Staden i den svenska romanen, [red] Henrik Dalgard & Eric Luth, Timbro

 

Staden och romanen har länge stått i ett ömsesidigt kärleksförhållande, åtminstone sedan den moderna staden fick sitt genombrott (Balzac, med flera). Det första jag gör när jag lagt vantarna på den nya antologin från Timbro, Staden i den svenska romanen, är att kasta mig över den lista på drygt hundra romaner som avslutar boken. Ett piggt inslag med en välkommen kanon, hinner jag tänka innan ett lamt ”meh!” undslipper mig.

 Fast misstaget ligger på mig: det är inget kvalitativt urval (host: var är i så fall Göran Häggs Umeå-roman Doktor Elgcrantz, eller Faust i Boteå?), utan listar bara de romaner som får ett omnämnande i bokens femton essäer. Till dessa hör sju smakprov och tre intermezzon, bland dem ett kort utdrag av Gabriela Melinescu, som jag läser och strax därpå nås av det sorgliga beskedet att hon har dött dagen innan. Här finns också några smakprov från förr och nu – allra färskast ett utdrag från Per Hagmans helt nyutkomna Johannes och du. Men nog hade jag hellre än dessa åtta sidor läst en lika lång nyskriven stadsessä av Hagman.

 

Det vore förstås nästan enklare att nämna vilka romanförfattare som inte har förlagt någon eller några av sina romaner i stadsmiljö, något antologins redaktörer Henrik Dalgard och Eric Luth förstås är medvetna om i sitt förord. Även om Strindberg inte var först, så nog slog han upp ett fönster med Röda rummet 1879. Hans förhållande till städer i allmänhet och Stockholm i synnerhet var förstås hejdlös hatkärlek, liksom med allt annat när det gäller den galenpannan, inklusive landsbygden. Björn Hasselgren gör några starka läsningar av flera av Strindbergs verk.

 Utmärkande för stadsromanen från det förra sekelskiftet är förstås flanören, allra tydligast så i Hjalmar Söderbergs fyra romaner, som ges berättigat utrymme. Men där finns förstås också den dåtida superstjärnan Emilia Flygare-Carlén, med sina omåttliga populära Bohuslän-romaner (1840-talets Camilla Läckberg!). Hennes bidrag, visar Dalgard, var att adressera klassföraktet och stadsbornas arrogans, och att skildra vardagliga enkla människor.

 I Luths essä som mest handlar om Brygge finns en fin text om den bortglömda Annie Åkerhielm. Luth – för transparensens skull min gamla elev – är bra på att nosa rätt på bortglömda och obskyra författare. En orsak till att hon hamnat i skuggsidan är väl att hon hade nazistiska sympatier.

 Det argument som framförs i boken, att fokus i så hög grad ligger på de tre största städerna i Sverige beror på att det inte går att skriva romaner om städer med färre än tre kaféer – det låter klent. Fast redan när jag sagt det: alla mina egna exempel på småstadsskildringar landar i Gustaf Hellströms Kristianstadskildring Snörmakare Lekholm får en idé, som Eva Ström skriver en synnerligen initierad essä om. Ändå kan jag inte slå det ur hågen att en antologi om landsbygden hade varit en lika god idé – fast det kanske ett annat förlag får ombesörja. Som antologi om stadsromaner finns det inte mycket att klaga på när det gäller föreliggande bok.

 Allt behöver heller inte handla om huvudstaden, även om jag roas av Lyra Ekström Lindbäcks vimmelkantiga sampling av turistpropaganda och skyltar från det litterära Stockholm. För all del finns också goda essäer om Göteborg, som Marie Öhmans essä om Åsa Nelvin och Mikaela Blomqvists essä om Mare Kandre med flera. Det är också bra att Öhman sätter in flanören i sitt rätta sammanhang, med hänvisning till Walter Benjamin och Charles Baudelaire. Johan Jönsson skriver om de författare som levandegjort Malmö, och Sebastian Lönnlöv gör en exposé över queera stadsskildringar (fler än du kunde ana).

 Bokens höjdpunkt är ändå Anna Victoria Hallbergs inkännande och personliga essä om Carina Rydbergs Den högsta kasten, som med eleganta penndrag får 90-talets Stockholm att komma till liv. Det är också en djärv tolkning av Rydbergs roman, och sällan har jag läst något som i lika hög grad fått mig att sukta efter en omläsning av en bok jag trodde jag hade lagt bakom mig (skoja, det går inte att förbise Rydberg). Det är lätt att instämma i Hallbergs slutsats: ”’Vi borde lämna den här stan för alltid’, säger berättarjaget i Den högsta kasten till en vän. Men hur skulle vi kunna göra det, när Stockholm ligger där som en sfinx i den ljusa natten, och väntar på oss?” Stockholm, djävla stad, älskade stad …

 Till sist ägnar jag också otillbörligt lång tid åt bokens finurliga omslag, signerat Jenny Findahl. Det utgörs av en karta över stadsmiljöer – autentiska och fiktiva – som nyttjats av svenska författare. Där ligger Häng City inte långt från – brrr! – Övre Kågedalen, Stridsbergs Beckomberga intill Almqvists Jaktslottet, Åshöjdens BK har fått en fotbollsplan och Hagman en pool, och bland öarna i Tapeshavet (GDH!) ligger, en bit avsides, Dagermans De dömdas ö … Och väldigt mycket mer!