Pretty Vagant!

Vad är skillnaden mellan en bra och en suverän litterär tidskrift? Ja, sådant visar sig inte förrän man slutar fundera på just det, vad är det som gör det här bra, och vad är det som gör det här – fantastiskt?

Vagant är en fantastisk tidskrift. Den är det bland annat för att den är så ambitiös att jag bara häpnar. Om andra litterära tidskrifter som jag känner till agnar med säkra beten – författarskap som diskuteras gång på gång och återupptäcks på nytt hela tiden – rör sig Vagant hela tiden mot det som inte ännu har blivit uttjatat.

Nu kan det ju sägas att det säger jag bara för att det är en norsk tidskrift, men riktigt så enkelt är det inte. Förvisso känner jag inte till den Hans Herbjørnsrud som de skriver om i nummer 2/2013, men vill gärna läsa hans noveller, som verkar vara monomant upptagna av dubbelgångarmotiv och bekännelser av gräsligheter. Och Vigdis Hjorth ägnas en riktigt lång essä (18 sidor), en författare som jag ändå visste existerade.

En vanlig tanke, främst inom svensk idédebatt, är att ju längre en text är, desto ”bättre” är den. Jag håller inte med – men i det här fallet är det en nödvändigt lång text, som diskuterar hur Hjorth förhåller sig till viljan att skriva det sanna. Skriva det sanna? Skillnaden är att Hjorth gör detta utifrån andra ideal än autofiktionen.

Som ingång till essän två belysande engelskpråkiga citat. Ett av Lionel Trilling, som finns också på andra platser i det här numret: ”The function of literature, through all its mutations, has been to make us aware of the particularity of selves, and the high authority of the self in its quarrel with its society and its culture. Literature is in that sense subversive.” Och ett annat av den mindre kände Richard Poirier: ”Life in literature is exhibited by the acts of performance that make it interesting, not by the acts of rendition that make it 'real'”. Två citat som träffar exakt, och ger den där behövliga skjutsen för att jag ska orka ta mig genom den långa essän.

Men det är inte i första hand dessa essäer som demonstrerar varför Vagant är så suverän. Det har mer att göra med ambitionen att göra det skrivna till något unikt i sig – dels med hjälp av de snillrika illustrationerna, och dels genom att skribenterna verkligen ser ut att ha fått ta i så mycket de bara förmår, och skriva helt hämningslöst. Om det krävs komplicerade resonemang, då ska det vara så, men inte annars. Det är i blandningen eller kombinationen som spänningen blir till, och därför rör sig läsningen mellan olika fält. Allt är inte svårt – typiskt nog är den mest svårlästa texten Joni Hyvönens svenska recension av Craig Dworkins bok No Medium om tyst musik och tomma tavlor och textlösa böcker – konst som uppvaktar tomheten och bristen.

Allt är inte lätt heller, som presentationen av Alejandro Jodorowskys obefintliga filmatisering av Dune från 70-talet, en film som skulle ha Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles i rollistan, med musik av Pink Floyd – i stället fick vi David Lynchs tama version, med Sting och Max von Sydow, med musik av Toto … Å andra sidan har Jodorowskys planer förmodligen inspirerat fler verk än Lynchs version, bland andra Blade Runner och Star Wars, för att inte tala om att det var till ursprungsidén H.R. Giger tecknade sina skapelser som senare skulle utvecklas till filmmonstret Alien.

Numret innehåller också en redogörelse för Nielsens femtioårsdag. Nielsen är som bekant den danske författaren som för drygt tio år sedan iscensatte sin egen begravning, och även namnet Claus Beck-. Här går han i Paris, tar bilder på sig själv, berättar om den här speciella dagen. Han rör sig i de trakter där Peter Handke bor, och som av en händelse vänder jag sida för att mötas av utdraget ur en ny översättning till norska av denne Handke, för första gången på sjutton år.

Ja, det är så den här tidskriften fungerar, med ständiga överraskningar på lur, full av idéer och lärdom, men också med den där lilla gnuttan lekfullhet. Och en vilja att ta in så mycket av möjligt av det som sker just nu – som ett exempel på hur Facebook kan fungera som ett forum för idédebatt, och även med debutanten Arne Borge, vars dikt inleddes på en blogg.

Fantasy, Malte Persson

Hur mycket jag än gillar Novellix serie med noveller som är lätta att ta med sig, och hur mycket jag än gillar Malte Persson, så är det något med hans bidrag som fått mig att avstå från att läsa den. Det kan väl inte vara så enkelt att det är titeln som avskräcker mig: Fantasy? Är jag så enkelspårig?

Men vad är nu det här? Det liknar inte alls en recension så här långt, utan mer noteringar, kommentarer. Ja, ungefär som boken presenteras, då UNT följer upp sina tidigare tilltag då bland annat recensentens marginalanteckningar gjorts tillgängliga för tidningsläsaren. Den här gången får vi läsa novellen med författarens kommentarer i marginalen. Onekligen ett nytt påhitt. Men är det bra?

I förstone liknar noteringarna de kommentatorspår som finns på vissa dvd-filmer – något som Persson inte är sen att uppmärksamma. Det ska inte förnekas att några saker är intressanta, men mycket verkar ha tillkommit mest under tvång, för att ha något att säga. Han förefaller inte trivas med uppgiften. I kommentarerna säger han att han inte vet hur man skriver noveller, vilket kunde vara en utgångspunkt: är det ens en novell han har skrivit (en intressantare fråga än den han ställer, om det är ”fantasy”).

Det är som vanligt när Malte Persson skriver inte oävet utfört, med gott handlag kring språkets vighet. Han bollar med flera olika verklighetsplan – och det innan sina metakommentarer. En kvinnlig huvudperson (protagonisten) som funderar på en filmatisering av en känd manlig författares roman, Hemligheten, i den nya genren ”stureplansfantasy”. Det blir mer än lovligt rörigt, men det kanske tillhör genrens konventioner. Åtminstone känns det nödvändigt, eller medvetet, i vilket fall.

Distans och självironi i lika höga doser, i en intrig som rör sig hit och dit. Jag är ändå ganska besviken, men återigen kan det som sagt bero på att jag inte är beredd att ta till mig genrens egenheter. Dessutom undrar jag om det är medvetet att huvudpersonen är så dum att hon tror att Coleridges formel för fiktion heter ”suspense of disbelief” – tyvärr hjälper inte noterna till i just det fallet, för det är något som lämnas okommenterat, till skillnad från att vi får veta att Persson har dålig koll på kvinnliga Hollywoodskådisar.

Så gör man inte, John Karlzén

I förordet till Svenska Akademiens klassikerutgåva av Clas Livijns roman Spader Dame använder Kjell Espmark den engelska glosan ”minor classic” för att kategorisera de litterära verk som trots att de inte tillhör de mest omtalade ändå förmår vara intressanta. Efter fyrtio års karantän brukar de bli föremål för någons yrvakna uppmärksamhet.

En sådan bok är definitivt John Karlzéns märkliga Så gör man inte. Jag tipsades om den i januari av ”Calle” och Ola Klippvik i kommentatorstråden till min krönika om Jessika Gedins fadäs att medge att hon inte läst en rad av Selma Lagerlöf. Karlzéns bok publicerades 1942, och cirka fyrtio år senare, 1981, gavs den ut på nytt av förlaget Fripess, och om det ligger någon sanning i Espmarks profetia blir det en ny upplaga om sju år: varför inte i just Svenska Akademiens serie?

För det här är en bok som är både underlig och vidunderlig, en raritet i svensk litteratur, precis som Livijn. Karlzén, född 1903, bodde i Berlin, Paris och London åren 1922-1924, och det är detta han skildrar i den här boken. Han dog 1960 i Lycksele, och det är då också ett öde. Undertiteln lyder ”Blad ur en förspilld ungdom”, och som sådan ska berättelsen uppfattas: både amorösa äventyr och bristen på sådana bokförs.

Karlzén är en exponent för det oberäkneliga tänkandet. Redan första natten i Berlin spenderar han det mesta av sina pengar. Att han är en slyngel med smak för dåligheteter framträder också tidigt, men han lever gott på sin charm. Och sitt positiva sinne – han är mer Don Quijote än Sancho Panza, och bara det gör honom förstås totalt osvensk. Men framför allt genom hans brist på präktighet, hans oordnade burdusa uppsluppenhet. Då framkallas det slags fniss som inte alls har svenskt ursprung (här kallas en tjockis för ”obantad”).

Medan jag själv i lördagens krönika rannsakade min egen snobbism gör Karlzén något liknande i sin bok: ”Det besynnerliga med det originella är just det att det inte alls är besynnerligt. En originell människa är ju en sådan människa som är sig själv. Det är de icke-originella som är besynnerliga. Alla våra små funktionärer som gör allt för att komma bort från sig själva, det är de som är besynnerliga. De spelar ju ständigt en liten roll, följer ängsligt ett invecklat, konventionalistiskt koncept.” Lite som att säga: ”Det e ni som är dom konstiga, det är jag som e normal”.

Det är också när Karlzén raljerar som mest han kommer det allvarliga på spåret, och det sker mest hela tiden. Hans stil är energisk, och visst finns det idéer här, och jodå, nog finns här tankar, men främst av allt en vitalitet, en rörelse och en energi som imponerar, även när han är som mest skyndsamt omedelbart pardonlöst onyanserad.

Mer och mer tar han för sig, blir allt varmare i kläderna, och allt mer frimodig i sina underrättelser kring misslyckanden, fattigdom, svält, och en hel del tricks för att klara livhanken. I Berlin umgås den pragmatiska protagonisten med prostituerade, homosexuella, grevinnor, transor, utan urskiljning. Temperamentet hos honom med sin ”häftiga skräck för linjal och pedanteri” kan likna Hjalmar Söderbergs i dennes mest uppsluppna historiett ”Spleen”, men du hinner bara tänka tanken så skyndar Karlzén vidare, till nästa möte, nästa äventyr, som en fotbollsmatch mellan favoriten Belgien och Sverige i Paris-OS 1924, en match som svenskarna överraskande vinner med 8-1.

Efter att ha mött ett svenskt par funderar huvudpersonen på vad det är som är speciellt med dem, och ger sålunda ett omdöme kring den konflikträdde svensken: ”denna hiskeliga korrekthet, denna oerhörda ängslan att inte bli uppskattad, dessa små rörande försök att blänka och blända, denna absoluta brist på all andlighet, denna lust att tala om konkreta ting, denna oförmåga att få ut något av vad de såg omkring sig, denna blindhet och dövhet; deras egenskap av människor som hade fått sin lapp, sitt fack och var färdiga”.

Därför är det här en bok som verkligen förtjänar en mer framskjuten plats, inte bara vart fyrtionde år. Gunnar D Hansson talade om begreppet ”kanonmaximalism” när han föreläste i Kungsbacka för IB-lärare för ett par år sedan, och jag tror att det är exakt den här typen av böcker han då tänker på. Trist nog lär den inte hamna på den gymnasiekanon som våra politiker vill införa, men det kan väl en och annan bångstyrig lärare ändra på.

Karlzén lever och skriver i full lojalitet med ungdomen, åren kring 20, och vet mycket väl vad som väntar: ”försiktighet, pliktkänsla, gråhet, självtillräcklighet, småskurenhet, fantasilöshet”. Därför blir hans bok ett försvar, ett försök att hålla allt detta ifrån sig. Det lyckas han djävligt bra med, kan jag säga.

Lek med skärvor, Britt-Marie Eklund

Samma dag som jag följer Jan Gradvalls engagerade försvarstal på twitter för Aviici och Swedish House Mafia, som i hans ögon mobbas av förstockade svenska musikkritiker, läser jag Britt-Marie Eklunds enda diktsamling Lek med skärvor, utgiven 1955. Gradvall menar att ungas musik inte tas på allvar, därför att recensenterna bara babblar om sina referensramar, som har blivit föråldrade. Enligt det niceanska popmötet som hölls år 325 får en musikkritiker som bekant lyssna på musik som inte är veckofärsk endast en gång per år.

När nästan allt försvinner, i synnerhet titlar ur bokutgivningen, kan man fråga sig vad vitsen är med att läsa en diktsamling från 1955. De flesta människor bryr sig inte ens om att läsa dagsaktuell poesi.

Å andra sidan: den här boken av Eklund, återutgiven av Black Island Books, är kanske exakt vad dessa ängsliga människor behöver. Eklund levde 1927-2011, planerade en uppföljare drygt trettio år efter debuten, men drog in den. Den här gången publiceras utöver debuten några dikter ur den obefintliga uppföljaren, samt en handfull ytterligare dikter. Peo Rask har svarat för urvalet, och Erik Jonsson har skrivit ett efterord, som placerar den här Norsjö-författaren i ett geografiskt sammanhang, samtidigt som hennes isolering betonas, inte minst med tanke på den svidande prosatexten ”Dikt och temperatur”, som avslutar boken, och som förstärker längtan efter just ett sammanhang. 

När Eklunds bok gavs ut jämfördes hon med Edith Södergran och Karin Boye, en kategorisering som nog är både orättvis och exakt. Det hon delar med främst Södergran är förmågan att uppleva tillvaron fullkomligt kategoriskt. Och förvisso är det här också riktigt stark dikt, och återutgivningen en välgärning, men kanske inte av lika starkt snitt som när Rosenlarv för ett par år sedan återutgav Stina Aronssons Tolv hav från 1930, en diktsamling som är avgörande på ett mer dominerande sätt, en bok som på ett suveränt sätt höjer sig över alla yttre omständigheter.

Eklund visar vad dikt är, särdeles effektivt. Den fungerar som något som gör världen större, som en behållare för drömmar som den här snåla världen inte klarar av att uppfylla. Hon tillåter sig ha stora drömmar, höga anspråk. Ofta är det bra nog, som i den hisnande dikten ”Bråddjup”:

     Barnets bråddjup är bottenlöst.

     Att vara barn är att falla lodrätt

     genom Verkligheten

     med insiktens sten

     fastlänkad vid fotleden.

     Förbi de vuxnas skymmande åldrar –

I sina bästa stunder är det dikter som spjärnar emot inskränktheten, som försöker komma till tals med begränsningarna, och allt som försöker kväsa människan. I trots mot den anspråkslösa titeln (blygsamhetstoposen ”skärvor”). Då skriver hon dikter som överskrider det privata, som uppmanar självkänslan, och skriver sig förbi sina inspirationskällor, hur starka deras röster än är. I ett par dikter visar hon också att oron har samma dignitet för henne som påskliljor hade för Wordsworth.

Så kan den här boken bidra till att Britt-Marie Eklund blir mindre av den osynliga författare hon har varit. I en essä ur tidskriften Perspektiv (1959) skriver hon klarsynt: ”att begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också hunger, växande, smärta, nederlag och kanske – seger.”

På tal om Gradvalls kamp för Swedish House Mafia – en kamp som skulle ha varit smakfullare om han inte lierat sig med deras reklamkampanjer i sina intervjuer och propaganda i olika medier – erinrar jag mig Flauberts definition av uppslagsordet ”Wagner”, i den lilla skriften Lexikon över vedertagna åsikter: ”Då detta namn nämnes bör man hånle och säga något om 'framtidsmusik'”.

I stället

 I stället för deckare: jag rafsade ihop några böcker som jag gärna skulle läsa, om bara tiden medgav det. Men jag är bunden vid Augustprisnominerade böcker, ett Sisyfos-arbete. Dock får jag ju inte yppa något om detta, vilket kan vara en aning frustrerande. I och för sig tycker jag det är kluvet att rekommendera böcker till andra, speciellt när ”andra” bara vill höra namnet Khaled Hosseini, och rynkar på näsan om jag säger ett namn som Clarice Lispector eller Gabriella Håkansson.

Dessa sju titlar är dessutom högst godtyckligt valda, och kunde lika gärna ha blivit sju andra. Jag ska tillbringa ett par dygn på tåg inom kort, så kanske jag ges tid att ägna mig åt något åt det här hållet då.

Eftersom jag är som folk i allmänhet, och gärna läser om böcker, så här på sommaren, i avsaknad av hängmatta. Senast jag låg i en sådan – åh, det kan kvitta, förresten!

Vem kallar du en snobb? Moi?

”Är jag en snobb?” Så frågade sig författaren Virginia Woolf i en essä från 1930-talet, och det är lätt att konstatera att svaret finns i frågan, att den som ställer den redan är dömd på förhand att besvara den jakande.

Åtminstone skulle hon ha tvingats överge alla betänkligheter om hon vaknat upp till det svenska kulturella klimatet i början av 2000-talet, där du inte ens själv hinner reflektera över om din omgivning uppfattar dig som en snobb. Här räcker det med att nämna ordet ”diktsamling” för att ett sus av ogillande ska höras.

Är jag en snobb? Jag ställer mig frågan med ängslig blick över axeln, där åsiktspoliserna brukar husera, med sina nickande skallar. Snobb, lyder deras enhälliga dom.

Varför är jag en snobb? Bland annat för att jag vägrar följa det diktat som stipulerar att du på sommaren ska läsa obligatoriska deckare i ”hängmattan”, för att du ska unna dig något lättsamt när du är ledig. Men jag har inte ens en hängmatta, och bara tanken på att klättra upp i en sådan anordning gör mig stressad. Hinner jag in innan det börjar regna, till exempel?

Det har så klart att göra med att vårt samhälle har gjort sig oberoende av bildning, och att det har skapat en beröringsskräck inför allt som uppfattas som komplicerat. Men den som frivilligt läser en författare som inte lyckas slå sig in på Bokus topplista vill inte per automatik stoltsera eller briljera, utan det kan ha att göra med olika behov. Alla läser inte för att veta ”hur det går”.

Att jag inte läste Stieg Larssons deckare när de var populära för fem-sex år sedan, det gör mig till permanent snobb i de flestas ögon. Alla dessa oförstående blickar: hur kan du vägra dig själv glädjen att läsa hans böcker? Att det kan ha att göra med att människor är olika föresvävar inte den som frågar. Eller att den typ av marknadsanpassad litteratur som blir populär sällan bjuder på de utmaningar som jag vill ha, kanske speciellt på sommaren när jag är utvilad och har tid att anstränga mig.

Det mest kvävande som finns är den typ av konsensus som bestämmer hur du ska tänka. Det kan bara leda till ett samhälle som förlamar och förminskar individen. Låt mig ta risken att jag har fel i mina farhågor att hans böcker är schablonmässigt skrivna, att de är fulla av klichéer och endimensionella karaktärer. Eller låt mig bara tycka illa om underhållningsvåld.

Ofta har människor förutfattade meningar om det mesta – precis som jag nyligen demonstrerade ett par stycken, när jag summariskt refererade innehållet i Millennium-trilogin. En vanlig uppfattning är att viss litteratur är lite svårare än annan, lite finare. Det är en märkligt snål indelning. När jag blir ombedd om boktips vet jag exakt vilken min mina svar kommer att generera. Å andra sidan, varför fråga, när det enda svar du vill höra lyder Khaled Hosseini?

Ser det här ut som en snobb?

Virginia Woolfs lösning var att byta ut konfrontationen mot samarbete. I en annan essä, ”Middlebrow”, visar hon effektfullt hur vi alla är beroende av varandra, och att vi ska främja skillnaderna, för att kunna leva tillsammans. För vi är alla speciella, och det är något att vårda och värdesätta.

Det lär vara så att Moby Dick är den roman de flesta ljuger om att ha läst; det är den bok som ger högst kulturellt kapital. Men det blir snart ändring på det, om det inte redan har skett. Som bekant är våra politiker snabba med att påpeka att de hellre läser Läckberg än Lotass. Bli inte förvånad om jag lägger mig i nästa gång Mari Jungstedts senaste diskuteras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2013)

Morantologi, Caitlin Moran

Om du söker efter en bok som får dig att ömsom skratta och ömsom gråta, då är Caitlin Morans nya bok något för dig. Hon skriver utmanande och fräckt, med glimten i båda ögonen, men ibland också på blodigt allvar.

Förra årets Konsten att vara kvinna introducerade den bitska brittiska krönikören Caitlin Moran för svenska läsare. Nu följer Morantologi, som samlar krönikor utifrån några av hennes favoritintressen, däribland brittiska tv-serier, rockmusik, feminism.

Först måste sägas att det här är en fruktansvärt rolig bok: rolig på det där vågade, nästan förbjudna sättet. Det har att göra med att Moran ofta skriver drastiskt, vågar yttra saker som en svensk krönikör inte skulle komma undan med. Som när hon försvarar förälderns rätt att dricka alkohol inför sina barn: ”Och om ungarna inte gillar det? Men mina älsklingar, ni pratar ju lika mycket blaj och trillar nerför trappan med lika stor dramatik varenda dag. Ni har inget att komma med här.”

Men det är inte bara skrattet som utmärker den här boken. Flera gånger tar hon upp sin fattiga uppväxt i Wolverhampton, en håla utanför Birmingham, med sju syskon och föräldrar som stundtals lever på bidrag. Och hon skriver om nedlagda bibliotek, ett dödfött barn, och Amy Winehouses död, och får läsarens tårar att flöda.

Hon skriver i en motståndets tradition, med konfrontationen som utgångspunkt, och lika lätt som det alltså är att skratta åt dråpliga situationer – främst när hon ska intervjua premiärministern Gordon Brown, och överger planen att åka kollektivtrafik och genomsvettig sätter sig i en taxi hos en chaufför som säger att han inte hittar till 10 Downing Street. Det som blir det kvardröjande intrycket är ändå de gånger hon på något sätt glömmer bort att hon är den kända Caitlin Moran, hon som festar med Lady Gaga och får Keith Richards att berätta pikanta saker om Mick Jagger.

Om hennes svenska kolleger mest är intresserade av att lansera ett stort jag är Moran mer inriktad på substans. Hon har en osviklig radar inställd på orättvisor, och kan skriva polemiskt på avväpnande sätt. Hon är kaxig, ja, men attityden bottnar i en genuin kontakt med hennes ursprung.

Som allra bäst är hon när hon skriver utan att tänka på konsekvenserna, och förklarar krig mot slentriantänkandet, på ständigt nyfiken upptäcktsfärd. Här finns fina iakttagelser inte enbart av tv-serier som BBC:s nya version av Sherlock Holmes, utan också en konsekvent politisk hållning, som levererar fina insikter i det brittiska samhället.

I första hand är hon humorist. Det innebär en viss licens att yttra en och annan lögn. En god historia ska man inte sabba med alltför högt ställda krav på trovärdighet. Det skulle förvåna mig om inte en del av hennes historier är resultatet av en ganska vidlyftig fantasi. Och varför inte?

De här krönikorna är nästan uteslutande fyllda av vitalitet och energi. Det korta formatet verkar också passa henne bättre än det längre, som fick Konsten att vara kvinna att ibland bli en smula dogmatisk. Det här är en bok att förbehållslöst falla pladask inför.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/6 2013)

(P)review

Tidskriften CLP (Const Literary (P)review) hann knappt avisera sin ankomst förrän Bonniers lanserade sin nystartade svenska version av Granta, den tidskrift som fungerade som starkast inspirationskälla för CLP. Nu kan tyckas att Sverige borde vara stort nog för två likartade tidskrifter – åtminstone så länge båda fortsätter att ge ut högkvalitativa nummer. CLP ger ut ett dubbelnummer #1-2 2013.

Det första som slår mig med CLP är avsaknaden av reklam. Att möta blanka blad i stället för obsceniteter. Ja, och det medvetna greppet att arbeta med konstnärer: här Alfred Bomans omslag och Karl Larssons inlaga.

För att en gång för alla släppa alla jämförelser med Granta: den tidskriften är ju ett internationellt samarbete, med texter som publiceras över hela världen, i utgåvor på tio olika språk. Finurligt nog översätter CLP sina bidrag. Det gör läsningen lite besvärlig, när man oftast väljer att låta varje enskild sida dela på utrymmet.

Uppsåtet med CLP är att publicera texter som rör sig en aning vid sidan av de namnkunniga, det som annars ges mest utrymme. Dock återfinns här ett utdrag från Sara Danius bok om fransk 1800-talsrealism, liksom ett par ytterligare publicerade författare. Men det är just här spänningen infinner sig: mellan det etablerade och det icke-erkända. I sprickorna där det oförväntade kikar in utan att skrapa med foten och be om ursäkt. Det som utmärker texterna är kaxigheten, ett självförtroende och en vitalitet som måste benämnas som lovande.

Och främst just utrymmet, som tillåter rätt omfattande experiment. Det är något eftersatt, texter som tillåter sig själva den typen av generositet. Till det här numret finns en hel akt ur Marianne Goldmans pjäs ”Ett trevligt judiskt par”, men också några bidrag som arbetar med iscensättning, som Linnéa Erikssons vilda bearbetning av Kathy Acker, ett svindlande svindleri, och Niklas Åkessons monolog kring ”Sokrates död”. Till de namnkunnig hör väl Sara Vilius, vars ”Madonna” också kommer att bli podcast-pjäs.

Nu hör det till riskerna att CLP själv kan röra sig från periferin till centrum, så som skedde med premiärnumrets uppmärksammade text om bråket på Biskops-Arnö. Med andra ord, att den kan bli så bra att den inte längre huserar enbart på obskyra ställen, utan kan hittas åtminstone överallt där – hm, Granta, säljs …

Erik Johans minnen, Michael Economou

Ofta sprids uppfattningen att klassikerna enbart lever på sitt rykte och namn, att om vi som läser inte kände till namnet skulle vi inte reagera nämnvärt på det. ”Det där gillar du bara för att du vet vem som skrivit det”, ungefär. Då räcker det med att plocka fram något av Erik Johan Stagnelius – för det är ett av den svenska poesins mest pålitliga lackmustest. Någon av hans starka dikter räcker för att framkalla just den där ofrivilliga reaktionen.

I själva verket handlar det just om den starka rösten: bra författare har en sådan, och att läsa Stagnelius är att bli påmind om det där sällsamma som händer när du läser något starkt berörande.

Uppenbarligen är det något som håller på att hända med den svenska receptionen av Stagnelius, att tiden kanske är mogen att äntligen börja uppfatta honom som en helt central gestalt i vår litteraturhistoria. I år utkom Anders Olssons essä Stagnelius suck, en bok som kan läsas parallellt med den box i fem volymer av Samlade skrifter som gavs ut för två år sedan, året efter antologin Femton röster om Stagnelius. Jan Olov Ullén och Göran Hägg har båda skrivit en Stagnelius-biografi – och nu uppehåller jag mig enbart till de senaste åren.

Och så utkommer nu på Black Island Books Michael Economous Erik Johans minnen, som mycket riktigt är en roman om Stagnelius. I förstone liknar den Carina Burmans roman om Kellgren, Min salig bror Jean Hendrich. Stagnelius levnadsöde är bekant, och att det inte har skrivits en roman tidigare är förvånande: vi har ju läst romaner om Södergran, Dagerman, Bellman, Söderberg, Tegnér, och i år figurerar Hjalmar Bergman i Sara Gordans roman om Martin Andersson, och så har vi Jessica Kolterjahns roman om Boye i Berlin …

Det är en vackert formgiven bok, och Economou hanterar ämnet varsamt. Då vi inte vet särdeles mycket om Stagnelius, utöver yttre omständigheter, tvingas han spekulera. Något som sker försiktigt, med visst undantag för en dårhusvistelse och en samvaro med någon som går under namnet ”författaren”, och visar sig vara Carl Jonas Love Almqvist. Visserligen delade de arbetsplats, men att de någonsin skulle ha träffats är i så fall något som inte lämnat några spår.

Den allvetande berättaren ges ett distanserat och något avmätt tonfall. Det ska visa sig vara en klok idé, då det lyckas dämpa något av det hysteriska i Stagnelius tankevärld. I stora drag återberättas historien med återblickar i vartannat kapitel, där uppväxten innehåller de inslag som vi förknippar med författarens texter: det är religionen, erotiken, vansinnet, spökerierna, filosofin. Dödstanken kommer senare, blir en fixering av patologiskt slag som kulminerar i en otäck scen när han lockar med sig en prostituerad till en likkammare.

Där blir kanske Economous fantasi väl vidlyftig, även om det finns underlag i några av dikterna. Å andra sidan var döden mer påtagligt närvarande i människans liv i början av 1800-talet än nu, och en ung människa hade på grund av den korta livstiden hunnit komma i kontakt med döden redan.

Det är också lätt att göra efterhandskonstruktioner. Eftersom han skrev om si, så måste han ha tänkt på si … I viss mån liknar därför Economous roman det pliktskyldiga arbetet att fylla i en illustration efter siffror. Då får man finna sig i att bilden inte stämmer heller, eftersom de etablerade Stagnelius-porträtten dessutom är av ifrågasatt äkthet. Han såg antingen väldigt ful ut … eller inte.

Ändå är skildringen ibland suggestiv, som när vi följer hur den unge pojken Erik lär sig läsa, symboliskt eller bara anekdotiskt nog genom att gå mot kyrkogården: ”Pojken börjar gå dit om eftermiddagarna då ljuset faller snett in mot orden på gravstenarna. Han tar på bokstäverna och försöker göra dem mjuka som människohänder. Han är övertygad om att de alltid ska vara viktiga i hans liv.

   Gravstenarna är döda människor som kan återuppstå om man drar fingrarna i bokstäverna, andas och ser upp mot himlen – då vaknar människorna och blir levande.”

Romanen är skriven med viss distans, som jag ser det en nödvändighet. Där fångar Economou skickligt in de tvära kasten i Stagnelius personlighet. Jag är inte lika imponerad av den korthuggna bulletinstil som oftast präglar språket, eller av formuleringar som dessa: ”Inget av detta ska han kanske aldrig återse.”

Annat som kan sägas, är att Stagnelius får ligga mer än min gymnasielärare berättade, att han ibland citerar Shelley i sina tankar (vilket är omöjligt, då Shelley var en obskyr författare vid sin tid, åtminstone ur svensk horisont, som dessutom var fientligt inställd till allt engelskt med undantag för Shakespeare), och att det ändå är en bok som lyckas förmedla något av den kraft som finns i personen Stagnelius, även om han förblir lika gåtfull efteråt. 

Stagnelius var så tydligt i samklang med sin tid – och ändå så fjärran den. Kanske det är vad som kännetecknar geniet allra mest, att både vara en representant för sin tidsanda och en partisan mot den, i en skrivandets opposition. Geniet rör sig kvickt och lätt över olika områden, äger förmågan att flyga lågt och sjunka högt, enligt Nietzsche, som tyvärr inte hade möjlighet att läsa Stagnelius.

The Sunset Limited, Cormac McCarthy

Vad är The Sunset Limited? Uppenbarligen inte en pjäs, eftersom författaren Cormac McCarthy vill kategorisera den som ”A novel in dramatic form”, som den lite högtravande underrubriken lyder. Men den hade sin premiär som pjäs, spelad av The Steppenwolf Theatre i Chicago, 2006, samma år som författarens senaste roman The Road utgavs, under en högproduktiv period, som väntar på sin fortsättning. Möjligen lär den utlovade The Passenger komma inom kort. Det var ändå bara drygt fyra år sedan den utannonserades. Tidigare i höst släpps i vilket fall filmmanuset The Counselor.

Vad är The Sunset Limited? Det är namnet på tågresan från New Orleans till Los Angeles. Där hejdas White från att kasta sig framför tåget av Black, som tar med sig självmordskandidaten till sin lägenhet, där ett samtal om liv och död utspelas. Med dramatikens formspråk, så nog är det en pjäs.

Jag har länge bävat för just den här boken, efter att tjänstvilligt ha betat av McCarthys samlade produktion. Men en tågresa mellan Stockholm och Nässjö gav mig möjligheten att läsa den, och kan nog säga att den är lite orättvist bortglömd. Självfallet tror jag att McCarthy skulle ha skrivit sin bok annorlunda om han verkligen ville kalla den för roman.

Som pjäs betraktat har den givna likheter med Becketts I väntan på Godot. Det är kanske att gå för långt att kalla Vägen för uppsluppen, men det finns något av frihet över hur McCarthy skriver sina 00-talsböcker. Även här är det två karaktärer, och även här käbblas det en hel del, och även här ges humorn en dyster fond.

Som för att understryka ironin i namnen är White den mörksinnade, medan Black är ljust positiv. Det är Whites födelsedag, men han har inte bara en dålig dag, han har ett dåligt liv. Han är lärare, less på sitt jobb och sina kolleger och less på livet, medan Black är före detta fånge som tror på Gud. Förgäves försöker han få White att dela tron.

Smidigt skriver McCarthy in en diskussion kring Whites nostalgi över hur bildning har ersatts av karriärsstrategi, och hur förankringen saknas när alla värden raserats. Replikerna glider över hal is, får inte fäste – och detta sker medvetet, i bevis på hur språket inte klarar av att förena dessa två motstridigheter. McCarthy är inte försoningens författare.

Det som är typiskt för honom är hur han arbetar med myten, med historien och sanningshalten. Här låter han Black berätta historier för White, historier som kan vara sanna – eller inte sanna. Här jämförs också Bibeln med Krig och fred, Tolstojs roman. Vilken av dem är sann? De är båda sanna, på olika vis. Det som ställs upp är två olika förhållningssätt: tron ställs mot kulturen, och båda har med verkligheten att göra, båda förhåller sig till sanningen.

Cormac McCarthy syr med osynlig tråd. Det går inte att säga att det märks när han gör sin pjäs/dramatiserade roman ideologisk, utan som läsare blir du bortkollrad av dialogen, av de två karaktärernas starka röster som framträder.

Alldeles för mycket har sagts om McCarthys pessimism, och alldeles för lite om hans humor. Så här kan ett replikskifte låta, lakoniskt nedtonat:

Black       I guess you dont want to be happy.

White      Happy?

Black       Yeah. What's wrong with happy?

White      God help us.

Black       What. We done open a can of worms here? What you got against bein happy?

White      It's contrary to human condition.

Black       Well. It's contrary to your condition. I got to agree with that.

I deras möte blir religionen ett tortyrredskap, en läckande kran mot Whites panna (lägg märke till att det är han, ateisten, som i skiftet ovan vänder sig till Gud, ungefär som när regissören Luis Buñuel uttalade: ”Tack gode Gud för att jag är ateist”).

Det kritiska ligger i att McCarthy pekar ut religionen som ensidig, att det bara finns ett enda sätt att göra rätt på, och så många att göra fel på. En sådan värld vill White inte veta av. Men även om han är en nidbild finns det något tragiskt över hans ansatser, att han blir offer för känslor större än de han kan uthärda. Han befinner sig inte heller på sin hemmaplan här, och kan bara förlora.

Förlora bättre, som Beckett skulle ha sagt: därför blir det viktigt att göra sorti på rätt sätt. Han gjorde ett försök på stationen, men hejdades – så som en medmänniska kan agera ängel, rädda en annan. Men den som inte vill bli räddad? White betackar sig, vägrar acceptera Blacks existens.

Då går pjäsen ned i sitt mytiska område, blir något av ett Norénskt Hades-drama, där The Sunset Limited får symbolisk karaktär. Bilden av resan – något utslitet vid det här laget, kan tyckas. Därför är det förnämligt att McCarthy ändå fattar att hans verk behöver ett stänk ironi: ta bara namnen, med karaktärer som så uppenbart och smått parodiskt bekänt sig till en svartvit världsbild.

Det allvarliga blir då hur McCarthy visar att kulturen är dödsbringande, är en destruktiv kraft i vår tillvaro. Black säger, och ekar en rad från Auden: ”love your brother or die”. Annars är McCarthy sparsam med litterära referenser. Som alla riktigt bra författare lever han i sitt eget universum, ungefär som Faulkner, som var en flitig läsare, samtidigt som det är svårt att föreställa sig honom med en bok i handen.

Världen känner inte till pessimism … Ungefär där slutade mina reflektioner efter att ha läst. Vi närmade oss Nässjö, runt omkring mig slumrade en och annan dansk, och några andra tittade på amerikanska tv-serier i sina bärbara datorer.