I Am the Arrow. The Life & Art of Sylvia Plath in Six Poems, Sarah Ruden, Library of American

 

Sekundärlitteraturen om Sylvia Plath är oöverskådlig, där ständigt nya tolkningsmodeller appliceras. Inte minst har de många exemplen på exofiktion – Kate Moses, Elin Cullhed, Emma Tennant, Connie Palmen, Lee Kravetz, med flera – ökat intresset för tolkningar som tar privatlivet som utgångspunkt. Det vore tjänstefel att undvika de självbiografiska läsningarna av Plaths litteratur, men att det går att läsa in ett större mönster försöker Sarah Ruden visa med sin nyutkomna bok I Am the Arrow. The Life & Art of Sylvia Plath in Six Poems.

Det är en fruktbar metod, att som Ruden utgå från en större kontextuell förståelse, som inbegriper mytbildningen. Ruden har tidigare översatt Vergilius och en försvarlig mängd av dramatikerna från den grekiska antiken, samt skrivit böcker om bland annat Bibeln. Akademiker har annars haft svårt att nå ut med texter om just Plath, om en jämför med den omfattande listan på biografier, men Ruden – som är verksam vid Pennsylvanias universitet – har lyckats skriva en tillgänglig bok i ämnet, med utgångspunkt i sex väl valda dikter från Plaths penna.

Plath är ju en mytmakare i sin poesi, något Ruden tar fasta på. Men hon leder också i bevis att Plath var mer än så. De sex dikterna i urvalet hör kanske inte till de mest förväntade, möjligen med undantag för bangern ”Ariel”, men det är ändå glädjande att se hur närläsningarna öppnar upp för nya sätt att läsa och förstå dikterna. Kronologiskt är de sex dikterna i detta urval skrivna under en relativt kort period, som sträcker sig från 13 november 1959 till 5 februari 1963. ”Mushrooms” är den äldsta, ”Edge” den yngsta, och däremellan ”You’re”, ”The Babysitters”, ”The Applicant” samt ”Ariel”.

Plath var verksam under denna tid – sent 50- och tidigt 60-tal – då kvinnliga författare fortfarande motarbetades, nedvärderades och underskattades. Epitetet ”kvinnlig författare” – ugh! – var fortsatt i svang, och misogynin var påtaglig. Hur extremt besvärligt det var att som intelligent kvinna verka i en manlig miljö finns det gott om belägg för, likväl som hur frustrationen kunde manifesteras. Det är förstås bara en tillfällighet, men åtta dagar efter Plaths självmord den 11 februari 1963 utkom Betty Friedans epokgörande studie ”Den feminina mystiken”. Den underförstådda implikationen lyder: om Plath ändå hade överlevt kunde hon ha mött större förståelse från sin omgivning.

De självbiografiska tolkningarna riskerar att fastna i självuppfyllande profetior. Plath var en deprimerad självmordskandidat – det är klart att hon skrev dikter om psykiskt lidande och självmord. Ruden vill se mer än bara bekännelsepoesi, en genre som förminskar den konstnärliga driv- och sprängkraften i hennes poetik, som var tillräckligt avancerad för att inte behöva reduceras till dagboksanteckningar. Då riskerar det att utmynna i något Ruden fyndigt kallar ”plathology”, och Plath fullbordar en gammal fördom om hur svår sjukdom alstrar konstnärlighet. Under romantiken och början av 1900-talet var det tbc, och sedan skulle det bli galenskapen som den frigörande konstnärliga etiketten (Anne Sextons debutsamling, som kom samma år som Plath debuterade, hette To Bedlam and Halfway Back).

Ruden skriver i underförstådd polemik mot A. Alvarez, vars tidiga studie The Savage God grundlade schablonen av Plath som fördömd sjukling. Hon nämner inte ens Alvarez namn i sin bok; lika arg är hon på Ted Hughes, som ofta får sina fiskar varma i den här studien, där det leds i bevis att han fysiskt misshandlade henne, eventuellt så våldsamt att det ledde till ett missfall. Mer beröm öser hon över Heather Clark kanske slutgiltiga Plath-biografi, Red Comet, som kom 2020 (det är en gåta att den inte översatts till svenska, inte minst med tanke på att den enda av de många Plath-biografierna som översatts är Anne Stevensons tendentiösa bok Bitter Fame (på svenska: Ett diktarliv)). Kontentan är väl att Plaths dikter är bra inte tack vare, utan på grund av depressionen och ångesten.

Här gör Ruden viktiga läsningar där hon korsar rudimentära biografiska fakta med Plaths djupa kunskaper om och förtrogenhet med klassiska urkällor. Det finns också plats för oväntade reflektioner, där dikten ”Mushroom” jämförs med Terry Gilliams Monty Python-animationer. Men Ruden är också bra på att läsa in betydelsen av assonans och rim, både hel- och halvrim. Även om Plath var en junior när hon dog – 32 år är ingen ålder för en poet – kanaliserade hon erfarenheter för en hel livstid och hon uppnådde även ett högt tekniskt kunnande. Det är inte konstigt att Ruden plockar ut tre dikter från den postuma samlingen Ariel, där lejonparten skrevs under en hektisk oktobermånad hösten 1962 efter separationen från Hughes.

Plaths dikter är suveräna i egen rätt, men de är också värda att uppmärksamma eftersom de flyttade fram positionerna för kommande generationers poeter, genom att visa nya möjligheter, ny tematik och nytt ordförråd. För svenskt vidkommande kan en jämförelse ske med Sonja Åkessons samtida dikter, som började publiceras redan 1957. I dikten ”You’re” hittar Ruden en koppling mellan ordvalet ”sum” – latin för ”jag är” – och Esther Greenwoods oförglömliga mantra i Glaskupan: ”Jag är, jag är, jag är”.

Dikten ”Barnvakterna” (jag väljer den svenska titeln från Siv Arbs översättning från 1975) är ovanlig på två sätt. Dels är den betydligt mer narrativ än de andra dikterna, och dels skildrar den kvinnlig vänskap, något Plath annars inte hade så mycket till övers för. Det är en dikt skriven i sardoniskt tonläge. ”Applikanten” har översatts av både Arb och Jenny Tunedal och Jonas Ellerströms (från 2012). Den är dråplig och elak, och tyvärr kan översättningarna inte riktigt fånga den märkliga blandningen av sorglös lekfullhet och sorgfull förtvivlan i originalets lek med ordformer och rim:

Black and stiff, but not a bad fit.

Will you marry it?

It is waterproof, shatterproof, proof

Against fire and bombs that go through the roof.

Believe me, they’ll bury you in it.

Arb (”Applikanten”):

den är svart och styv, men den sitter inte illa.

Vill du äkta den?

Den är vattensäker, splitterfri, försäkrad

mot brand och bomber genom taket.

Tro mig man kommer att begrava dig i den.

Tunedal och Ellerström (”Aspiranten”):

svart och stel, men den passar.

Vill du gifta dig med den?

Den är vattentät, okrossbar, säker

i eld och bombräder.

Tro mig, de kommer att begrava dig i den.

De svenska översättningarna har också svårt att överföra Plaths lek med ljud, särskilt hur assonanserna spelar i en dikt som ”Ariel”, med den sonora likheten i närliggande rader, med ord som ”flies”, ”suicidal”, ”drive”, ”eye” – engelskans ”eye” (öga) låter förstås identiskt med ”I” (jag), och ordvitsen i raderna ”the red / Eye, cauldron of the morning” summerar Ruden så här: ”the self has become pure vision”.

Man kan väl säga att separationen från Ted dödade henne, men tillät henne också att skriva den kanske mest radikala poesin under 1900-talet, tillsammans med Paul Celans ”Dödsfuga” och kanske något ytterligare. Genom att frigöra sig från Hughes, lyder Rudens tes, kunde Plath skriva helt fritt och hämningslöst, utan att sukta efter patriarkatets godkännande. Det kom förstås inte: dikterna hon är som mest känd för nu refuserades till största del av både BBC och amerikanska tidskrifter.

Men satte verkligen Hughes begränsningar på Plaths skrivande? Inte ens så partisk skribent som Ruden kan helt hålla med om det. Pikant nog skrev han senare en radiopjäs under titeln Difficulties of a Bridegroom, där hustrun tvingar mannen att köra över en kanin – hon är en häxa vars kroppsdelar delvis har ursprung från skadedjur. Även här hittar Ruden en parallell i Terry Gilliams arbete, och den absurda humorn blir en oväntad ingång i en bok som handlar om Plaths poesi. Det blir ett framgångsrikt försök att gnugga bort bilden av Plath som enbart glåmig självmordsbenägen.

Många av Rudens analyser vittnar om hur mytologins olika nycklar passar för vad som kan uppfattas som låsta dikter. Ofta nog brukar annars lösningar ersättas av läsningar, för den poesiläsare som rustat sig med tålamod. Det enda ord en poesiläsare skyr stavas ”heureka!” och betyder väl ungefär ”nu fattar jag!” Om drygt en månad publiceras en utgåva med Plaths samlade dikter, avsevärt fylligare än det urval Hughes sammanställde i början av 80-talet, en bok som blivit standardiserad sedan dess.

Förvisso hade det varit intressant att följa Rudens tankar om hon hade tagit sig an någon eller några av Plaths mer kända dikter, som ”Lady Lazarus” eller ”Pappa”. Å andra sidan är dessa dikter sönderlästa av generationer läsare. Det är en risk för en författare som blir ”ikonisk” (som det verkar heta nuförtiden). Till slut har mer än allt redan sagts. Att Ruden ändå lyckas få så mycket intressant sagt om exempelvis ”Ariel” är ett tecken på hur ambitiöst hon har gått tillväga. Dikten skrev Plath på sin trettionde födelsedag: ”Plath was heading toward personal disapperance and poetic immortality”. Med tiden har den här dikten blivit en present till alla poesiläsare.