Till dig ska vi bära mjuka saker, Ida Brytnér, Aska

 

Ida Brytnér debuterade 2023 och utkommer nu med sin tredje bok. Men vad är en debut? Jag minns att jag läste dikter av henne i ett nummer av Lyrikvännen 2022, och imponerades redan då av det självständiga tonfallet. Det här har hon renodlat genom sina böcker. Till dig ska vi bära mjuka saker är en bok av en poet i stadigt uppåtgående, där hon hakar i och fortsätter utforska teman som påbörjades med debuten Vecken, vikarna.

Här finns ett vi och ett du, som också illustreras av titeln. De teman som då fortsätter handlar om stumhet och tystnad, genom fem avsnitt som binds samman av långdiktens pågående form. Eftersom världen verkar bli allt hårdare har väl behovet av mjukhet, ömhet och omtänksamhet aldrig varit större (när hörde du ordet ”empati” senast i en politisk debatt?). Vem är det då som kommer med mjukheten, som bär de mjuka sakerna?

Poeterna, så klart. Brytnérs dikter ger röst åt ett kollektiv. Tänk bara på skillnaden om boken hade hetat ”Till dig ska jag bära mjuka saker”. Världen har inte bara blivit hårdare – den har också blivit mer jagkoncentrerad (återigen: när hörde du ordet ”vi” i förhållande till ansvar och skyldigheter senast i en politisk debatt?). Då fungerar Brytnérs dikt som botgöring:

du vänder dig från vattnet och från markerna

när vi vaknar ska vi vakta vid din sida

                                                Vi bär dig

                                                som en smitta

                                                som en skuld

Det är en världsskapande dikt. Att en författare väljer poesin som uttrycksform är en motståndshandling i sig. Brytnér skriver om ett passivt motstånd, och hon gör det i full vetskap att hon därmed inte når mer än ett hundratal läsare. Men hon vet att hon därmed också når djupare in i dessa läsare än de som läser lyssnar på deckare och feelgood (anekdotiskt: enligt vad jag hört mig till lyckas dessa lyssneläsare sällan komma ihåg vilka böcker de har läst, medan en diktsamling av poeter som Brytnér är en oförglömlig upplevelse). Det går inte att ta till sig poesi med en läsning som stelnat i slentrian eller går på slö rutin.

Brytnér skriver om våld och tystnad, om tilltro och längtan – är inte detta bland det vackraste vi har? Hon skriver fram sammansättningar av individer som uppgår i något större, i dikter som bekräftar det som är skört, poröst och trasigt i världen. Ta en dikt som denna – hur ska den ens läsas:

Och om nätterna byter vi

skepnad, sipprar in

som

          handens darrningar

          SAMMANBLANDNINGENS

          utbredda domning

Min läsning skiljer sig garanterat från din, och hur ska man veta vad som ”gäller”? Det som räknas är att här har vi en poet som ger oss bilder att betrakta och uppleva. Genomgående ger Brytnér oss en fullständig frihet. Helheten gjuts samman, även när enskilda dikter kan ge ett lite vagt intryck. Poeterna finns i de mellanrum som uppstår, i de sprickor som världen lämnar åt oss, och världen spricker mer och mer.

Det här är uppenbart en poet som vill kommunicera, som har ett angeläget ärende. Här finns vila och ro – men också den oro som uppstår när poeten finner en balans, en enhetlighet – en jämvikt som inte för en sekund uppmanar oss att andas ut.

Monstervrål och änglasång. En liten sociologi om heavy metal, Hartmut Rosa, översättning Mikael Müller, Ejeby förlag

 

Den tyska stjärnsociologen Hartmut Rosas bok om hårdrock är en lite ojämn samling texter om en populär men bespottad musikgenre. Det är en initierad redovisning, om än det kan bli lite för många poänglösa personliga anekdoter.

Om du läst svenska kultursidor de senaste åren – chansen är stor eftersom du läser detta – har du givet stött på sociologen Hartmut Rosas begrepp ”resonans”. I flera böcker har han låtit det vara ett samlingsbegrepp för att ”träda-i-relation med världen”, eller att bli tilltalad, berörd och förvandlad. Nu tillämpar han det på musikgenren heavy metal.

Monstervrål och änglasång är en bok som i nio kapitel utforskar denna lågstatusgenre. Många som Rosa har varit i kontakt med betraktar musiken som kitschig, ointelligent, och skränig. Hans egna meriter ger honom trovärdighet, efter att ha spelat keyboard i flertalet tyska heavy metal-band.

Inkörsporten skedde för Rosa 1980, då han var femton, och då bland annat Black Sabbaths ”Heaven and Hell”, Judas Priests ”British Steel” och både Ozzy Osbourne och Iron Maiden släppte sina debutalbum. I Sverige skulle några år senare en moralpanik utbryta – minns Siewert Öholms famösa intervju med Anders Tengner! – och något liknande skedde i Tyskland. Den tunga hårdrocken skulle överleva detta, liksom de svåra åren på mitten av 90-talet då många band blev överkörda av grungeband som Nirvana och Pearl Jam.

Det är ett av Rosas huvudargument, hårdrocksfansens lojalitet. Det kan likna fotbollsfans som följer sina favoritlag trots att halva truppen kan bytas ut från en säsong till nästa – för hårdrocksbanden gäller det mer att gitarrister eller trummisar kommer och går. Rosa skriver som ett fan, och det är på gott och ont.

Det som är fördelen med den metoden är hans djupa förtrogenhet och entusiasm. Nackdelen är att han ibland hade behövt lyfta blicken. Lite väl ofta landar de personliga anekdoterna i generella slutsatser, som att den och den skivan är bra, den och den skivan mindre bra, och att ingen som går på en konsert med ett visst band kan undkomma gåshud (tillåt mig tvivla).

Men jag uppskattar ändå ganska mycket i boken, som när han skriver om de transcendentala krafter som ligger i hårdrocken (även om den så klart också finns i annan musik). Det transcendenta blir en slags andlig tonartshöjning, som Rosa finner i hårt distade gitarrsolon hos bland andra Yngwie Malmsteen och Randy Rhoads. Eller i de skivor med kyrkoorgel som Anna von Hausswolff gjort.

Rosa hittar också spår som leder bakåt till den romantiska epoken, det vill säga början av 1800-talet. De ideal som då förekom, exempelvis det androgyna, det extrema och det mörka, har hårdrocken förvaltat med nit och nitbälten. Kombinationen mellan det medvetet fula och det sköna, som ligger i bokens titel, är ett huvudspår i Rosas undersökning. Kanske det är så enkelt, att charmen med hårdrocken är att det onda så sällan – med undantag för den norska mördaren Varg Vikernes i Burzum – helt uppgår i det onda.

Det här är en bok som bekräftar fansens uppfattning om hårdrockens förmåga att väcka starka känslor. Vem är jag att ifrågasätta vare sig Rosas eller andra fans upplevelse?

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/9 2025)

En spegel i rymden, Johan Holmlund, Ellerströms text & musik

 

Varför skriver rockartister så dålig poesi? Medan jag inte för mitt liv vill undvara sångtexter från till exempel Lana Del Rey och Patti Smith, tycker jag att deras utgivna diktsamlingar är skräp. Eller är det en tillfällighet att både Eva Dahlgren och Olle Ljungström vid något tillfälle haft kontrakt på att ge ut diktsamlingar men att det resulterade i intet? Här kanske du vill inflika Leonard Cohens namn, men jag vet inte vad i hans många diktsamlingar som kan överträffa raderna ”I can’t make the hills / The system is shot / I’m living on pills / For which I thank God”.

I så fall är Johan Holmlund undantaget. Han var sångare i Jönköpingsbandet Easy i skarven mellan 80- och 90-talet, på vippen att slå igenom i England sekunden innan ett annat Jönköpingsband – the Cardigans – gjorde det. Bandet har återuppstått under 2000-talet, och Holmlund har under tiden gett ut ett knippe diktsamlingar. Nu utkommer på det lilla förlaget som Jonas Ellerström startade efter att ha lämnat Ellerströms, Text & musik (de har bland annat gett ut William Blake och Ellerströms och Isabella Nilssons underbara Verskonsten), diktsamlingen En spegel i rymden.

Kanske Holmlunds poesi underlättas av språkbytet – att han skriver sångtexter på engelska och poesi på svenska. Det skapar ett större avstånd mellan de olika konstnärliga uttrycken. Och på tal om musik: på 80-talet gav det kortlivade bandet Zoo ut singeln ”33 kulor i bröstet”. Här har Holmlund samlat 33 sådana kulor, eller ampuller, som tar sig rätt in i ens blodomlopp. För det här är en stark bok. Jag har läst Holmlunds tidigare böcker och tyckt att de har varit bra – den här är mer än så, en ganska fantastisk diktsamling, faktiskt.

Dikterna är mestadels korta och slagkraftiga (hur var det Nabokov sa, ”lita alltid på en rocksångare när det gäller slagkraftiga ord”?). Holmlund skriver med en precision som aldrig blir nitisk eller sökt. I dikterna unnar han sig en frihet, som förstås titeln implicit antyder. Här finns rum, rytm och rymd. Samt ödmjukhet, kanske en författares viktigaste egenskap. Vi behöver bli mer ödmjuka, och här blir det ett särdrag som präglar dikterna. Och poesin blir ett medel mer än ett mål.

Holmlund har successivt rört sig mot ett skrivsätt som lyckas vara både mer avspänt och mer strängt. De avskalade dikterna är motsatsen till flum:

du föddes i din frånvaro

det jag gör för dig

gör jag inte för någon annan

sida vid sida

utför stupen

vibrerande

Här demonstreras med eftertryck att poesi kan vara det renaste språket. Avståndet mellan poesins språk och offentlighetens språk har förmodligen aldrig varit större. Det politiska språket är korrupt och fördärvat – det journalistiska är vandaliserat av ett intimt kladdande med privatlivets avslöjanden. Vi lever helt enkelt under känslornas tyranni, där frågan ”hur kändes det?” dikterar alla villkor, där varumärket härskar på bekostnad av intellektets reflektion.

Med det sagt upprättar Holmlunds dikter en balans mellan det stillsamma och det hetsiga, och åstadkommer en stark puls, det som också driver den bästa rockmusiken. Som poet gör han ett eget spår som vi läsare bara har att följa, för att upptäcka det sällsamma som uppstår i det mötet mellan författare och läsare. Samförstånd? Ja, men det är något som går djupare än så. Här finns en riktning, en rörelse, i dikter som vågar ställa också de jobbiga frågorna: ”och om vi inte räcker till?”, till exempel.

Ju mindre betydelse litteraturen får i det offentliga, desto viktigare roll ges den i debatten. Men vi är inte betjänta av en litteratur som skruvas fast på en piedestal: böcker ska användas, och fungera som inspiration för ett eget tänkande. Holmlund lyckas förmedla en sådan lust bortom dikternas instrumentella funktion. Då blir dikterna uppfordrande och konfronterar ens egna tillkortakommanden:

ska jag vara helt ärlig?

kan jag vara helt ärlig

med ryggen mot spegeln

omringad, omslingrad på vägen där

dina försvinnanden började

alltid börjar, före barnens snyftningar

kvar i mig

Jag läser Holmlunds nya bok som en nytändning som vitaliserar hans egen produktion, men den gör också den samtida svenska poesin rikare. Den här boken utkommer i minimal upplaga och kan vara svår att få tag på. Jag uppmanar alla med ett seriöst intresse för den svenska poesin – cirka 500 personer – att de genast skaffar den här boken, eller tigger biblioteken att köpa in den.

Tragedierna, Athena Farrokhzad, Bonniers

 

Det hör inte till vanligheterna att samtida svensk dramatik utkommer i bokform. Men så hör inte heller Athena Farrokhzad till vanligheternas författare. Sedan debuten med den formidabla Vitsvit 2013 har hon gett ut en bok vart tredje år, där varje bok inneburit ett avsteg från en förutbestämd bana. Boken Tragedierna samlar tre pjäser som utgår från några av den antika teaterns mest omtalade verk.

Pjäserna är Euripides Medea, Sofokles Antigone och Aischylos Perserna. I Farrokhzads tappning blir det Moral enligt Medea, Antigones arv och Persernas pris. Medea-versionen spelades först i Oslo 2019 och Antigone-versionen förra året i Berlin, medan jag inte kan hitta några uppgifter om huruvida Perserna-versionen har spelats på teatern. Men det saknar betydelse: Farrokhzads pjäser befinner sig någonstans i gränslandet mellan poesi och läsdrama.

Medea är förstås originalet till det dramatikern William Congrave på 1600-talet skulle benämna ”hell hath no fury like a woman scorned”. Farrokhzad låter henne inledningsvis säga: ”Vad händer med en flykting som har förlorat allt?” Pjäsen fortsätter att ställa akuta och aktuella frågor med bäring på vår samtid, och det är ett skrivande som förnyar den politiska litteraturen. I ett efteråt ställs Medea i dialog med Moralen. Antigone sägs med viss logik vara kvar i livet, något den överlevande systern Ismene har svårt att tro på. Farrokhzads argument, att Antigones ideal lever vidare, vill jag inte bestrida.

I pjäserna diskuteras vårdnadstvister, frågan om vad gott moderskap är, om Medea dödar sina barn av kärlek, eller om hon dödar sig själv. Tragedierna handlar om de öden vi inte kan undvika. När jag undervisar om Antigone är en vanlig elevfråga: Vad ska hända med Ismene efteråt? Här får vi ett svar, där hon är fortsatt vilsen, men blir ibland också någon som ikläder sig Antigones egenskaper, något som väl får sägas vara det egentliga arvet efter Antigone, när hon tar sig ton mot Kreon precis så som Antigone gjorde i originalet. Medan kören interfolierar: ”Det finns ingen vackrare lag än motstånd.”

Visst, kanske Farrokhzad recyclar lite väl mycket, och kunde ha unnat sig mer originalitet; det är för lite Farrokhzad av texterna, helt enkelt. När bara skalet är kvar blir händelseförloppet forcerat och snabbspolat, där så mycket som möjligt ska hinnas med under så kort tid som möjligt. Men jag uppskattar ändå hur varsamt hon har moderniserat pjäserna. Att Perserna-pjäsen blir mindre spelbar kanske bara beror på att den inte är lika ofta framförd på scen som de andra två originalpjäserna av en anledning. Dess intrig kräver onekligen mer av läsaren eller publiken. Men den har det vackraste slutet: ”om kärlek finns ska den börja där underkastelsen slutar.”

Kvinnohatet ligger förstås latent hos de grekiska tragöderna, kanske främst hos Sofokles och Euripides, medan Aischylos åtminstone i den här pjäsen kommer lindrigare undan. I Farrokhzads version tillåts han själv agera på scenen, i en metateater där en prisutdelning äger rum. Men som helhet är det en ganska svag pjäs, som inte riktigt låter originalet komma till sin rätt. Eller så är det just det, att Euripides Medea och Sofokles Antigone är sådana odiskutabla mästerverk (endast Ibsen kan på en bra dag mäta sig med Antigone). I pjäsen Persernas pris är det förlorarna som får skriva historien, för omväxlings skull.

Några av de ytterst få samtida dramatikerna som kommit ut i bokform de senaste åren är Christina Ouzounidis och Sara Stridsberg, där Ouzounidis ägnat Antigone ett par pjäser och Stridsberg bearbetat faktiskt både Medea och Antigone (fast hennes En grav för två (Antigone i Kolonos), som jag såg förra året på Galeasen, var ojämn). Att Farrokhzads Antigone spelades i Berlin förvånar inte, med tanke på att Sofokles pjäs aktualiserades både av Brecht strax efter andra världskriget och av Fassbinder (filmen Deutschland im Herbst) strax efter att Baader-Meinhof-ligan fick sin våldsamma upplösning.

I själva verket har Farrokhzad under hela sin gärning som författare gärna gått i dialog med andra författare, alltifrån debutens lån av källor som Jila Mossaed, Edith Södergran, Lady Gaga och Paul Celan. Samtidigt skriver hon en helt omisskännligt egen poesi, den genre dit jag efter viss tvekan vill ställa även den här boken. De pjäser hon skriver är komprimerade versioner, som ibland lånar ut sig lite väl mycket till handlingsreferat. Det här gäller främst Antigone-delen, frustrerande nog (förväntas inte läsarna/publiken känna till storyn?).

Slutligen måste också nämnas att liksom de tidigare böckerna av Athena Farrokhzad är Tragedierna en ursnygg bok, formgiven av Sepidar Hosseini, som också gjorde Åsnans år. Här är omslagets relief något fingrarna löper över ungefär lika lång tid som det tar att läsa boken. En bok ska förstås inte nöja sig med att vara vacker. Den ska vara ett verktyg för att förstå världen, eller med Kafkas vassare ord: ”En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss.”

Hälen och hjärtat, Fredrik Nyberg, Norstedts

 

Omslaget till Fredrik Nybergs nya diktsamling Hälen och hjärtat visar ett bleknat foto från cirka 1970 (jag kan lätt identifiera det ungefärliga året, då det finns otaliga foton på mig som barn från den tiden). Annars saknas, som så ofta när det gäller diktsamlingar, annan kontext: inte med ett ord får vi veta något om vad det är för bok från poeten som också skrivit en pågående utforskning av ruiner. Men det bilden illustrerar – ett barn som lyfts av vuxna händer – återfinns i dikterna. En läsare vill gärna ha en (led)tråd att förhålla sig till, hur tunn den än är.

Det rör sig om 22 dikter med 22 rader vardera. Då blir det en dikt på 484 rader, plus 69 raders inramande prolog och epilog. I Danmark sysslar poeterna gärna med systemdikt, medan det på svensk mark mer kallas konceptuell poesi, fast i grunden handlar det bara om hur du som läsare behöver tillägna dig dikten, lära dig läsa den på dess egna villkor. ”HUR HÖR ATT TRO OCH ATT BLI TRODD / egentligen IHOP?”, som en av dikterna retoriskt frågar.

I någon mån handlar det om en mamma som håller på att dö. Där finns fru och herr Svindel, och barnen Älvan och Elefanten. Tidigt etableras en situation av hjälplöshet och dess upphörande: ”Som på gamla fotografier blir jag aldrig mer från marken / längre lyft.” När upphör man att vara barn? Här gör juridiken skillnad från känslorna, och vi människor har begåvats med flytande identitet.

Nybergs barndom är vertikal, och upprätthåller en balans mellan avstånd och närhet till sorgen. Dikterna försöker söka en ny slags logik till förlusten: ”En elefant plus älva blir 22.” I dikterna finns ett humoristiskt och ibland knasigt tilltal som samtidigt pekar ut bråddjup av svartare känslor – det kan påminna om de nyss aktualiserade bob hunds eller Olle Ljungströms quirky texter, eller dikter av de något yngre kollegerna Pär Hansson, Malte Persson och Linus Gårdfeldt. Men Nyberg låter sällan språkekvilibrismen eller humorn få överhanden, även om det är spänst i dikterna som uppehåller sig vid livets återvändsgränder.

På avdelning 22 på sjukhuset håller ett liv på att tyna bort. Vi människor blir också ruiner, tids nog, verkar dikten säga. Mamman ges olika namn, lånade från Lars Mikael Raattamaa och Jenny Tunedal, som ”Lilla mamma i modden” och ”Kung mor”. Även andra(s) röster hörs, i en intertextuell väv, som illustrerar att allt som skrivs står i beroendeställning till det som skrivits – tricket består i att skapa något originellt ”ändå”, och det lyckas Nyberg med: det här är dikt som aldrig sladdar fast i slentrian eller prålar i lånta fjädrar.

I en av dikterna, ”Fantomsmärtorna”, inramas lidandet av skräckfilmsrekvisita: ”Som ett benrangel utan ben / […] I spökronden tycks diagnoserna lottas ut.” Genom sagomotiv kan dikterna mota bort det som är för tungt att bära. Parallellt med kroppens ruinerade tillstånd ställs en sjukvård som fallerar, med kölappar och kulvertar att gå vilse i: ”Det tycks inte vara någon ände på eländet”, som det konstateras med en snedställd lakonism. En annan lyckad formulering finns i enskildheter när Nyberg väcker upp det insomnade ordet ”översiggiven” och låter det falla med tung kadens över boksidan.

Gränserna mellan sjukt och friskt, liv och död, sår och läkedom, de verkar finnas till för att de ska upphävas. Nybergs motstånd är milt – han rasar inte mot det döende ljuset precis – men det är ett tonfall som ändå inte är belevat, bara stilla konstaterande, som om det vet med sig att det är när röstläget sänks som den mer övertygande argumentation kan inledas. Fast, det går ju inte att köpslå med döden, för det här är skrivet i väntan på det obönhörligaste av allt:

Det allra sista ANDETAGET följs emellertid av ännu ett.

Och sedan av ytterligare ett antal.

Går på tå och itu.

Älvan fick turligt nog nummer elva i kön.

”Så besvärligt det kan vara att svälja”, säger Elefanten,

som är ännu tyngre än den jättetunga ANDNINGS-stenen.

Fredrik Nyberg råkar dela namn med en halvt berömd utförsåkare. Men hur var det nu den mer kände slalomåkaren Ingemar Stenmark sa? ”He löns int förklar sej för den som int begrip”. Poesi kan inte reduceras till en karta i storlek 1:1. En förenklad karta skulle peka ut att det handlar om nedräkningen och nedmonteringen av ett liv, men vad futtigt det låter ställt i relation till hur läsningen kan skänka styrka eller bara förmåga att uthärda svåra stunder. Nyberg skapar en ordning i det synbart oordnade som sorg medför.

Tuperad ros och morgon fylld av mången hjärter knekt, Friedrike Mayröcker, översättning Ulla Ekblad-Forsgren, Ellerströms

 

Så vad ska en diktsamling heta om inte Tuperad ros och morgon fylld av mången hjärter knekt? Titeln tillhör österrikiska poeten Friedrike Mayröcker, och hon använder den i en av de dikter som ingår i ett urval av hennes sena poesi, skrivna 2004-2021. Hon tillhörde veteranerna redan 2004, och när jag lyssnade på henne i Nässjö under poesifestivalen det året betraktades hon – 80 år gammal – som en drottning.

Hon återvänder till Nässjö i en dikt skriven senare den hösten, och förtäljer om en efterhängsen svan (kanske det var samma som jag stötte på där under tipspromenaden vid ett studiebesök?). Annars består dikterna främst av två olika motiv: dels ögonblicksbilder som lite slarvigt kan kallas ”vardagsbetraktelser”, dels minnen från ett liv som kastar långa skuggor.

Poeter äger något som får kallas ”särart”, eller så här: alla poeter är annorlunda, men en del poeter är mer annorlunda än andra. Mayröcker hör till de originella poeterna, som gärna begagnar sig av det som vi svenska läsare bör kalla Erik Lindman Mata-metoden – att byta ut alla räkneord med siffror, så ”en” och ”ett” blir ”1”. Vad åstadkoms genom detta? I första hand att dikten bromsas, och att din läsning hejdas. Detsamma gäller den egensinniga interpunktionen. Emily Dickinson la beslag på tankstrecket, Virginia Woolf på semikolonet, och ingen har lika effektfullt som Herta Müller ersatt frågetecknet med punkt. Hos Mayröcker dominerar kommatecknet, för att inskjuta pauser som är lika överraskande som de är självklara.

Hon använder sig också av överklivningar, något Aris Fioretos uppmärksammar i ett precist skrivet förord. Han ger oss också ledtrådar till hur dikterna – som Mayröcker ville benämna ”proem”, som en blandform mellan prosa och poem – ska läsas, som ”försånger till hänryckning.” Det omdömet lånar jag gärna, och rycks gärna hän av det sällsamma som uppstår i dessa dikter. De är skrivna på ett idiom som likt Hölderlins – återigen är det Fioretos iakttagelse – kan sägas vara besläktat med tyskan. Översättaren Ulla Ekblad-Forsgren har arbetat hårt och förtjänstfullt för att hitta en följsam svenska som passar det kantiga och taggiga i originalet.

Överklivningarna eller övergångarna upprätthåller kopplingar mellan dikternas olika led. Även om de är dramatiska visar de hur allt hänger samman i en enhetlig poetik. Det är orättvist att bryta loss stycken och citera, även om dikterna oftast är rätt kort. Varför inte citera en dikt i sin helhet, en dikt som jag fastnar för av den anledningen att den ger uttryck åt en ynklighet som samtidigt bär på styrka:

jag blir ett rö en dam i snö en liten tiggare jag blir

ett rö på knä i snö jag har tåreström i

denna snö vid mina fötter en liten dam i snö hon

visar bägare för mig nu jag på knä i snö jag

är dam i snö bör begråta världen

vintern jag ett rö jag är dam i snö gjuter dessa

tårar världen är kall ruinkall jag räcker handen

räcker henne mynten hon fryser snön sveper om

henne på knä i snö: lidandet i världen eländet i världen

tårarna rinner. Lammet bakom ryggen i dunklet det

knäade hade inte på sig skor dunkel scen tåar hela

tiden

Dikterna anger intryck som förökar sig. Förflyttningen sker inombords, tack vare rader som spride sitt ljus inom en. Det kan nog bli överlastat, men inte i detta begränsade format. Det ska sägas att även om det är en relativt tunn bok tar det sin gruvliga tid att läsa den: dikterna är kompakta, svårgenomträngliga. Men också märkligt häpnadsväckande. Och den kuriösa titeln hämtas alltså från hösten 2004, i en dikt som likt en del andra refererar till en målning. Annars duggar de litterära referenserna tätt, men inte som ett irriterande regn, utan mer som en välgörande svalka. Hon skriver om naturen och djuren också, med en noggrannhet kring blommornas artbestämmelse.

Surrealism är kanske en uttjatad trop, men i Mayröckers underligt välbekanta världsbild finns drag av det obskyra som gör den främmande och, tja, speciell. Hon utnyttjar också språkets fulla potens, och det kanske är så enkelt att det som är skrivet med så hänryckt stil genererar hänryckta läsare. Och Mayröcker har hänryckta fans, ungefär så som Clarice Lispector, en annan hänryckt författare, bara har fans som är besatta av hennes böcker – resten är likgiltiga. Om du har mött någon som gillar Mayröcker eller Lispector förstår du vad jag menar. Dessa författare övar sina läsare i hängivenhetens läsart. Det är också mer sinnligt än cerebralt, i synnerhet de dikter som siktar in sig på att gestalta ett okuvligt begär.

Som helhet utgör boken tvärsnittet av en utspädd men ändå rik åder – det behändiga urvalet är från en bok på 560 sidor – och ger en god uppfattning om hur fantastisk poesi Mayröcker skrev (det här är den åttonde boken som utges av Ellerströms, och har du tur bor du i en bättre kommun än Jönköping, där det är svårt att luska fram hennes böcker i sitt bestånd). Hon skriver dikter som ger oss verktyg att förstå världen bättre och se på den med en mer oförfalskad blick. Kalla det återförtrollning, eller säg bara att det är en vidare definition av verkligheten – en realism som godkänner också det som bara kan an(t)as.

Genom delning, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista

 

Kan en författare som två gånger nominerats till Augustpriset kallas underskattad? Det tycks mig att Lyra Ekström Lindbäck har för få läsare i förhållande till hur bra böcker hon skriver. Genom delning är hennes sjunde roman, och den pekar liksom de tidigare ut en ny riktning för hennes skrivande – hon tillhör inte de författare som skriver samma roman hela tiden (host! Alex Schulman!), men lyckas hela tiden skriva läsvärt.

Nu handlar det om tvillingarna Cilla och Clara. De är kanske inte varandras motpoler, men inte heller så identiska som tvillingar sägs vara. Genom romanen förs en diskussion kring tvillingskapet och vad som är arv eller miljö, och hur beroende vi är av både vår fixerade personlighet och vår ombytliga omgivning. Clara försöker få barn med sin relativt nyblivne pojkvän August, något som väcker Cillas svartaste avund. För att straffa sin syster börjar hon flirta med dennes ex Isak, och en listig plan iscensätts.

För Cilla föraktar August, en kille som utifrån vår synvinkel verkar mest oförarglig. Men vi har inget val, för drygt halva romanen berättas ur Cillas giftdrypande synvinkel. Hon känner sig sviken av sin syster, och långsamt börjar vi fatta att här är det något som inte stämmer. Ekström Lindbäck fortsätter utforska olika aspekter av moral, dygd, och lojalitet. Hon låter sig inte hejdas inför våra mest olämpliga egenskaper.

Liksom i hennes tidigare romaner dominerar en viss typ av elak humor, men har den någonsin varit lika vass som nu? Det här framgår allra mest frekvent i den inledande delen där Cilla är huvudpersonen. Det kanske stämmer att människor vid en viss ålder upptäcker aforismen och lockas att skriva sådana – kanske en behöver uppnå en viss nivå av livsleda först? Det blir sällan lyckat, men Ekström Lindbäck har en förmåga att med få ord fånga beskt obehagliga sanningar. Här bara några få exempel:

Hur lät det när den biologiska klockan ringde? Ett hest skrällande genom hela kroppen, som blev till en obehaglig tinnitus om man försökte ignorera det? […] Att samtala var ett torftigt substitut för människor som inte förstod varandra. […] Bara stalkers och boomers lämnade röstmeddelanden. […] Ingen yrkesgrupp tycktes vara mindre intresserad av riktig kunskap än psykologer. […] författare är bara kommunikatörer utan social kompetens.

Det är skrivet med en nykter blick på det mänskliga, och i en stil som vi lärt oss känna igen som kyligt distanserad, beräknad och faktiskt intellektuell. Jag skriver ”faktiskt” eftersom det är en så sällsynt ingrediens hos den svenska samtidsromanen. Om det finns något att klaga på är det kanske den brist som infinner sig i snart sagt alla romaner som växlar berättarperspektiv, att den inledande delen är starkast och överskuggar de andra – eller är bara Clara en himla trist person, och därför tråkigare att följa än den oberäkneligt illvilliga Cilla? Är det vidare nödvändigt med en rancune mot Picassos konst? Nä, men det är roligt, och intelligent humor är en bristvara, så vi får ta till vara den när den väl framskymtar.

Nä, det är inte heller någon uppbygglig roman, med en huvudperson som drabbas av dåliga människor i sin omgivning. Har vi inte läst tillräckligt många romaner om en ensidigt hygglig och rekorderlig huvudperson som blir till offer för andras egoism eller ondska? Cilla är en genuint otrevlig bekantskap, som alltmer hålla på att tappa det, medan Clara vill vara en egen individ, vill frigöra sig från den symbios Cilla vill bevara. Och vi kan inte klandra Clara för att hon ryggar tillbaks inför Cillas utstuderade beteende, som inleddes redan när hon som barn grävde en grop och hällde ned solkräm för att släppa ned myror där för att se hur de förgäves försökte klättra upp innan det dödliga kladdet.

Jag kallade inledningsvis Ekström Lindbäck läsvärd, ett adjektiv som inte förpliktigar till mycket, förutom att hon skriver romaner med uppenbar bladvändarkvalitet. Men låt säga så här: när du gör i ordning te medan du läser och sedan sjunker in i läsningen så djupt att du först efter trekvart kommer på teet och upptäcker att det är både för kallt och för starkt – då läser du en bra roman. Det här hände när jag läste hennes bästa romaner, Ett så starkt ljus och Moral, och inget får mig att tvivla på att det kommer att hända igen.

En AI hade gjort samma sak på ett par sekunder

 

Äntligen stod kanonutredaren vid pulpeten … När jag senast, i maj, skrev om regeringens beställda kulturkanon, som presenterades under tisdagsförmiddagen, föreslog jag att orden ”halvmesyr” och ”pyspunka” kunde ingå som typiskt svenska företeelser. Att ta del av den fullständiga listan på 100 verk och föremål får mig att önska att jag hade kommit på något starkare invektiv, såsom ”fiasko”. Att följa presskonferensens långa monologer gav otäcka flashbacks till hur Palmeutredningen presenterade ”Skandiamannen” i juni 2020.

Problemet är inte själva listan. Illmarigt leende presenterades den av ordföranden Lars Trägårdh och hejdukarna i kommittéerna, Karin Sildén och Daniel Waldenström. De hoppas på att en livlig debatt ska följa. Vad mig själv anbelangar kan den debatten upphöra här och nu. För vad ska vi ens diskutera?

Foto: Svenska Dagbladet

Listan är ju oklanderlig. Den verkar ha följt den gamla principen ”hängslen och livrem”, för att ingen ska anklaga de ansvariga för att vara exkluderande. Givetvis ska en svensk kanon innehålla Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer, Hilma af Klint, Evert Taube, med flera – en får vara bra mycket rättshaverist för att anföra namn som Gustaf Hellström, hur väl jag än tycker att hans roman Snörmakare Lekholm får en idé illustrerar den svenska folksjälen. Så jag viker mig för denna mer demokratiska lista, men kan inte låta bli att sörja att inte fler ges chansen att läsa ett av den svenska romanens få mästerverk.

Och nog fattar jag poängen med att ta med en av romanerna om poliskommissarien Martin Beck, för att hinta om den stora våg av deckare som vi blivit översköljda med sedan 90-talet. Nog finns det också en form av gudomlig rättvisa att listan innehåller just de två titlar Ebba Busch förgäves försökte identifiera i tv-programmet Aktuellt 2017, Giftas och Gösta Berlings saga. Skadeglädje fick ingen plats på listan, men den klarar sig gott ändå.

Det som stör mig mest är att den här listan har tagit nästan två år att färdigställa. En AI hade gjort det på ett par sekunder, och inget får mig att tro att en sådan hade varit ett uns sämre. För här saknas helt ett urval som hade fått mig att tycka ”wow, så spännande!” eller ”nämen, hur tänkte de nu?” Det är min främsta invändning: vad ska vi ha en lista till om vi redan är överens om vad som är det svenska? Det vill säga, för att slumpa fram några saker ur rubrikerna för företeelser: allemansrätten, IKEA, Nobelpriset, pappaledigheten, 1974 års regeringsform, då kungen myndigförklarades (han fick rösträtt).

Enligt den mycket opedagogiska power point-presentationen ska listan utmynna i en ”folkutgåva i bokform”, utan att det specificerades närmare hur en sådan bok ska se ut (räcker det med 10 000 sidor?). Förhoppningsvis ska det då gå att äntligen läsa böcker som inte direkt tillgängliggjorts på senare år, som Ellen Keys Barnets århundrade eller Johan Turis antologi Muittalus sámid birra. En bok om lapparnas liv. Men alla åtgärder kostar förstås pengar. En hemsida lär vara under uppbyggnad, hur lång tid det nu ska behöva ta att starta en sådan.

Olyckligt för kulturministern Parisa Liljestrand, med den otacksamma uppgiften att vara ett kuttersmycke vid presentationen, är att regeringen redan har fördelat sin höstbudget, som presenteras 22 september. Inga pengar finns just nu – kanske senare. Det beror förstås på hur mycket pengar som går åt till försvaret. För att parafrasera Bertolt Brecht: först ammunitionen, sedan kulturen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/9 2025)

Vampyrer, vad gör ni?, Carl-Johan Malmberg, Wahlströms & Widstrand

 

Det första jag ser när jag lyfter på omslagsfliken till Carl-Johan Malmbergs nya bok Vampyrer, vad gör ni? är själva bokens gråmetalliska färg, och på ryggen titeln och författarnamnet skrivna i blodröd färg. Mitt blod isas: vampyrer var det första jag var rädd för, långt innan jag oroade mig för mer verklighetsnära faror.

Fast, är vampyrer så långt ifrån verkligheten som vi vill tro? Malmberg menar att de finns lite varstans, både inom konsten och inom den verkliga världen. Ibland som metaforer eller symboler – ibland som människor med en förmåga att suga energi och kraft ur andra. Det är en spännande och fruktbar tanke, som grundligt utforskas i en bok som vill befinna sig i gränsområden mellan självbiografi, essä, dagbok och fiktion. Det är en bok med många och långa trådar, men de hålls samman av vampyrmotivet, oavsett om Malmberg diskuterar film och litteratur eller människor. Katalysatorn för boken är ett hopplöst försök att bli vän och eventuellt kärlekspartner till G, en avsevärt yngre man med författarambitioner men också med ett hänsynslöst beteendemönster.

G blir en tillfällig vän och en mer långvarig besatthet. Han är bokens ”vampyr”, och som Malmberg använder som utgångspunkt för resonemang kring olika konstverk. Vi som läst honom sedan tidigare känner igen metoden från de tre suveräna essäböckerna från 00-talet, Sällskap, Sår och M. Det nya med den här boken är att berättelsespåret kopplar den samman med den underskattade och oerhört sorgliga kärleksromanen Han som inte gjorde mig sällskap från 2003.

Det skulle bli oerhört långrandigt om jag tog mig före att redogöra för alla Malmbergs exempel i denna ”katalog av enskildheter”. Med rätta avfärdar han den mest kända vampyrromanen, Bram Stokers sömnpiller Dracula, och förordar Sheridan Le Fanus mästerverk Carmilla, och vad jag vet är han också den förste svenska kritikern att uppmärksamma dess beroendeställning till Coleridges formidabla vampyrdikt ”Christabel”.

Dock kunde mer göras kring Lord Byrons vampyrerier, eftersom det var i hans herrgård Villa Diodati vid Genèvesjön där Mary Shelley skapade Frankenstein (vars monster Malmberg mycket riktigt liknar vid vampyren), och där hennes blivande man, poeten Percy Bysshe, svimmade vid Byrons läsning då han erinrade sig en kvinna som hade ögon på sina bröstvårtor. Vilken dikt Byron läste? En piratkopia av den ännu inte publicerade ”Christabel”. (Ken Russells film Gothic, förvånansvärt historiskt korrekt, ger ytterligare belägg för Byrons drag av vampyr.)

Annars är Malmberg oerhört beläst och omdömesgill. Det är märkliga trådverk som förbinder alla dessa verk som tas upp. Att han gillar Camille Paglia har framgått tidigare, och det finns inget att anmärka mot det. Han har en förkärlek också för franska exempel, och det är i sig en välgärning i en tid när så mycket annars handlar om att promota överskattade anglosaxiska idoler. Det hindrar inte Malmberg från att resonera kring Henry James berättarkonst som ”undvikandets konst, det outsagdas” – det räcker med novellerna ”The Beast in the Jungle” och ”The Figure in the Carpet” för att en hel livstids spekulationer kan inledas, eller Malmbergs exempel ”The Turn of the Screw”.

Den metaforiska vampyren är egoisten, parasiten. Ett exempel är Patricia Highsmiths snillrika antihjälte Tom Ripley, en av de många vackra, förföriska och farliga pojkarna. En annan är Tadzio från Thomas Mann kortroman Döden i Venedig. I fiktionen: givetvis Wildes Dorian Gray, urtypen för det Malmberg i ett annat sammanhang kallade AYOR (at your own risk). Melvilles Billy Budd är en annan, Tennessee Williams Sebastian (från pjäsen Suddenly Last Summer) ytterligare en, vars sinistra öde det är att han blir uppäten – ett öde han delar med Grenouille från Patrick Süskinds Parfymen, där protagonisten ofta kallas en fästing – en annan blodsugare, alltså.

Finns det inte risk att blodet så att säga tunnas ut med denna mångfald av exempel? Finns inte vampyren på misstänkt många ställen till slut? Kanske det: jag blir till exempel inte helt såld på idén på Mona-Lisa som vampyr, även om Malmberg lånar idén från poeten William Butler Yeats, som i sin tur lånade den från konstkritikern Walter Pater. Det irriterar mig också (en smula) att han några gånger förminskar en del kvinnliga författarskap till förnamnen Selma och Emily, i stället för Lagerlöf och Dickinson, även om han i rättvisans namn kallar Wilde för Oscar vid något tillfälle.

Malmberg skriver: ”Filmmediet är i sig självt vampyriskt.” Tanken har lånats från Harold Bloom, och Malmberg har inte sett det formulerats tidigare. Det må vara så, men Virginia Woolf skrev redan 1926 en essä om stumfilmens parasitiska förhållande till litterära klassiker, och i hennes bildspråk för att skildra publikens glupskhet - ”The eye licks it all up instantaneously” – finns också en liknelse till vampyren: vi slickar i oss (blodet?). Varför säger jag blod? Jo, så här skildrar Woolf filmmediet i dess tidiga stadium: ”The cinema fell upon its prey with immense rapacity, and to the moment largely subsists upon the body of its unfortunate victim.” Det är mer än på gränsen till vampyriskt.

Det hör till en av de givande poängerna med böcker som denna (rätta mig om jag har fel, men blir de inte allt mer sällsynta i den svenska bokutgivningen?) att man inte behöver hålla med om allt. När Malmberg kallar Arnold Ljungdahls gamla Rilkeöversättning för ”oslagbar” saknar jag en motivering. Varför är dessa fyra rader, ”Ty det sköna är fara, / är en skräck som vi uthärdar knappt i dess början, / och vår beundran är vår tacksamhet mest att vi sluppit / undan dess närhets hot”, bättre än Camilla Hammarströms från 2010: ”För det sköna är inget annat / än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar, / och vi beundrar det så för att det inte nedlåter / sig att utplåna oss”? Och vad gör vi då med Erik Lindegrens översättning: ”Ty det sköna är blott / det förfärandes början, gränsen för vad vi uthärdar, / och vi beundrar det så, för att det upphöjt försmår / att oss förgöra”?

Jag skulle säga att Malmbergs läsningar är logiska och stringenta, men på ett irrationellt och unikt mångsidigt sätt. Han söker samband på oväntade ställen, och det är ett oavbrutet äventyr att följa detta ständigt sökande arbete. Boken är cirka 300 sidor lång, men hade gärna fått vara det dubbla. Det är också lärorikt och ibland kan man tappa sin haka, men man blir aldrig besviken eller upplever sig snuvad. I stället kan den här boken få en att unna sig lyxen att för en stund känna sig bildad.

Konsten att försvinna, Ellen Mattsson, Bonniers

 

Ellen Mattssons tolfte roman kunde ha blivit ett spännande drama om gruppdynamiken i en vänkrets, när en konstnärs målning av dem vänder upp och ned på alla förutsättningar. I stället är det en seg och otydlig berättelse som inte lyckas förmedla engagemang eller ens intresse.

Inom skönlitteraturen fungerar konsten ofta som en varning, ett förebådande. Så är det regelmässigt i de gotiska romanerna från 1700-talet, där målningar ges sinistra egenskaper med katastrofala följder för karaktärernas välmående. I Edgar Allan Poes briljanta novell ”Det ovala porträttet” målar en konstnär av sin fru, utan att märka hennes försämrade hälsa när hon sitter modell, och blir så förtjust i slutresultatet att han utbrister: ”Detta är liv!” – varpå han kastar ett öga på sin fru, som då hunnit dö.

Eller ta Oscar Wildes mästerverk Dorian Grays porträtt, om den stackars dandyn som förälskar sig i ett porträtt av sig själv och önskar att han finge förbli lika vacker medan tavlan skulle få visa ålderstecken. Det slutar inte bra för honom heller.

Förlåt denna uppräkning. Ellen Mattsson har som premiss till sin tolfte roman valt en grupp vänner som samlas i en konstnärs ateljé. Han har målat av dem, men infogat ominösa inslag. Effekten uteblir inte: en av kvinnorna försvinner bokstavligen från sin man, medan Miriam – romanens huvudperson – ögonblickligen överger sin man och stänger in sig i en verkstad för att konservera målningar och möbler.

Det är en lovande upptakt, men tyvärr gör Mattsson inte mycket för att en läsare ska engagera sig i vad som sker. Karaktärerna är för vagt tecknade, och hukar mest i kulisserna. Det är inte lätt att bli klok på vart det här händelseförlopp ska ta vägen, eller vad hon vill säga med romanen. Att konsten har makten att påverka våra beslut? Konstnärens målning innebär en förstämning, en förändring, en försämring.

Förvisso förs resonemang om skuld och ansvar, men det stannar vid stillsamma funderingar kring våra livsval och vad som går att ifrågasätta i hur en lever sitt liv. Här finns annars potential att involvera ett religiöst perspektiv kring just frågor om skuld, svek och botgöring, men den chansen slarvar Mattsson bort. Inte heller blir jag klok på vad hon vill säga om vänskap, då karaktärerna inte ens verkar stå varandra så nära. De går omkring i sina linnekostymer, dricker sitt te och ställer ned kopparna på linnedukar medan de fäller avmätta kommentarer om varandra.

Känslorna befinner sig alltid under kokpunkten. Nietzsche hävdade i ett berömt fragment att sanningen är en armé av metaforer. I den här romanen är sanningen en tavla, men jag kan inte riktigt gå med på att de här individerna skulle påverkas så ofantligt av en uppenbart halvkass tavla.

Med andra ord fanns förutsättningar för ett engagerande drama kring dessa karaktärer, och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: när en roman inte lyckas engagera mig, hur mycket är det romanens fel och hur mycket är det mitt eget? Den här gången är jag benägen att friskriva mig från ansvar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/9 2025)