För Kvalia, Hanna Riisager, Dockhaveri förlag

Hanna Riisager har skrivit en annorlunda diktsamling som utnyttjar filosofins teorier om varseblivning. Ändå är det en lekfull och enkel bok, värd att upptäcka för den som vågar se världen i annat än svartvitt.

Hanna Riisager inleder sin diktsamling För Kvalia med ett citat från Simone Weil, om varseblivning. Det handlar om hur vi urskiljer verkligheten inte som en förnimmelse utan som en nödvändighet.

Kvalia är ett begrepp från filosofin. Den australienske filosofen Frank Cameron Jacksons tankeexperiment ”Mary’s Room” handlar om en vetenskapskvinna som lever i ett rum där färger saknas, och bara svart och vitt finns. Hon studerar färg ur ett neurofysiologiskt perspektiv, och förstår att en tomat är ”röd”. Vad händer när hon lämnar rummet och möter exempelvis den röda färgen: hur existerar den för henne, och kan hon beskriva den?

Kvalia blir ett samlingsnamn för det vi inte kan förmedla. Så oerhört passande för en diktsamling! För hur ska jag kunna förmedla på ett begripligt språk upplevelsen av att läsa dessa väldigt annorlunda dikter?

Jag blir som Mary när hon lämnar rummet. Jag vet ju att det här är dikter, men min beskrivning täcker inte min upplevelse, som förblir subjektiv och frustrerande otillräcklig.

Det låter kanske onödigt krångligt. Jag är ändå fullt på det klara med nödvändigheten i denna bok, och att Riisagers ambitiösa arbete är något som utvecklar vår poesiläsning. Hon debuterade i förlaget Brombergs serie ”Blå blixt”, en plantskola som fostrat några av senare års mest läsvärda nya poeter. Inte heller behöver det vara krångligt eller svårt att läsa henne, utan du kan välja den enklare vägen.

Då uppenbarar sig en ekfras, alltså en dikt som skildrar en tavla – i detta fall Bouchers ”Venus triumf”, en av klenoderna från Nationalmuseum. Denna dikt korsställs mot en dikt om rakbladstillverkaren Gillette, närmare bestämt modellen för kvinnor, den som också råkar heta Venus. Så framstår Bouchers nakna kvinnor i ett modernare mer renrakat ljus: ”är det verkligen de rena linjerna / jag söker / skära verkligheten / är verkligen / upplöst”.

Med ord lånade från Edith Södergrans dikt ”Triumf att finnas till” knyts titeln från Bouchers målning till en egen formel för poesin: ”Jag står på knä jag står på / sol i mitt sekret / upprepar en slogan / (rörelse) ur minnet / det bästa man kan få”. Hon har också skrivit en uppiggande bröllopsdikt, en ”epithalamion”, möjligen inspirerad av Spensers 1500-talsdikt med samma namn, där Riisager leker med våra förväntningar om vad en ”girlie” innebär (diktens titel är ”Dollymix”).

Svårt? Nä, jag skulle säga att dessa dikter är lätta, nästan tyngdlösa. Kanske lite väl fluffiga på sina håll, och som helhet är det en bok som har lite svårt att bevara ett sammanhållande intryck. Riisager leker friskt och självmedvetet med modernismens alla trick, överkorsade rader och morfem utspridda över den vita sidan. Hon vattnar sina dikter med blod. När hon skriver om Jacksons experiment ändras den svarta texten och blir bokstavligt röd på boksidan. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/6 2015)   

Irrblosset, Willem Elsschot, CKM Förlag

Enligt samstämmiga källor lyder romanhistoriens sämsta inledning så här: ”It was a dark and stormy night”. Den är från Edward Bulwer-Lyttons Paul Clifford, och anses så dålig att det i hans namn delas ut pris till årets sämsta inledning.

Willem Elsschots roman Irrblosset inleds oroväckande snarlikt: ”En ruskig novemberafton”. Lyckligtvis är fortsättningen något mer originell än Bulwer-Lyttons ”the rain fell in torrents” Hos Elsschot: ”med ett duggregn som fejar undan även de tappraste från gatan.” Platsen är en hamnstad i ett regntungt land.     

Det här är tredje boken av flamländske Elsschot som översätts till svenska, av Per Holmer. De tidigare på de små förlagen Lind & Co och Malexis, och nu alltså CKM Förlag, ännu ett av de minsta förlagen som drar de viktiga stråna till den stack som utgör översatt litteratur från andra språk än engelska. Som vanligt är Frans Laarmans huvudperson, en lätt luggsliten figur som ska beträda dygdens stig genom att bege sig hemåt trots krogarnas spritindränkta lockelser. Men det är svårt.

Speciellt när han träffar tre sjömän från Afghanistan, som konsekvent benämns ”svartingarna”. Rasismen är tydligt närvarande i den här historien som utspelar sig 1938. Till deras fartyg har en kvinna anlänt för att laga några säckar. De förälskar sig i henne alla tre, även den av dem som är gift hemmavid, och nu letar de efter henne i staden. Frans hjälper dem i kontakter med myndigheter och i sökandet efter gatuadresser, trots att han alltså lovade sig själv att skynda hem till den väntande frun och de sex barnen och tofflorna. Det är hela intrigen i denna kortkorta roman.

Men hallå, tre orientaliska män? Som ger henne gåvor, en sjal, en burk ingefära, och sex cigarettpaket (rökelse?). Och kvinnan heter försåtligt nog Maria. För att vi inte ska missa kopplingen till legendens tre vise män har Elsschot dessutom lagt in försåtligt retsamma referenser både till Melchior och Jesus, och en diskussion som tar oss genom både politik och religion, och någon gång benämns de afghanska männen som konungar. De saknar en stjärna som kan leda dem till Maria, och det är väl så titelns irrbloss ska uppfattas, som det falska sken som spöken sägs alstra.

Det är skrivet i en litterär stil, alltså en högst medveten stil som i Holmers översättning lånar friskt från tidsenliga glosor. Humorn är absurd, där den når oss från oväntade håll, så att vi aldrig är riktigt förberedda. Kort sagt: det är inte den typiskt svenska humorn som sneglar mot igenkänningen och där poängerna föregås av fanfarer för att ingen ska riskera att slumra sig igenom dem. Snarare verkar han i en ironisk tradition, som erkänner att hela tillvaron i sig är ironisk.

En ironi som också leder fram till bittra insikter, när det börjar gå upp för Frans att de nog aldrig kommer att träffa den mytiska kvinnan: ”Och möjligen är det klokast så, ty nu förblir åtminstone illusionen om Maria intakt, medan en dröm som går i uppfyllelse ju tvärtom förflyktigas likt vattnet då det rinner mellan fingrarna.” Motörhead uttryckte samma sak mer lakoniskt: ”The chase is better than the catch”.      

Elscschot hette egentligen Alfons de Ridder (1882-1960), och Irrblosset från 1946 skulle bli hans sista bok. Det är en finfin punkt på detta sparsmakade författarskap, men också ett förhoppningsfullt kommatecken som pekar ut de tre övriga Frans Laarmans-böckerna som väntar på att bli översatta.  

Arktisk sommar, Damon Galgut, Wahlströms & Widstrand

Romanen om E.M. Forster lever högt på sin personskildring och tidsanda, som återges skickligt. Tyvärr är informationen om honom så minutiöst presenterad att man blir lite mätt av det biografiska innehållet.

Författaren E.M. Forster råkar höra två kvinnor prata om hans senaste roman En färd till Indien, som utkom 1924. När de nämner det sorgliga i att han inte längre är så ung och fortfarande ogift får han se sig själv i en spegelbild: ”en underlig, förvriden gestalt med ena benet vikt om det andra, höger hand omsluten av vänster, rufsigt huvud böjt åt ena sidan.”

Denna sorgliga bild förekommer i slutet av Damon Galguts på många plan lyckade roman om Edward Morgan Forster, Arktisk sommar. Så skulle Forsters fjärde roman heta, när vi möter honom 1912, trettiotre år gammal och med tre romaner bakom sig, däribland Ett rum med utsikt och Howards End. Båda har filmatiserats av James Ivory, med Helena Bonham Carter. Romanen övergavs, men långt senare, efter mer än fjorton års arbete, utkom till slut En färd till Indien.

Det är också till Indien han åker i bokens inledning för att träffa sin vän Masood, som han är förälskad i. Men alla män Morgan Forster förälskar sig i gifter sig, och romanen behandlar den tafatte författarens som vid början alltså är trettiotre och fortfarande okysst. Med Galguts ord är han ”minorit”, och eftersom omgivningen har Oscar Wildes fängelsestraff i färskt minne är homosexualitet något som i bästa fall kan nämnas men absolut inte praktiseras.

På gott och ont har Galgut, sydafrikansk författare, skrivit en biografisk roman. Den är grundligt genomforskad, utan att han låtit det bli en belastning. Hans största trick är hur han låter karaktärerna komma till liv, och det gör han med subtilt eftertryck. Inte bara Morgan Forster, utan även hans mamma, vännen Masood som förblir lojal med vissa eftergifter, och spårvagnskonduktören Mohammed som han träffar i Egypten.

Samt Virginia Woolf, som briljerar med sin konversation i några korta sekvenser. Och tidsandan är suveränt skildrad av Galgut, som givetvis har följt Forster i fotspåren. I sin förra roman In a Strange Room handlade det om en karaktär – Damon – som åker till Indien. Ett av problemen här är att Galgut blir så angelägen att få med all insamlad fakta, att det blir ett bokstavligt redovisande av brev och dagböcker. Hur många gånger Morgan onanerar på kvällen, till exempel.

Att läsa resultatet blir lite som att läsa en E.M. Forster-roman: den är bildad, men samtidigt lite avmätt. Galgut är bra på att återge djupen och skuggorna hos Forster. När karaktären Morgan lever ut mer och mer av sin instängda sexualitet kunde man tro att det skulle ge honom befrielse. Snarare gör det honom mer instängd och deprimerad.

Han får i vilket fall revansch på damerna, när han konfronterar dem med repliken: ”Jag har älskat […] Det vill säga levt. På mitt eget sätt.” Det är fint, närmast sublimt. Tills han snavar på en mattkant, och återvänder till den bortkomne pojken som han förblir romanen ut.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/6 2015)

Tyst för fan

Under mina tonår tillbringade jag förmodligen mer tid på olika bibliotek än hemma. Inte för att jag vantrivdes hemma, eller för att det saknades böcker där. Men det var något i den omätliga rikedomen av böcker som lockade, att det fanns en plats som uppmuntrade försvinnandet, något som fick tiden att upphöra. Och glädjen i att upptäcka något på egen hand: låta slumpen avgöra, hur pekfingret gled längs en bokrygg och stannade vid ett lockande namn, som kunde utläsas till ett ”Austen”.   

Nidbilden av en bibliotekarie fanns redan då – någon som med sträng eller rentav ond blick hyssjade besökare som pratade. Men jag har aldrig varit med om sådana tillrättavisningar. Helt enkelt därför att vi som var där accepterade och respekterade den enkla regeln att man beter sig städat på ett bibliotek. Om någon ens hade visat antydan till babbel skulle vi andra ha fått tyst på den personen innan bibliotekarien ens hunnit få ned läsglasögonen från pannan.

Nu läser vi om marknadskrafter som vill göra bibliotek till ”mötesplatser”, där böckerna i bästa fall ges undanskymda platser bakom tv-spelsskärmar och bollhav. Raljerar jag? Göteborgs universitetsbibliotek lade i februari i år fram ett förslag där man talar om vikten av ”mysighet” och ett bollhav nämndes som tänkbart inslag.

Men de ängsligt sneglande blickarna mot ”samtiden” kommer att ruinera biblioteken. Varför ens tro att det är nödvändigt att förändra något som fungerar? Låt i stället något få förbli gammeldags. Jag kan förstå lockelsen i att vara ”häftig”: min engelsklärare på gymnasiet tyckte säkert att han var häftig när han plockade in kassettbandspelaren och lät oss lyssna på Led Zeppelin.

 

Dylan Thomas. Foto Lee Miller.

Det finns ungdomar som av olika anledningar inte trivs i skolan. Jag var en av dem. Jag skolkade just därför att jag inte ville analysera Led Zeppelins sångtexter. På biblioteket plockade jag fram Dylan Thomas dikter från hyllan He.03, och glosorna rann rätt in i mig. Och jag var så tacksam över bibliotekarierna, dessa anonyma hjältar, som hade sett till att utbudet av poesi var så fenomenalt på Umeå stadsbibliotek. 

Det var inte min svensklärare som berättade att det i Danmark fanns poeter som Pia Tafdrup och Michael Strunge, som båda skrev dikter som skulle förändra hela min världsbild. Det upptäckte jag på biblioteket. Liksom jag upptäckte alla dessa romaner av William Faulkner, böcker som bara låg och väntade på mig, eller någon som mig. Det var dessutom lugnare på biblioteket än i skolan, där mina skoltrötta klasskamrater ägnade störst tid åt att avgöra om Angus Young var en bättre gitarrspelare än Ritchie Blackmore.    

Är det vår tids rädsla för tystnad som spökar? Det är i så fall en ovärdig rädsla. Tystnaden kan vara hämmande, förminskande. Men den kan också vara frigörande. Och för mig var den absolut avgörande när jag som tonåring tog min Mats ur skolan. Jag byggde min bildning och mitt självförtroende i bibliotekens tystnad. Jag läste inte bara Dylan Thomas. Nä, jag läste musiktidningar och senare kulturtidskrifter i tidningssalen, och så läste jag i smyg de Wittgensteinböcker jag inte riktigt vågade låna hem, av rädsla för att möta någon på bussen som tyckte jag var för dum för att läsa filosofi.

Alltså: ge fan i biblioteken. Låt sådana som mig vara i fred med det som Clarice Lispector i en novell kallar hemlig lycka. Där får en ung tjej till slut låna av en kompis den bok hon blivit lovad en tid, och när hon sätter sig med boken formuleras den glädje som jag tror makthavarna aldrig varit i närheten av: ”Jag var inte längre en flicka med en bok; jag var en kvinna med sin älskare.” 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/6 2015)

Publius Ovidius Naso, Metamorfoser, Natur & Kultur

De latinska dikterna i Metamorfoser finns nu tillgängliga i en helt modern svensk översättning. Att läsa dem borde göra underverk med din egen fantasi.  

Att det är tidlösa eviga värden som utgör en klassiker är en allmänt vedertagen sanning. Mycket kan sägas om Ovidius magnifika dikt Metamorfoser i femton hexametriska sånger, som nu ges ut i nyöversättning av Ingvar Björkeson. Som vanligt är det med varsam hand han leder oss genom latinets snårskogar. Vi kan börja med att den tar upp just ämnen som fortfarande är angelägna för oss.

För sorry, Beyoncé, att vara ”crazy in love” prövade Ovidius redan för 2000 år sedan. Kärlekens dårskap är ett stort tema för denna romerska diktare. Här träffar vi på åtskilliga bekantingar från den grekiska mytologi som romarna var generösa nog att bevara och imitera åt eftervärlden.

Shakespeare lånade som bekant Pyramus och Thisbe som modell till sitt par Romeo och Juliet, galna nog att ta sitt liv i kärlekens namn. Oscar Wilde lånade mycket från myten om Narkissos – ja, en hel estetik, kunde man säga. Aktaion, som råkade se jaktgudinnan Diana naken och sedan i skepnad av en hjort slets sönder av sina hundar, är föremål för en diktsvit i Katarina Frostensons bok Joner. Och så vidare.   

Fantasin vet inga gränser när Ovidius tar sig an dessa myter. Förhoppningsvis smittar något av denna oblyga hyllning till fiktionens kraft av sig på dig när du läser. För det är uppfriskande att ta sig till ursprunget. Ovidius är bra på att fånga omedelbara liknelser, ögonblicksbilder som inte ter sig sökta. Han är en rörlig tänkare, som själv illustrerar tankens förvandlingar från stelhet till flykt.

En mindre känd myt handlar om Byblis, förälskad i sin bror Kaunos. Hon håller en gripande monolog om vankelmodet, innan tårarna förvandlar henne till en källa. Eller tjejen Ifis, som förälskar sig i en annan tjej, Ianthe, ett problem som smidigt löses när Ianthe förvandlas till kille. Vi får ta del av en värld som är mer generös mot fantasin, helt enkelt.  

Det som får Ovidius att tala direkt till oss fortfarande är den ibland häpnadsväckande öppenheten, när han nästan nonchalant erbjuder visdomsord. ”Varaktig är ingen lycka”. ”Jag vet mitt bästa, men väljer / likafullt mitt fördärv.” Förvandlingar infaller ofta efter något övergrepp.    

Mest drabbande kanske i historien om Filomela, som utsätts för serievåldtäkter av sin svåger, den trakiske kungen Terevs. För att hon inte ska skvallra skär han av henne tungan, men hon får sin hämnd genom att väva in avslöjandet på en tygbit som hon skickar till systern. Tillsammans styckar de Terevs son och lurar honom att äta upp barnet, innan de undkommer, förvandlade till fåglar. 

Allt detta ultravåld skildras nu på Björkesons som vanligt klanderfria svenska, som lyckas vara både sakligt strikt och informellt modern. Du har säkert läst utdrag när du gick på gymnasiet, men unna dig denna storartade upplevelse att följa förvandlingarna i sin helhet. Om du läser kan också du i bästa fall förvandlas till något fantasifullt väsen. Värre öden finns nog. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/6 2015)

Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska, Mikael van Reis, Daidalos

Vilka är poesins vackraste ord? Kanske dessa fem oansenliga men exakta rader av Paul Celan:

”Wir waren

Hände,

wir schöpften die Finsternis leer, wir fanden

das Wort, das den Sommer heraufkam:

Blume.”

I Lars-Inge Nilssons översättning, ännu mer språkligt pregnant än originalet:

”Vi var

händer,

vi öste mörkret tomt, vi fann

ordet, som ur sommaren kom upp:

blomma.”

De flesta som läser Paul Celan är nog överens om att det är en poet att drabbas av, som en farsot. Har jag ens hämtat mig från min första läsning, min första darrande läsning (måste ha varit Sonnevis översättningar)? En kan bli rädd för mindre. Att vi är relativt många svenska läsare intygas av ett antal nya svenska utgåvor under 2000-talet, översättningar av både dikter och prosa, brev, samt Jean Daives lilla skrift Under kupolen. Vandringar med Paul Celan.

Att det alltså finns ett behov av en bok om Celan är inte att säga för mycket. Nu finns den: Mikael van Reis tunga stengråa kloss Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska (Daidalos). En tung bok på drygt 600 sidor, med gedigna noter, förteckningar och register. Att säga att den är ambitiös är inte heller att säga för mycket. van Reis har ägnat sig åt sitt ämne i många år, och då får man den nödvändiga överblicken, samtidigt som han med stor förtjusning hänger sig åt djupdykningar i enskildheterna.

En essä, verkligen. I nio fullmatade kapitel ges Celan en genomlysning som heter duga. Men det är också ett kärleksvittne om vad poesin betyder för van Reis. Ibland skriver han rentav som en poet, på ett livs levande skrivsätt. Boken är som sagt indelad i olika avsnitt, med suggestiva titlar som ”Historien slukar geografin” (en biografisk presentation), ”Stavelsens smärta”, ”Den stålhårda spetsen”. Det ojämförligt längsta kapitlet handlar om boken Sprachgitter från 1959, och i synnerhet den långa dikten ”Engführung”, som Sonnevi gav titeln ”Trångföring”.

Celan, född i Rumänien, bosatt i Paris, skriver på tyska. Född som Paul Antschel gjorde han en tidig vändning i namnsättningen; vändningarna återvänder han till i sina dikter. Han dog 49 år gammal. ”Je suis la poésie”, sade han en gång, på en gång nonchalant och strängt. ”Jag är poesin”, eller: ”Jag följer poesin”. van Reis tar fasta på utsagan, och behandlar Celan, så som titeln indikerar, som den siste poeten. Men hallå! Är inte det väl dramatiskt? Eller inte – man kan se honom som en slutpunkt, en definitiv sista version av något förgånget. Celan följer poesin, men poesin kan inte följa honom tillbaka. I prosatexten ”Meridianen”, alltså talet vid mottagandet av Büchner-priset, ges vi tillträde till en sällsam poetik: ”Den hävdar sig – tillåt mig, efter så många extrema formuleringar, nu också denna – , dikten hävdar sig vid gränsen till sig själv, den kallar och hämtar sig, för att kunna bestå, oavbrutet tillbaka från sitt redan-inte-längre till sitt alltjämt.” (Översättning: Lars-Inge Nilsson.) Alltså: lika klart som dunkelt uttryckt!

Det lär finnas fler än 800 dikter av Celan: cirka hälften så många som Emily Dickinson skrev. Det finns likheter i hur de krymper språket för att få erfarenheterna att växa. Det är få poeter som jag har läst och som visat sig vara lika hållbara som dessa två, som tål den utnötning som blir följden av periodvis intensiv läsning. Poeter som du aldrig växer ikapp, som bara fortsätter att vara gäckande figurer som manar dig. Poeter som kunde få dig att säga ”Je suis Celan”, i betydelsen ”Jag följer Celan”. van Reis definition av poesi är vacker: ”Poesi är nog allra mest det du inte kan förutse.” Det stämmer nog, att poesin finns i det sökande, och det är välgörande att vi här får en läsare som är så bekväm i detta sökande, som drar sig för tvärsäkra påståenden.

Jag tycker mycket om van Reis sätt att närma sig materialet, med nyfikenhet och mod. Han tar också med sig modet till sitt eget språk, som obehindrat rör sig bland glosor som ”kontingens”, när han skriver i anslutning till Celans förhoppning om vad poesin kan åstadkomma, en ”urdröm om en värld utan kontingens och ofullkomlighet”. Att han väljer norskans ”gjentagelse” för upprepning är synnerligen passande. Han gillar också ordet ”kalibrera”, som kanske används någon gång för mycket. Men läsaren ska ju av nödvändighet utföra en sådan när hen läser Celan. Och det är spännande att följa en så initierad läsare som vägleder oss rätt in i dikten, ned på fonemnivå. Vändning, andning och tid: så lyder några av nycklarna till detta poetiska universum.

Är Celan svår, eller bara sträng, uppfordrande? (Han ser så mild ut på omslagsbilden, ett fotografi taget av Lütfi Özkök. Mild, ja. Farligt mild.) Här kallas han opak, vilket är en framkomlig term. Språkdikter tenderar nog att bli hermetiska, men till van Reis förtjänster hör hur han öppnar upp kring slutna partier, får det som ter sig skugglikt att belysas. Ett exempel är när han skriver om hur Celan rör sig mellan ”ja” och ”nej” i sina dikter, som en av hans många vändningar. Plötsligt förstår jag. Det här är en bok som är rik på sådana ögonblick.    

Om än den förståelsen, som van Reis tålmodigt visar, riktas mot en nollpunkt, mot ett Intet som ligger nihilismen nära. Där finns ändå oerhörda sammanhang av betydelse. Celan är en romantisk poet – annars skulle epitetet ”den siste poeten” ha varit en löjlig etikett – som inte delger en förborgad gåta, ett förlösande lösenord. Ibland tror jag att van Reis ändå fördunklar i onödan, och ger så många alternativ att man baxnar en aning av hans totalitetsanspråk. Men det finns som sagt gott om förklarande ögonblick, som när vi oväntat nog får se vad Celan tar med sig från sin Rimbaud-översättning in i sina egna dikter. Men vi får också uttömmande resonemang kring affiniteten mellan Celan och Hölderlin, Rilke, Kafka, Mallarmé, Dante, med flera.

Med sina ambitiösa uttalat långsamma närläsningar (rentav närsynta, som han själv påpekar någon gång) visar van Reis hur Celan med sina dikter beskriver en rörelse från ögat till örat. Så ska också hans alternativa metafor uppfattas, alltså hans unika sammansättningar. Ett exempel finns i det genialt enkla ordet ”Herzzeit”, ”hjärttid”, ur dikten ”Köln, am Hof”. Hos van Reis utgör dessa sammansättningar introverta metaforer. Hans bok påminner också om att det jag gillade när jag började läsa Celan var just det ogripbara – som strikt talat är något helt annat än ”det obegripliga” – något som även gäller Dickinson, att man ska akta sig för att försöka ”förstå” dessa poeter, där förståelsen inte är den framkomliga vägen.

Även om den här boken stundtals är snårig och besvärlig anar jag att den måste vara så. När tolkningen riskerar att bli långsökt beror det nog också på att den ska vara det, som när vi stöter på ännu en uppräkning av etymologiska sammankopplingar. Här finns ju gott om anagram att försjunka i … Ibland bottnar nog varken van Reis eller jag. Han kan nog en och annan gång bli för närsynt. Även om jag tycker att han gör en bitvis briljant läsning av den slipade sexradingen ”Kristall” ställer jag mig lite tveksam till den kanske överdrivet esoteriska övergången: ”När den tomma raden i Kristall var orten för ett mystiskt framträdande ur intet, är tomraden i Sommerbericht platsen för ett tomrum där tiden står vidöppen men öde.” Men många av analyserna är enastående i sin noggrannhet, och det gäller inte bara det långa partiet kring ”Engführung”, utan också – för att ta ett exempel – en svindlande text om ekfrasen ”Under en bild”, som utgår från van Goghs sista målning, den med de svarta fåglarna över vetefältet (framför konsthistoriens kanske mest suggestiva himmel). Det är lätt att förstå och dela poetens uppskattning av denna tavla. 

Den översättning van Reis oftast följer är Lars-Inge Nilsson, som ju översatt flitigast (två ganska fullmatade böcker 1985 och 1999), men annars förlitar han sig på mestadels egna. Då det är motiverat, som inledningen till dikten ”Stille!” (Är det poesins mest iögonfallande utropstecken?) visar, raderna:

”[die Rose] blutete schon, als wir mischten das Ja und das Nein,

als wir schlürften,

weil ein Glas, das vom Tisch sprang, erklirrte:

es läutete ein eine Nacht, die finsterte länger als wir.”

Hos Nilsson:

”[rosen] blödde redan då vi blandade Ja och Nej,

då vi sörplade det,

emedan ett glas, som från bordet flög, klirrade till:

det ringde in en natt, som mörknade längre än vi.”

Hos van Reis:

”[rosen] blödde redan, när vi blandade Ja och Nej,

när vi sörplade,

då ett glas, som flög från bordet, klirrade till:

det ringde in en natt, som var mörkare och längre än vi.”

Som sagt är van Reis en utmärkt läsare: noggrann, samvetsgrann, och framför allt rättvis. Och generös! Ofta får jag intryck av någon som portionerar ut hemligheter, utan att kräva annan insats än koncentrerad uppmärksamhet. Han blir osakligt gnällig när han menar att närläsning inte längre är populärt (vi gör inget annat på mina litteraturkurser i skolan, invänder jag surt), men det kan jag fördra, inte minst eftersom han indirekt gör bra reklam för denna syssla. Det är alltså en oerhört ambitiös bok, tillkommen efter ett mångårigt arbete. För vem? kan man undra, om vi är tillräckligt många fans av denna sällsamma poesi.

Ja, men vi borde vara tillräckligt många, och tillräckligt intresserade. För vi kan lära oss ta efter denna läsmetod, denna bitvis tålamodsprövande men i första och sista hand finkalibrerade läsning som van Reis åstadkommer. Som han också visar, och som var en tanke hos Anders Olsson i efterordet till översättningen Andningsvändning från i våras: så många svenska poeter har påverkats av Celan, alltifrån Hjalmar Gullberg till Ann Jäderlund. Så läser jag plötsligt hennes rosdikt ”Vänder dig rosen bladen” på ett helt nytt sätt efter att ha tillbringat en tid bland Celans rosor. Hos Jäderlund:

”Vänder dig rosen bladen

Vänder sig rosens blad

Vänd då rosens blad

In mot rosens hjärta

Du har kanske inget hjärta

Vänd då rosens blad

Ett hjärta kan dölja bladen

Du har kanske inga blad”.

Den som förmår inspirera till sådana stordåd är förstås ingen slutpunkt. Celan är den siste poeten lika lite som Ann Jäderlund är det. För att parafrasera van Reis: hans bok om Celan är inte alls någon slutpunkt, eller en slutets bok. Det är en bok om slutet. 

Om dumheten, Robert Musil, Vesper essä

I december 2012 kom den första delen i förlaget Vespers serie essäer, Ulf I. Erikssons Ett liv efter födelsen. Och redan nu en andra bok! Det är Robert Musils Om dumheten, översatt av Henrik Sundberg.

Det var med stor glädje jag läste Eriksson, inte minst eftersom essän är en så eftersatt genre på svenska. Formatet på dessa böcker är dessutom smått idealiskt, då det går att läsa dem i en handvändning, och återkomma till dem vid behov. Och vad är väl tre år i sammanhanget, då Musils essä faktiskt skrevs redan 1937? Mest känd för den smått skräckinjagande romansviten Mannen utan egenskaper torde denna lättillgängligare text kunna utgöra vägvisare in i det större verket.

Två saker tänker jag på medan jag läser. Dels Gustave Flauberts sublima bok Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard och Pécuchet, och dels Amos Oz lite löjliga skrift Hur man botar en fanatiker. Dessa två parametrar inom detta område. Där Flaubert alltså i Oscar Wildes anda föreslår dumheten som det värsta brottet av alla blir Oz väl nitisk och enkel med humorn som botemedel mot den dumma fanatismen.

Musil skriver mångtydigt, och då kan det tyckas en välsignelse att vi som lever i cyklopernas land får ta del av något som kan göra oss lite mindre enögda. Ja, han skriver rentav med en ironi som är så vässad att den förmår skära rätt in i vår egen samtid, oavsett om vi delar Knausgårds uppfattning om oss som cykloper. En bra essä ska ju utmana (vane)tänkandet, få tillvaron att svikta, och ge ett nytt perspektiv på sakerna. 

Utifrån en av Hegels elever, sedermera professorn Erdmanns essä i liknande ärende arbetar sig Musil i cirkelrörelse kring sitt ämne. Tvärsäkerheten skojar han bort, och skriver med en direkthet som är högst inspirerande. Som Byron utryckte det: ”Fools are my theme, let satire be my song”. Och Musil trivs bra med satiren, den som frodas av indidgnationen. Då kan han vrida kniven i så många riktningar att den också pekar mot dig som läser hans text nu, 2015.

Hur mycket självdistans har du? Om det är något som utgör hans försvar mot dumheten så är det något åt det hållet: anspråkslöshet. För om fåfänga är dumhetens bundsförvant, då är det lätt att fly undan och bli självironisk – men liksom fallet är med ödmjukheten är inget enklare än att agera ut den falska självironin. Att medvetet skratta ut sig själv avväpnar all kritik. Då är Jantelagen det som väntar oss, om vi visar för mycket anspråkslöshet. Lite mer kaxighet skadar inte.

Musil anger då en medelväg som idealet, att varken hylla eller klaga i övermått. Om tillfället gör tjuven så är det situationen som gör dumheten: det vill säga, att det alltid finns sammanhang där vi är fisken i vattnet och ett annat sammanhang där vi kippar efter andan, dum som en infångad fisk.  

Det finns som sagt en undertryckt indignation i Musils essä, som torde härröra sig från tidsandan i det österrikiska 30-talet, där dumheten verkligen hade börjat visa sitt fula tryne. Men det blir då en påminnelse om våra evinnerliga överenskommelser, vår benägenhet att välja konsensus före konflikt, lösning före upplösning, och lugnet före stormen. Om vi nu är cykloper gäller det att göra bästa möjliga av den syn vi har. Överenskommelser är ett godtycke som har cementerats – förstenats, kan man säga. Många av våra invanda föreställningar är dumma.

Som det här att man ska gilla barn. Barn är ju korkade, smutsiga, ouppfostrade, skrikiga, ocharmiga, gnälliga … Men sådant låter sig inte sägas, om du inte först gör dig till Leif GW Persson, som kan säga sådant om sina egna barnbarn och komma undan med det för att han är den han är.  

Vi ska pusha oss vidare, och det innebär att ge sig in i något där du riskerar att se dum ut. Att uttala sig om saker du inte är helt insatt i. Musil blir förebildlig i sin strävan mot förändringen. Han är i sin text bitter, elak, förtvivlad inför sin dumma dumma och fanatiska omvärld – uppgiven, men samtidigt paradoxalt hoppfull, i ett slags absurt hopp. Då kan han vara på samma gång milt överseende och ivrigt ifrågasättande. Han erbjuder kritik av ett nytt slag: ett fördömande som förstår. 

Bo Isenberg har skrivit ett fint efterord – jag har förstått att jag tillhör en minoritet som läser efterord, men om det får mig att se dum ut tar jag gärna den risken. Isenberg gör en viktig distinktion, utifrån Musils syn på människan: ”Människan ändrar sig, men ändrar inte sig”. Nog ser vi exempel på sådant lite varstans.

Och nog är det fint med den här serien, om än det bara blivit två ynka böcker hittills. En önskar mer än gärna en fortsättning. Förhoppningsvis kan det bli något som liknar Penguins serie ”Great Ideas”, med böcker i liknande format, just essäer, men hellre med mindre slagsida åt det anglosaxiska.

Kroppen jag föddes i, Guadalupe Nettel, Natur & Kultur

I Guadalupe Nettels roman Kroppen jag föddes i (översatt av Marika Gedin) föds huvudpersonen med en vit prick över pupillen i sitt ena öga, och tvingas under barndomen använda lapp över det egna ögat. Hon blir med andra ord en cyklop, som enögd skådar tillvaron. Dock ska tilläggas att hon inte är som de svenska cykloperna, så som Knausgård beskrivit oss – nä, hon genomskådar det mesta, denna rekorderliga flicka.

Hon delar ålder och förnamn med författaren, som verkar ha skrivit en oförblommerad självbiografisk roman. Kanske inget fel med det, men jag blir inte kvitt intrycket att hon radar upp händelser och incidenter från sin uppväxt, i stället för att gestalta dem litterärt. Nettel har en benägenhet att sätta en uppgiven punkt till sina resonemang, som ofta liknar formler eller syllogismer. 

Lämnad vind för våg av sina äventyrliga föräldrar – pappan hamnar så småningom i fängelse, och mamman forskar i Frankrike – växer hon upp. Detaljer inskärper att det nog ska uppfattas självbiografiskt, som att pappan har just Lacans samlade verk i sin bokhylla. Men snarare än att diskutera äktheten utgör Nettels roman en påminnelse om att fiktionen är exakthetens vetenskap. Vad som gör det äkta beror på berättarröstens pålitlighet. Det berättade blir dialogiskt, i avseendet ett utbyte mellan författare och läsare. En bra roman tål att du säger vad du vill till den.  

Det finns också en exakthet i hur flickan beskriver sin omvärld, när hon sakligt och metodiskt skildrar sin omgivning. Det sker med en ironi som bara nödtorftigt skyler smärtan. När föräldrarna lämnar henne i sticket bor hon hos sin mormor, en liten tyrann som ser det som sin uppgift att i hög grad kväsa sitt barnbarn. Guadalupes bror Lucas däremot klemar hon bort så mycket hon bara kan, och bidrar undermedvetet till osämja mellan syskonen, en relation som verkar vara fortsatt dålig i det vuxna livet. Ramberättelsen är att den vuxna Guadalupe håller en monolog för en doktor Sazlavski, möjligen en psykoterapeut.  

Barnet är en sabotör, som i unga år upptäcker litteraturen som en tröst när världen (mormorn i första hand) är orättvis. Hon läser García Márquez roman Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor. Hon läser också Kafkas novell ”Förvandlingen”, som gör stort intryck (med dess huvudperson som här heter ”Gregorio Samsa”).

Efter att tag tycker jag att jag själv lärt mig bli lika genomskådande som Nettels protagonist, och tröttnar på hennes otaliga liknelser och analogier. Hon är också lite för utstuderat busig, på det där övertydligt charmiga sättet. Vi får ett obligatoriskt eller bara pliktskyldigt modersuppror. Hon gör sig hård, och hennes överlevnadsinstinkt är liksom skriven på näsan. Och fläcken i ögat blir inte riktigt pricken över i, utan en omotiverad MacGuffin.

Berättelsen är också lite för fyrkantigt konventionellt hanterad. Om det skildrade är sant eller inte kan kvitta, men jag blir inte kvitt intrycket av cynism när hon besöker sin pappa i fängelset, och kallar sin mormor ”vår Vergilius på vägen till denna institution, en plats som inte var ett helvete, utan mer en skärseld och också en sorts kasino, där turen plötsligt kunde gynna dig eller utlämna dig till den värsta formen av bankrutt.” Att vända sig till litterära liknelser i den situationen är bara känslokallt. Det är å andra sidan rörande att hon tar honom i försvar, att den förmodade förskingring som tagit honom till helvetet / skärselden / kasinot (varför inte bara kalla det ”fängelset”?) var ett påhitt.  

Romanen utkom 2011, först nu på svenska. Jag kan inte riktigt få fäste på huvudpersonen, som om det hon skriver sker vid sidan om henne, trots att det alltså förefaller vara autentiskt.  

Bernur recenserar fler böcker 2015 än 2007

Jag läser Lina Samuelssons text i dagens DN, om hur dagstidningarnas litteraturrecensioner blivit färre sedan 2006. Hon har undersökt tolv dagstidningar under mars månad de aktuella åren, och resultatet kallas ”slående”, men jag skulle nog säga nedslående, med 97 unika recensioner 2006 som har blivit 39 stycken 2015.

Då går jag till min egen blogg och jämför. Jag kan inte kontrollera mars 2006, för då hade jag inte startat. Men jag väljer mars 2007, och jämför med mars 2015. Den aktuella veckan, 2-8 mars, recenserade jag 2007 2 böcker, och i år 2015 5 böcker. Inte så imponerande, även om det råkar vara lika många som Svd. Om jag tar hela månaden i anspråk blir det för 2007 10 böcker och för i år 2015 16 böcker. Jag recenserar i alla fall fler böcker i år än 2007.

Av de 10 böckerna 2007 var 7 svenska och 3 utländska, 2 var poesi och 8 var prosa. Av de 16 böckerna 2015 var 10 svenska och 6 utländska, 5 var poesi och 11 var prosa.

Slut på sifferexercisen. Nu ska jag läsa.

Syner og fristelser, Harald Voetmann, Gyldendal

Harald Voetmann är ung dansk författare (född 1978), som på senare år gett ut en trilogi historiska romaner, som förefaller ta ut svängarna så att det räcker och blir över. Det är kanske en nackdel att jag inte har läst de två tidigare böckerna, som handlar om Plinius respektive Tycho Brahe, men nu har jag ändå läst del tre, den på många sätt uppfriskande och märkliga Syner og fristelser.

Den handlar om Othlo från St. Emmeram, benediktinermunk från 1000-talet. Voetmann har studerat förstahandskällor från medeltida visionära källor samt Othlos egna skrifter, givetvis författade på latin. Vi som gjort oss bekanta med Heliga Birgittas stundtals råa bildspråk känner nog igen delar av det mustiga språket här, även om det bör sägas att vi tas längre in i de världsliga aspekterna av tillvaron och till kroppens regioner. Exempelvis när vi får en lång utläggning om oron för mängden av lök i korven, och den oroliga magens fisande som blir följden.

I korthet: Othlo åker till Himlen – rätt ovanlig destination i litteraturen förvisso, då vi känner till det andra stället bättre. Han åker dit också, alltså till Helvetet. Men först jetlaggad efter vistelsen i det himmelska. Där vi möter Ihesus, ja, eller typ då. Och änglar: när vi stöter på dem i en diktsamling reagerar vi inte, så varför göra det när de är frekventa i en roman? Jetlaggad blir man en aning som läsare också, det vill säga att det tar lite tid att anpassa sig till romanens behandling av visionära element.

Visionärer som Blake och Swedenborg med flera brukar kallas svåra att följa, att de gör sina världar dunkla och luddiga. Men jag vill svara som Fredrik Strage gjorde i sin krönika i DN (29/5 2015) om fotbollshuliganens förhållande till bengaleldar, som denne beskrev ”som att toucha Gud”, och bad om ursäkt för att det lät just luddigt. Strages svar: ”Jag har aldrig läst något mindre luddigt.”

Kanske låter det ändå rörigt? Ja, det här är åtminstone något eljest än den gängse litteraturen. Ibland är jag inte på det klara med vad Voetmann sysslar med, om det är så att upptåget ställer sig i vägen. Hans stilkonst glimtar till på flera ställen, ser till att hans ibland krängande berättelse ändå håller kursen. Det är visionärt, och om det är något som saknas i samtidslitteraturens traskande i den egna navelludden så är det väl just ett perspektiv mot något yttre. Varför inte då ta i så att det spricker, som Voetmann gör? Han gör det med en metod som gränsar till det respektlösa, nästan vanvördiga. Hur ska synden hanteras? Kanske genom att man gör sig till ett lamm.

Medeltiden hade så mycket större tilltro till det hinsides, helt klart. Voetmanns Othlo lider av lika mycket självförakt som självförhävelse – förmodligen ingen ovanlig kombination, om man synar mänskliga exemplar lite noggrannare. Det är lika nära till smutsen som till renheten i den här boken – lika nära till de låga begären och de höga önskningarna, och vice versa, de höga begären och de låga önskningarna. Det skapar en sällsam dynamik, denna kontrastverkan som också gör romanen till ett äventyr att följa. Därför blir den respektlösa attityden också motiverad och sanktionerad.

Ibland är det i överdriften som den rätta balansen uppstår, och i det sjukaste som den största sansen finns (minns Emily Dickinsons formel: ”Much madness is divinest sense”).

Voetmanns stil är ibland nöjd med vad den åstadkommer, men fungerar kanske bäst när den är som mest lakoniskt konstaterande: ”Står man tæt på, kan man høre, at det taler sagte for ham om menneskets fordærv, om synder og lyster så grufulde, at Paladsets mure ville skælve, hvis hovedet blot nævnte dem med tydelig tale, om brodermord og fadermord, om unaturlig brug af kvinden, om mænd, der deler syndigt leje og piner alle årvågne engle med deres skændige favntag.”

Men trots excesserna, trots att det är något så avlägset som medeltiden, så lyckas Voetmann återuppliva den gamla frågan om vad det innebär att vara människa – alltså, det svåra i det mänskliga, och det svåra i att vara en eländig människa. Han tar med alla sidor av oss, och lyckas med sina korthuggna meningar säga så oerhört mycket om oss.

Trots att det alltså är en rätt så ickerealistisk, eller antirealistisk roman. Voetmanns bok kommer från vårt ursprungligaste mörker, Erebusmörkret, det vi så ofta glömmer bort, hur vårt namn Europa har mörkret som sin utgångspunkt.