28 okt. 2024

När vi var yngre, Oliver Lovrenski, översättning Jonas Rasmussen, Brombergs

 

Oliver Lovrenski slog igenom stort i Norge för två år sedan med sin debut När vi var yngre. Då var han nitton år, och boken har sålt i 70 000 exemplar – en upplaga en svensk debutant förstås bara kan drömma om. När den tidigare i höstas översattes till svenska, av Jonas Rasmussen, som förmedlat mycket av den skandinaviska samtidslitteraturen till oss, kunde en hoppas på ett liknande genomslag.

 Men boken har vad jag vet bara fått en enda recension (i DN), och det liknar tyvärr det öde som för tre år sedan gavs norska Karoline Brændjords fantastiska Jag vill vakna till världen (som väl bara bernur skrev om?). Då spelar det mindre roll att det gråts krokodiltårar över bristen på intresse för våra grannländers kultur. Finland förtjänar ett eget kapitel i denna skammens historia. Om vi menar allvar med att läsa våra grannars litteratur måste den bli synliggjord.

 

Det mest iögonfallande i denna hybridroman, skriven i korta tablåer som liknar prosadikter, är det flitiga bruket av det som i Norge kallas ”kebabnorsk” (förortsslang). Det visar sig i ordförrådet – en tacksamt diger ordlista på slutet ger viss vägledning – men även i den omvända ordföljden, som för en svensk läsare kanske känns igen från Jonas Hassen Khemiris debut Ett öga rött.

En skildring som denna, där vi följer tonåriga Ivor och hans kompisgäng Marco, Arjan och Jonas i ett nattståndet Oslo, kan annars föra tanken till Yahya Hassans uppmärksammade danska dikter. Förvisso känns mycket igen, med drogerna och kriminaliteten, underifrånperspektivet, vuxenvärldens tafatta räddningsförsök och den sunkiga kvinnosynen. Skillnaden är hur Lovrenski tillvaratar kompisgemenskapen: hans huvudperson är ingen solitär antihjälte, utan någon som hämtar styrka och dragkraft hos sina kumpaner.

 Kort sagt: Ivor lever dålighetsliv i samhällets marginaler. Det är en värld som skildras i avskräckande färger, utan pekpinnar. Det är sårigt, och de frånvarande papporna lyser som ett ledmotiv genom den solkiga berättelsen. Ivor och hans kompisar möter besvikelser som nöter ned dem. Själv drömmer han om att bli advokat, men han har dåliga studievanor, något som grundlades när han i de lägre stadierna var understimulerad (det här är nog en relativt vanlig erfarenhet).

 Språket rör sig flyhänt genom arabiska, kroatiska och en norska som Rasmussen smidigt hittar svenska motsvarigheter till. En mindre anmärkning rör hur Lovrenski kanske överanvänder ordet ”kaos”: det tar udden av det, och för den delen, var inte ordet redan 2022 obsolet som en förklaring till det som är utflippat och – tja, craaazy? – när boken kom på norska? Det finns goda stunder av ögonöppnande humor: ”en av vaterlandalkisarna vi hängde med sa en gång, livets skola är inte vägen att gå, stryker du här stryker du med”.

 Det är en bok som lika mycket som en skönlitterär skildring liknar reportaget. Det journalistiska tar kanske över ibland, i ivern att berätta för den tryggt förankrade medelklassen hur saker ligger till för den som lever i brottsliga miljöer. Och nog är det trovärdigt, och fullt av den energi som också återfanns hos Hassan. Språket uppfinner sin egen grammatik, styrd av det påhittiga, något som blir en käftsmäll åt alla snobbar som dömer ut det som förr kallades ”rinkebysvenska” som fattigt. Till dem vill jag anbefalla den här boken som ett fint exempel på hur språket kan användas för att förmedla också denna erfarenhet av att leva hopplöst och håglöst och bara vänta på att telefonen ska ringa och meddela vem som nu har dött i en överdos.

 Det är ändå till Lovranskis fördel att han rustat sig själv med en kylig blick, då den inte blir distanserad; dramatiken tonas ned och händelserna blir något som bara konstateras av berättaren. Här får vi följa förloppet inifrån, och han låter det muntliga idiomet spilla in i skriften. Det är skickligt gjort, och kräver bara viss anpassning i början. Gång på gång spiller också känslorna in, som när en av lärarna försöker nå fram till den hårdhudade Ivor, genom att visa omsorg – något han kvickt genomskådar: ”till slut hon sa, det de här barnen egentligen behöver är någon som kan följa dem dag för dag, hjälpa till att sätta upp mål, uppnå dem, lära dem disciplin, kontakt med egna känslor bla bla bla, och du vet, orren lyste som hon uppfann hjulet, så jag reste mig och klappa ba: gratulerar, det heter en pappa”.

 Det ska inte förnekas att det är utmattande läsning att följa Ivor och hans kompisar – men det är förstås meningen, att poängen är att demonstrera det meningslösa i det liv de lever. Hur hittade då Ivor en väg ut ur det dåliga? Ja, han blir förstås kär, och det är en kärlekshistoria som kan upplevas lite som ett tillrättaläggande, en eftergift åt de lyckliga slutens hegemoni. Ändå unnar man det lyckliga slutet åt Ivor, smittad som man blir av hans energi, om än den för honom vilse ibland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.