Illuminationen av allt, Signe Gjessing, översättning Helena Boberg & Ann Jäderlund, Ellerströms

 

Illuminationen är Rimbauds ägodel, efter hans märkliga hybridbok mellan poesi och prosa. Signe Gjessing är en av den danska samtidspoesins klarast lysande stjärnor. Fyra av hennes sju böcker har nu utkommit på svenska, i och med att hennes näst senaste diktsamling, Illuminationen av allt från 2023 nu har översatts av Helena Boberg och Ann Jäderlund. De har tidigare turats om att översätta, men nu alltså slagit sig samman – en utmärkt metod, av den här boken att döma.

Vad har då Rimbaud med dessa dikter att göra? Ganska mycket, ska det visa sig, bara vi lär oss se bortom schablonbilden av honom som brådmoget geni – ”geni” – och hans skörlevnad och hastiga avsked från poesin. Att Gjessing inkluderar en rad från Michael Strunge, den första vågens danska poesis Rimbaud, är en ledtråd. Men också hur Gjessing ända sedan sin debut för tolv år sedan, med den mäktigt nedtonade Ud i det u-løse, anropat drag från den franske poeten som Folke Isaksson kallade ”diktens dynamitard”.

Men det är en besynnerlig bok från början till slut. Kanske det är tråkigt att klaga när det här trots allt är fjärde gången vi får läsa Gjessing på svenska, att hennes allra senaste bok, I kan da også bare skrive om stjernerne! (underbar titel!), fortfarande inte har översatts. Den bildar en slags pendang till denna, och bli något som lyckas belysa vad som här kan te sig dunkelt, eller bara visa att det som här kan te sig ofärdigt eller otillräckligt blir uppklarat där – som två händer som möts över en hel stjärnbild.

För det är mycket rymd och stjärnor i Gjessings dikter. Boken är i det korta format som hon har premierat under hela sin karriär – 31 sidor, där de flesta vänstersidor lämnas blanka. Tolv dikter, om man så vill – eller bara en enda dikt, som besvärjer sig lika mycket till fragmentet som till narrativet. Världen bekämpar den otillräckliga hjärnan. Det är ömsom filosofiskt och ömsom barnsligt – lite som livet i stort (och i litet), kan man tycka. Att förena motsatser tycks vara en del av poetiken.

Och gärna för mig, som i brist på översättningar har behövt lämna landet för att införskaffa några av de danska böckerna. Att ha läst Gjessing sedan debuten kom på danska 2014 gör mig, inbillar jag mig, mottaglig för de här dikternas märkliga lyskraft. För ja, de strålar ju, dessa illuminerade dikter. Vad de handlar om låter jag gärna vara osagt. Det är otåliga, rastlösa och nerviga dikter om Universum och hela skapelsen, som något pågående. Det är futtigt att citera, för allt hänger ihop:

stjärnor försöker förklara för mitt blod vad ljus är, jag skjuter in mitt blod i

universum med en stjärna som spruta

och allt illumineras

(Världen är inte väl ansedd i de kretsar dit skapelsen kommer. Där är man

mer inne på det hinsides.)

Så ser alla dikterna ut: ett påstående i gemener, följt av en grammatisk korrekt mening inom parentes. (Det viktiga – eller det oviktiga – ska ju enligt kodexen ”sedan gammalt” hållas inom parentesen.) Det liknar de grekiska dramernas drag av strof och motstrof (skillnaden görs tydligare på engelska: ”anti-strophe”).

Sa jag paradoxer? Jag har nog sedan första början ansett att Gjessing skriver i Edith Södergrans anda, den Södergran som omfattade Walt Whitmans katalogstil och även hans famösa uttalande om att motsäga sig själv med argumentet att han ”contain multitudes”. Gjessings dikter handlar om att vara fånge i den befintliga världen, i det som ibland kallas ”det o-skapade”, och att ständigt önska sig något mer beständigt, eller bara något mer. Då skriver hon en utopisk och lycklig dikt, en dikt utan förbehåll eller begränsningar, något som också det knyter henne till romantiken, oavsett om man menar den tidsbundna epoken – 1798-1824 – eller dess efterföljare, dit vi förstås räknar Rimbaud, Södergran och Strunge.

Gjessing står för en ny slags poetik, och den här boken ska förstås ses som en del av ett större författarskap, vars konturer ter sig allt tydligare och skarpare. Det är helt klart i linje med de tidigare böckerna. Det är dikter som är pigga och utmanande, kryptisk och samtidigt självklar: ”Ditt hjärta sprejar sig invändigt med stjärnornas parfym efter att blodet har stannat. (Skapelsen trampar vatten med en värld.)” Medan Majakovskij i en känd dikt bjöd solen på en kopp te låter Gjessing veta att Universum gärna får springa till affären och köpa en liter mjölk.

Här rör sig det metafysiska och det helt vardagliga inom samma sfär, utan att mötena blir krystade. I de koncisa dikterna går motsatserna samman. Världen må bestå mest av negationer, förnekelser och motstånd, men vi kan möta dessa brister på ett mer konstruktivt sätt. De här dikterna är en bra början och en allt mer lovande fortsättning.