När jag flyttade till Jönköping i slutet av 1900-talet fanns det tre boklådor i stans centrum. Nu finns det en, och för att inte också den ska försvinna gynnar jag den ibland. För några dagar sedan var jag ute efter en bok, och hittade två av mina elever bland de engelska böckerna (obviously). Jag ville inte gärna skylta med vad jag skulle köpa för bok, men insåg efter ett tag att det kunde kvitta, om jag ändå ska berätta det på bernur (alla 500 läsare).
Boken var – förstås – Carol Claire Burkes Yesteryear. Den har nyligen kommit i svensk översättning, men jag valde att läsa den på engelska. Den har blivit det Miranda Julys Alla fyra blev förra sommaren: alltså en bok som alla snackar om. Julys bok hade marginellt högre konstnärlig ambitionsnivå, men var den roligare att läsa? För jag vore ingen ärlig läsare om jag inte erkände att jag haft viss behållning av Burkes roman. Den är ganska vass, ganska välskriven, ganska rolig, ganska underhållande, ganska intelligent. Sa jag ”ganska”: jag menar det verkligen – det här är en roman som håller sig i mittfåran.
Nåväl. Nathalie Heller Mills är en lite drygt trettioårig influencer på en bondgård. Hon är gift med Caleb – dum som ett spån – och har fem barn och ett sjätte på väg. Hon har fem miljoner följare på instagram, och lajvar tradwife-trenden med ett gammaldags liv. Vad följarna inte vet är att hon har ett antal nannies och en producent, samt ett tjugotal assistenter som sköter bondgården. Hon är privilegierad, men också självisk, bigott och dömande – så får hon sitt straff, enligt romanens logik, och vaknar upp på mitten av 1800-talet, med en familj som bara vagt liknar hennes egen.
Denna premiss är originell, och jag kan beundra en författare som öppnar upp för det övernaturliga. Nathalie – som är djupt troende på det uramerikanska sättet – tror förstås att det är ett straff från Gud. Men länge ser jag romanen som ett djärvt experiment, som kan påminna om romaner som Ira Levins Stepfordfruarna, Marlen Haushofers Väggen, eller filmer som Måndag hela veckan och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Alltså fiktiva verk som bjuder in det påhittade, icke-existerande och fantastiska. Ray Bradbury kunde ha gjort något liknande på temat en vuxen som straffas – men han hade förstås nöjt sig med en novell, och inte en roman på nästan 400 sidor.
Jag hade välkomnat fler resonemang kring hur en samtidsmänniska skulle klara sig utan dagens teknik. Min gissning: skitdåligt. Visst, historiskt sett har människan som art varit skicklig att anpassa sig till nya omständigheter, men titta bara på de förändringar vi inom kort ställs inför på grund av klimatförändringarna. Inte någon gynnsam prognos.
Det tråkiga med romanen är väl två saker. Dels de långa tillbakablickarna på Nathalises förflutna, som ska förklara varför hon blev som hon blev, och dels slutet, som är en besvikelse för den som inte vill ha sina slut allt för tillrättalagda. Annars är ju ämnet aktuellt, med föräldrar som exponerar sina barn i sociala medier. Burke har också fått med en del om manosfären, men den satiren blir grovhuggen och ineffektiv.
På samma sätt som Nathalie dömer sina följare, men även sin närmsta omgivning, är det säkert många som ser ned på läsare av Burkes roman. Men den är tillräckligt smart skriven för att motivera en läsning även för en elitist. När Nathalie upplever sig transporteras ”into the uncanny” är det förstås svårt att inte tänka på Freuds begrepp das Unheimliche, alltså det som är igenkännbart och skrämmande just för att du känner igen det men ändå identifierar ett främmande inslag. Nathalie kallar det mycket träffande ”an evil sister of nostalgia”. Och situationen när hennes gamla värld blir gammal på riktigt, alltså att hon vaknar upp året 1855, beskrivs också träffande: ”I feel like I have been dropped into an unfinished pencil sketch of a maze.”
Det är väl ändå trist när kulturen reduceras till snackisar. Som förra sommarens Miranda July-bok, och årets Yesteryear, eller filmer som Christopher Nolans The Odyssey – på intet vis dålig, men någon stor filmkonst är det ju inte. Så är väl inte heller Yesteryear någon stor roman eller något som kommer att bli läst i flera generationer. Mitt tips till den som vill läsa något som inte bara är lagom vass samtidssatir utan går hela vägen in i det vilda och ohämmade: läs Rachel Yoders mästerverk Nightbitch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.