6 apr. 2026

Upplösning av det sammanhållna, Azade Azad, Aska

 

Det enda vi människor har gemensamt är att vi föds och vi dör. Döden är det kanske enda mysteriet som återstår; somliga går långt in i förnekelsen, likväl som somliga är för ivriga att omfamna livets slut. Hur vi ska leva finns det inget svar på, även om jag är tämligen säker på att den nutida kollektiva livsföringen är gravt felinställd.

Poesin skildrar gärna frågor om liv och död. För att lära oss något, eller att för att komma till förståelse? Knappast. Nyligen läste jag DN:s intervju med artisten Robyn, som berättade vad sex år i terapi lärt henne: att bli både allvarligare och flamsigare. Det vill säga: att bottna i sin egen person. Eller med Kristina Lugns ord: ”Det är mycket svårare att vara en person än att vara en personlighet.”


Azade Azad debuterar med diktsamlingen Upplösning av det sammanhållna. Den inleds med var sin sida bestående av en enda rad vardera: ”Under vatten faller inga tårar” och ”Vi dog i samma sekund som vi föddes. Mamman dog långt innan.” Dessa inledningar säger något om tonfallet i dikterna, som går allvarets ärenden.

Dikterna håller sig till det korta formatet, ibland bara enstaka rader med en asterisk emellan. Det liknar kryptiska meddelanden, ett slags kodspråk, där mamman konsekvent skrivs i bestämd form. Människan smälter samman med naturen, i form av träden och haven. Gränsen mellan omsorg och våld är tunn: ”Utanför har mamman planterat ett träd. För att hänga oss i. Eller hänga fast oss i. Eller växa med. Grenarna törnar upp sig. River jord ur våra lungor.”

De kategoriska påståendena prövas alltid mot sin motsats. Det skulle kunna bli vagt och motsägelsefullt eller bara stumt, men jag uppfattar det som en övning i prövandets poetik. Utsagorna mildras allt eftersom, och Azad skapar egna villkor åt sin poetiska värld: ”Vånda och längtan smakar samma. Vi känner sötman i våra gommar. Smultronröda. Fyllda med blod.” Den världen innehåller både fjärilar och spöken. Mamman står för både trygghet och hot, där jag uppfattar det som att Azad vill undersöka olika slags moderskap, både utifrån symbiosen och frigörelsen.

Det är en form-medveten poesi, som visar allitterationens verkningsgrad, och utnyttjar metaforen utan att falla för frestelsen att bli långsökt. Inte heller är det väl meningen att man alltid ska fatta poängen. Här finns också ordlekar som blottar avgrunder under klichéer. Eller bara visar vad det invanda döljer för skändligheter. Tjugofem av dikterna varierar olika epitet, från ”mammakroppen”, ”mammahåret”, ”mammaansiktet”, ”mammaoron” och så vidare. Det är effektivt, och en av dikterna ser då ut så här:

vi växer trots bristen

värken är konkret

kanske därför

bröstkorgen brister

den gör plats för mer

m a m m a k ä r l e k

Azad skriver om separationsångest, och vägrar låta det bli en entydig hyllning av moderskap. Kärleken är alltid fruktansvärd, lyder en av de underförstådda lärdomarna, och det är en av de saker som ingår i konceptet, det som vi människor ägnar oss mellan födelsen och döden – alltså den fruktansvärda kärleken. De här dikterna reder ut vad som är essensen i ens liv – det sanna. Där finns också de lögner vi skapat om oss själva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.