För fyra år sedan skänktes boken En bro av poesi till landets samtliga sexåringar. 250 000 exemplar gick ut, och en kan hoppas att det får en långvarig effekt (poesi är ett virus som är svårt att bli av med). Det var ett lyckosamt initiativ från Svenska Akademien, som med hjälp av Läsrörelsen, Skolverket och förlaget En bok för alla såg till att det blev möjligt. Nu i höst – lagom till det av Stefan Löfven instiftade ”läslovet” – kommer så en uppföljare till elever som går i årskurs fem, den här gången med hjälp av Helge Ax:son Johnsons stiftelse.
Tid för poesi har liksom föregångaren satts samman av Ann Boglind och Anna Nordlund, som tidigare bland annat arbetat med Litteraturbankens skolportal (ovärderlig resurs för lärare, just saying). Den här gången är distributionen blygsammare: den skickas ut endast i klassuppsättning till varje skola. Den största skillnaden är att den här boken har skippat de pedagogiska frågorna som ledsagade dikterna i den förra boken, samt ordlistan på slutet. Det är antagligen en bra idé, och pekar på ett självförtroende: låt dikterna tala för sig själva.
Fast inte helt, ändå, eftersom de 52 dikterna har fått varsin illustration. Om dessa tycker jag både och: dels kan de fungera som en välbehövlig ingång, och dels kan de ställa sig i vägen för läsupplevelsen och styra över vilken tolkning som väljs. Att det blir just 52 dikter (den förra hade 59) kan ge incitament att läsa en dikt i veckan (det låter snålt i mina öron), men pekar ut ett genomgående tema i dikterna: tiden.
Det som imponerar på mig, som väl ändå får sägas vara en van poesiläsare (tror det inte gått en dag sedan juli 1987 som jag inte läst en dikt), är bredden i urvalet. Där finns flera av de favoriter som förekom i boken för förskolan, däribland en dikt av Albert Gellerstedt från 1871 (han fick ha kvar sitt mellannamn Theodor i förra boken). Här finns också Aspenströms mätarlarv, Frödings snigel, och Martinsons daggmask. Det går att följa olika teman genom en räcka dikter.
En viss manlig dominans kan i någon mån ursäktas av att Boglind och Nordlund har sökt sig bakåt i tiden, men att nästan dubbelt så många av dikterna har skrivits av män är kanske en smula problematiskt ändå. Också problematiskt är väl att en sångtext av Laleh finns med (i samarbete med Gustaf Thörn), för medan många av de andra texterna har stått sig bra – tänk bara hur uppfriskande det är att läsa texter av 1700-talssnillena Lenngren och Thorild! – är min gissning att när dagens elvaåringar någon gång i framtiden blir föräldrar, då kommer deras barn att lyssna på annat än Laleh.
Dessutom behöver inte Laleh denna draghjälp; dagens barn lär hitta fram till henne ändå, speciellt när det handlar om en låt som har spelats på alla skolavslutningar i Sverige de senaste åren. (Eller så ska vi vara glada att det inte blev en låt av Hov1.) Desto gladare blir jag av att återse två dikter av Karin Boye – 1900-talets mest underskattade svenska poet. Troligen kommer elvaåringarna fastna för dikter som rimmar, och det finns gott om sådana i den här boken, till exempel en av Stig Dagermans finaste dagsedlar.
Men det bästa vore om läsarna själva botaniserade bland utbudet, hittade sina egna favoriter. Förhoppningsvis kan boken fungera som ett motgift mot den kultur av färdigpaketerade klyschor som samtiden gjort sig beroende av – om något lär en poesi att konsensus är något vi ska akta oss djävligt noga för. Det är optimistiskt att i en bok som denna kuppa in Stagnelius dikt ”Näcken”, som troligen många lärare på mellanstadiet skyr, men jag är av den bestämda uppfattningen att vi oftare underskattar än överskattar våra elevers mottaglighet för sådant som kan få dem att växa.
Kort sagt: fortsätt ösa Ekelöf, Ekelund, Stagnelius, Mossaed, Byggmästar och Södergran över dessa elvaåringar. Om bara något av det fastnar är det mödan värt, och vi kommer att få en bättre värld i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.