med förklaringsmodeller. I gengäld går hon rakt in i protagonistens huvud, skildrar skeendet helt osentimentalt, så att vi delar hennes förvirring inför det nya livet hon möter. Det som ter sig underligt för henne ter sig minst lika underligt för oss, och det är ett av litteraturens stora fördelar, att kunna delge denna insikt hos andra människor.

Vad Boström Knausgård har skrivit är en kuslig och svårtolkad allegori, i två delar, där första delen handlar om svårigheten att komma till rätta i en främmande värld. Andra delen, efter vad som troligen är flickans psykos, får henne att bli inspärrad på det mentalsjukhus som i romanen ligger i Skellefteå (i verkligheten torde hon ha hamnat antingen i Piteå eller i Umeå).

Det går nog att utläsa tungomålstalandet på två sätt: antingen som att det är grekiska på riktigt, att Boström Knausgård menar allvar i att låta Anna vara ett täcknamn för Athena. Eller så kan det uppfattas som en bild för författaren, som alltid uttrycker sig på ett sätt som andra tycker är konstigt. Författaren är dömd att bli missförstådd.

Det jag gillar med den här korta boken är hur hon växlar mellan två olika plan, dels ett mytiskt och dels ett strikt realistiskt, som när flickan hamnar på vårdavdelningen och får övernatta i samtalsrummet på grund av överbeläggning – där blir sagan plötsligt helt verklighetsanpassad. Hela romanen utspelar sig också i gränslandet mellan psykosens förvrängda värld och verklighetens trygga tillvaro.

Om än denna trygghet är skenbar, något Boström Knausgård förfaret förmedlar. Inte heller vet jag om igenkänning är litteraturens främsta uppgift, men något ditåt gestaltas ändå i porträttet av Anna när hon säger: ”Jag var utklädd till mig själv, men själv var jag någon helt annanstans.”

Morrissey. Fandom, Representations and Identities, [red] Eoion Devereux, Aileen Dillane, Martin J. Power

Går det att vara både fan och kritiker? Minskar inte objektiviteten om du dyrkar föremålet för din forskning för mycket?

Jo, men grejen med att vara fan är ju att du och artisten så gärna gör ett undantag, endast för dig: för det är du som är den enda som förstår på riktigt vad artisten förmedlar. Att vara fan betyder också att lära sig rusta sig för andras oförståelse. Åtminstone är det så vi brukar definiera det där ordet som på engelska lyder ”fandom” och på svenska väl blir … fanskap? Fredrik Strages bok Fans visar flera exempel på denna innerliga relation mellan artisten och fansen, en relation om än av det mindre ömsesidiga slaget.

Morrissey – ett av exemplen från Strages bok – har många hängivna fans, och nitton av dessa gör var sitt försök att reda ut en förklaring till vad det är han håller på med, och det gör detta i boken Morrissey. Fandom, Representations and Identities. Den är redigerad av Eoion Devereux, Aileen Dillane och Martin J. Power, knutna till universitetet i Limerick, Irland, i ämnena sociologi och musik.

En akademisk bok om Morrissey … Jag hör redan hur the detractors, the carnivores and the destructors osäkrar revolvrar och slipar knivar. Nåväl: en bok för de frälsta då? Ja, men oavsett vad man tycker – akademiska texter om Morrissey är möjliga i den här världen, liksom akademiska texter om Bob Dylan och Lady Gaga, men kan du föreställa dig akademiska texter om Coldplays sångare, vad han nu heter?

I sin tidiga karriär intog Morrissey gärna rollen som mediator – en som med sin egen fanatism visade hur fansen skulle förhålla sig till förebilder eller idoler. En rörande text av Erin Hazard inleder, där hon dels initierat berättar om Morrisseys video ”Suedehead” och dels om sin egen pilgrimsresa till Fairmount där den spelades in, och vad som sker när hennes besatthet av Morrissey färgas av dennes besatthet av James Dean.

Som titeln på den här boken indikerar är fanskap bara en del av förklaringen. Det handlar också om hur Morrissey presenterar sig – hur han avbildas, föreställer sig, hur han ska identifieras. Den där personan han skapade som sångare i The Smiths, med missnöjet som kreativ drivkraft.

I den bilden, och i alla texter om Morrissey måste på något sätt den påstådda – by implication, by association – rasismen nämnas, antingen försvaras på ett groteskt sätt eller avfärdas på ett groteskt sätt. Dessa förklaringar blir alltid förklenande i sin välmening: han rör sig inom gränsområden och utmanar konventioner, han identifierar sig bara med outsiders. Däribland avvikande människor, de som inte uppfyller samhällets norm, aktualiserat i Daniel Mancos text om den kanske bästa låten ”November Spawned A Monster”. Är det så udda att hysa udda känslor inför det udda? Låten växlar friskt (eller sjukt) mellan att ömka, att håna, att förstå, att hata, att inkludera, att mobba ut, innan det avslutas med att önska sig revansch för den som på något sätt inte duger.

Problemet är väl att han sjunger i jag-form, när dessa outsiders är rasister eller fotbollshuliganer. Men Edgar Allan Poe var ingen mördare bara för att han skrev övertygande om mord i jag-form. (Dåligt argument, säger du …) I boken citeras Oscar Wildes starka slutsats: ”Consistency is the last refuge of the unimaginative”.

Sju typer av ambiguitet räcker inte till. Nog var Morrissey mer mångtydig i sin tidigare skepnad, något som också märks på musiken, som blivit allt mindre nyanserad. Att läsa boken låter sig inte göras utan att då och då pausa för att söka upp någon av de 824 Morrissey-låtarna som jag har på min iPod, och det är förfärande att höra något från senare år efter att ha hört hur makalöst han kunde låta åren kring 1990. Nyanser slipas bort i musiken, men också i texterna. Kanske som en förklaring till några av de senare klumpiga uttalandena – nä, jag förminskar inte genom att kalla dem klumpiga, man kan lika gärna kalla dem idiotiska. Han har också blivit motsägelsefull i allt mindre utsträckning, och helt enkelt fått en lägre lägstanivå.

En annan komponent i bilden av Morrissey är den nostalgi han känner för ett svunnet England – ett England han ändå inte är tillräckligt gammal för att ha upplevt. Detta blir ändå en av argumenten till hans (återigen påstådda) rasism, men det blir ändå inget hållbart försvar. I större utsträckning handlar det om att vägra ta del av samhället – säga nej till jobb, familj, att bli inrutad. Paradoxen ligger ju då i hur Morrisseys liv sedan 1983 ska definieras, för nog har han jobbat hårt, och nog har han sin familj: fansen är hans barn, kanske i viss mening mer så än biologiska barn, eftersom de följer Bibelns gud och hedrar och lyder sin fader. Dessutom kan nog ingen pappa stoltsera med barn som i högre utsträckning liknar honom till utseendet.

Som helhet är boken förvånansvärt försiktigt skriven. Visst finns några helt lysande enskilda texter – förutom en gedigen bakgrundshistoria av skinheads och suedeheads skriver en av redaktörerna minnesvärt om den politiska bakgrunden till några låtar, som ”Slum Mums” med Morrisseys kanske mest vitriolstänkta rad, när soc-arbetaren besöker underklassmorsan med hård kontenta: ”We may be welfare, but we dont care, and we're paid to despise your council house eyes”. I sådana stunder blir också Morrissey poet på riktigt, så pass att det åtminstone inte är groteskt att jämföra honom med andra skildrare av brittiskt vardagsliv, som John Betjeman och Philip Larkin.

För att förstå ilskan hos Morrissey behövs också en inskolning i hur Thatcher ritade om det politiska landskapet, hur hon ödelade det politiska landskapet, bland annat genom att säga att det inte finns något samhälle, bara individer. Därifrån kan bara cynism spira.

På skolan har vi en plagiatkontroll som heter Ephorus, där vi skickar elevtexterna och så får vi tillbaka en procentsats på hur mycket av texten som redan finns på internet (siffran brukar bli 3-4 %, beroende på citat ur bok, men någon gång blir det 75 % eller mer, och då blir det en annan sak). Frågan är väl hur Morrisseys texter skulle klaga en plagiatkontroll. Lee Brooks skriver en till ett till början försynt och rutinmässig referat av hur Morrissey utnyttjar källor, men hon gör ändå något mer av sitt material, genom att utnyttja Claude Lévi-Strauss forskning om bricoleur, alltså den konstnär som arbetar med ett provisoriskt material, det som finns framför händerna i stället för att ha gjort sig beroende av en fix och färdig uppsättning verktyg.

Det kan räcka med två exempel för att belysa hur Morrisseys tankar strävar i associationernas rike. 1) Singeln ”Shakespears sister”, som handlar om återfödelse och att likt fågeln Fenix resa sig ur askan, har på sitt omslag skådespelerskan Pat Phoenix, som Morrissey intervjuat för tidningen Blitz. ”The Phoenix and the Turtle” är en av Shakespeares dikter. I den intervjun nämns Patricia Pilkington, en annan skådespelare, som bytte namn till Patricia Dean för att hylla James Dean, som Morrissey skrivit en bok om. 2) Sången ”Billy Budd” är förstås identisk med Herman Melvilles novell, men på typiskt Morrissey-maner finns inga direkta beröringspunkter i texten (liksom ”Shakespeares Sister” inte handlar om Shakespeare, inte heller om Virginia Woolf). Texten har vissa indirekta beröringspunkter med Johnny Marr, något som stannar vid spekulationer ända tills du ser att Melville publicerade en diktsamling med titeln John Marr and Other Sailors.

Ändå går det bara att upprätta falska dikotomier. Billy Budd handlar om så mycket annat: det är en kärlekshistoria, en brottshistoria. Morrissey förstår att använda sångtexternas nackdelar till sin fördel, och lyckas göra de obligatoriska hänvisningarna till litteratur – ”ja ja, men är det poesi?” – helt överflödiga. Hans texter avslöjar både för mycket och för lite, och det är något som tas till vara i några av de mest ambitiösa av de här essäerna, när dessa sätts i relation till hans persona, det vill säga hans uppträdanden på scenen och i intervjusituationer, i det som handlar om ”being Morrissey”.

Boken om Morrissey är på något sätt inte för akademisk, utan snarare inte tillräckligt akademisk. En av dem som går mest på djupet är faktiskt skriven av Johanna Sjöstedt från Göteborgs universitet, och man önskar att fler skulle ha bemödat sig om att vilja gå lika djupt eller långt. Flera av texterna må lida av visst komplex, och att låna teorier av Bourdieu eller Adorno tynger bara texterna, genom att försvåra det enkla. Eller att försöka plädera för att ”Speedway”, kanske den näst bästa låten, handlar om rättegången mot Oscar Wilde. Ledtråd för ledtråd exponeras. Den handlar om Wilde. Och?

Till bokens förtjänster hör att texterna är kortfattade, effektiva, och bilden av Morrissey blir till sist ändå ganska heltäckande. Olika koder löses, däribland den religiösa, inte alls oviktigt i sammanhanget. Så ambitionen uppfylls, även om du också blir varse att även när ett projekt av det här slaget, där bit för bit ifylls, så går det inte att vare sig rekonstruera eller dekonstruera Morrissey.

Varför har inte läsplattor slagit igenom i Sverige?

Sverige har av hävd varit tillmötesgående mot ny teknik. Tänk bara på hur mobiltelefoner tidigt blev var människas egendom, och att knappt något land i västvärlden varit lika flitiga i att införa bärbara datorer till eleverna i skolan. Men varför har då inte läsplattorna slagit igenom på allvar i Sverige?

De senaste månaderna har jag mer eller mindre pendlat till Stockholm, och ser på tåget att förvånansvärt många läser. Mest kvinnor förstås: männen glor på sina viktiga power point-presentationer, eller lyfter på kepsskärmen för att få bättre insyn i den amerikanska tv-serie de följer på dataskärmen.

Men det anmärkningsvärda är att det är böcker som blir lästa. Ja, den där 1400-talsuppfinningen håller fortfarande. Jag har knappt sett en enda läsplatta, denna sentida uppfinning som redan för tiotalet år sedan påstods göra boken överflödig. Det fanns ingen poäng i att köpa böcker när allt – allt! – skulle finnas tillgängligt på internet.

Vanan som förklaringsmodell: är du uppvuxen med att läsa på papper är det svårt att överge den tekniken. Hur kommer det sig då att den engelskspråkiga världen snabbare anammat läsplattan? Utbudet är inte heller något heltäckande svar, då allt fler svenska e-böcker publiceras.

I Sverige finns ett stort intresse för att läsa nya böcker på engelska – det visar sig inte minst i att förlagen blivit allt mer otåliga i att snabbt översätta populära författare så snabbt som möjligt. Sålunda anlitades sex översättare för att på ett par månader översätta J.K. Rowlings vuxenbok The Casual Vacancy förra hösten. Nog finns en marknad för e-boken i Sverige, utöver det allt rikare utbudet av inhemska böcker.

Så varför händer inget? Själv skulle jag nog vilja inordna mig bland stofilerna som har ett gammaldags taktilt förhållande till böcker. Fortfarande är läsplattorna dåliga på att erbjuda den snabbläddring som är nödvändig om man läser professionellt, även om det går att markera sidor och anteckna även på läsplattan. Men det är något som sker med minnet i den fysiska handlingen att låta blyertspennan glida under en mening eller markera med ett kryss i marginalen – det där ska jag återvända till, något som inte blir lika minnesvärt när det sker med digitala hjälpmedel.

En replik till argumentet om tillgänglighet från min sida blir då biblioteket, där fortfarande stora mängder pappersböcker lagras. Många som vurmar för läsplattan talar sig varma för att just klassiker är billiga att ladda ned, tack vare att upphovsrätten släppts fri: tänk på att antikvariaten ofta tillhandahåller klassiker till priset av två dagars kvällstidningar.

Men det främsta argumenten till att jag ämnar fortsätta vara stofil i mitt läsande, är – förutom vanan – att jag ser på digital läsning som pliktläsning, eller som något jag gör för att hålla mig uppdaterad på nyheter. När jag läser en bok – en pappersbok – då är det en nöjesläsning som inleds.

Min katt Elfriede vet detta: när jag sitter i soffan med min bärbara dator i knät får jag vara i fred, för hon vet att jag lägger ifrån mig den inom kort för att uträtta något ärende i köket eller så. Men när jag sitter där med 800 sidor Gabriella Håkansson, då lägger hon sig förnöjt på mitt bröst, och vi kan spinna i kapp, hur länge som helst.

När jag så där lite på distans följer vad andra tycker om läsplattor är ett starkt argument just resor: att det blir enklare att packa hur många e-böcker som helst i sin läsplatta än en bunt tjocka pappersböcker i sin väska. Men vem läser bara på resor?

Med den uppenbara risken att kallas teknikfientlig: glöm att jag skriver ordet ”läsplatta” när jag skickar min önskelista till jultomten. Åtminstone det här året. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/8 2013)

Kom nu, eld!, Friedrich Hölderlin

Rörelsen mellan idyllen och katastrofen är en av de pendlingar vi kan följa när vi läser Friedrich Hölderlin, som strövar fritt över känslolägena med lika starka upplevelser av polariteterna. En annan är kompromisslösheten som ställs mot öppenheten inför allt, en slags övermänsklig tolerans, som samtidigt innehåller inslag av någon som inte gör våld på sin natur.

Kom nu, eld! lyder titeln på Ersatz utgåva där Aris Fioretos står för tolkningarna. Han har översatt de åtta inledande dikterna två gånger tidigare – första gången som Hymner (1991), andra som Sånger (2001). Tredje gången gillt? (En översättning blir aldrig färdig.)

Vad som finns här är den starka upplevelsen av naturen som vi brukar snegla avundsjukt mot. För vi unnar oss inte detta. För vi är avtrubbade, eller bara har annat att bry oss om. Människor och gudar och natur flyter ihop i Hölderlins fuktiga poesi. Men det jag främst förknippar de här dikterna med är hacket: stoppet, det som avbryter, stör. Att läsa hans dikter är att göra sig mottagligt för en viss typ av sår, att följa processen innan såret läker. Hos honom är skadan inte fixerad, utan den pågår. På samma sätt är det dikter skrivna i riktningen, i rörelsen, med identitetsbyten. Och ändå – att helt vara i känslan, att hur mycket han än längtar efter det riktigt gamla Grekland och den riktigt hoppfulla framtiden (romantikens poeter dyrkar längtan hur den än tar sig sitt uttryck). ”Gud hatar / Det obundna”, säger han, och vi nickar instämmande, menar att det inte handlar om att välja mellan två alternativ.

Speciellt i just de här dikterna, tillkomna under sina speciella omständigheter. Alla omständigheter är speciella, invänder du. Förvisso är alla poeter unika, men en del är mer unika än andra. Hölderlin gick mot psykosen, och skriver delvis inifrån den, dikter som ter sig allt djärvare, allt mindre beroende av konventioner. Det är dikter som vill vara totala i sin närvaro, med medvetenheten att stunden inte dröjer, och att viljan att vilja vara någon annanstans är stark och svårhanterlig, men att den måste välkomnas. De onda varslen finns alltid där, upplevelsen – erinringen – av att vara i aningens rike.

Tilltalet är högt i dessa dikter, som förefaller skrivna på det pardonlösa språket: ”Det är tungt för den som bor / Nära ursprunget att lämna orten.” Som synes behåller Fioretos inledningsversalen i raderna, något nutida översättare annars brukar överge. Resultatet blir en närhet till detta ursprung.

Ordet ”men” löper som en snitslad bana nedför dessa dikter, som ett ord slängt ned i en brunn, eller från ett torn, som ett nödrop eller en varning. På tyskan suckar ”doch” eller ”aber” återkommande, allra mest ett ”aber” i ”Fredsfirande”. Fioretos kommenterar att de ”fungerar framför allt som reservationens eller den negativa preciseringens ställföreträdare.”

För dikterna vänder sig mot ledsamheten. Poeter är olyckans barn. Naturen blir en tröst och ett alternativ, för den lever – det är mer än man kan säga om somliga människor. I dikterna är naturen mer än besjälad – det vill säga att Hölderlin gör något annat än bara begagnar en litterär trop, utan snarare följer han en idé, ett spår, där naturen inte väcks till liv av poeten, och blir mer av aktiv deltagare än passiv gestalt i behov av människans omsorger.

I Bibeln är kunskapen fördärvet, det som orsakar människans utdrivning från Paradiset. Givetvis är också Hölderlin varse det som grumlar människan, i sin strävan efter det dunkla som ideal. Att bli dum igen. ”Ty olyckan är tung att bära. / Men lyckan är tyngre.” Enskilda rader som blir sanna i ögonblicket. (På det korsord jag tillverkade åt några elever på studieresan till Berlin förra veckan var en ledtråd: ”Värre än vinst”. Svaret: ”Förlust”.)

Det är musik i dikterna, beroende av ljud. Dels i själva de klangrika orden, men också i innehållet, där det hela tiden låter. (Jämför Fröding, till exempel ”Den gamla goda tiden”.) Och vi svenskar som är rejält inlästa på Tranströmer känner nog igen den här bilden: ”Ty skonsamt, alltid kunnig om måttet, / Vidrör en gud bara för ett ögonblick / Människans boningar, plötsligt och ingen vet när.” (Jämför Tranströmers ”Svarta vykort”.) (Men Hölderlin har väl mer med Stagnelius att göra än med Fröding och Tranströmer?)

Hölderlin har en dubbel känslighet, som är lika kalibrerad för det som är som för det som inte är. Att skriva poesi handlar om att blotta sig, men inte att göra sig löjlig; mer om att vara löjlig, och att undvika att förställa sig. När dikterna blir allt djärvare hackar det ännu mer, i profetior som kulminerar i Patmos kryptiska men definitiva inledning: ”Nah ist / Und schwer zu fassen der Gott. / Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch.” Här: ”Nära är / Och svår att fatta Guden. / Men där fara finns, växer / Även det räddande.”

Det är dikten som besvärjelse. Visst, det är för djävligt, men – men, om än starka destruktiva krafter arbetar mot dig, mobiliseras lika starka konstruktiva krafter inom dig. Hölderlin vilar i det otäcka. Ordet ”sublim” har ju vanställts i vår tid, så pass att en konstlärare i Philip Teirs nya roman Vinterkriget förbjuder sina elever att någonsin använda ordet när de talar om konst. Låt oss nöja oss med att Hölderlin söker upp faran, medveten om vad priset är.

Den här utgåvan är snyggt utformad med Håkan Rehnbergs omslag och höga avlånga storlek. Generöst tilltagen med sina drygt 300 sidor, med en mängd utkast. Romantikens poeter är kategoriska – det är nog därför jag gillar det här så skarpt, när alla förbehåll släpps, och rörelsen är helt obunden. Det är modernism drygt hundra år för tidigt. Övergången från dikterna till breven i volymens slut är smidigt genomförd, där poesin övergår i prosa helt omärkligt.

Att Hölderlin översatte Sofokles antika tragedier under sin sjukdomsperiod ter sig logiskt. Boken återger anmärkningar till hans översättningar av Oidipus och Antigone. Han gjorde fyra versioner, som bytte från att vara en fri men trogen översättning mellan att vara en metriskt exakt och att vara en minutiös version ord för ord till att vara en fritt tolkande översättning, med spår från de olika versionerna. En liknande princip användes under skrivandet av dikterna, som i manuskriptform är svårlästa, med ord som överlappar varandra. Vi ska läsa Antigone i skolan nästa vecka – det vill säga, börja en åttaveckorsperiod när vi läser Antigone – men jag tror inte att jag kan knycka några idéer härifrån.

I sitt sedvanligt vassa efterord skriver Fioretos om de svårlästa texerna, att de fungerar som palimpsest, alltså överskrivna texter med differerade budskap. Hur ser en definitiv version ut? Det finns givetvis inte, lika lite som det finns en definitiv översättning. En annan pendling att förhålla sig till under läsningen suffleras i efterordet: det profetiska anslaget bryts mot revolutionära idéer, alltså att det inåtvända ger efter för ett utåtblickande. Samtidigt som det introverta består. Så förenar dikten polariteterna, låter dem mötas och umgås.

Om det är den ordagrannaste tolkningen vi läser, det kan jag inta avgöra, men kanske är det i gengäld den grannaste. Det finns här en intim närhet, där dikterna låter som repliker, så att du förundrat nästan ställer frågan: ”Vem är det som pratar här?” En översättning måste inkludera mod: det är ett vägval, där något måste mistas, kanske för att något annat måste vinnas.

Det er hyklerisk att sige fra, Simon Tolsgaard

När du läser en bok vet du nästan alltid vad du får, eller hur? Böcker följer ju konventioner – en deckare ska innehålla brott som löses, en thriller en intrig som ska nystas upp, en experimentell roman, ja då får du ”gå boken till mötes”, som Jonas Thente uttryckt det.

Eller poesi: det kan bli vad fan som helst, även för dig som lärt dig skillnaden på vad du får om du läser en ny diktsamling av Göran Greider eller Ann Jäderlund. Nu har jag läst en diktsamling av danske debutanten Simon Tolsgaard, Det er hyklerisk att sige fra (Gyldendal), utan att veta vad jag ska förvänta mig, och försöker att läsa utan förväntningar, eftersom dessa ända bara kommer på skam (en viskning från min erfarenhet).

Till sin yttre form: fem avsnitt, avskilda av en symbol som härmar tärningens femte sida, med de olika delarna utformade på olika sätt, med högerställt, vänsterställt, centrerat med raka marginaler, olika radavstånd, olika färger …

Till sin inre form: någon som lämnar diktjaget. Någon som ibland är en han, ibland en hon – jaget skriver ut sin åtrå, sin längtan, helt distanslöst.

De fina bilderna kan till en början ge associationer åt den typ av prydliga metaforer som Tranströmer gjort till sitt signum: morgonljuset tunnare än amerikanskt kaffe. Det är en bild som svär sig fri från det sökta av två anledningar: dels befinner sig iakttagaren vid tillfället i San Fransisco, och dels är kaffet en återkommande ingrediens i boken. Den här bilden kan ses som en plantering.

Men utöver kaffe handlar det om sex, där det frivola tar sig friheter med prydligheten: ”Han vil sprøjte ud over hendes sobadende ryg. / Pistoler stukket ned i bukserna, hover pikken titter / frem fra sin gangsterbusk.” Sex, ångest, hasch och kokain – lite kaffe på det.

De olika delarna rör sig från San Fransisco-vykortet i första delen till den andra längre delen, som avhandlar hyckleriet i konsten, den tredje som är en monolog, den fjärde om sexualitet som passerar gränser och den avslutande som befrämjar regredieringen – lever vi livet baklänges? Samtidigt som reprisen är det utmärkande i livet – allt vi konfronterar har vi redan upplevt – är vi hjälplösa inför tillvarons obeständighet. Bara ett exempel: i Gabriella Håkanssons nya roman (utkommer nästa vecka) läser jag om hur unga män i tidiga 1800-talets Europa tatuerar in Non serviam på bröstet, och hajar till. I Tolsgaards bok lyder ett fragment: ”non serviam, bliver for dit begær alligevel”. Jag hajar till igen.

Hyckleriet från titeln handlar också om skuld, om att ta på sig skulden som en klädnad, en accessoar. Hyckleriets motsats är genomskådandet, men Tolsgaard visar hur försåtligt nära ytterligheter kan vara. När vi är intelligenta spelar vi en roll, vi gör oss smartare än vi är. Det vill säga: vi säger smarta saker, kanske smartare än vi förtjänar. Och att vi tror att andra går oss till mötes, är delaktiga – är inte det ett önsketänkande?

Intrycken är kaotiska. Sådan är världen, aldrig tillrättalagd – aldrig prydlig. Replikföringen i dikterna är smattrande, där aggressiviteten bryts mot längtan. Som helhet handlar det förstås om hur det privata rör sig ut mot det allmänna: hur ska vi leva i den här otillrättalagda världen? Var börjar och slutar fantasierna och låter verkligheten ta vid?

Tolsgaard skriver att ”det er så meget sex i en kvindes kynisme”, en rad som trots sin grå färg sticker ut ur texten. Cynismen är hyckleriets grå sida, den som genomskådat och därefter bara trött kan betrakta hur allt går som det alltid går. Pessimism är ett så starkt inslag att det aldrig behöver skrivas: det är en pleonastisk etikett.

När jag blir stor, Jeanette Eriksson

I den intervjubok som publicerades för någon månad sedan menade författaren Torgny Lindgren att det inte finns något som heter olycklig barndom. Han menar att ibland är man som barn ledsen och ibland lycklig. Men det är att underkänna de barn som far illa på riktigt, som har en riktigt överdjävlig tillvaro. Ett sådant barn var Jeanette Eriksson.

Incest hör nog till ett av de svåraste ämnena att skriva om. Det är förståeligt att den som skildrar händelserna faller för frestelsen att överdriva offrets oskuld och förövarens grymhet. Men Eriksson väljer en annan väg med sin debutbok När jag blir stor. Det är ingen bok som skojar bort ämnet eller de tunga implikationer som finns inlagda i titeln: ”När jag blir stor, då …” Ja, vad då då? Det blir ju aldrig någon rimlig försoning vare sig med den som gör dig illa eller med det självförakt du måste bära med dig.

När boken inleds är hon fyra år gammal, och blir våldtagen av sin morfar, medan mormor är ute i köket och diskar. Det är våldtäkter som orsakar en längre tids sjukhusvistelse, då Jeanette inte kan gå, ett besvär som hon lider av fortfarande, och har blivit förtidspensionerad.

Nu är hon drygt femtio år, och berättar i efterordet att sådana som hon tvingas ge ordet ”liv” fula citattecken, för något sådant har hon aldrig haft, då det ödelades av morfadern. Det här är alltså en självbiografi, och då ringer flera alarmklockor hos den skeptiske läsaren: ska det bli en svensk Flickan som kallades det?

Nej, inte alls. Det ligger inte för Eriksson att driva självömkan till sin yttersta spets. Hennes bok tar sig an ett tungt ämne, men hon skriver inte för att inta en bekväm offerroll. Inte heller tar hon i för att förstärka smärtan – den framkommer tydligt ändå, i de många stunderna av rengöring efter morfaderns övergrepp.

Snarare är hennes ärende att ge röst åt just de barn som nog skrattar bittert åt Lindgrens åsikt om den icke-befintliga olyckliga barndomen. Nog försöker barnet Jeanette se morfaderns goda sidor, men för läsaren blir hans drickande och hans tal om orättvisa förhållanden som behöver kompenseras bara patetiska undanflykter.

Boken tar sig an ett tungt ämne, och nog finns det en del scener som orsakar oro. Till exempel är morfadern polis, och det antyds ytterligare övergrepp från en läkare. Eriksson skriver utifrån barnets perspektiv hela tiden, och lyckas skickligt återskapa framför allt den förvirring barnet befinner sig i, där våldet mer eller mindre blir normaliserat.

Och var är föräldrarna? Jeanette lever med en halvbror, men bådas pappor är ute ur bilden, och mamman ser ingenting. Jeanette hatar henne, säger att hon aldrig tilltalat henne med ordet ”mamma”, utan bara med invektiv.

Det kusliga med boken är inte övergreppen i sig, som skildras sakligt, maskinellt. Snarare är det omgivningens tigande som väcker indignation, att ingen reagerar på det som pågår inför så gott som öppen ridå. Även myndigheterna sviker, hela samhället vänder bort sitt ansikte inför det som sker.

Däri ligger bokens uppgift. Jeanette Eriksson har skrivit en bok som rakt på sak berättar en alltför vanlig erfarenhet. Att säga att den är viktig och ytterst läsvärd låter futtigt, men jag kan inte säga det på något annat sätt. Hon vill bli läst, och jag delar den förhoppningen. Det är skakande läsning, som berättar om ohyggliga omständigheter på ett sätt som inte kan missförstås.