Slags, Emma Jane Unsworth, The Borough Press

 

Varje land har sin Amanda Romare. I England kanske hon heter Emma Jane Unsworth. Åtminstone tänker jag så när jag besöker London och överallt – och då menar jag (nästan) bokstavligen överallt – hittar hennes senaste roman Slags. (Liten lektion i engelska: ”slags” betyder alltså ”slampor”.)

Men jag börjar i fel ände. Kan det i stället vara så här: kvinnor har roligare liv än män? Jag menar allvar här: har du någonsin hört män skratta lika befriat uppsluppet som kvinnor? Vad heter de tv-serier och filmer män ofta kallar mästerverk? Sopranos, Nyckeln till frihet, Sagan om ringen … Om kvinnor fick göra en lista? Sex & the City, Legally Blonde, Mean Girls … Det kan ha hänt något under 2000-talet, för jag minns inte att kvinnliga karaktärer i tv-serier från 80- och 90-talet uttryckte sig lika fyndigt och roligt som kvinnorna i serier som Gilmore Girls och Younger.

Slags handlar om Sarah, som är en kvinna i tidiga fyrtioårsåldern från Manchester. Systern Juliette är gift – med en träbock till karl som anstränger sig med att bada i isvak för att bli så gammal som möjligt. ”To be deeply boring a bit longer”, som Sarah surt konstaterar. Med systern hyr hon en husbil och ska fira hennes födelsedag med en resa till Skottland.

Sarahs tvångsmässiga jovialiska skämtande kanske döljer mer under ytan än hon vill visa. Hon är mer tragisk än trasig och flirtar (med ringa framgång) med nykterheten. Träffar män lite då och då men aktar sig noga för att hamna i relationer. Hennes fetisch: mannen ska helst ha en blyertspenna i örat – orsaken är outtalad, men ändå begriplig.

Vartannat kapitel handlar om 90-talet och den 15-åriga Sarahs förälskelse i sin engelsklärare och planen att rymma med honom för att gifta sig när hon fyller 16. Den femtonåriga Sarah är tuff och sårbar. Gnabbandet mellan henne och Juliette fortsätter in i vuxenlivet. Under resan mot Skottland skaver de mot varandra, som bara syskon kan. Men även om de stundtals inte kan umgås gör de på var sin kant allt för att hålla den andres rygg.

Unsworth har hittat en vinnande formel med sin roman. Det är inte svårt att förstå varför hennes roman har blivit en sådan succé. Nej, det handlar inte (enbart) om sex, för det är väldigt lite sådant som får den att leva upp till titeln. Kapitelrubrikerna blöder ofta in i första meningen till kapitlen, och det skapar en framåtrörelse som är svår att motstå. Så här: ”I tell mum / I’m going to Nessa’s for the night and I know it’s the last lie I’ll ever tell her.” Men boken inleds också med citat av Anne Sexton och Edna St. Vincent Millay – det är ju som om Amanda Romare skulle citera Rut Hillarp och Kerstin Söderholm (kan du se det hända? inte jag.)

Även språkligt är det rappt och uppfinningsrikt. Här hanteras habila allitterationer och inrim, som i den här förtjusande meningen som inledningsvis tecknar bilden av en allt mer glåmig samtid: ”The clubs and pubs were dying; younger generations preferred coffee and conversation.” Klart att Sarah längtar bort med sådana prosaiska förutsättningar. Tillsammans med systern ger de sig ut på en road trip med sikte på Skottland. Viben: brat summer. Referensen: Thelma & Louise. Nivå på humorn: Juliette har fött två barn och säger att hon fick en ”Picasso-vagina” efter läkarens slarviga stygn.

Skämtandet bygger på allvarliga betraktelser över mänsklighetens tillkortakommanden. Som när föräldrarnas gräl kallas ett ”Greatest Hits”-album där de kör sina slagdängor mot varandra. Och nog stämmer många av iakttagelserna av våra sämre sidor, som Juliette en gång konstaterar: ”I think we’re all born right-wing. Fascism isn’t something people grow into; it’s something they grow out of. Fascism is the factory setting for humans.”

Förvisso är det en slagfärdig roman som lyckas vara både humoristisk och säga något intelligent om mänskliga relationer. Referenserna till Thelma & Louise må också vara välfunna. Ändå tappar romanen styrfarten efter halva resan. Mot slutet kommer också en helt onödig plot twist, som även om den ska motivera Sarahs beteende bara blir en påklistrad förenklad psykologisk förklaring. Vad jag önskar att landets alla Amanda Romare ska ta till sig är kanske ambitionen att lyfta blicken från de egna predikamenten och utnyttja romanformen till att kommentera mer än privata vedermödor. Det här lyckas Unsworth med – åtminstone till hälften.