När jag dog, Per Svensson, Bonniers

  

Det är en makaber titel på Per Svenssons sista bok: När jag dog. När mina kolleger såg den ligga på mitt skrivbord ryggade de tillbaka. Varför vill man läsa sånt? Av olika anledningar, förstås. Jag har länge känt till Svensson som en utmärkt stilist, men också – och kanske viktigare – som en av landets få intellektuella med ett sant humanistiskt hjärta. När han dog för drygt ett år sedan var det sorgligt. Han var ju fortfarande så ung – inte ens 70 fyllda – men också så ungdomlig.

När jag träffade honom på bokmässan för ett antal år sedan hade jag för ovanlighetens skull ett presskort som gav tillträde till journalisternas utrymmen (som var spartanskt och föga glamoröst). Han var omtänksam och vi hade ett längre samtal om den aktuella bokutgivningen, som han var oerhört insatt i. Hans pigghet och nyfikenhet kunde jag bara uppfatta som föredömligt. 

När jag dog är en titel som kan föra tanken till en av William Faulkners bästa romaner, Medan jag låg och dog. Det är kanske en ofrivillig allusion; inför döden ska man inte sortera lån, blinkningar, tributer. Svensson identifierar sig som någon med viss känsla för att skjuta på deadlines. I bokens inledande skede är han stressad av alla framträdanden efter att hans Zorn-biografi vunnit Augustpriset hösten 2023.

När han träffar en kirurg kan Svensson inte låta bli att skämta och säga att det är en lättnad att i alla fall slippa bli dement. Boken innehåller många sådana stunder. Att skämta i dödens härhet är en särskild konst; kanske bara den som befinner sig just där borde ha rätt att skämta. Som när han går med på ett framträdande på ett bibliotek i Täby, och konstaterar att det kanske är olämpligt att tacka ja till evenemang som ligger framåt i tiden: ”Men å andra sidan: Är jag död när vi närmar oss det avtalade datumet accepterar biblioteket antagligen ett återbud.” Det finns också fina stunder när han skildrar sin hustru Ann-Sofie, och barnen, och barnbarn som han hinner uppleva.

Lejonparten av boken är en dagbok från februari 2024 till juli samma år. Sedan vilar pennan i ungefär ett år, innan sista anteckningen ett par dagar innan döden inträder. Det är lätt att förstå vad som sker detta sista år, och kanske det bara måsta vara så – att det annars blir för mörkt. För han är mån om att hans sista ord ska bli dessa, i kursiv: ”Jag dör som en lycklig man.” Lemmy Kilmister, som bara var något år äldre än Svensson när han dog 2015, instämmer. Men på begravningen vill han att Dylans ”Knockin’ on Heaven’s Door” ska spelas.

Hur uppfattar då Svensson sin dödsdom? Som ett straff? Nä, snarare är det slumpen som styr. Var tredje svensk drabbas någon gång i livet av cancer, och det hjälper inte att äta och leva hälsosamt – det hjälper inte att träna hur mycket som helst. Och hur kul är det ens att träna, att späka sig? Som Svensson en gång säger: ”Alla sitter i dödens väntrum, men vi är några som fått våra nummerlappar.” Ibland gråter han, till sin egen förvåning, men bara när ingen ser. Det finns också saker att sörja angående världens tillstånd, som kan få även en optimist att tvivla. Till sist kan han ändå kosta på sig att slå fast att han hunnit bli tillräckligt gammal att barndomsminnena inte längre är skarpa eller pålitliga.

Sedan består boken till viss del också av essäistiska partier, där Svensson resonerar kring bland annat cellgifternas uppkomst, sjukdomens kulturhistoria och vad Susan Sontag skrivit i ämnet. Dessa essäer tillför mindre, och verkar i någon mån tillhöra en annan bok. Visst, ämnet gör att de gärna fått vara med här, men det skapar en kontrastverkan mot dagbokens mer prosaiska framställning, hur stilistiskt säker även den är.

Men det är svårt att tänka sig en mer vackert skriven bok av hur det är att dö. Vad är då lärdomen? Att vi bara ska böja oss och acceptera döden? Tja, det är förstås lockande att likt Dylan Thomas hellre rasa mot sakernas tillstånd, så som han uttrycker det i ”Do Not Go Gentle into That Good Night”. Vad nu det skulle hjälpa. Det bästa är kanske att leva sitt liv så som Per Svensson gjorde, att det går att dö utan bitterhet, och i stället i tacksamhet inför allt det goda man fått uppleva.