Det blodiga parlamentet, William Shakespeare, Norstedts

Nyöversättningarna av fyra Shakespeare-tragedier är omskakande läsning. När man gnuggat blodet från ögonen finns det mycket nytt att upptäcka även för den rutinerade läsaren.  

I år är det 400 år sedan William Shakespeare dog. Det uppmärksammas av Norstedts, som i sin klassikerserie ger ut två volymer nyöversatta pjäser av Ulf Peter Hallberg. Dels fyra komedier, däribland En midsommarnattsdröm, och dels fyra tragedier, under samlingstiteln Det blodiga parlamentet.

I dessa bistra tider väljer jag tragedierna. Egendomligt nog är Shakespeare en författare som aldrig åldras, utan förblir aktuell. Det är som om vi aldrig lär oss upprepa de misstag hans karaktärer gör. Jag ser så många paralleller till vår politiska samtid att jag blir vimmelkantig.

Man kan läsa de här fyra maktdramerna – Richard II, Richard III, Hamlet, och Macbeth – som uttryckliga varningar, avskräckande exempel på individer som går vilse i sin lystnad efter privilegier. Allra mest framträdande i Macbeth, något som också märks i den nyaste filmatiseringen, med Michael Fassbender som uslingen vars själ är full av skorpioner.

Man kan också undra vad som kommer först, om det är makten eller idiotin. Om vi strikt talat görs till idioter av makten, eller om det är idioter som strävar efter makt. I Shakespeares språk är det gott om mångtydigheter – så gott om dem att han faktiskt gör sig bäst som läsdrama. På scenen tappas de briljanta ordvitsarna bort.

Hallbergs översättningar fungerar utmärkt i de lägre registren (jag höll på att säga lägre regionerna, men Shakespeare är inte alltid snuskig när han är låg). Det är ju ett språk som också rör sig kvickt mellan högt och lågt – man har aldrig tråkigt hos Shakespeare, och det är gott om tokroligheter i exempelvis Hamlet.

För att inte tala om i Richard III, om kungen som är vanskapt både till det yttre och till det inre. Det fula alstrar några av Shakespeares vackraste metaforer, när han rör sig från självföraktet till självförgudningen. Återigen: makthavare skulle tjäna på att läsa de här dramerna, om inte annat för att se vad som blir deras planers slutstation. 

Att läsa de här fyra pjäserna innebär verkligen att vada fram i röd kroppsvätska. Över hundra gånger nämns ordet ”blod” i Macbeth. Samtidigt är det en pjäs som använder mjölk i sitt bildspråk, som en kontrast till den mordiska symboliken. Samt vattnet, det ineffektiva vattnet då inte ens världshaven förmår tvätta bort paret Macbeths skuld efter att de mördat Duncan. 

Att läsa Shakespeare innebär att upptäcka något nytt varje gång. Här blir jag varse häxornas betydelse, att det ju är de som vrider världen upp och ned med sina inledande ord: ”Fair is foul, and foul is fair” (”Rätt är skräck, och skräck är rätt”, översätter Hallberg).

Det är också en betydande samhällskritik som är Shakespeares ärende. Nyligen läste jag James Shapiros bok The Year of Lear: Shakespeare in 1606, som visar att Macbeth är inspirerad av den krutkonspiration som leddes av Guy Fawkes och som ledde till rättegång och offentlig avrättning samma år som pjäsen skrevs.  

Översättningar får alltid som resultat en viss utspädning. På ett sätt blir språket mer hanterligt. Det ter sig till en början lite udda att vi här får en blandning av gammalt och nytt, något som ger ett inkonsekvent intryck. Å andra sidan stämmer det rätt bra med Shakespeares idiom: så rikt på gamla synonymer, och så fullt av ord som först framtiden förstod nyttan av.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/2 2016)

Punkserier, Mare Kandre, Kartago

Å! Som en blixt från en klar himmel kommer den här boken. Mare Kandres Punkserier, upphittade hos hennes föräldrar. En handfull valhänta serier från slutet av 70-talet. Den längsta bygger på Gideon Sams novell ”The Punk”, som skrevs av en rätt naiv fjortonåring, och handlar om en punkare som blir ihop med en tjej som tidigare varit tillsammans med en teddy boy. En våldsam ted.

Som författare hade Mare Kandre en sällsynt förmåga att gestalta känslor. Med hjälp av ett – faktiskt – makalöst språk. Att säga att hennes 80-talsromaner är klenoder är inte att säga för mycket: få svenska författare förtjänar överord, men hon är definitivt en av – ja, en handfull, kanske.

Hur fungerar då bildkonsten? Förvånansvärt bra, skulle jag nog säga, även om det märks att det är en sjuttonåring som tecknar. Att Kandre tecknat visste vi sedan tidigare, då hon ju illustrerat bland annat debutboken I ett annat land. Utöver den långa serien finns en kuslig skildring av psykos, ”Dumheten”, med ett helt annat bildspråk och också annat sätt att berätta – mer självständigt, och kanske aningen likt det Joakim Pirinen tecknade vid sitt genombrott som kom ungefär samtidigt. Serien är från fanzinet Kludd.      

Teckningarna förtjänar kanske inte överord, men det är tydligt att Kandre, eller Hansson som hon hette i början, influerats starkt av punkens estetik. Hon läste en termin på konstskola i London, ja, men intrycken kommer i första hand inifrån. Det är märkvärdigt hur självständigt hon förhåller sig till det visuella, även om det finns uppenbara inspirationskällor. Här – liksom annars – går hon sin egen väg. Det märks inte minst i hur hon låter språket samspela med det bildmässiga, i hur orden tar sig egna vägar inom sina ramar, och hur diagonala streck skär tvärs över rutorna, snett och effektfullt och mycket punkigt. 

Boken innehåller också en absurd novell från 1981. Givetvis i maskinskrivet typsnitt, liksom Jonas Ellerströms fina, insiktsfulla och känsligt skrivna efterord. Där finns en del enstaka teckningar också, studier av Howard Devoto, och en rörande vacker affisch till tidningen Funtime, med slagordet ”Vi skall beväpna oss”, illustrerat med Thåström, Stry Terrarie och Aron från Lädernunnan. En av planerna handlade om att starta en serietidning tillsammans med bland andra Freddie Wadling, innan Kandre flyttade från Göteborg till Stockholm.    

Musiken var också väldigt starkt närvarande – dels i serien ”Punkaren”, och dels i de band Kandre var med i. Boken medföljs av en skiva med inspelningar från de tre banden Kramp, Ruhr och Global Infantilists. Demos från Kramp har varit svåra att få tag på: nu visar det sig att de är ännu svårare att lyssna på. Här hade Kandre inte ens fyllt sjutton, och det låter väl som knappa sjuttonåringar brukar låta. Typiska replokalsinspelningar där bandmedlemmarna grälar på varandra mellan de snabba och rätt enformiga låtarna.

Undantaget är ”Maskvisan”, en finurlig och rolig låt, som också pekar fram mot Ruhr, vars liveinspelning från året därefter (1980) visar att åtskilligt har hänt, att det redan låter som postpunk. Med Global Infantilists blir det ännu mer märkbart, och även Kandres sång blir allt mer egensinnig. Vacker på ett enerverande sätt. Bandet framträdde rentav i tv-programmet Bagen. Nu sjunger hon också på engelska, och även om den legendariske radiomannen John Peel klagade på att de var översatta från svenska är det kul att höra hur Kandre leker med rader från både Eliots The Waste Land och Joyces Finnegans Wake.  

Vi gick miste om en väldigt originell sångerska när hon valde litteraturen, ja, och det är lite svårt att bedöma hur bra det hade kunnat bli. Att hon tog steget från musiken till böckerna är absolut inget att beklaga, även om de två sista demoinspelningarna med Global Infantilists visar potential som precis som punkserierna förhåller sig fritt till sina inspirationskällor; det rör sig om Joy Divison-pastischer, men oj så egensinnigt utförda ändå, och å så himla vackert det låter.

Bodil Malmsten 1944-1987-2016

Bodil, varför blev det du? Jag var nitton år, hade aldrig läst dikter, men hörde ditt sommarprogram på radion och jag vet inte om det var din röst eller om det var orden du sa, men jag köpte Paddan & branden, en diktsamling. Om jag hade fördomar om poesi försvann de i ett nafs. Du skrev om Bruce Springsteen, Billie Holiday, Lolita Pop, Leonard Cohen.

Bodil, du skrev om mig:

”Jag bara väntade väntade väntade

Inuti mig & här:

Men jag undrade en del:

Varför är jag fel

Blir aldrig hel”.

Bodil, konstansen i mitt liv. I tv-programmen ”Läslustan” och ”Röda rummet”, där du pratade om böcker med ett engagemang lika glödande som din hårfärg. I intervjuer klagade du på att du framställdes som glad, att du hatade ditt leende. För du var förbannad och förbannat dyster, och dina favoritförfattare var pessimisterna och gnällfarbröderna Thomas Bernhard och Samuel Beckett. Det var så lätt att identifiera sig med det konstruktiva i din ilska.

Bodil, ditt engagemang gjorde dig självlysande, entusiastisk, och det kan ju lätt tas för glädje. För nog var du glad när du fick prata om böckerna som betyder något. Så ser den ut som getts ynnesten att förmedla läsningens ljuvhet.

Bodil, du gav ut romaner på 90-talet, varför skrev du aldrig fler romaner? Jag älskade Den dag kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig. Jag älskade allt du skrev, men du var alltid poet.  

Bodil, förra året återkom du som poet med Det här är hjärtat, din första diktsamling på 22 år. Den är så fin. Du var alltid underskattad som poet. Jag underskattade dig också. Men du var alltid något mer än enbart någon som gav impulser till annan läsning. Inte med den eld jag har nu döpte du en av dina böcker till, en rad från Beckett, precis när jag börjat läsa honom. Men vi kan strunta i Beckett just nu: det här är en bok med så omtumlande bra dikter.  

Bodil, du var så folkkär, vad tyckte du om det? Varför är det så svårt att hantera beröm och komplimanger? Du lyckades bli populär enbart genom att vara dig själv, genom att aldrig förställa dig. När du var på tv fick du mitt hjärta att slå hårdare, precis som en bra rocklåt, fick du mig att uppleva livet, det som är starkare än all dödskraft. 

Bodil, döden är alltid ofattbar. Du skrev inte om döden. Du skrev döden. Och livet! ”Att ta livet av sig är att straffa fel person”, skrev du i Landet utan lov, som du gav ut i format av en sjutumssingel. De orden räcker för att rädda liv. För att rädda mitt liv.

Bodil, jag går från Spira med svart hjärta på lördagskvällen. Precis som i din dikt ”Ett bloss för moster Lillie” tänder jag en Lucky Strike. Glöden är lika röd som ditt hår var när du skrev den dikten. Jag fimpar på ditt årtal, låter Tom Waits hålla ditt bårtal.

Bodil, det blev du. Att du gjorde mig till läsare av poesi: för det är jag så tacksam att jag aldrig skulle kunna uttrycka det till dig. Jag fick aldrig träffa dig. Men du förblir konstansen i mitt liv.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten)

Smålit 2016

Att det är kvinnorna som bär upp kulturen i Sverige har sedan länge utgjort en truism. Kvinnor går på offentliga föreläsningar, teater, klassiska konserter, och det är kvinnor som läser böcker. I huvudsak äldre kvinnor. ”Kulturkoftor”, som de nedlåtande kallas.

På smålit, litteraturfestivalen på Spira i lördags, dominerar självfallet de äldre kvinnorna. Men jag ser också många män här. Förhållandevis många män. Oväntat många män. Och alla är inte pensionärer heller. Under dagen rör sig strida strömmar av läsintresserade i olika åldrar mellan utställarnas bord fram till intervjuerna på caféscenen. En del av dem så unga att jag igenkänner en av mina gymnasieelever, som pratar med författaren Mats Strandberg. De har haft bokcirkel om Cirkeln.  

 

Anders Rydell och Ebba Witt-Brattström.

Ebba Witt-Brattström vill avskaffa begreppet ”kulturkoftan” till förmån för ”kulturkvinnan”, som till skillnad från ”kulturmannen” inte gör sig beroende av andras dyrkan för sitt eget välmående. Med ett bekant exempel från Virginia Woolf, som menade att män skildrar sig själva i dubbel storlek, vill hon slå hål på myten om kulturmannen. Ta ned honom på jorden, se honom i naturlig storlek.

Med nymornad hätskhet visar Witt-Brattström värdet i fyndiga oneliners. ”Det finns inget känsligare släkte på jorden än män.” ”För hundra år sedan började det gå utför för kvinnorna.” ”I kvinnliga romaner är mannen ett klart uttalat reformprojekt.” Hennes ord får min penna att glöda, liksom mina öron. Hennes bärande tes är att män inte gärna läser kvinnor, för män tål inte att skildras i naturlig storlek, så som kvinnor gör i sina romaner.  

Tyvärr hade hon bråttom vidare till nästa evenemang, och missade Karin Bojs, som intervjuades senare på kvällen. Bojs vann Augustpriset i höstas i fackboksklassen för ”Min europeiska familj”, och tipsade indirekt Witt-Brattström om urtida barder vars uppgift var att i patriarkalisk ordning hylla den manlige ledaren. Det var också spännande att höra att min pollenallergi kan vara en hämnd från de neandertalare som vi utrotat: 2 % av min DNA härstammar från dem.

Mats Strandberg tyckte det var en fin komplimang när Anders Rydell berättade att han mått illa när han läst skräckromanen Färjan, och sa ”tack så mycket”. Sådana är ju skräckens villkor, och Strandberg visade pedagogiskt att melodramen, pornografin och skräcken räknas som kroppsgenrer, som en förklaring till deras låga status.

Medan en förkyld Gellert Tams tappert pratade om Lasermannen, en fackbok som tyvärr förblivit aktuell. Det är en kuslig bok, eftersom den skildrar en tid som på ett plan känns avlägsen och främmande, men på ett annat plan besvärande bekant. Eller som Rydell sa: inte slutet på något, utan en början på en ny epok.

Kvällsprogrammet tog sedan snöpligt nog slut, efter dessa fyra aktuella författare, med en imponerande spännvidd. Att lyssna till så vitt skilda ämnen är berikande i sig, speciellt med fyra så disparata författartemperament.

Det fanns förstås gott om intressanta inslag även under dagtid. Indiepoeten Johan Holmlund läste dikter. Annika Paldanius, som nyligen debuterat med buller och bång med Jag vet allt det här, borde uppgraderas till kvällsprogrammet redan nästa år. Sara Löwestam intervjuades om sina ungdomsromaner.  

Och invigningstalaren Anne-Marie Körling, Sveriges läsambassadör, talade snyggt om läsupplevelser, om hur det lästa kommer till liv i oss och kan användas i praktiska situationer som uppstår. För hela festivalen handlar ju om just detta: om läsningens betydelse, och då glömmer man ofta bort att den har just en praktisk betydelse. Den lär oss hur vi ska leva.

Att vandra runt bland utställarna kunde man också göra. Av en av dem, Fredrik Bergman, köper jag den nyutgivna Punkserier av Mare Kandre. Inte för att motbevisa Witt-Brattströms tes att män inte läser kvinnliga författare. Utan för att medan mina jämnåriga läste Jack Kerouac, Ulf Lundell och Herman Hesse, då läste jag Kandre, Marguerite Duras och Virginia Woolf. Inte långt därefter också Ebba Witt-Brattström.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/2 2016)

Kärlekens samtal. Fragment, Roland Barthes, Modernista

Det här är reduxversionen av Roland Barthes bok Kärlekens samtal, som ursprungligen utkom 1977, och i svensk översättning 1983. Nu har Leif Janzon reviderat hela sin gamla översättning, och tillagt tjugo nya föreläsningsfragment som inte fick plats i originalupplagan. Så himla roligt – speciellt för mig, som skam till sägandes inte ens har läst boken tidigare.

Den är både praktfull och anspråkslös. Svindlande, men också konkret. Barthes sätt att resonera är inspirerande, i hur han ständigt vänder på perspektiv och belyser sitt ämne på nya sätt. I första hand kan hans bok läsas som en kommentar till Goethes Den unge Werthers lidanden, även om han också utgår från en del annan litteratur och filosofi, samt samtal med vänner och egna minnen, eller om det ska kallas erfarenheter. Fragmenten bildar ett kollage, en Kärlekens ABC (en ordning som översättningen går miste om).

Men det är inte en bok om kärleken (som Stendhals suveräna bidrag i ämnet heter), utan Barthes försöker skriva kärleken, alltså hur kärleken låter – dess diskurs (originalets titel är ju Fragments d’un discours amoureux). Det sker med hjälp av inlevelsens metod. Helheten blir större än delarna, vilket är en paradox. Det görs till en sammanhängande berättelse, men det är inget som märks förrän man har läst – det vill säga, att mönstret framträder när det är för sent.  

Det är ett sätt att skriva som förespråkar kollektivet, i den form det än tar sig: som grupp, som par. Alltså i riktningen bort mot det enskilda – en rörelse mot samarbetet. Så blir också Barthes bok ett samarbete mellan skrivet och läst, där läsaren går in i texten och blir medskapare, hur förnumstigt det än låter. Han har konstellationen som ideal, och det är sällsynt medryckande.

Han rör sig också bort från det systematiska tänkandet. Han skriver inte ut någon premierad doktrin eller lära, och däri liknar det hur Nietzsche skriver. Den Nietzsche som han då och då grälar med, på ett både ömt och lite trist sätt (förutsägbart); här har Barthes både rätt och fel. Båda filosoferar med hammaren, men det är ju en ganska oförarglig och harmlös hammare som de råkar ha i sina händer. Men även Jena-romantikerna skrev liknande fragment, i en rörelse bort från systematisk filosofi. Det är ju ett sympatiskt sätt att strukturera sitt vetande – eller om det bara är så att det passar min rastlösa själ.

Också stilen är inspirerande: full av kolon (och full av parenteser). Inslag som brukar uppfattas som störande – stötiga – stötande, för finkänsliga själar. Det är ett skrivande som förgrenar sig – ett organiskt skrivande. Vad det ens är, om det ens är teori, eller om praktiken tar över. Mellan fantasins Skylla och sanningens Karydis.   

Sanningen är för honom subjektiv. Den som orkar längst blir sann(ast), den som får tillträde till sanningen. Och den hittar man mellan det bestående och det flyktiga. Där de häpnadsväckande insikterna väntar på att upptäckas: ”fantiserandet existerar bara om man vaknar upp ur det (det finns bara retrospektivt fantiserande): en vacker dag kommer jag att förstå vad som hände mig: jag trodde att jag led av att inte vara älskad, men det var ju därför att jag trodde att jag var det som jag led. Jag levde i komplikationen att samtidigt tro mig vara älskad och övergiven. Den som hade fått höra mitt intima språk hade inte kunnat annat än att utropa – som man gör inför ett besvärligt barn: men vad vill han egentligen?”

Barthes skyggar inte inför vad kärleken gör med oss: den gör oss till utpressare. Hans bild av kärleken är skuggig och disharmonisk, ger utrymme åt förtvivlan och tårar. Ja, han skriver så fint i flera av fragmenten om tårar att man nästan blir gråtfärdig av att läsa det. Fast han skriver ju fint om det mesta som har någon form av beröringspunkt med kärleken. Han gestaltar dess röst, i den dialog som kärleken är upphov till. Men inte bara elände – njutningen också, dess olika nyanser, eller skiktningar mellan det Leibniz kallade gaudium (som varaktig njuting) och laetitia (flyktig njutning). De flesta av oss drömmer om gaudium, men får i bästa fall nöja oss med laetitia, menar Barthes.

Kärlek handlar ju om kontroll, om behärskning. Om den lönlösa kampen som sansen för mot förälskelsen. Därför: behovet av kontroll, behärskning. Ett plan där detta blir synligt är i behovet av tolkning, och därför blir ju den älskande i hög grad lik den som läser, och i synnerhet den som läser kritiskt. (Tänk Lena Anderssons protagonist Ester Nilsson, och hennes maniska jakt efter semiotikens yttringar: hon är ju i grund och botten en läsare för läsaren att spegla sig i.) Alla dessa tecken som den förälskade har att tyda … Som hos Proust, som Barthes skriver så inkännande om, om psykologin hos Proust.  

Som det här med att vi blir ”galna” av kärleken – Barthes visar att det är en fortfarande ytlig och kontrollerad galenskap, för ingen galning älskar. Den som älskar är bara ”som galen”, en som har gått in i en abstraktion. Men kärleken är också en valsituation, där den älskande gör si eller så. Och man är olika lämpad för dessa val, helt enkelt. Om att bli någon annan, och hur nära det ligger att bli sig själv, för var går gränsen mellan dessa, om det ens är en gräns. Manin är det som kännetecknar den älskande.   

Kärleken – ja, den kunde också kallas ”Känslornas samtal”, dessa känslor som ofelbart går rätt in i de dunklaste trakter, där självmordet huserar – det självmord som ju är förknippat med kärleken. Särskilt med Goethes Werther som exempel då. Hans reaktion, är den inte löjlig och överdriven ändå? Jag vet inte hur många gånger jag har grälat med mina svensklärarkolleger om just Werther, och hans ”fjantiga beteende”.

Nyligen läste jag Jane Austens Northanger Abbey, om Catherine Morland som förläst sig på gotiska romaner och kan sägas vara en av Werthers andliga döttrar. Hon förlöjligas delvis av Austen, men det finns också utrymme för förståelse från författarens sida. Och från läsarens? I min text om romanen undrade jag om inte hennes, och indirekt Werthers, och för den delen Emma Bovarys läsning ändå inte är att föredra framför den rationella läsningen. Barthes skriver i sin bok, under rubriken ”Identifikationer”: ”Inom litteraturteorin gäller ju inte längre ’projektionen’ (av läsaren in i rollfiguren), men den är ändå den rätta nivån för läsfantasier: när jag läser en kärleksroman är det för lite sagt att jag projicerar mig: jag klistrar mig fast vid bilden av den älskande, jag stänger in mig med den bilden i själva bokens slutna rum”. 

Jag gillar så mycket med den här boken. Bara att följa rubrikerna är ett äventyr i sig, hur Barthes har strukturerat sin bok, denna ABC-bok som går kärlekens ärenden rätt in i språket, in i det konkreta. Från Askes till Ömsesidighet – visa mig en vackrare titel om du kan.  

Jag gillar också Carin Franzéns förord, som är ett fint exempel på den kritiska läsning som Barthes metod ger läsaren. Det är svårt att undvika att bli förälskad i hans stil, som är ett uttryck för något bortom litteraturteori, bortom filosofi. Han tänker på tvären, och ser så mycket nytt då. Bara ett exempel: han jämför sig själv med en träbit. För att ta reda på var ådringarna går räcker det med att slå in en spik, och till ”utforskning av mina ömma punkter finns det ett verktyg som liknar en spik: skämtet. Det tål jag inte så bra. […] Man kan inte peta på mig utan risk: är jag retlig, överkänslig? – Snarare öm, lätt att trasa sönder, som fibrerna i vissa träslag.” Det är ju bara allt för sant. Säg mig den som lyckas balansera självkänslan med tillbörlig distans.

Före festen, Saša Stanišić, Weyler

Romanen Före festen visar romanens spännvidd som genre. Det är en njutningsfylld krönika om historiens betydelse för människan.

”Den som inte vågar sig utanför verkligheten, kommer aldrig att erövra sanningen”. Orden är Schillers, och återges av en av karaktärerna i Saša Stanišić roman Före festen. Dessa ord av Schiller kan fungera som en kod till förståelsen av denna säregna berättelse.

Fürstenfelde är en byhåla i norra Tyskland. Den sägs ha haft stadsprivilegier, men söp bort dem. Varje höst hålls en ”Annafest”, och hela romanen utspelar sig natten till denna begivenhet. Det är en kollektivroman, där vi främst följer självmordskandidaten herr Schramm, konstnären fru Kranz, samt en vädrande rävmor.

Det är en halsbrytande historia som nedtecknats av Stanišić, och det gäller att vara på din vakt när du läser. En dominerande egenhet är hur han arbetar med en montageteknik, med två simultana tidsplan närvarande samtidigt. Alltså: vi följer en karaktär, men parallellt med hur denne rör sig i nuet finns inflikat händelser från tidigare skeenden. Berättaren rör sig obehindrat, och visar att tid alltid existerar i plural.

Schiller menade förstås med sina ord att det dokumentära har sina brister, att fiktionen också är en framkomlig väg till sanningen. Stanišić roman behandlar sitt dokumentära stoff med en viss nonchalans, samtidigt som människorna kommer till liv i all sin mänsklighet.  

Schramm är pensionerad överstelöjtnant från DDR-tiden, sedermera skogvaktare, pensionär och svartarbetare. Nu beväpnad med en pistol, i avsikt att skjuta sig, men i desperat behov av en sista cigarett. Förvånansvärt många andra lyckas hålla sig vakna denna natt, däribland två skumma unga herrar som framför sina repliker på rim.   

Och så den nästan 90 år gamla konstnären fru Kranz, som dokumenterat invånarna och miljön, och därmed varit Furstenfelds krönikör – ungefär så som nu Stanišić med romanen blir dess krönikör. Det märkliga är ju hur han lyckas skildra mentaliteten och invånarna i helbild. Han förlöjligar dem, samtidigt som han är känslig för deras integritet.

Det sker med hjälp av ett vidunderligt språk, som ständigt omvandlar sig och bjuder på överraskningar. Det är också skickligt sammanhållet av översättaren Christine Bredenkamp, som med stor finess hittar svenska motsvarigheter till idiom och egenheter från det tyska originalet, inte minst när vi tar oss tillbaka till 1500-talskrönikor.

Stanišić, född i Bosnien-Hercegovina, kom till Tyskland som tonåring, och han förhåller sig till språket med en kärleksfullhet som aldrig blir okritisk. Det är uppiggande att läsa hans anarkistiska inställning till hur en berättelse ska formas. I den mån det är kaotisk beror det på att så är också verkligheten, och det är sällan innehåll och form samspelat så väl i en roman.

För det här är i stor mån ett utforskande av romangenrens möjligheter. Det är en ambitiös roman som aldrig blir pretentiös eller ansträngt konstnärlig – i högre grad är det en underhållande och dynamisk roman som demonstrerar vad historien gör med oss.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/2 2016)

Det som en gång var, Helena Granström & Marcus Elmerstad, Natur & Kultur

Helena Granströms essä om exploateringen av naturen och vårt teknikberoende ställer gott om besvärliga men nödvändiga frågor. Mindre självklarheter hade varit önskvärt, i denna ändå viktiga bok.

Vad är det som händer med människan när hon tar sig rätten att agera härskare över annat liv, när det blir ett axiom att dominera över andra arter? Och vad blir kvar av våra mänskliga egenskaper när vi i allt större utsträckning låter teknologin ta över vardagssysslorna?

Om du hör till dem som funderar på detta befinner du dig i minoritet. Så menar i alla fall Helena Granström, som i sin nya bok Det som en gång var ger sig in i ett akut ämne. Hon gör det i sällskap med naturfotografen Marcus Elmerstad, vars foton av älvar, skog och mark etsar in ordens budskap.

Granström är matematiker och fysiker, och har gett ut en handfull böcker i gränslandet mellan fiktion och essä. Hon är nog den smartaste svenska författaren i sin generation (född 1983), och att referera det komplexa innehållet i hennes böcker leder bara till penibla förenklingar.

I korthet lyder hennes svar på de inledande frågorna att det leder till distansering, att vi frivilligt håller på att överge allt värdigt liv. Men vår levnadsstandard har ett högt pris. Vi dumpar miljontals ton plast i världshaven varje år, och det krävs inget snille för att räkna ut att vår nuvarande skytteltrafik i flygplan och i bilar inte kommer att kunna fortgå hur länge som helst.

Parallellt med essädelarna finns en resedagbok, där Granström åker in i skogen och träffar några av de människor som lever där: badar bastu med renskötare, upplever besvärade ögonblick med enstöringar. Tyvärr bidrar inte dessa delar för att belysa resonemangen, och det finns en saklighet i Granströms stil som borde vara en tillgång, men mest liknar träighet. Hon är ingen Thoreau, som lyckas levandegöra sitt individuella möte med naturen. Mot slutet möter hon en björn – ett möte som förefaller sökt och alldeles för lägligt för berättelsens dramaturgi.

Naturen är bara ett av hennes ärende. Hon skriver också om barnuppfostran, dels behovet av nära kontakt mellan spädbarnet och föräldern, och dels om hur smartphones och barns tillgång till internet i tidig ålder påverkar hjärnan. Här finns belägg från både sociologin och biologin, för den delen, att internet orsakar hjärnförändringar.

Som bäst fungerar boken när Granström lämnar de upptrampade spåren, och inleder en diskussion kring begreppet frihet. Där slår hon in mindre öppna dörrar. När hon dessutom utreder vår besatthet av tekniken känns det som att det borde vara utgångspunkt för en större undersökning: ”I min kultur existerar ingen fråga som inte har tekniken som svar”.

Även om Granström är teknikfientlig pläderar hon ingen återgång till grottliv. Det är ingen polemisk bok, snarare en sorgesång över det som håller på att gå förlorat, eller redan har försvunnit.

Men trots att det finns brister i naturskildringen är det här en bok som jag tycker att du ska läsa, eftersom de frågor Granström ställer är värda att tas på allvar. Om det inte är för sent.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/2 2016)

Begravd jätte, Kazuo Ishiguro, Wahlströms & Widstrand

Kazuo Ishiguro har skrivit en anomali till roman. I 500-talets England söker ett äldre par efter sin son. De slår följe med en av kung Arthurs gamla soldater och en krigare, samt en elvaårig drakbiten pojke. I landet strider saxare med britannier. Som om det inte vore nog med opålitliga människor att ta strid mot, finns också kusliga varelser, svartalfer, vargar med häxhuvuden, tvehövdade troll, och allsköns monster. Samt hondraken Querig, vars andedräkt orsakar en glömska som kan vara både välsignelse och förbannelse.   

Den som är ett fan av arketypiska fantasyromaner får sitt lystmäte i denna berättelse om sökandet efter förlupna barn och uppdraget att döda draken. Men kombinerat med äventyren finns en dragningskraft i det täta bandet mellan paret, Axl och Beatrice, och hur glömska görs till ett nödvändigt inslag för att deras intimitet ska bevaras. Alla bär på mer eller mindre farliga hemligheter. Det är utfört med oerhörd känslighet, och överlag dominerar personporträtten över de sagolika inslagen. Ishiguro besegrar denne skeptiske fantasyläsare, som blir tacksam över en roman som tar sig loss från samtidens smågräl och arbetar med stora ambitioner i ett lyckat försök att liva upp den historiska romanen.

(Också publicerad i Vi 2/2016)

Salatfeber, Kasper Hesselbjerg, Basilisk

Sällan har jag sett ett så iögonfallande besynnerligt format – men så tillhör ju förlaget Basilisk också de som ägnar sig åt besynnerligheter och iögonfallande. Kasper Hesselbjerg är konstnär, och hans bok Salatfbeber är liten som en tändsticksask.

Så långt formatet: men vad är det då för bok? Ja, det är ett slags brev, en monolog, med en röst i rörelse – en berättare som tar oss till olika platser. Salladen från titeln härrör från receptet för Caesarsallad, en berömd rätt som inte alls har några anor från romarriket, vilket om inte annat QI tydliggjort i ett av sina program. Men det är en fråga om regler: vad ska en sådan rätt innehålla? Sallad är en sallad är en sallad, som Gertrude Stein skulle ha sagt.

Salladen i sig blir ett emblem för en tvångstanke, det smått löjeväckande i att förhålla sig till det skrivna, till regelverket. I stället för att improvisera, förhålla sig till situationerna i takt med att de förekommer. Med spontanitet.   

Från det bokstavliga till det metaforiska. En bok kan väl också sägas vara en sallad, alltså med ingredienser där vissa är obligatoriska och vissa kan bytas ut. Och fortfarande kallas sallad, så där som en Caesarsallad inte upphör att vara en sådan när kycklingen läggs intill krutongerna. Men salladen är ju oftast ett bihang, sällan en huvudrätt, och för många ett nödvändigt ont. (Tillägg: efter min influensa häromveckan har jag upptäckt att jag inte längre kan äta bland annat grönsaker, sallad och choklad. Det går säkert över. Fast vad vet man. Det kan nog vara lättare att mista en aptit än att återfå den.)

Hesselbjerg bedriver en ontologisk utforskning, och hans bok rör sig smidigt mellan konsten och filosofin, in på essäns generösa marker, och rentav poesins. Har salladen en nationalitet, har den en geografisk härkomst, har den en mentalitet? I den berättelse som skrivs fram tar sig klasshatet in, men också en obekvämhet inför hela tillvaron, liksom inför språkets osäkerhetsrelationer: ”Det, jeg prøver at sige, er, som jeg ved, vi begge i noget tid har varet klar over, at sproget er tæt forbundet med magt, og at det derfor er befriende at møde idiosynkrastiske forhold til sproget udelukkende af den grund at forholdet ikke er normativt, også selv om anvendelsen af sproget så ikke nødvendigvis lever op til netop vores egne idealer om og forhåbninger til det.”

Det är en absurd monolog som ibland går i kanske lite för nära allians med tramset. Men ibland är det som sagt poetiskt och utforskande, helt i linje med en poetik som uppehåller sig vid det som inte kan förklaras. Hur verklig är sömnen, till exempel?

Så det är en i första hand obeskrivlig bok, som låter salladen bli en metod att förankra det abstrakta tänkandet i en konkret verklighet. Reglerna ser jag då som ett desperat försök att upprätthålla det som ger stadga åt en darrande värld. En bok om mat (recept), som ramar att förhålla sig till (livet). Det är charmigt utfört, besynnerligt, och stundtals frigörande.    

Bluebird, Erika Bernalt, Norstedts

Erika Bernalts debutroman är en hopplöst ointressant beskrivning av konflikten mellan natur och civilisation. Den har inget nytt att säga, utan idisslar sin långa historia på ett klichéfyllt språk.

Om man generaliserar har den svenska samtidsromanen en beröringsskräck med fantasin, och uppehåller sig i hög grad vid att skildra en värld som är lätt igenkännbar. Den typiska svenska romanen under 2010-talet är en lätt maskerad självbiografi.

Därför blir jag i förstone hoppfull när jag börjar läsa Erika Bernalts debutroman Bluebird. Den utlovar att svängarna tas ut, med en huvudperson med samma namn som romantiteln. Hon bor på en ö, där invånarnas enda intresse är att ha konstant sex med varandra. Bluebird konverserar med en kanhända imaginär fågel och en cyberhamster. Hon skyggar för beröring, även om hon trånar efter ”Grannen”, men längtar mest efter att få åka till ”Staden”.

Helt klart är det en konsekvent utförd fiktiv värld, inte riktigt helt parallell till vår. Möjligen är det ett framtidsscenario, främst i hur den futuristiska staden skildras: man äter insekter, åker rullband till jobbet.

Det finns, efter den löftesrika premissen, mycket negativt att säga om den här romanen. Jag vet knappt var jag ska börja.

Det stora problemet är Bernalts språk, som är fyllt av klichéer: staden är ”galet stor”, Bluebirds ben ”är gelé”, hon vaknar ”med ett ryck”. Samtidigt finns en ansträngd ansats att låta nyskapande, med besvärliga sammansättningar och dödfödda försök att få det att svänga. Det svänger lika illa som en gammal traktor.

Ett större problem är kollisionen som uppstår när det är skrivet utifrån både Bluebirds absoluta naivitet och författarens allvetande kommentarer. Det skär sig.

Här löps inte linan ut, helt enkelt. Först längtar Bluebird till staden, och ägnar hundra sidor åt att undvika sex. ”Åk iväg någon gång” hinner jag tänka många gånger. Sedan i staden har hon oändligt mycket förnedringssex, med sin chef på kontoret.

Nä, jag blir inte klok på vad Bernalt vill ha sagt, utöver lydnadens orättvisa villkor för den anställde. Om det är så att man i naturen – på ön – har ett sundare förhållningssätt till sexualiteten? Då blir staden – civilisationen – en ohyggligare tillvaro där Bluebird lika ofta spyr ned sig som kissar på sig. För den delen är sexskildringarna märkvärdigt kyska.

I någon mån kan jag hålla med om att Bernalt försöker säga något om att den som åker till staden förnekar sitt ursprung, men det är ju en tunn tråd att väva nästan 300 sidor roman på.

Bluebird snackar med fågeln så många gånger att man börjar tröttna på den övertydliga symbolen för hennes självförakt. Likaså är möjligen hennes stadsupplevelser en psykos, men hon är så ofullständigt tecknad att det är fullständigt bortom min förmåga att uppbåda något intresse för henne. Vid det laget har romanen också hållit på alldeles för länge.

Sällan har jag läst något så klantigt skrivet. Om jag ändå ska säga något positivt får det bli att det finns en utsökt balans mellan den ointressanta intrigen och det slätstrukna språket.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/2 2016)