Yann Andréa Steiner, Marguerite Duras, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

Marguerite Duras fortsätter fängsla sina unga läsare. Den roman som nu utkommer på svenska är inget undantag: läs om du är ung, eller så blir du ung när du läser.

I sin sista bok, Det är allt, som färdigställdes tre dagar innan sin död, diskuterar Marguerite Duras med sin följeslagare Yann Andréa Steiner. Han frågar: ”Vem kommer att minnas er?” Hon svarar: ”Unga läsare. Små elever.”

Och så rätt hon fick. Generation efter generation av unga läsare börjar läsa Duras, blir besatta av Duras, så som jag själv blev i tjugoårsåldern. Nu finns dessutom många fler av hennes titlar tillgängliga på svenska. Kennet Klemets, som också översatte Det är allt, har till exempel nu översatt en roman från 1992, med titeln Yann Andréa Steiner.

Så det är en roman om honom, den unga mannen som hon träffade 1980, och som här beskrivs som ”mycket ung” (han var tjugosju)? Nja, mer är det en roman om att börja om på nytt, om att gå från ensamhet in i gemenskap, men också en roman om alkoholen, om skrivandet. När hon möter honom lever hon i asketisk ensamhet, kör bil på nätterna, och dricker.

Inte heller vet jag om det ska kallas en roman, dessa knappt hundra sidor. Formatet uppmuntrar till sträckläsning, och så ska alla Duras korta romaner läsas: som en oavbruten sejour i ett fängslande rike, en mental inlåsning där du bönar och ber om att nyckeln aldrig blir återfunnen.

Det är alltså endast inledningsvis det handlar om Yann. Det handlar också om en utebliven Duras-roman, som skulle ha handlat om Théodora Kats, en judisk kvinna som i Duras fantasi dör på olika sätt. Hon mördas av nazisterna – skjuts till döds, eller gasas ihjäl. Eller halshuggs. Eller dör i cancer. Duras vägrar skriva boken om henne. Kanske för att det vore att konfrontera den egna dödsångesten.

I stället övergår denna berättelse till en saga om en kvinnlig kolloledare, en både rörande och oroande saga. För kolloledaren förälskar sig i en sexårig pojke. Hon förgriper sig inte på honom, men ger honom uppdraget att återvända till platsen tio år senare.

En pessimistisk saga om hur omöjlig kärleken är. Omöjlig, och grym. Mycket har sagts om hur kategorisk och obönhörlig Duras stil är, och det är sant, hon skriver hårdare än någon författare jag känner till, men här finns en ömsinthet som både förvånar och imponerar.  

Så även om Duras fegar ur när hon släpper historien om Théodora Kats når hon den typ av insikter som endast kommer till den som vågar möta sanningen. Där blir det då en roman inte om Yann Andréa Steiner, utan om Marguerite Duras.

Det är nog ändå en lite väl banal läsning, att uppfatta kolloledaren som ett alter ego för Duras, som var nästan fyrtio år äldre än Yann. Genom att omväxlande tilltala honom ”du” och ”ni” skapar hon en distans, gör berättelsen om honom till fantasi.   

Denna roman må sluta med tystnaden, den tystnad som omger kvinnor som Théodora Kats, men Duras verkan som författare har bara börjat. Ungdomens källa finns inte, men att läsa romaner som denna kan ha samma effekt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/10 2017)

När reglerna slutat gälla, Ariel Levy, översättning Anna Lindberg, Natur & Kultur

Det är verkligen en ovanligt tät memoar Ariel Levy har skrivit, När reglerna slutat gälla. Den utkom i USA i våras, och finns redan nu på svenska, i översättning av Niclas Nilsson (jag läste ett förhandsexemplar i somras med förbehållet att det inte var korrekturläst, så jag avstår från att kommentera språkliga skönhetsfläckar).

Men är inte ”ovanlig” en (ovanligt) onödig kliché? Jo, men vi kan koncentrera oss på hur den gängse självbiografin är strukturerad. Levy avviker från mallen, genom att presentera förutsättningarna rätt tidigt: det här ska handla om förlust. Föredömligt nog avstår hon från långa redovisningar av sina mödor, sin kamp för att nå sin position som respekterad skribent på The New Yorker.

Hon ska åka på reportageresa till Mongoliet, gravid i femte månaden. Hemmavid finns en partner som möjligen dricker för mycket, och själv kan Ariel inte avhålla sig från att vara otrogen med den tidigare partnern Jen, som nu heter Jim. Men låt oss inte berätta för mycket om detaljerna, utan det viktiga är hur elegant Levy skildrar färden mot den katastrof som vi alltså vet ska inträffa.

Att Levy skriver så rudimentärt om sin bakgrund kan förlåta en och annan förenkling och idyllisering när hon exempelvis summerar 90-talet som en sista utpost för rekorderliga ideal. Att vara ung och ambitiös kan leda till tron på sig själv som oövervinnelig, tills man – som hon luttrat påpekar – börjar tro att man är oantastlig, vilket leder till isande insikter: ”Att våga tro att reglerna inte gäller är ett kännetecken för visionärer. Det är också ett symptom på narcissism.”

Levy uppfinner sin teori om reglernas otillämpbarhet ungefär som Nora Helmer gör i Ibsens Ett dockhem, hon som irriterat viftar bort Ranks påpekanden om lagen med en nonchalant oneliner: ”Då är det fel på lagarna!” Men Levys idé kommer från en låt av Cat Stevens, som tillhörde barndomen: ”I have my freedom / I can make my own rules”. 

Även Ariel Levy kräver rätten att få ta för sig, trots att hon är kvinna. Hon fostras i ett oberoende, och upplever sig välsignad med tur när det går bra, i karriären och i privatlivet. När det går dåligt ska man inte gnälla – eller, jo, hon tar till sig ett råd från Nora Ephron, som förklarar att man kan tillåta sig att gnälla en stund, men sedan är det bara att skriva igen.

Det är också en bok om skrivandet, vilken funktion skrivandet har i en människas liv. Här finns fina partier om relationen mellan skribenten och redaktören. Sant, förtydligar Levy, att hon inte skriver fiktion, men att skriva journalistiskt kan – i en ideal värld, och där lever hon som skribent – innebära lika goda tillfällen som för romanförfattaren att strukturera en berättelse, att skapa ett sammanhang åt en historia. Hon pläderar starkt för driften att uttrycka sig, och hela boken kan läsas som ett försvarstal för just detta: vilka belöningar som finns i skrivandet.

Och Levy är skicklig på att portionera ut spänningsmomenten, det där löftet att något ska hända. Det hör till det svåraste, att inte överdriva och ta i för mycket när de där ögonblicken ska introduceras. Ändå skriver hon lite glanslöst, även när skeendet är dramatiskt. Det skapar en kontrast, som torde vara medveten.  

Lite svårare har jag för en del formuleringar som rör sig åt det floskulösa, som när Ariel träffar sin blivande partner Lucy som då är i en annan relation. Snabbt dömer hon ut Lucys sexliv i den relationen, men ”vi var ren magi”. Eller när Ariel senare själv är otrogen: ”Det var sublimt varje gång.” Eller vad sägs om den här platta visdomen: ”om man ger näring åt beroenden blir de värre, inte bättre.” De här partierna blir också lite mer svårsmälta när Levy annars är pigg på att genomskåda banaliteter hos andra.

Men jag gillar ändå den här ovanliga självbiografin, för att Ariel Levy vågar visa människan som hon är, med alla sina skavanker – både de egna och andras. Porträttet av Lucy är mångbottnat, och innehåller en del skarp kritik. I rättvisans namn är Levy lika skoningslös mot sig själv, och det är en framkomlig väg i en självbiografi. Bara indirekt blir det en handbok i sorgearbete.

Livets orättvisor ska accepteras, som en del av villkoren. Att acceptera, men inte utan ilska. Däremot måste den ilskan kanaliseras, göras konstruktiv. Alla får inte allt, citerar Levy Maureen Dowd, även hon barnlös. Nä, vill jag tillägga: alla får inte allt, men somliga får för mycket – antingen av det positiva eller av det negativa.

Kazuo Ishiguro 2

Kazuo Ishiguro är en författare som vördar långsamheten och tålmodigheten. Det finns en sävlighet i hans berättande som kan uppfattas som sövande eller långtråkigt, men som den trägna läsaren har all anledning att både fängslas av och imponeras av.

Men nu uttalar jag mig som om det här är ett enhetligt författarskap, och det är så långt ifrån sanningen man kan komma. I själva verket känns det som en fiktion att det är samma författare som ligger bakom de sju romaner han har gett ut sedan debuten 1982, då han byter inriktning och genre nästan hela tiden. I första hand är det för sina romaner Ishiguro har blivit en författare med en bred läsekrets, där alla romanerna har översatts, samt även några av hans noveller.

De första två romanerna skildrar erfarenheterna från en uppväxt i Japan, där Ishiguro föddes i Nagasaki 1954. Berg i fjärran och Konstnär i den flytande världen är båda upptagna av tillbakablicken, att skildra ett historiskt skede. I verkligheten flyttade Ishiguro till England som sexåring.  

Sitt första genombrott fick han 1989 med Återstoden av dagen, vars porträtt av den tillslutne och emotionellt inskränkta butlern Stevens hör till den engelskspråkiga 1900-talslitteraturens mest minnesvärda. Filmatiseringen av radarparet Merchant och Ivory från 1993 förstärkte intrycket av Stevens som på gränsen till monstruös i sin oförmåga att hantera sina känslor. I romanen trånar han efter hushållerskan Miss Kenton, men lyckas inte kanalisera sin kärlek. Hela hans berättelse är en studie i det undertryckta begäret, men Ishiguro har mer att uträtta än enbart att teckna den olyckliga kärleken från dess mest melankoliska sida.

Det storslagna med denna roman är hur den rör sig rätt in i läsarens egna ställningstaganden, och bildar en fond för det egna tänkandet. Ett av romanens privilegier, som ger den en fördel gentemot flera andra former för berättande, är ju dess kapacitet att inrymma olika infallsvinklar, ofta motsägelsefulla sådana. I fallet med denna Ishiguros mest välkända roman tvingas du som läsare konfrontera hur du själv skulle agera. Så blir det också en fråga om hur långt vi identifierar oss med någon som uppför sig så apart som Stevens.  

Vi som var föräldralösa och Den otröstade utgör två mindre kända av Ishiguros romaner, men i första hand Den otröstade är värd att lyfta fram. Till sitt yttre är denna mastodontroman en stilövning i Kafkaskolan, men det som kristalliseras är en betraktelse över glömskan, och vad som utgör en människas identitet när minnet släpper taget. 

Om Återstoden av dagen innebar det första genombrottet får Never Let Me Go sägas vara det andra, i så måtto att den både blev en stor läsarframgång och inhöstade ytterligare prisnomineringar, bland annat till det Bookerpris som den tidigare romanen vann, och blev även den filmatiserad (2010, av Mark Romanek). Det är en renodlad Science Fiction-roman om organdonationer, med en kvinnlig klon i huvudrollen.

Lika oväntad som denna utflykt i S/F-världen var får nog Ishiguros senaste roman sägas vara, Begravd jätte, som publicerades efter ett tio år långt uppehåll. Även den som inte är helt inläst på de tidigare romanerna borde ha goda förutsättningar att börja sin läsning med denna roman, som nosar på fantasygenren.

De övernaturliga inslagen förstärker mitt intryck av Begravd jätte som ett av Ishiguros mest konstnärligt lyckade formexperiment. Svartalfer, vargar med häxhuvuden, tvehövdade troll och andra kusliga varelser förekommer i romanen, men starkare övertygar diskussionen om glömskan som både en välsignelse och en förbannelse, och den självklara kärleken mellan huvudpersonerna Axl och Beatrice. Det är en nedtonad kärlek, som kommer till liv mindre i det storslagna känsloutspelet och mer i de vardagliga handlingarna.

För den som så vill kan man så följa hur det tidiga författarskapet kretsade kring kärlekens omöjliga sidor, manifesterat främst i Återstoden av dagen, och att det nu i denna sena roman äntligen ges tillfälle att få ett lyckligare utfall. Även den minneskonst som varit så dominerande i tidigare romaner som Den otröstade och Konstnär i den flytande världen knyts ihop i Begravd jätte.

Det är nog inte som stilist Kazuo Ishiguro har firat sina största triumfer. Som sagt är hans skrivande präglat av en saktmodighet, som kräver en läsare med relativt långt koncentrationsspann. Det här är en författare som har minnet och glömskan som stora teman i sina romaner, och det är inte att säga för mycket att han åtminstone för mig lyckats skapa ett knippe oförglömliga karaktärer. Däri ligger hans unika talang, och som jag antar är en av orsakerna till Nobelpriset. Prismotiveringen var som vanligt kryptiskt intetsägande med sina referenser till avgrunden och den starka känslomässiga verkan – det är förvisso möjligt att uppfatta det återhållna som något som kan ge läsaren starka känslor, men något som präglar hans karaktärer är mer frågan om priset man får betala för att inte leva ut sitt hela känsloregister.

3 bästa 

Återstoden av dagen

Butlern Stevens är mer förälskad i hushållerskan Miss Kenton än han vill erkänna. Hans kärlek kolliderar med hans lojalitet till arbetsgivaren. Lika blind som han är i denna lojalitet är arbetsgivaren, Lord Darlington, i sin kärlek till det tyska, som leder till katastrof på alla plan. Ishiguros mes melankoliska roman, och på sätt och vis också hans mognaste, trots att han skrev den så tidigt i sin karriär.

Den otröstade

Har orsakat splittring även bland de mest lojala Ishiguro-läsarna. Det är en lång roman om en pianist som på en resa i Centraleuropa allt mer distanserar sig från den konsert han förväntas hålla. Tillvaron blir allt mer mardrömslik, eller, eftersom vi trots allt läser en roman – Kafkaartad. Den har kallats allt ifrån ett stort fiasko till en av engelska språkets allra bästa romaner.

Begravd jätte

Här är det tidig medeltid i England, och det gifta paret Axl och Beatrice ger sig ut på en äventyrsfylld resa för att hitta sin son. Dock är landet, på grund av en drakes andedräkt, inbäddat i en dimma med skadlig effekt på deras minnen, så de är inte ens helt på det klara med att de har en son. Lika stark i sin skildring av det övernaturliga som i sin förankring i vardagens bestyr, som trots allt inte har ändrats så mycket sedan det 500-tal då den utspelas.

(Också publicerad i Borås Tidning 6/10 2017)

Nobelpriset till Kazuo Ishiguro

Det var nog få som missade att fjolårets Nobelpris i litteratur gick till Bob Dylan. Om inte annat blev det ju en tröttsam medial följetong med hans kurragömmalek med Svenska Akademien efteråt, där han ömsom gjorde sig okontaktbar och ömsom trädde fram och bjöd på en pinsam föreläsning som inte hade klarat den plagiatkontroll mina elevers uppsatser passerar.

Därför kan det till det yttre te sig vara ett försök att reparera skadan att ge årets pris till Kazuo Ishiguro, som ju verkar i den populära romangenren. Dessutom är han en populär författare, med många läsare. Om det skvallrar det faktum att samtliga av hans sju romaner finns översatta till svenska, samt en tematiskt upplagd novellsamling. Kort sagt: det är en tillgänglig författare som har belönats.

Även om Ishiguro inte hört till de mest favorittippade författarna på senare år råder det ingen tvekan om att det är ett säkert val av Akademien. Är det då ett bra val? Tja, på så sätt att det är ett pris till skönlitteraturen, och till berättandet. Jag har andra favoriter bland brittiska författare (Jeanette Winterson), och för den delen bland engelskspråkiga (Jamaica Kincaid), och kan för all del även tycka att det engelska språket är överrepresenterat med  fler pristagare än tyska och franska sammanslaget.

Men Ishiguro är med allt detta i beräkningen en oerhört spännande författare. Han må ha en bred läsekrets redan, men förtjänar definitivt att upptäckas av ännu fler. Han representerar också ett sätt att skriva som är föredömligt, genom att det är så genreöverskridande, med en förmåga att växla inriktning efter snart sagt varje roman. Vad han visar är hur elastisk romanen är i sin kapacitet att vara möjlighetens berättarform. Det är som att han ömsar skinn inför varje nytt skrivprojekt.

Han föddes 1954 i Nagasaki, men flyttade till England i femårsåldern. Där har han genomgått sin hela utbildning, bland annat i kreativt skrivande. 1982 blev han brittisk medborgare. Han närde musikerdrömmar i ungdomen, och har under 2000-talet skrivit låttexter till jazzsångerskan Stacey Kent. Utöver Nobelpriset har han fått det största engelskspråkiga priset, Booker Prize, för sin mest kända roman ”Återstoden av dagen”. 

De två första romanerna utspelar sig i Japan, och redan här kristalliserar sig några av de teman som han senare ska uppsöka: i första hand minnet, och dess relation till glömskan. Men det var med Återstoden av dagen från 1989 han skulle slå igenom som författare, inte minst tack vare filmatiseringen från 1993, med Anthony Hopkins och Emma Thompson.     

Historien om butlern Stevens och hans oförmåga att förverkliga den undertryckta kärleken till hushållerskan Miss Benton har appellerat till åtskilliga läsare. Men det är något större än en olycklig kärlekshistoria, genom att Stevens lojalitet till sin arbetsgivare Lord Darlington speglas i Darlingtons egna lojalitet med nazismen.

Bland hans övriga titlar utmärker sig främst Den otröstade, om en pianist som glömmer bort sin konsert under en resa i Centraleuropa. Romanen möttes av en blandning av imponerad häpnad och frustrerad besvikelse, men framstår i efterhand som hans mest estetiskt avvägda. Denna långa roman erinrar möjligen om Kafkas labyrinter, men det är en orättvis jämförelse. Vi kunde notera att Sara Danius under tillkännagivandet drog paralleller till Kafka, Austen och Proust, ett slags etiketterande Ishiguro gör bäst i att dra sig undan ifrån. Han borde klara sig på egna ben, och det visar han ju med sina ofta djärvt skrivna romaner.  

För i själva verket är han en nyfiken och djupt originell författare, som aldrig tillåter sin rastlöshet skina igenom det långsamma berättartempot. Det här är litteratur för vuxna läsare, som vet vilka belöningar som inväntar den som utrustar sig med tålamod.   

Då är du redo att möta exempelvis det gifta paret Axl och Beatrice i hans senaste roman Begravd jätte, som utspelar sig under 500-talet i ett England som bär spår av kung Arthurs epok. I denna fantasyroman sprider en ond drake en glömskans dimma med sin andedräkt, och när Axl och Beatrice ger sig ut på spaning efter sin försvunne son är de inte ens helt säkra på vem de söker, då de inte kan minnas om de har en son. 

Det är svårt att yttra sig kategoriskt om Kazuo Ishiguros romaner. Det är ett skrivande som hela tiden får vittring på ett nytt spår, något som visar sig i att han har utforskat olika genrer, såsom den historiska romanen och science fiction, men även alltså fantasy med sin senaste roman.

Även den fick ett blandat mottagande, där några kritiker inte var imponerade av berättartekniken. Exempelvis var James Wood i New Yorker kritisk till det han uppfattade som banaliteter och en allt för vag behandling av både miljö och karaktärer. Däremot hyllades den av bland andra Tom Holland i Guardian, med explicita referenser till Tolkien och beundran för hur äktenskapet mellan Axl och Beatrice skildrades. 

Själv kan jag rekommendera både den och Återstoden av dagen för den som vill stifta bekantskap med denna melankolins uttydare. Det mest spännande med Kazuo Ishiguros romankonst är inte stilen, som nog kan uppfattas som mer än lovligt loj, utan hans romaner lever mer i kraft av dels personteckningen, med sina minnesvärda karaktärer, och dels genom sitt sätt att gestalta teman som slår an något på djupet hos läsaren.

Till hans ytterligare förtjänster hör en osviklig förmåga att åstadkomma avslutningar som inte ger läsaren alla svar. Ofta antyder slutet en öppning mot någonting nytt, en mångtydighet som inbjuder till ett medskapande. Med denna dristiga teknik visar Ishiguro återigen att det fortfarande går att förnya romanen, och få den att trotsa alla dödförklaringar och dumma liknelser till tv-serier.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/10 2017)

Essä Nr 1 2017

Eftersom nästan alla nyheter från årets Bokmässa var dåliga nyheter och vidrigheter (nazister och bojkotter och sjunkande besökarantal), finns det anledning att påminna sig om att det också är ett tillfälle för upptäckter. En sådan var det allra första pinfärska numret av Essä, en tidskrift som ges ut av översättaren och kritikern Emi-Simone Zawall.

En till sitt yttre lockande vara, med smart färgsättning och inbjudande formgivning (av Jens Andersson). Till varje nummer utgör en källtext en utgångspunkt för fyra olika läsningar: till detta nummer är det Carl Jonas Love Almqvists ”Svenska fattigdomens betydelse” som kommenteras av Henrik Berggren, Christine Zyka, Jesper Roine, samt Johan Jönson. Almqvists text, som också kan kallas kärntext, då den ligger i mitten av numret, har getts en vackert behaglig ljusgrön ram. Foton av Hans Andersson bidrar också till det helgjutna intrycket.

Sverige har få tänkare av värde, värda att återvända till, men Almqvist är definitivt en av dem – inte enbart som skönlitterär författare, utan med ett gränsöverskridande författarskap som aldrig upphör att förbluffa, oavsett i vilken ände man tar sig an det. Hans essä om den svenska fattigdomen är en klassiker i den svenska essäns fattiga historia. Den angrips från fyra helt olika fält, eller synvinklar: historikerns, nationalekonomens, filosofens och poetens. Jag har aldrig sett något liknande.    

Helt kort kan sägas att Berggren gör en exposé över nationalliberalismen från tidigt 1800-tal – han ger kontexten till Almqvist, helt enkelt, och det är väl i stort sett korrekt, även om det är lite ansträngt att placera den sent anslutande Walt Whitman där. Men det är en bra övergripande läsning av Almqvist, speciellt av romanerna, och Berggren betonar också de enkla förhållanden som är vårt gemensamma ursprung, och hur det för Almqvist är en fråga om att bildligt och konkret går in i varandra när han resonerar om fattigdomen.

Där Berggren är kontextualiserande har Roine åstadkommit en personlig, inkännande parafras. Det är en djärv tanke att koppla Almqvists fattigdom till uppfinningsrikedom och i förlängningen entreprenörskap.

Och Zyka lånar Simone Weils tanke om roten. Utan den förångas vi. Hennes bidrag är spännande, men alldeles för kort, för jag hade gärna läst mer om ensamheten och hur den ska hanteras. Baudelaire och Hannibal Lecter visste hur man klarar ensligheten, men jag anar eller åtminstone hoppas att det ska finnas ytterligare något alternativ.

Givetvis är det en fantastisk idé att involvera Johan Jönson i en kommentar till Almqvist och fattigdomen, då Jönson profilerat sig som klasskrigets poet. Han fortsätter sitt poetiska projekt från sina senaste monumentala diktsamlingar, och belyser sin egen poetik utan att bli självupptagen. Både indirekt och direkt blir det en text om den svenska fattigdomen från ett nutida perspektiv.     

En av de ovanliga sakerna med Almqvist, så länge man antar honom vara en svensk författare, är att han är så förbannat rolig. Han är det i kraft av att hålla sig oförutsägbar, utan att någonsin bli inkonsekvent eller nyckfull. Excentrisk – ja, men aldrig på ett krystat eller högfärdigt sätt. Du behöver inte läsa länge för att upptäcka exakt hur uppfriskande det fortfarande är att läsa honom, att det är ett sätt att skriva som inte åldras.

I den mån det då kallas excentriskt är det mer en fråga om att annat som finns att läsa på svenska är skrivet av medelmåttor. För allvarligt talat: när läste du senast något av en svensk författare du kände dig uppriktigt stolt inför? Något du vill rekommendera till icke-svenskar att läsa i översättning? Av svenska romaner är det bara Almqvists Drottningens juvelsmycke som på något sätt är i paritet med de bästa utländska romanerna.

Det okonventionella i Almqvists stil ligger också i otåligheten, som hetsar texten utan att göra den andfådd eller rastlös. Det är också fascinerande att läsa honom för att upptäcka hur trådar av honom finns nedlagda i Strindberg och Ekelöf, två andra med ett låt säga ambivalent förhållande till det svenska.

För Almqvist är svenskhet inget rationellt, utan något som helt ligger i känslan. Något att tänka på för nutida svenskvänner. Däri – men långt ifrån enbart däri – ligger hans essäs nästan grymma aktualitet: ”Svenskheten består således icke i en fnurr, en archæologisk dammig het, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styfhet och pock – den består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.”

Att vara svensk: att uthärda och umbära, och vara glad ändå. Det är tåligheten som gör oss svenska. Jag skulle kunna citera massor från just denna passage i essän, men i korthet betyder det för Almqvist (och mig, vill jag teaterviska, eller snarare ropa från hustaken) att arbeta med sina egna resurser – och framför allt arbeta med sina brister. Om du bara har skärvor: jobba med dem, förvänta dig inte mer. Storheten finns i det som begränsar. Hästen och nyponbusken är de emblem Almqvist fäster vid det svenska (krusbären? de skulle komma senare, efter landsflykten …).  

Almqvist är ju både naiv och klok, och arbetar med en vishet som alltid är spontan och omedelbar. Nästan så att denna hans vishets insikter är chockerande, i sin styrka. I så måtto liknar han William Blake – och med det menar jag inte att de hör ihop bara för att de anses tillhöra den litterära/kulturella epoken romantiken, för båda är särlingar med väldigt lite gemensamt med sina generationskamrater från vardera geografiska fläck eller språkliga släktskap (med andra ord: Blake avviker lika mycket från Keats som Almqvist avviker från Stagnelius). Men både Blake och Almqvist står för ett tänkande som måste kallas våldsamt. Att där också finns ömheten, en slags tygellös ömhet.

Jag blir glad av att läsa både källtexten och de fyra replikerna, som i hög grad visar vilken vitalitet som finns – både i Almqvist, fortfarande, och i ett svenskt debattklimat som tillåts ha denna takhöjd. För låt oss vara uppriktiga: inget i de här bidragen tyder på motsättningar mellan de med kulturellt kapital och de som känner sig exkluderade. Här saknas elitism, och hävdar du något annat, efter att ha läst Jönsons essä, då är du dum i huvudet. Det är tillgängligt och inträngande.  

Det här numret av Essä är inget mindre än en kulturgärning, dels genom att lyfta fram och påminna om Almqvist som författare – och inte nöja sig med hans fiktiva verk – och dels genom att med sin spännande idé visa att en tidskrift kan hitta en ny form för sitt innehåll. På hemsidan ser jag redan vad nummer 2 och 3 ska handla om, och kan knappt bärga mig.  

Nattetid under stenbron, Leo Perutz, översättning Sven Christer Swahn, Nilssons förlag

Leo Perutz mästerverk från 1951 återutges nu på svenska, och det är en fantastiskt fantasifull roman. Här finns en nyckel som låser upp den grå verkligheten och leder oss till en förtrollad plats.

Så märkvärdig litteraturen är. Länge har författarnamnet Leo Perutz förekommit i periferin till science fiction och fantasy, som föregångare till många senare utövare i dessa genrer. När jag sent omsider läser hans obestridliga mästerverk Nattetid under stenbron i nyutgåva – suveränt översatt av Sven Christer Swahn – upptäcker jag en smärtsamt realistisk roman.

De hårda omständigheterna sätter djupa spår i berättelsen, eller berättelserna, som vore en mer adekvat term, då det är en romankonst som krackelerar i fjorton berättelser vars trådar löper samman med den hållbara skörhet som bara tiden är förmögen att skapa. Och tiden är avgörande: dels perioden 1924-1951, då romanen skrevs, och den epok i skiftet mellan 1500 och 1600 som den utspelar sig i.

Skådeplatsen är Prag, där kejsaren har slösat bort statskassan. I kulisserna rör sig ständigt den gåtfulle Mordechai Meisl, en insidiös finansiär med dolska planer. Ur de enkla förutsättningarna vävs mångtydiga berättelser, eller kanske man kunde tala om krönikor, om de stackars människor som utsätts för ödets nyckfulla spratt.    

I grunden har Perutz ett förtroendeingivande tonfall. Det är inte medgörligt, men snärjande, och med det lurar han in läsaren till sin sällsamma värld där hundar, rosor och brunbjörnar börjar tala som människor. Det är ett gränsöverskridande verk, som kanske har mer gemensamt med romantiker som den excentriske E.T.A. Hoffmann än Kafka, som han ofta jämförts med. Perutz råkade under en tid jobba på samma försäkringsbolag som den ett år yngre Kafka, men de verkar inte ha haft något större utbyte av varandra.

Det är en litteratur som till fullo utnyttjar fiktionens resurser. Med modernitetens intåg under det tidiga 1900-talet följde, med sociologen Max Webers ord, en ”avförtrollning”. Syftet med Perutz mystiska prosa är förstås att återförtrolla världen, visa att estetik kan vara ett lösenord till en nödvändig värld som vi kan kalla ”den egendomliga”.   

Den historiska epok Perutz skildrar uppvisar skrämmande likheter till den samtid som tvingade honom själv att gå i landsflykt från Österrike till Palestina. Människorna i det sena 1500-talets Prag möts av liknande öden, drabbas av samma olyckor och har den grinande oturen i sina ansikten hela tiden.

Rikedomen är förgänglig, och intrycken är opålitliga. I Perutz märkligt sammansatta och aktuella roman visas hur kvickt pendeln svänger, hur vi när som helst kan ställas inför situationer vi inte är beredda på.

Ett råd, slutligen, till dig som vill uppleva den magi det är att läsa denna spännande författare: släpp kravet på att följa intrigen. Försök inte att hitta de röda trådarna, för det är ingen snitslad bana här. Följ bara den osvikliga fantasin hos Leo Perutz, och upptäck hur han vakar över sina karaktärer, främst Mordechai Meisl, och över oss, hans häpna läsare. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/10 2017)

Miniatyrlesingar, Gunnhild Øyehaug, Kolon forlag

Även om Yngwie Malmsteen knappast skulle hålla med om det: less is more, förefaller det i år. Jag tänker på antologin med mikroessäer som Trombone gav ut till Bokmässan i sin svavelserie[1], Världens kortaste essäsamling. Förlaget Anti ger i sin lilla serie ut David Zimmermans debut Mal som en miniatyr. Och från norskt håll kommer en ovanlig essäbok, Gunnhild Øyehaugs Miniatyrlesingar.

Ovanlig såtillvida att den består av ovanligt koncist skrivna essäer, ofta på ett par sidor. Eller, 19 texter på mindre än 100 sidor. Åtskilligt i den debatt som handlat om ”kritikens kris” har handlat om bristen på utrymme. Är det alltid en fråga om att kortare texter blir sämre?

Nja, åtminstone lyckas Øyehaug några gånger visa att det går att skriva vasst i ett mindre format. Jag läser hennes bok som en handbok i läsande. Hon klarar av att skriva metafysiskt utan att det blir flummigt. Det sker bland annat genom att hon hittar en hybrid mellan biografiskt innehåll och fantasi, med en nybildning ”biografantasy”.

Även om boken är helt ny är de flesta av texterna tidigare publicerade, mestadels under 00-talet om än någon verkar vara från 1999. En del har kanske hunnit bli daterat redan (när hon skriver om Lady Gaga kan jag tycka att här har tiden sprungit fort), men här finns också en aktuell text om Donald Trump, för den som så orkar.

I tilltalet finns ibland ett raljerande drag. Detta ska inte uppfattas som ett avståndstagande – det raljerande är ett underskattat modus, åtminstone när det som här hanteras så konsekvent och så skickligt. Øyehaug kombinerar sitt lättsinne med en allvarlig blick på verkligheten – hennes akuta ärende är hur man ser på världen. Där kan hon visa den omedelbara och smått våldsamma glädjen i att bara finnas till – den ögonblickets häpnad som utgör den sekulariserade epifanin.

Det handlar en hel del om läsning, om litteraturen utifrån ett praktiskt förhållningssätt. Om skillnaden mellan mimesis och realism. (Nej, du behöver inte gräva fram dina slarviga anteckningar från när du pluggade litteraturvetenskap, du kommer att fatta ändå.) Om Lydia Davis precisa observationsförmåga, som får grå stenar att lätta från marken. Om geniernas tvångströja. Om Sonja Åkessons nej (förlåt, ”Neeijj”) som en födelsedikt. Om Kate Bush och nyfikenheten. Om stunden som är nu, det som med ett stort ord heter ”ögonblicket”. Om Joy Williams vignetter i ”Ninety-nine Stories of God”.

Så, du som vill syresätta din läsning med lite andra tankar än de inkörda provinsiella svenska, kan definitivt söka upp Gunnhild Øyehaugs miniatyrläsningar. Här diskuteras lite andra frågor, här förekommer lite andra perspektiv. Så får du de nya tankarna på köpet. Hon sticker ut hakan, har ett lite lekfullt och lite retsamt tonfall.        

Mer än så tänker jag faktiskt inte säga i denna miniatyrrecension.

---

[1] Jag får inte skriva om den eftersom jag medverkar med en essä om läsning.

Sidonie & Nathalie, Sigrid Combüchen, Norstedts

Sidonie och Nathalie flyr tillsammans över vattnet mot Öresund, men de känner inte varandra. Snarare styrs deras relation av misstänksamhet och hat. Att överleva blir mest en fråga om att till vilket pris som helst undvika att gå under, och de måste samarbeta motvilligt. De anländer till Sverige, till det obegripliga språket, de oläsliga ortnamnen, och får arbeta som tjänstefolk under nya namn.

Den historiska romanen är ofta en bra täckmantel för den författare som vill kommentera sin samtid. Så när Sigrid Combüchen i sin nya roman använder två flyktingar från andra världskriget är det inte svårt att dra paralleller till nutida flyktingar. Inte för att hon gör det lätt för läsaren med övertydliga kopplingar, utan mer för att hon har skrivit en roman som visar vilka tidlösa egenskaper som tas fram hos den flyende människan. Dessutom förstärks vår egen belägenhet med ett tidsperspektiv från 2000-talet.

Någon lättläst roman är det här inte. Combüchen har en metod som inte gärna lägger till rätta eller förtydligar, och det kräver en alert läsare. Belöningen består i att du slår följe med de två flyktingar, får ta del av den överlevnadskamp som är villkoret för den som överger sitt hemland. I Combüchens stilsäkra prosa lyfts detaljer fram för att ge kontur åt intrigen och successivt redovisa karaktärernas drivkrafter, och hon hittar ett helt unikt idiom till var och en av dem. Det här är en roman som inte bara gör ett förflutna verkligt: den tar sig också djupt in i vår tids mest akuta samhällsfrågor.

(Också publicerad i Vi 10/17)