Den mångförslagne Inger Edelfeldt gav nyligen ut romanen Skönheten, och strax där innan vampyrromanen Porträtt av en hungrig flicka. Medan den förra kom på det större förlaget Norstedts utkommer den senare på det mindre förlaget Kraxa, som inriktar sig på fantastik, och som sådant fyller en viktig funktion i att bredda utgivningen och öppna den för – tja, det tänkbara, skulle man kunna säga.
Vad gäller vampyrer gäller väl den gamla sanningen om spöken, som Lord Byron apokryfiskt lär ha sagt sig inte tro på, men ändå vara rädd för. Med andra ord: vampyrer gör mig livrädd, men tror jag på dem? Nja. Som ung internaliserade jag den vuxna omgivningens syn på vampyrer som något barnsligt som man gör bäst i att växa ifrån, men då går man ju viste om den metaforiska och symboliska potential som finns i just den här varianten av blodsugare.
IsaBell är en antikhandlare som får nys på ett ödsligt beläget och övergivet torp ute vid Orsa Finnmark, i närheten av Ljusdal i Hälsingland (fruktbar mark för skräck: minns filmen Midsommar, eller Lars Landgrens folkskräckiga novellsamling Ljusnan du mörka). Hon är 40 år gammal och har inte förlikat sig med sin ofrivilliga ensamhet. Hon längtar, och i bakhuvudet surrar, som tinnitus, en dov påminnelse om hur flyktig skönheten är som estetiskt kapital. Kort sagt: hon längtar.
I skogen bor Hanserik, som varit försvunnen sedan en tid. Han ger sig tillkänna och bildar ett omaka radarpar tillsammans med IsaBell. Det visar sig att Hanserik egentligen heter Lou, och är en vampyr. Det finns en beröringspunkt, i att IsaBell också bytt namn från det intetsägande Annelie. De är båda shapeshifters, och sämre förutsättningar har förekommit för att ljuv vänskap ska uppstå.
Lou är hobbykonstnär och har avbildat vampyren som ”förvandlade” honom. När IsaBell ser porträttet är det fascination vid första ögonkastet: ”Flickan ser hungrig ut […] En mager, fräck, hungrig tjej i en kort topp som verkar vara klistrad på kroppen.” För att förskansa sig med målningen behöver hon träffa några släktingar till Lou, och vid ett återbesök blir hon undrande: ”Det slår henne att hon inte riktigt vet – eller minns – vad Marianne jobbar med. Var det något inom kommunen? Har hon nämnt det? Borde IsaBell komma ihåg det?”
Vad Edelfeldt gör här med sin listiga manöver är att låta verkligheten sippra in i texten, för exakt så här fungerar våra tankebanor. Därmed förankras skeendet i en realism, ett knep Stephen King är så bra på att utnyttja: tänk bara på hur en av hans karaktärer kan knyta näven så hårt att naglarna borrar fast små halvmånar inne i handflatan, eller hur en brevbärare släpper en fis på väg till brevlådan. Vampyrerna här kan klara sig på djurblod, men för att må bra krävs mindre doser av människoblod. IsaBell ställer upp, även om det kostar på för hennes hälsa att då och då offra sitt blod för sin husvampyr Lou.
Det saknas inte föregångare inom den svenska vampyrgenren. Carl Jonas Love Almqvists Amorina är ett sorgligt förbisett mästerverk, och i modernare tid förstås John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och Mats Strandbergs Färjan. Men Edelfeldt har tidigare flirtat med genren, i ungdomsromanen Juliane och jag. I sin nya vampyrromanen är det mer sorg än skräck, mer kärlekslängtan än isande fasa. Bokens yttersidor är svarta, och ger en sorgkantad inramning åt handlingen, som är spännande nog.
Det här är en intelligent roman som bär på flera bottnar, och portionerar ut sina sensationer med varsam hand. Edelfeldt har också en egen take på hur vampyrförvandlingen går till, och det finns också en del subtil humor, samt oblyga referenser till den klassiska litteraturen. Ett av de namn IsaBell ger Lou är ”Gravlilja”, ett smeknamn Gunnar Hede tillämpar på Ingrid i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen.
Att skriva genrelitteratur är att ge sig i våld med konventioner och klichéer. Det är som det ska vara, och jag uppskattar hur Edelfeldt växlar mellan det som är bekant och det som utmanar genrens spelregler. Det hon har skrivit är faktiskt också en queer kärlekshistoria. Man kan för all del fråga sig: varför dras somliga av oss till berättelser om monster? Är det för att vi känner oss som monster – eller för att vi är monster? Eller är vi som gillar den här genren bara avvikande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.