Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul, Stina Bäckström, Glänta

Vad kul med en bok om humor! Inte minst för att jag därmed ges tillfälle att använda utropstecknet, som jag misstänker är mitt mest försummade skiljetecken! Stina Bäckström, docent i filosofi och lektor på Södertörns högskola, har skrivit Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul, som ingår i serien Glänta hardcore.

 

Ja, fast är det verkligen ”kul” att teoretisera om humor? Det råder nog delade meningar om det. Ändå är jag glad att Bäckström gör ett försök, och det är ambitiöst nog indelat i sju olika essäer, där jag har mest behållning kanske av resonemanget där hon plockar in Sara Ahmeds begrepp ”den feministiska glädjedödaren” för att visa funktionen av Hemulens tystnad hos Tove Jansson.

 

”Världen är ful, vi behöver ha kul!” Så skulle hisspitchen till den här boken lyda. I och för sig skulle den hissen inte gå ända upp, men än sen! Behovet av humor är om inte konstant, så i någon form av behovsprövning, och vi lever i tider som är prövande. Bäckström diskuterar en del kring vad man får skämta om. Ganska mycket ändå! Hon menar att frågan är felställd, och monterar ned frågeställningen. Hon menar att skämt måste få vara mångtydiga.

 

Det här är inte så mycket en historik över humorn som en lägesbeskrivning, där Bäckström också tar upp cancelkulturen, som ju drabbat en del komiker. Där har det mest handlat om komiker som begått övertramp i privatlivet, och det är ju en berättigad åtgärd: vi behöver inte lyssna till de som själva har svårt att skilja på vad som är roligt på scen och vad som är tråkigt utanför densamma.

 

En vanlig uppfattning om humor är att den ska sparka nedåt. Varför måste den göra det, åtminstone alltid? Blir inte sådan humor av nödvändighet väldigt förutsägbar? Humor bygger på det som inte kan förutsägas. Det borde inte finnas någon färdig mall. Tajming, visst, för all del, men det roliga är situationsbunden och uppstår inte på beställning. Det är bland annat därför jag är så trött på alla svenska stand up-typer: deras skämt har passerat för många redaktionsmöten (inte bokstavligt, men ni som fattar, ni fattar).

 

Bra humor måste våga närma sig det otillåtna. Bäckström vill vidga vår syn på humor som något mer än skämtet, och det är ett givande ingångsvärde. Bra humor är inget att skratta åt! Hon använder begreppen ”tilltal och samspel” som en formel för detta, och det är en bra poäng, att det måste finnas någon form av ömsesidighet, en reciprocitet. Humorn uppstår i mötet. Om du är i skogen och säger något roligt och ingen skrattar, har du då sagt något roligt?

 

Intressant nog upplyser Bäckström oss (mig i vart fall) att ordet för humor etymologiskt har med ”fukt” att göra, och i synnerhet (kropps)vätskor. Det förklarar varför en del humor kallas ”torr”. Det här är synnerligen intressant, eftersom fukten sedan antiken har kopplats till kvinnor, utifrån gråten, menstruationen, och det erotiska begäret. Män? De är torra. Betyder det att kvinnor trots att motsatsen så ofta hävdas är roligare än män? Tja, att döma av det jag har hört av svenska stand up-typer: mycket sämre kan de inte vara!  

 

I boken lutar sig Bäckström lite mot Kant, lite mer mot Kierkegaard, en del mot Platon. Exempel plockas från några väntade källor, som tv-serien The Office. Lite mer oväntad är en genomgång av hur bröllopsbilden har förändrats, från de gamla där brudparet ställdes upp med allvarliga miner till dagens där brudparet förväntas leka och stoja – ha kul, helt enkelt. För vi har fått ett samhälle där det är en dödssynd att vara tråkig och humorlös. Det finns ju arbetsplatser där personalen inte bara uppmanas utan tvingas att vara delaktiga i det gemytliga, trivsamma och muntra, där de går från rekommenderad till kommenderad god stämning. Välj glädjen!

 

En av de slutsatser Bäckström hamnar i kan jag lätt instämma i: ”Om vi fullt ut förstod vad humor är och gör, skulle den inte kunna överraska oss så som den måste göra för att vara riktigt förlösande och rolig.” Det här blir något mer än en ursäkt varför bokens syfte förfelas – det blir faktiskt en fullgod definition av humor. Vi ska inte analysera sönder vad som är roligt, men inte heller missta vare sig att vi måste skratta åt det roliga eller att allt som vi skrattar åt är roligt.

Hjärtat och andra dikter, Aleksandr Pusjkin, översättning Annika Bäckström, Ellerströms

Enligt den seglivade myten var de romantiska poeterna världsfrånvända och självupptagna gnällspikar. Inget kunde vara felaktigare. De drömska inslagen kontrasteras mot radikal idealism. Det sociala patoset är också det som genomsyrar den stora ryske poeten Aleksandr Pusjkin, något som blir tydligt också i det relativt utförliga urval som nu publiceras i den lilla volymen Hjärtat och andra dikter.

Det är dikter som rör sig mellan sublim naturlyrik – i synnerhet en fantastisk dikt om havet – ironiska dialoger med förläggare, krig och farsoter, personporträtt av armod och misär. Jag känna en intensiv saknad efter en tidsanda (början av 1800-talet) då poesin fick vara inte bara så här kvick och livfull, utan också betydelsefull och ofrånkomlig, och som gav så fritt spelrum åt fantasin. Överallt visar sig Pusjkis rörliga intellekt, hans brinnande temperament, hans engagemang i andra livsöden: ”Hjärtat lever i framtiden, / det närvarande är sorgligt: / allting i ögonblicket förgår; / det som förgår blir oss dyrbart.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/7 2018)

Slutdikt, Marina Tsvetajeva, översättning Tora Lane, Ellerströms

Bland egensinniga poeter är det ändå svårt att hitta någon egensinnigare än ryska Marina Tsvetajeva (1892-1941). När hon separerade från Konstantin Rodzevitj efter en kortvarig relation 1923-24 utmynnade det i en magnifik skilsmässodikt. När den nu översätts av Tora Lane heter den Slutdikt, men har tidigare publicerats som ”Slutsång” i översättning av Annika Bäckström, i boken Med gröna ögon (2010).

Tsvetajeva söker upp det ljuvheten i det bittra avskedet, i denna svit på fjorton dikter, där mannen och kvinnan i dialogform bearbetar det som gått förlorat. Ledtråd: han är mer avmätt och tar lättare på det. Hon ger sig rätt in i passionens stormande öga, och letar upp spåren av de intensiva känslorna mellan dem. Dynamiken skapas i skärningspunkten mellan hans distanserade blick och hennes helt gränslösa störtande in i inlevelsen.

Tora Lane går i förordet i polemik mot den tidigare översättningen av Annika Bäckström. Det är en strid som är onödigare att ta än vad den nya översättningen i sig själv visar, nämligen att vi nog tål två olika versioner av samma dikt. Kort sagt ger Bäckström ett mer poetiskt idiom till Tsvetajevas våghalsiga dikt, och därför kan läsandet av den här nya översättningen i viss mån påminna om hur det är att läsa Ann Jäderlunds råa översättning av Emily Dickinson (Gång på gång är skogarna rosa). 

Det blir en slags kollisionens estetik, där Tsvetajeva med besk humor vittnar om en upplevelse av omvälvande art, en kärlekshistoria som har lyft henne ur vardagens elände, men också slungat henne rätt in i ett nytt slags eländigare elände. Hennes dikt ger återsken av ögonblickets njutning, i retrospektiv, i den eftertankens kranka blekhet som Hamlet dryftade (på tal om översättningar, där gamle Hagberg måhända putsade Shakespeares ursprung, åtminstone i just denna fras).

Tsvetajevas jag liknar sig vid både ett barn och en arbetshäst i dikt nummer två, och så kan nog hennes upplevelse förstås: som att hon både regredierar och försöker bli kvitt intellektet, och dess plågsamma fixering vid minnet. Om företaget Lacuna funnes i verkligheten, och inte enbart i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind …  

Man kunde gott säga: här är det för hårt, här är det för mycket, här är det för många utropstecken! Ja, och för negativt, för mycket av negationer … Och för många kategoriska utsagor. Så nog är det utmattande att läsa Tsvetajeva, även en så här pass kort dikt. (Ett omdöme om henne löd: ”Hon inleder i trestrukna c. Sen håller hon sig kvar där.”)

Så man kunde säga att hon i den här dikten inte avstår från att se rätt in i kärlekens mest stormfyllda punkt. Hon skriver om elden, och om tomheten som blir dess efterdyningar. Att läsa henne känns också: det är en slags palpering hon utsätter läsaren för, som om hon vidrör och tapp! tapp! tapp!-ar läsaren med språkets hårda pinnar, i en sensorisk poetik.  

Det är både överdrivet teatraliskt och ytterst förankrat i en konkret verklighet, i en genuin erfarenhet filtrerad genom fiktionens drömväv. För Tsvetajevas diktjag var kärleken en livsgivande och berusande kraft, som inte förvred skallen på henne utan gav större klarhet och djupare insikter – det vill säga, modet att skåda inåt. Då visar sig kärlekserfarenheten vara både livsviktig och ganska trivial, och hennes Slutdikt innehåller mer än en gnutta självironi. Fast det är en ironi som tillåter henne att ta de egna känslorna på allvar.

Dikten skildrar ett avslutat förlopp, där olika varianter prövas, som i en metafor kring bron, som förstärker det omöjliga i att återvända till det som försvunnit. När du har gått över bron finns den inte kvar bakom dig längre. Visst, du kan snegla efter den, men till ingen gagn. Här finns också starka bilder av kärlekens girighet, men också om värdet i att uppsöka dess omedelbarhet, om att uppskatta dess nu. Att våga ge sig hän, erkänna den upplevelsen.

Översättningen, fungerar den? Det är en bedömningsfråga, hur mycket poesi du vill ha. Så här kan det se ut hos Lane:

Alltså, börja om igen?

Nytt liv? För simpelt poem!

Hem är att bege sig

in i natten.

                                           (Åh vem

hör nu min sorg, mitt elände,

min fasa, grönare än is? …)

– Ni tänker alldeles för länge.

Eftertänksamt: – Precis.

För jämförelse, samma avsnitt hos Bäckström:

                      Livet pånytt

alltså? – Poesins enkelhet!

Ett hus, det betyder: hemifrån – och ut

i natten.

                      (Oh, vem kan jag förtro

min sorg, min olycka,

isgröna fasan? …)

– Du tänkte alltför mycket. –

Ett eftertänksamt: – Ja.

Och när Lane landar i Tsvetajevas kända definition av kärlek blir det också hackigt, otåligt, frenetiskt: ”Som inför betjänt / och supare? (Jag, i tysthet: / ’Kärleken, som en båge, spänd, / som båge, åtskild, brister’.)” Hos den något smidigare Bäckström: ”I betjänings / och kroggästers åsyn? (Jag, ljudlöst: / Kärlek betyder: en båge / som spänns över avstånd.)”

Där Tsvetajeva av allt att döma i originalet leker med språket är Lane striktare. I min engelska översättning (Elaine Feinstein):

It’s the most inhumanely senseless

of words: sep          arating. (Am I one of hundred?)

It is simply a word of four syllables and

behind their sound lies: emptiness.

Lane väljer att frångå lockelsen i det separerande ordet:

Ett helt meningslöst ord:

skiljas. Som en på miljonen?

Bara två stavelser ihop,

och bakom dem – tomhet.

Bäckström gör något finurligt med kilen i ”skiljer”:

     Monstrum av meningslöshet.

S-kil-jer oss. – Vem ger oss en kil?

Ett par ord, tre stavelser bara

mellan oss och tomhetens il.

Det Lane lyckas med är att ge Tsvetajevas dikter en oskön rytm, och det behöver inte vara till dess nackdel. Ställer man de båda svenska översättningarna sida vid sida får man möjligen en kompromiss av hur Tsvetajeva låter på ryska. Det hör till saken att båda är missnöjda, och menar att det inte går att överföra hennes säregna språk till svenska.

Vad som finns här är ett sätt att skriva som liknar barnbokens. Tsvetajevas hårda språk ger intryck av att födas medan det skrivs ned, och som läsare kan man bara häpna över hur väl form och innehåll samspelar för att förmedla en erfarenhet. Jag kan inte nog rekommendera henne, och om du då väljer Lanes eller Bäckströms översättning är inte det väsentliga – det viktiga är att du väljer någon av dem, eller allra helst båda.  

Tyst för fan

Det är 60 år sedan tidskriften Lyrikvännen introducerades. Skulle man låta någon av den tidens cirka 10 000 läsare genom tidsresan läsa det nya numret "Tystnad" (3/2014) tror jag att det mesta skulle te sig begripligt. Det rör sig om rejäla essäer, diktexempel av traditionellt snitt, möjligen med undantag av Linnéa Erikssons "Seikilossången", med teckningar, handskrift och uppräkningar. De skulle ha lättare att nicka instämmande åt att Lennart Sjögren recenserades, han som debuterade fyra år efter tidskriften.

En vän kan man möjligen försumma en kortare period, och jag måste erkänna att jag har behandlat den här lyrikvännen lite överlägset den senaste tiden. Tagit den för given, och gått i dialog med dess nya nummer men tröttnat, låtit häftet förbli outläst. Desto lättare var just det här numret att ta till sig, kanske för att det tematiska greppet inte tillåts bli så övergripande. Ett nummer om tystnad kunde ha innehållit Thomas Hoods magnifika dikt "Silence" (citeras i Jane Campions Pianot), men man kan inte få allt.

Tystnad är ju tillåtande, kan vara så mycket - som Paul Simons "The Sound of Silence". Eller Johannes Heldéns kryptiska fragment, eller Richard Brautigans dikter som bara består av suggestiva titlar. Eller Sanna Hartnor, som spanar efter Harry Martinsons Aniara i mäklartexter. Eller den spännande dialogen mellan Marie Lundqvist och Steinar Opstad, där de med en rad vardera bygger en dikt "Omkring tystnaden / Rundt stillheten", som en miniatyrpoetik.

Marie Pettersson kallar också Katarina Frostensons senaste bok Tre vägar för en poetik, och jag vill inte låta ogin, men det där är ju identiskt med nomineringstexten till Augustpriset från i höstas, inklusive allusionen till just det citat Pettersson använder från boken.

Men höjdpunkten för mig i det här numret är ändå Magdalena-dialogen mellan Marina Tsvetajeva och Boris Pasternak, översatt av Annika Bäckström. Tsvetajeva, med en uppsyn inte helt olik Lilla Mys, har skrivit en dikt som är helt fantastisk:

"Med läpparnas skum och ögonens
bottensats, all lustarnas svett
lindar jag dina fötter
i mitt hår som en päls.

Som en matta under fötterna
skulle jag bredas ... om ej
han (hon!) till glödande lockars varelse!
hade uttalat: syster, res dig."

Hennes dikt är från 1923, men ger ändå ett modernare intryck än alla senare dikter som presenteras i numret. Det är bara tre år sedan Lyrikvännen hade ett temanummer om henne (1/2011), men det känns redan som för länge sedan. 

Skymning öfver Upsala, Mohamed Omar

Mohamed Omars nya diktsamling heter Skymning öfver Upsala. En formulering i Björkmans förlags följebrev förföljer mig: ”en av Sveriges mest lästa och uppskattade poeter”. Stämmer detta verkligen? Och hur kan sådant ledas i bevis?

Dessutom: poeter ska väl inte räkna det till meritförteckningen att höra till de ”uppskattade”. Poeter ska vara bråkiga, vara tvära, uppkäftiga, subversiva, göra motstånd och med Katarina Frostensons ord från hennes senaste formidabla bok Tre Vägar – retas. Frostenson kommer aldrig att kallas ”uppskattad”, bli folkkär.

Men låt gå för brasklappar. Omar skriver en gammaldags poesi, som man förväntar sig att en diktsamling ska se ut. Prydligt långa dikter. Vardagliga nedslag i vardagen.

Dock måste jag säga att jag har noll referenser till den stad han skriver om, U[p]psala, eftersom jag inte haft förmånen att plugga där: under några år gjorde jag ändå en handfull nedslag, där jag har irrat omkring från tågstationen till närmsta hotell och sedan universitets föreläsningar i enskilda ämnen och sedan kvickt tillbaka till hotellet, möjligen med nedslag för mat och dryck i någon restaurang som alltid döpts efter Pelle Svanslös-karaktärer. Men jag känner inget för staden – vare sig nostalgi eller längtan.

Om Frostenson distanserar sina läsare genom att nämna Hölderlin gör Omar det genom att nämna J.K. Huysman, men har också plats för Ture Sventon, Led Zeppelin, Sisters of Mercy, och filmer som 2001 och Repmånad. Brokigt så det förslår och rinner över, speciellt Sisters of Mercy-referensen (att det skulle vara udda med gothare i hatt är dock en missuppfattning: eller känner Omar inte till Sisters of Mercy-epigonerna Fields of the Nephilim?).

Konturerna av en uppväxtskildring kan skönjas: en identitet håller på att formas. En personlighet växer fram. Jag jag jag … hoppar av skolan … lyssnar på depprock … lyssnar på synth … Jag jag jag … är ett vitt barn med svart kappa … träffar slavisten Annika Bäckström … och hennes make Lars Bäckström, fast tvärtom, som hör ett buller bakom sig: ”Tidens vagn”.

Om man gillar Göran Greider – och det gör man ju, Gud hjälpe – så gillar man det här: för att det är politisk dikt som smyger på en, utan att vara plakatpoesi. Omar skriver öppet, öppnande, inbjudande, och i sina bästa stunder riktigt bra. Ibland rentav roligt, som i anekdoten om killen som kallas ”Partiledaren”, för att han är full av åsikter.

Diktjaget är också så där öppen, nyfiken och naiv. Omar skriver en dikt som kränger, som inte läggs till rätta: och det blir också dess tillgång. Fokus hittas i det diffusa, det halvt svamliga och lösryckta.

Så blir också titeln motiverad, tack vare hur de olika tidsskikten är närvarande samtidigt. Med T.S. Eliots magistrala ord från ”Burnt Norton”: ”Time present and time past / Are both perhaps present in time future, / And time future contained in time past. / If all time is eternally present / All time is unredeemable.” Men Omar nämner inte Eliot – dock många andra.

2.

Som höger hand för vänster hand är nära

är våra själar för varandra kära.

Lycksaligt vilande intill varandra

som ena vingen vilar till den andra.

Stom blåser upp – en avgrund bryter nu

högers och vänsters vingpar itu.

Marina Tsvetajeva, övers Annika Bäckström

"Lyriken klargör det dunkla och fördunklar det klara" (Marina Tsvetajeva)

Nyligen hade jag en högst angelägen och intensiv debatt med fysikläraren A om poesi, där jag hade gett honom ett av Ann Jäderlunds fragment, att reagera på, vilket han gjorde, och i själva verket har vi grunnat och gruffat i flera veckor, tills han gav en replik, som jag tyckte innehöll tankegångar från Ekelöf,

Har jag något fragment som är vackert att se från en sida
vet jag att vända den sidan mot väggen, som en svartsjuk
Den som verkligen ser, ser bara det han är utan

Dikter har en förmåga att väcka tankar, och när man väl har upptäckt detta skapas en livslång lojalitet. Jag läser Lyrikvännens temanummer (1/11) om Marina Tsvetajeva, med fina texter av kännare som Annika Bäckström och Bengt Samuelsson, och en fin essä om svårigheterna, av Tora Lane, bland annat. Svårt? Viktigt! Avgörande!