För mycket lycka, Alice Munro

Ett (av många) problem med att läsa Nobelpristagare är väl att du på förhand vet att det är något du borde tycka om. Nu gäller ju det här inte enbart de relativt få som till sist får priset, utan det är något som vidlåder i stort sett alla som på något sätt lanseras som kandidater. Försök själv läsa en recension av vissa författares verk utan att du någon gång konfronteras med N-ordet (Nobel). Då görs mentala minnesanteckningar, att det här ska du nog läsa för att få vara en av de som ropar ”äntligen” en ödesmättad torsdag i oktober klockan 13.

Alice Munro har av svenska kritiker i cirka tio år varit Nobelprisfähig. Så fick hon också priset för tre dagar sedan. Jag hade bara läst henne sporadiskt, på engelska, och tog nu itu med För mycket lycka, som utkom på svenska 2010 (i Rose-Marie Nielsens översättning). Det råkade bli den boken som jag la vantarna på i onsdags, då jag anade att Munro kunde komma på fråga.

Visst är det bra! Det är tio jämnlånga noveller, var och en i det mer robusta anglosaxiska formatet. Svensk konsensus stipulerar att hon skriver lågmält, försynt, sparsmakat – med flera dimunitiva glosor, och vidare att - vänta bara, under ytan finns hela poängen.

Nu ska jag inte vara ogin mot översättaren Nielsen, som nog har gjort ett gott jobb med stilen. Men det ger ett lite fattigt intryck när hon missar några väsentliga detaljer. Första novellen här är nog det bästa jag har läst av henne. Den heter ”Dimension”, i singular således. Men på svenska: ”Dimensioner”, i plural. Huvudpersonen Doree är på väg att besöka sin man i fängelset. Hon läser vägskyltarna, plockar ut ord ur korta ord som ”coffee” och ”shop”, en utmaning för en översättare. Vilka svenska ord som ersätter är egalt, men när Doree tvekar efter att ha plockat ut de givna orden ur ”shop”: ”'hop' and 'sop' and 'so' – wait a minute – 'posh'”, så är det för att vi ska förstå att hon inte är någon som associerar kvickt till ord, och det är en ledtråd till hennes personlighet. I den svenska översättning hoppas tvekan över: ”'mode' gav 'de' och 'dem', 'mo' och 'om'”.

I samma novell börjar maken bråka över ”en burk spaghetti”, vilket alla engelsktalande nog associerar till en burk med spaghettisås. Och i novellen ”Sprick-hål” väljer en pojke ”naturvetenskaplig linje” på nordamerikanskt high school? Nä: ”He chose to focus on science. He picked the hard sciences, not the soft earth sciences”. På svenska blir det: ”Han valde naturvetenskaplig linje men ville inte gå i pappans fotspår utan sökte sig hellre till svårare ämnen.”

En annan överenskommelse bland svenska kritiker är att du måste läsa långsamt – allra helst ”andaktsfullt” – när du läser Munro. Det passar mig perfekt, då jag sitter på tåget halva lördagen, med dess obligatoriska förseningar (ordet ”signalfel” är ett av de mest frekventa ord jag hört de senaste veckorna). Men jag tycker att det generellt blir problematiskt att läsa noveller av Alice Munro. Jag vet redan på förhand vad jag ska tycka: utan att ha läst allt för mycket om henne känns det vid själva läsningen som att allt bara bekräftar saker som jag redan visste.

Visst är det bra! Ja, för all del, till en viss gräns. På samma sätt som Tomas Tranströmer är bra till en viss gräns, utan att någonsin korsa den gränsen, så som det ändå finns författare som gör, inte bara döda modernister utan levande och verksamma författare som tar större konstnärliga risker med sitt skrivande.

Flera gemensamma överenskommelser: hon visar sådan inlevelse. Jo, men det gäller ju all riktig litteratur; jag kan ändå villigt erkänna att exempelvis ”Ansiktet” visar att Munro förstår hur det är att bära på ett synligt stigma. Samtidigt: är det inlevelse? Är det inte ett av litteraturens äldsta trick, att ge sken av att på djupet förstå någon annans problem?

Det som känns igen kan också vara bekräftelse. Människan har alltid mer att erbjuda än det som möter ögat, som angicismen heter (går säkert att säga bättre på svenska för den som orkar). Vi underskattar konstant andra människor, glömmer bort att de bär på osynliga drag – ”dolda talanger”, som vi alltid sa när jag var ung. Vi borde bli bättre på att ta till vara dessa potentiella färdigheter. I stället sorterar vi utifrån fördomar, förutfattade meningar.

Vidare: varje novell är en komprimerad roman. Det må så vara. I en av novellerna, ”Skönlitterärt” (”Fiction”), är hon möjligen lite självironisk, när huvudpersonen upptäcker att den bok hon fått tag på inte är en roman utan en novellsamling: ”Det i sig är en besvikelse. På något sätt förminskar det bokens tyngd och får författaren att framstå som någon som bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför dem.”

Alice Munro är bra på att komma människor riktigt nära. Hon ger sina karaktärer dramatiska situationer, och dessa kan vara tillspetsade, kanske ibland lite väl långsökta. Det kan godtas: verkligheten är ibland ännu overkligare. Jag gillar också att hon har en slags ogarderad humor som gränsar till det absurda, med reservationen att det stannar just vid gränsen, inte blir tillräckligt drabbande. Ibland kan hon nå fram till något poetiskt: ”Det finns ett annat ord för skogen, och det ordet smyger omkring i utkanten av hans tankar, han kan nästan nå det. Men inte riktigt. Det är ett sammansatt ord som verkar hotfullt men oväsentligt.” (Ur ”Trä”.)

På 90-talet var Raymond Carver oerhört stor i Sverige, med filmatiseringen Short Cuts. I hans noveller händer inget. Här händer för mycket, på något sätt, som om Munro inte riktigt litar på sina berättelser, utan inför många våldsamma moment. Och liksom Carver skrev en lång novell om en verklig person – det övertydliga valet Tjechov – väljer Munro att avsluta med en riktigt lång titelnovell om Sofia Kovalevskaja, matematiker och romanförfattare. Kanske vill hon med det visa att hon må syssla mest med fiktiva karaktärer, men det är ingen skillnad – de kan vara lika verkliga som ett verkligt människoöde. Hon lyfter människorna ut ur glömskan.

Nä, det är orättvist att jämföra, men jag kan inte låta bli att vid läsningen av Munro tänka på Flannery O'Connor, vars noveller också innehåller historier där hotfulla situationer ger vika för våldet. Munros novell ”Fria radikaler” ger åtminstone mig intrycket att hon gjort sig hemmastadd hos O'Connors noveller. Men hos O'Connor finns en religiös dimension, som hela tiden låter skeendet bli föremål för en diskussion kring etik som jag saknar hos den här kanadensiska trots allt lovvärda novellförfattaren.

Novellens pris, Kanadas pris, Alice Munros pris

Få saker har jag lika ambivalenta känslor inför som Nobelpriset i litteratur. Jag går i samma fälla varje år. Tänker att jag tycker det är löjligt med priser och tävlingar, men ju närmare det magiska klockslaget 13 den där oktobertorsdagen kommer desto mer snärjd blir jag i betingade förväntningar och hållna tummar.

När namnet förkunnas känner jag nästan alltid besvikelse. Antingen för att det är någon jag inte läst, eller för att det är så förutsägbart och tråkigt. I år korsar mer motstridiga känslor än någonsin genom mig.

Alice Munro.

Priset till Alice Munro är också ett pris till Kanada, vilket är vackert och välförtjänt efter att landet negligerats i 113 år. Alldeles för många tråkiga amerikanska romanförfattare tippas varje år. Men då Kanada gavs den här ynnesten lär min absoluta favorit, poeten Anne Carson – som har det olyckliga ödet att dela hemland med Munro – aldrig få priset.

Priset går också till något så ovanligt som en novellförfattare. Med undantag för 1954 års pris till Ernest Hemingway, som skriver lika bra noveller som han skriver dåliga romaner, brukar Svenska Akademien av hävd premiera romanförfattare, dramatiker och lyriker. Fast av de senaste sexton prisen har fjorton gått till prosaförfattare, så poeterna väntar förgäves på fler pristagare.

Utan att vilja förta glädjen hos alla som nu jublar åt Munro tycker jag att det går till en författare som konserverar litteraturen. Bland nutida novellförfattare finns Jayne Anne Phillips och Lydia Davis från USA och Colm Tóibín från Irland, som skriver djärvare och mer spännande noveller som utvecklar genren och visar dess potential. På samma sätt är det med poesin: roligt att svenska Tranströmer fick priset för två år sedan, samtidigt som Anne Carson visar mer oerhörda kvaliteter med sina fullkomligt gränsöverskridande diktböcker.

Att just engelskspråkiga novellförfattare är så bra manar till eftertanke. En förklaring kan vara att mångfalden av litterära tidskrifter uppmuntrar till publicering av längre noveller (en amerikansk novell är ofta dubbelt så lång som en svensk). Men främst handlar det nog om tradition och konkurrens. Du skriver i tävlan med dina föregångare, och i den engelskspråkiga världen ligger ribban högre än i den svenska.

Anne Carson.

Jag vet inget om Alice Munros eventuella förebilder, men det är tänkbart (för att inte säga ofrånkomligt) att hon under sina rookie-år som novellförfattare läst starka noveller. Då måste man vässa sina verktyg för att rättfärdiga sin existens. Konkurrensen tvingar dig att göra ditt yppersta.

Dock ska sägas att något kan vara på väg att hända med det torftiga svenska novellklimatet, med det längre reportagets återkomst i tidskriften Filter, liksom nystartade litterära magasin som Const Literary Preview och Granta, där det ges utrymme åt längre noveller än gängse. Förlaget Novellix som specialiserat sig på tunna böcker med en novell vardera ska inte heller glömmas. Möjligen ger priset en indikation till förlagen att det inte alltid är en förlustaffär att ge ut noveller. Möjligen blir våra inhemska novellförfattare en smula mer ambitiösa när de läser Munro.

Så mitt slutintryck blir trots allt en liten förhoppning. En novellförfattare är ändå lite bättre än ännu en romanförfattare – speciellt med tanke på att majoriteten av Akademiens romanval på senare år har varit trista.

Kanske priset också öppnar för att mindre uppmärksammade genrer kan komma på fråga, som reportaget eller essän. En dokumentärförfattare som Svetlana Aleksijevitj får gärna bli nästa års mer dynamiska val av Akademien, som ett erkännande åt ett annat sätt att skildra verkligheten än genom fiktionen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/10 2013)

Red Doc >, Anne Carson

På svenska finns två böcker av Anne Carson översatta till svenska av Mara Lee: Makens skönhet och Röd självbiografi. Två böcker som jag har läst och beundrat, inte minst i dess egenskap av att försöka åstadkomma något helt unikt, skriva en litteratur som inte ännu är skriven. Det är böcker som gör mig förundrad, drabbad på ett sätt som jag inte riktigt blir av alla dessa prydligt välskrivna välmenande böcker som ändå bara gör samma sak som någon annan gjort tidigare. Till detta hör att hon har utfört suveräna översättningar till engelska av Sapfo och Antigone.

All heder åt Lee som översättare – hon har gjort ett fantastiskt jobb med båda böckerna – men det är först när jag börjar läsa Carson på engelska som jag fattar vad det är hon håller på med, vad hennes projekt går ut på. För det är fascinerande och djupt oförglömligt att uppleva hennes böcker. Red Doc > heter hennes senaste volym, som enklast kan sammanfattas som en diktsamling.

Det är också en slags fortsättning på Röd självbiografi, där Geryon nu enbart heter G: ”The Red One”. Till hans sällskap hör Sad (But Great): ”looks kind / beware”. Även konstnären Ida: ”limitless”. Carson är mångsidig och mångbottnad – kanske rentav mångförslagen. Det är udda på riktigt, och inte någon lek med konventioner för lekens skull.

Beware – ta dig i akt, verkligen! För det här är farligt om något, med potential att tillfoga dig något, ännu oklart vad. Att det är poesi – det går inte att tvivla om, det är poesi med Emily Dickinsons definition: ”You could / take the entirety of the / common sense of humans / and put it in the palm of / your hand and still have / room for your dick.”

Carson syr ihop litteratur med liv, utan att sömmen syns. Proust och Daniil Kharms läses, och poesin kan nog upplevas som cerebral – men känslorna är aldrig i underläge. Ta bara personen Sad, som kunde identifiera sig med Keats ord från ett av dennes brev:

“I have never yet been able to perceive how anything can be known for truth by consecutive reasoning – and yet it must be. Can it be that even the greatest philosopher ever arrived at his goal without putting aside numerous objections? However it may be, O for a life of sensation rather than thoughts!” (22/11 1817)

Jag skulle utan att gå för långt säga att Anne Carsons dikt är sensationell på många sätt.

Det är för det mesta jämna marginaler, kortkorta rader (lite som i Lina Hagelbäcks Violencia, årets mest löftesrika poesidebut). Tuktade rader, hårt insnärjda – samtidigt som innehållet är så överskridande, så utmanande, så mycket på väg, mot friheten, mot rörelsen, så kvickt att det knappt hinner infångas. Det är ruffigt, bångstyrigt, avigt, i dikter som blir allt mer frispråkiga, allt mer företagsamma.

Och glatt, mitt i olyckan, när Carson går på upptäckarstråt i språket. Hon skriver piggt och rappt och kvickt och fyndigt, och hanterar myt och historia ovarsamt: ”Facts harbor many incongruities”, säger hon lite illmarigt, efter att ha lanserat sin Prometheus Rebound, vilket kanske är roligast för den som kan sina Aischylos och Shelley.

Den röda tråden som var så klar i föregångaren Röd självbiografi finns också här, allt ifrån den röda fladdermusen på omslaget (målad av Ida, givetvis). Intresset bibehålls utan effekter. Det kalla sys ihop med det varma, det hårda med det mjuka – hela tiden är rörelsen det dominerande intrycket, att det är ett skeende, ett förlopp, som dokumenteras. Det är skillnader som överbryggs; att sy ihop världen verkar vara en del av Carsons projekt, att betona sambanden och samhörigheten och sammanhangen.

Att sy ihop världen: för världen är ett sår. Vad är känslor? Hur mycket är inlärt, betingade reflexer? I de här dikterna är smärta och njutning samma sak, har samma värde och samma ursprung. Och ur samma dyrköpta erfarenhet – här saknas billiga visdomsord och enkla uppmaningar, imperativ att brodera eller trycka på kylskåpsmagneter.

Red Doc > är en biografi som vägrar ta formen av en berättelse. Fragmenten finns där att plocka upp, bitar av sanning – intryck, bilder. Saker som luras, retas, men du kan till ditt försvar välja att bli borttrollad av den röda magin i Carsons dikter.

Svårt att förklara vad det är som händer när jag läser den här boken: det är en fysisk händelse, något som överskrider genrebeteckningar, och blir något helt hämningslöst. Jag vill inte på något vis förringa värdet i att Tomas Tranströmer för två år sedan fick Nobelpriset, men om Svenska Akademien inte vill skämma ut sig inför eftervärlden får de skynda sig att ge Anne Carson detta pris genast – för det här är verkligen ett djärvt sätt att skriva som inte nöjer sig med att skriva behaget utan uppfyller det gamla modernist-credot ”make it new”.

Rumän igen?

I brist på alternativ tillkännages ett Nobelpris i litteratur inom kort. I morgon klockan 13 får vi veta om det är någon av mina favoriter Pia Tafdrup, Anne Carson, Jon Fosse eller Cormac McCarthy (ursäkta för dessa förutsägbara svar). Men hellre borde priset gå till någon som jag inte känner till, och allra helst till någon vars namn jag inte kan uttala.

Att det skulle bli John Ashbery är föga sannolikt. Två rätt stora saker talar emot honom: han är amerikan och han är poet. Men jag läser nyöversatta dikter av Ashbery i nya numret av 10-tal, # 14, som också innehåller en riktigt fin introduktion, där översättaren Vasilis Papageorgiou bland annat jämför honom med Beckett (Nobelpristagare!). Det har råkat bli ett slags Nobelprisnummer. Utöver Ashbery finns där också dikter av Mircea Cărtărescu, som förstås också är en tänkbar kandidat om sju år – den genomsnittliga åldern för pristagaren är 64, har jag precis lärt mig, även om stackars Cărtărescu berövas fem år och kallas 52-åring här. I numret finns också fem kollage av Herta Müller, som faktiskt fått Nobelpriset – en av 00-talets mest värdiga pristagare.

Att det råkade bli Nobelprisvibbar kring det här numret är kanske en tillfällighet. Snarare knyter det an till bokmässans nyligen avslutade rumänska tema, med utöver Cărtărescu och två andra rumänska poeter en intervju med hans fru Ioana Nicolaie, som nyligen utkommit med en (bra) diktsamling i serien 10-tal bok. 

 

Lika bra, om inte bättre, är Olga Ravn, som också nyligen utkommit i 10-tal bok. Hennes diktsamling Jag äter mig själv som ljung är kanske något av årets nordiska fynd, vid sidan av Ingvild H. Rishøi (för mig personligen). Ravn intervjuas av Jonas Rasmusen, och det är intressant och belysande på många plan – givetvis inte lika genialiskt och sensationellt bra som en podcast, men nära nog.

Upprop i dikesfaunan, Peter Törnqvist

I den svenska litteraturfaunan är Peter Törnqvist onekligen ett sällsynt inslag. Hans senaste bok är inget undantag: den använder sig av en kaxig respektlöshet som man önskar att fler kunde kosta på sig.

”Den här historien är spetsad. Men sann.” Så bitskt kan Peter Törnqvist skriva i sin nya bok Upprop i dikesfaunan. Alla som charmades av hans förra roman, den vildsinta Kioskvridning 140 grader, kan andas ut, för han fortsätter röja väg i det svenska språkets mer vildvuxna terräng.

Dock är det här en bok med ett annat temperament, då det rör sig om ett myller av samtidsbetraktelser, skisser, skildringar av resor och natur. Essän är kanske dess förutsättning, men Törnqvist har lånat rastlöshetens otåliga penna och lägger oftast av redan efter att ha fångat premisserna för själva ämnet.

Man kan säga att han inventerar vardagen. Man kan också säga att han ordvitsar mer än nöden kräver, där orden vrängs ut och in och tillbaka igen. Eller säga att det är ett porträtt av Sverige och det svenska. Att det raljanta tonfallet skymmer det sansade ärendet. Eller något helt annat, hela tiden något annat, något som trotsar beskrivning. Det är som att läsa en kverulantisk kåsör vars hjärna kapats av någon mer illvillig men samtidigt trevligare figur. En motsvarighet saknas.

Även om det går att jämföra en gnutta med Bodil Malmstens mer berömda bloggböcker. Men Malmsten nöjer sig oftast med att cyniskt konstatera saker. Hur konstruktivt är det att gnälla på postens nedläggning? Törnqvist skriver också om det absurda i att posten slutar leverera brev, men han lyfter blicken, och visar i nästa stund att poesi föds i ögonblicken: ”Himlen hänger nyckfull som en bingolott.”

Däri ligger också storheten i denna lilla bok, att den hela tiden är så fyndigt skriven. Dialekten slänger käft med arkaismen, talspråket utbyter fraser med den litterära stilen. Törnqvist blandar och ger, och det unika är att han lyckas hitta det egna bland dessa uttjänta idiom, genom att utnyttja olika stilarter, och trolla fram varje nyans ur språkpaletten. Varje enskild formulering är originell, som om han gett sig katten på att avstå från att vagga in läsaren i de vanda tankesätten.

Nu kanske det låter som att det här är mest på skoj, men jag kan lova att Törnqvist har ett allvarligt ärende (också). Hans bok är i så motto mer normativ än deskriptiv, genom att han gestaltar vikten av att gå sin egen väg, hitta sina egna saker, och beskriva det på sitt egna sätt.

Snarare än att söka bland samtidens trötta tråkmånsar kan nog Törnqvist sägas syssla med liknande saker som Kellgren gjorde i slutet av 1700-talet. Det vill säga gissla samtidsfenomen med ironin som osviklig följeslagare. Eller varför inte John Karlzén, en av 1900-talets förbigångna svenska författare, som hade ett liknande uppsluppet sätt att skildra sin omvärld.

Peter Törnqvist må spetsa sanningen med sin dråpliga bok Upprop i dikesfaunan, men i så fall är det enbart för att göra den ännu mer sann, och det är ett av litteraturens yppersta tricks.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/10 2013)

Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne, Olga Ravn

Det här är en fråga som jag säkert har ställt förut (vad har jag inte sagt förut?), men jag måste ställa den igen: varför läser jag poesi? Allvarligt talat: jag är man, jag borde läsa fackböcker, om krigshistoria eller biografier om framgångsrika män, direktörer och entreprenörer och fotbollspelare eller politiker. (Om Carl Bildt hade varit bög skulle han ha fått ligga mest i hela Sverige.)

Ja, det finns nog något svar någonstans. Poesin är det som kommer så nära att det bränns. I den pålitliga serien 10-tal bok har jag nu läst den danska poeten Olga Ravns debutsamling, som i Jan Henrik Swahns översättning heter Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. Jag har bara en anmärkning: originalet har ju æder och inte spiser, så egentligen borde den ha hetat Jag slukar mig själv …

Ravn skriver om kärlek och uppväxt, om det vådliga i att vara flickkropp – alltså, mer om att vara kropp än att ha kropp. Det är dikter som skrapar hårt, som vantrivs i språket, som hela tiden väcker motstånd och ställer sig i skepticismens lutande position inför tillvaron. Poeten ska väcka motstånd, ifrågasätta, vara anarkisten som tappar tråden.

Hennes dikter blöder, och den röda färgen är – ja, den röda tråden i samlingen (den som tappas). Men det är ingen vacker passionerad rödfärg, utan det farliga röda, det som signalerar hot. Rött vill till rött, som Eva Ström sa: det här är också en Röd självbiografi, med Anne Carsons ord.

Barnet leker livet, men det är ingen oskyldig lek. Ravn skriver utifrån egna erfarenheter, men är det bekännelsepoesi (hon har tillsammans med Mette Moestrup översatt Sylvia Plaths The Bell Jar)? Det är erfarenheter som går över gränsen.

Gränsen, vad är det? Det är att gå för långt, säger poeten, och Ravn testar verkligen gränsen, prövar vad den går för. Hon utmanar gränsen.

Nyligen fick jag rådet att tänka på ”vackra ord” när jag hamnade i en stressig situation på jobbet. Välmenande naturvetenskapliga kolleger: deras uppfattning om poesi är alltså ”vackra ord”. Men jag får inte ut något av vacker poesi. Olga Ravn fular ned sina dikter, gör våld på det tilltalande.

Och just våldet, det som riskerar att bli schablon i diktsamlingar under 2000-talet, är hennes ärende. Men det som får de här dikterna att röra sig över och förbi klichén är just gränsöverskridandet, att Ravn lyckas skapa farliga situationer, att det inte är helt givet vad du ska tycka. Om du vill ha metaforer får du söka dem i metaforfittan. Det hon gör är ändå inkluderande, att det handlar om ett ”du” som ersätts av ett ”vi”.

Är det här vackert? Är det vackert nog? Det är åtminstone i enlighet med min definition av det sköna:
”ett sår får hela ett sår, ett månsår i en lång av grön ulls beskydd,

det drunknade brun in i en inåtvänd hud och mossfotografier,

kindens bakom rispor och rönnbärsklasar i nattens feta dubbelgrädde, där är den gröna ullen

sitt öga in i sig själv, där är det rent månsagt i sitt flickebarn av dum och dump, där leker

en rensning som inte rensar, rensning in i sig själv.”

Det är också nyfikenheten som tillåter dikterna att förbli intressanta. De hänger inte ihop – nä, men världen är inte ordnad. Synd för dig … Språket hänger inte ihop, det hackar. Finns det en melodi är det våldets melodi.

Ett avsnitt handlar om Sir Astley Cooper, 1800-talsforskare på kvinnobröstet. En av hans föreläsningar besöktes av John Keats, som några år senare (3 februari 1820 för den som är pedantisk) hostade rött blod i en näsduk, och ställde sin egen diagnos: dödlig tuberkulos. Här handlar det också om den offentliga blicken, vad den gör med oss: övergreppsblicken som är allas ansvar, allas skuld.

I Ravns dikter verkar det bokstavliga och det symboliska i symbios med varandra. Människor vet ju aldrig var gränsen går. Hur många gånger har jag inte fått min gräns inkränktad. Fick höra genom hela min pubertet, ”vad smal du är”, och åren mellan 14 och 20: ”vad lång du är”, hela djävla tiden, varenda djävla dag, som om det här var något jag inte fattade själv. Eller när jag på jobbet åt medhavd lunch, och ett par lärare kommenterade att jag åt så mycket pasta (varenda djävla lunch …), och ja, jag gjorde det under ett par års tid när barnen var små, för de tyckte om det, och ja, jag tyckte också om det, och det var lätt att värma, etc, men varför bryr sig andra människor hela tiden och håller på att kommentera saker som de inte har att göra med?

Jag gillar den här boken nästan oreserverat, bland annat för att den omdefininierar det snygga. Det är dikter som bejakar övergången, förvandlingen, det positiva i att det jobbiga inte bara kan uthärdas utan att det är något annat som väntar – en befrielse. Dikterna stelnar aldrig i vanan, utan hittar fram till något nytt, det som väcker all dvala och slentrian.

I efterordet skriver Jenny Tunedal indirekt om just varför man läser poesi: ”Ingenting kan tänka lika bra som poesin tänker.” Det är ett bra efterord, där kritikern går in i läsningen och blir förbehållslöst beundrande. Jag tror vi behöver mer sådant – alltså, mer distanslös läsning, men fortfarande med intellektet vaksamt och redo att ingripa. Ravns dikter är inte bara bra, de är otäckt bra.

Reseanteckningar, Blaise Cendrars

Vem är Blaise Cendrars? Namnet är bekant, från otaliga antologier av antingen fransk lyrik eller surrealism i allmänhet, eller Gunnar Hardings fina introduktion Är det långt till Montmartre, där han delade utrymme med bland andra Apollinaire. Förmodligen är han den förste att skriva dikt om Chaplin, redan 1916. Så nog är jag förtrogen med den här gynnaren.

Anledningen till denna lite krystade inledning är förstås Kennet Klemets fina efterord i volymen Reseanteckningar, som nu utges av det lilla finländska förlaget Ellips (Klemets har också översatt). Här skriver den svenska poeten om när han först kom i kontakt med Cendrars dikter. Är sådant intressant? Ja, det kan vara så! Eller, jag vill bara visa att jag minsann inte är helt oinsatt.

Vad är det då för märklig bok? Jo, premissen är att Cendrars åker till Brasilien, efter ett kringflackande liv i bland annat Ryssland, Amerika och halva Europa. Året är 1924. Hans koffert väger 57 kg. Den bok han skriver – den här boken – blir hans avsked till poesin. Som appendix en handfull dikter rubricerade som ”Sydamerikanskor”.

Det äventyrliga livet har fått honom att mista höger arm, och då lär han sig skriva med vänster arm. På fotot som medföljer liknar han Walt Whitman: arrogant, kaxig, luttrad. Liksom Whitman skriver han anspråkslöst, med självförtroendet vällande ut ur sig.

Dikterna är korta, intryck från resan. Mer än poesi liknar det dagbok, en slags anti-dikt. Det är beskrivande, denna konturlösa tillvaro på båten. Ändå blir det subjektivt, och ändå blir det poetiskt. Söndagsångesten beskrivs med suveräna lakonismer: ”Det är söndag på vattnet / Det är hett / Jag är i min hytt instängd som i smältande smör”. Detta avsked i realtid, där det går att följa ett vemodigt farväl till diktskrivandet. Om det inte är en efterhandskonstruktion. Vad är inte en efterhandskonstruktion?

Det kan vara värt att påminna sig om Cendrars kompromisslösa inställning. När Lars Norén för sin förra dagbok hånades för sin vilja att vara jude bör vi tänka på att Cendrars här vill vara neger – möjligen i mer bokstavlig mening än när Rimbaud och Strunge uttryckte liknande önskningar. I Cendrars fall handlar det om att slippa förkinppas med dumma européer. Den ädla vilden? Kanske det är naivt, kanske det är sublimt.  

När Cendrars skriver om några öar som passeras under resan: ”Jag kastar mina skor överbord för jag skulle gärna vilja komma till er”, då kan det erinra om Kate Bush vackra bild i ”Hounds of Love”: ”Take my shoes off and throw them in the lake / And I'll be two steps on the water”.

Orden blir successivt färre, förenklingen tar vid, det okonstlade går segrande. Resan når sin ankomst, Cendrars nya liv tar vid.

Skruvstädsblomman, Svetlana Cârstean

Bokmässan hade i år rumänskt tema, och jag fortsätter botanisera bland tidigare oupptäckta författarnamn. Nu har jag läst den besynnerliga diktsamlingen Skruvstädsblomman av Svetlana Cârstean, utgiven på Rámus förlag, i Athena Farrokhzads av allt att döma suveräna översättning.

Men är inte alla diktsamlingar besynnerliga? You wish. Jag skulle säga att majoriteten är alldeles för konventionella, eller åtminstone för beroende av tidigare diktsamlingar, och det här är något som gäller både etablerade och oetablerade poeter, både bra och dåliga diktsamlingar. Kort sagt att de skriver dikt som man förväntar sig att dikt ska se ut.

Det här är i så fall annorlunda. Cârstean skriver arbetsplatspoesi, men hon gör det inte som Jenny Wrangborg gör – alltså, med ängsligheten att hela tiden få läsaren att uppleva och känna med karaktären. I den här boken är karaktären flyende och flyktig, och du känner inte alls igen liknelserna eller associationerna. Det betyder att beskrivning ersätts av åskådliggörande.

För det handlar om att vidga perspektiven. Vad är poesi? Du måste leta den i mellanrummen. Där världen är hel och intakt finns inget utrymme för poesi. Det enhetliga och ordnade kan inte alstra bra dikter, det är bara så. Till och med en så ordentlig poet som T.S. Eliot är bra först när hans tillvaro rämnar, när han släpper in kaoset. Även om diktjaget är abstrakt är det tillräckligt konkret för att innehålla en tydligt utskriven kropp, som utför toalettbestyr etc. Kroppen gestaltas utifrån olika perspektiv: som arbetsverktyg, som biologisk entitet, som estetiskt objekt, som föremål för ständig förundran, som förändringens väsen …

Här visas ingen förståelse för fraser, inlärda formuleringar. Titeln ska utläsas i paritet med det berömda och ”oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord”, med Lautréamonts ord från Maldorors sånger. Det fula skruvstädet som ger utrymme åt den sköna blomman. Och poeten ska vara den som gör fel, som opponerar och är vrång.

Skruvstädsblomman skildrar en uppväxt, där det unga jaget tror sig vara pojke fram till tolvårsåldern. Hen arbetar på fabrik, instrueras i skruvstädets gärning. Det sägs gärna att poeter som Wrangborg arbetar med känslor, att det är den ”genuina” poesin. Då skulle jag kontra med att Cârstean skriver utifrån en ännu större indignation, att känsloinsatsen är betydligt starkare här. Den maktlöses förakt mot de styrande tas fram på ett mer övertygande sätt. Det handlar om att vara helt utelämnad åt cynismens likgiltighet, att vara totalt ersättningsbar, framför det tortyrinstrument som går under namnet skruvstädet. Inte konstigt att man ser blommor då: vad annat kan man göra när livet djävlas med en?

Den som är fri är bara ensam. Så full av liv, så full av besvikelser. Så full av hopp, så full av hopplöshet. Mellan dessa parametrar rör sig dessa dikter, i föraningar om något som väntar på att infrias. Blomman blir då bilden för den oväntade skönheten – att skönheten också måste slå till och drabba utan att annonsera sin ankomst.

Cârstean skriver synbart konstlösa dikter. Det jag gillar är också att det är just så isolerat, att hon i första hand inte verkar vara intresserad av att jag som läsare ska pricka in referenser och tydliga markörer för att känna mig hemtam. Hon har uppfunnit ett helt eget uttryck. Många så kallade amatörer som skriver dikter imiterar ju – ja, det är förstås bra, till en början, men det är förbannat tråkigt när poeter som gett ut dussintals samlingar fortsätter att skriva på det där bekanta sättet. En dikt är en dikt är en dikt.

Så inte här. För Cârstean går vidare, och när hon i den avslutande delen, som lånar ensamhetens namn till titel, skriver e-brev till sig själv, uppenbarar sig projektets upphov. Kanske det är en bild för poesin också, att vara så lojal med ensamheten. Att läsa är en långt mer social syssla än att skriva. I de här dikterna är det dessutom lika nära till leendet som till snyftningen, som i all riktigt bra poesi.

Med subtila förskjutningar visar Cârstean också på okända sammanhang. Hon jämför ett par arbetshandskar som hänger på väggen ovanför skruvstädet med tomma skrov, en bild som tar henne vidare till biobesök där vinden fortsätter blåsa genom de tomma skroven (filmen är av allt att döma Titanic), fram till en tredje dikt om de tomma skroven. En triptyk om ödslighet och håglöshet och oduglighet: ”Min kropp är till och med svagare än föremålen. / Den slokar förståndigt i fåtöljens armar, där jag sitter bland äldre och nyare föremål.”

Rámus förlag har ett gott öga till den europeiska lyriken, och den här boken är inget undantag från deras pålitliga utgivning av yngre för oss i oupplysta Sverige okända förmågor. Jag läser Svetlana Cârstean med stor behållning, trots att jag inte direkt kan säga att jag lyckas identifiera dess innehåll.

Himlen i magen, Ioana Nicolaie

Graviditeten är en märklig erfarenhet, lika unik som den är allmängiltig. Nästan alla (kvinnor) genomgår den, och ändå – varje erfarenhet är isolerad, lever i sin egen sfär. Känslan är kluven: du vet att det här är något andra har upplevt, och ändå – det känns som att du är den första, den enda.

Ioana Nicolaie gav 2005 ut en märklig diktsamling om sin första graviditet, Himlen i magen. Nu har den skickliga Inger Johansson översatt den i serien 10-tal bok, påpassligt nog till den nyligen avslutade bokmässans rumänska tema.

Hur vet jag vad som är en bra översättning, när jag är komplett obevandrad i det rumänska originalet? Jo, det har med tonfallet i svenskan att göra: Johansson hittar helt rätt, och skapar en trygghet hos läsaren, en visshet i att just det som står där är utvalt i sin egenskap av att vara det bästa eller minst sämsta alternativet. Du litar på orden.

Nicolaie gör graviditeten begriplig genom att förstärka intensiteten – genom att leva på dess yttersta spets. Livets början är det största och det minsta. Lika mycket skräck som glädje. Hon associerar, minns – och fasar, inför det kommande, det storslagna som är på väg. Det här är ingen bok som lär dig hur det är att vara gravid – någon Graviditetens ABC är det inte.

Det här gör hon med hjälp av liknelser som är lika välfunna som instinktiva, och framför allt nya. Tillvaron ter sig så här: ”Att sitta i väntrum är värre än att vara reservmålvakt; man spelar bara träningsmatcher.” Exakt så är det ju. Målvakten måste också konfrontera stor skräck och spelar med större insats än utespelarna.

Den rumänska vardagen är annorlunda jämfört med den svenska diton: oron är förstärkt, målad i paronoida nyanser. Nicolaie fräser ibland mot hemlandets tyranni. Det som är likadant är den totala, uppslukande ambivalensen. Känsloknappen står på 10. Tillvaron i sig är ju redan osäker, men graviditeten höjer dess beskaffenhet. Det finns plats för förtvivlan, och den är gestaltad mer än beskriven. Rädslan rör sig, fixeras aldrig.

Det är inte helt sant att Nicolaie skriver i ett vakuum: hon gör sig medveten om sin position i ett släktled, och refererar till att hon har elva syskon (detsamma har min mor). Det är en kroppsmedveten bok, där kroppsliknelserna är det sammanhängande motivet genom hela samlingen. Bildspråket är drastiskt och dråpligt, och innehåller lika mycket vidskepelse som vetenskaplighet.

Ioana Nicolaie har skrivit en trojansk häst, när hon låter en thriller maskeras som poesi. För det är spännande läsning, med starkt fokus på det oväntade. Det hon gör är också att låta tillvaron bli allt lösare, allt flyktigare – helt utan skydd, i ett jag utan gräns, som bara är och är och är. En av hennes återkommande fraser är att hon numera gör saker ”på tre man hand”, det vill säga med barnet och med mannen Mir(cea). Hennes bok vilar inte, är ingen stillsam betraktelse, utan mer ett upprört och ifrågasättande tillkännagivande, hälften häpnad och resten resolut beslutsamhet.

Den tvärsäkra kritikern Aase Berg, som ju skrivit en formidabel ”mamma-trilogi” med böckerna Forsla fett, Uppland och Loss (dock inte den tidigare Mörk materia, som förlaget anger i en fotnot), skriver i efterordet: ”Ingen behöver idka peptalk inför kroppens monstruösa självstyre.”

Bokmässerapport 2013

”Ta ett foto på Björn Ranelid”. Så lyder mina elevers befallning när jag berättar att jag ska till bokmässan på fredag. Ett enkelt uppdrag, tänker jag, eftersom det knappt går att röra sig på området utan att några gånger stöta på den mest synlige av svenska författare.

Vår bil hamnar i en långsam bilkö utanför mässområdet, när vi letar parkering. ”Vi vill ju inte köra på en författare”, kommenterar min kollega som kör bilen och vi släpper förbi mängder av människor som rör sig mot ingångarna. ”Skulle du jubla eller sörja om jag körde på Ranelid?” frågar han också. Jag svarar inte omedelbart.

(Lena Andersson, Philip Teir och Björn Larsson dissekerar kärleken.)

Den mångbesökta bokmässan lever sitt liv utanför alla debatter om läsningens nedgång och förestående avveckling. Om än det kanske inte är ett tempel för läsning är det åtminstone ett tempel för boken. Eller böckerna, menar jag, som liksom de flesta rör sig med en allt tyngre packning böcker som vi hoppas ska hinna läsa inom en snar framtid.

En tendens som jag tycker blir allt tydligare på bokmässan är att programmet flyttar sig från seminarierummen på andra våningen ned till mässgolvet på första våningen. Tidigare har jag kryssat som en målsökande robot mellan de instängda rummen för att lyssna på de intressanta samtalen, men det blir ett allt digrare program även för den som inte betalar de dyra entrébiljetterna till seminarierna.

Det kan vara nog så intressant att höra poeten Athena Farrokhzad i Svenska kyrkans monter ”Se människan” prata om sin lysande diktsamling Vitsvit, eller att vid något tillfälle lyssna på journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som nog besökte alla tidningars montrar för att prata om sina hemska erfarenheter i etiopiskt fängelse.

(Gabriella Håkansson talar om Aldermanns arvinge med Stephen Farran-Lee.)

Nästan alla som jag lyssnade på vid något seminarium hörde jag också tala nere på mässgolvet. Så att följa mitt rörelsemönster på årets bokmässa torde ha erinrat om den där hackspetten på Kalle Ankas julafton, då jag ständigt var på språng mellan de olika våningarna för att hinna med så många programpunkter som möjligt.

Möjligen rörde jag mig lite för snabbt, då jag utanför tv-programmet babels provisoriska studio råkade knuffa till en kvinna i en snygg vinröd klänning. Hon vände sig om och stirrade på mig med en så tillintetgörande blick att jag glömde bort att säga förlåt: Camilla Läckberg.

Att man får en världsberömd författare att tappa prickarna i sitt efternamn när man för en gångs skull är klumpig, det är väl typiskt för bokmässan. Fem meter från oss talade Richard Ford, och jag var på väg till att lyssna på Mircea Cârtârescu. Ford och Cârtârescu är två starka kandidater till Nobelpriset.

(Mircea Cartaresceu ska tala med Norman Manea inom kort, 

om hur det är att vara intellektuell i Rumänien.)

På min väg dit hade jag pratat rumänsk poesi med Thomas på förlaget Rámus, som ger ut Svetlana Cârstean (i Farrokhzads översättning, förresten). Från Cârstean till Läckberg: tydligare kan nog inte spännvidden i bokmässan illustreras. En nödvändig spännvidd, där det för varje Läckberg måste finnas plats för en obskyr rumänsk poet.

Fick jag något foto på Björn Ranelid då? Nä, av alla kända och okända författare som rörde sig på mässan var han just i år utanför min radar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/9 2013)