Det finns mycket att irritera sig på hos Artur Lundkvist. Han kallade Lena Nymans rumpa för ”ointelligent”. Han skrev alldeles för många böcker, och jag har bara läst någon enstaka, och den var alldeles för tråkig. Som introduktör av litteratur från hela världen gjorde han ett imponerande arbete, men hade en förmåga att linda in även sitt beröm i kletiga nedlåtande fraser (som när han kallade Anita Desai för ”en av de bästa kvinnliga indiska romanförfattarna i sin generation": en formulering som innehåller inte mindre än fyra reservationer).
Med stor skepsis tar jag del av den lilla volym René Vázquez Díaz ställt samman åt Pequod Press, Tankar för vilsekomna. Afolyrismer. Det är ett urval ur sju olika böcker, 182 stycken kortkorta satser. Díaz fungerade hos paret Lundkvist Maria Wine ungefär som Niklas Schiöler hos paret Tomas och Monica Tranströmer – en vän, ett stort fan av den store författaren. Här ställer han i upptakten till boken frågan: ”Varför är Artur Lundkvist så brinnande aktuell?” - Jaså
? invänder jag lite klent, men kan inte heller säga varför han inte skulle vara aktuell.
I det här korta formatet excellerar Lundkvist. Till en början uppskattar jag nästan allt, kanske två tredjedelar är suveränt bra, tills de på slutet tappar en aning i slagstyrka. Men han låter roligheten och sanningen gå hand i hand, och de bildar ett stiligt par. Han genomskådar charlataner och charader.
Díaz liknar texterna vid twitter – för all del, det kan sägas om alla aforismer, och snart har vi sagt det om alla fyndiga frasmakare från förr. Varför Lundkvist kallade sina för ”afolyrismer” förklaras, utan att jag blir klok på det. Det är inte filosofi i den meningen de tyska Jenaromantikerna och Lichtenbergs och Nietzsches aforismer är det. Lundkvist leder sällan fram till intelligenta insikter, alltså insikter av pur intelligens. Han roar för stunden, och nöjer sig med det.
När jag läser fnissar jag till lite då och då, och det är förstås sällsynt. Han träffar, och ibland ropar jag till: - Aj! Som den här: ”Vad vi vunnit förblindar oss så att vi inte ser vad vi förlorat.” Idrotten kunde lära av den meningen, bli mindre resultatorienterade. Överhuvudtaget hör jag vid läsningen av Lundkvists afolyrismer ett underförstått ”tänk om!”
Mitt leende är av det snedare slaget när jag läser. Lundkvists humor är inte oförarglig. Uppenbarligen utgår många av dessa texter från iakttagelser som han har smält till intryck, spetsat till dem. Han har observerat, registrerat, och låtit den elaka hjärnan ta kommandot. Han kan vara avväpnande personlig: ”Inför skyltar som talar om Barn och Vuxna råkar man alltid i ett ögonblicks förlägenhet: vilketdera är det nu man är?” Men också nästan för självupptagen, lite för medveten om hur rolig han är. Då blir det som att bevittna en cirkusaktör, att man imponeras av kullerbyttor på den spända linan utan att fundera på vad det ska vara bra för.
”Brevity is the soul of wit”, menade Shakespeare, som nog också skulle ha klarat sig bra på twitter. Lundkvists mikrotexter antyder ibland något dyrköpta erfarenheter, att det finns personlig erfarenhet bakom de hårt komprimerade formuleringarna, som kan innehålla stommen till en hel roman.
Jag har varit orättvis mot Artur Lundkvist. Av slentrian, för att det har varit så enkelt (ingen har opponerat sig, heller). Som kritiker rörde han sig mot allt: hittade saker, och visste att berätta om vad han hade hittat, även om han som sagt kunde vara nedlåtande också. Han uttalade sig tvärsäkert: en tvärsäkerhet som har hjälpt honom skriva sina afolyrismer, som inte innehåller ett uns tvekan. ”Det som inte kan förvandlas till besvikelse är ingenting värt.”
Det är panik på Londons gator, och hur mycket vi än ska fördöma ligisternas farliga och själviska beteende, måste vi också försöka förstå vad som ligger bakom. Svenska tv-journalister är alltid pigga på att ställa frågan: "Kan det här hända också i ... [konstpaus] Sverige?" Nej, det kan inte hända här, även om vi har haft en regering sedan 2006 som inte har velat förstå att förutsättningen är stora klassklyftor och massarbetslöshet och unga som inte ser någon framtid. Vi ska inte heller blunda för att det är nästan uteslutande män som begår de värsta våldshandlingarna. Idiotiskt nog plundrar ligisterna fattiga butiksägare och slår sönder hus och egendom som kunde komma till användning åt dem. Om de hade kunnat läsa, skulle de ha citerat Shelleys rader från "The Mask of Anarchy": "Rise like Lion after slumber / In unvanquishable number - / Shake your chains to earth like dew / Which in sleep had fallen on you - / Ye are many - they are few". För det är den mekanismen som ligger bakom. Politikerna sätter in ännu fler poliser, och våldet ökar, och det är så dumt. Men också dumt att inte vilja se att det här är människor som inte har något att förlora, att det är människor som har
gett upp, och att enda chansen att få ett bättre samhälle är att arbeta för att få in dem i samhället, få dem att göra nytta, se att de är en del av det som de håller på att slå sönder, att deras våld är riktat åt fel håll. I dagens DN skriver Nina Powers om samma sak, att det finns ett mönster. Polisen har ett otacksamt jobb på alla sätt och vis, det vet vi i Sverige sedan Göteborgskravallerna 2001. Men dessa ungdomar - ja, visst: dessa män, dessa pojkar, är redan bittra och känner sig svikna och uteslutna ur samhället.
