En fransk familj, Sandra Lillebø, översättning Felicia Stenroth, Weyler

 

Marianne är en norsk kvinna som aldrig sett sin pappa. Som ung åker hon till Paris för att plugga, och träffar Yoann, en fransk kille som övergetts av sin mamma och växt upp med sin pappa. När hon blir gravid sticker han, och hon fostrar deras son Theo på egen hand. Nu när det har gått nästan tjugo år återvänder hon till Frankrike för att få svar – den typ av svar som romaner går igång på, det vill säga: vem var hon? och vem har hon blivit?

 Sandra Lillebøs första roman Sakernas tillstånd kom på svenska för tre år sedan, och jag var en av många som tjusades av dess mogna bearbetning av trauman kring en förälder som blir sjuk. Den handlade om att övergivas, och den tråden har hon minst sagt tagit upp igen med sin andra roman, En fransk familj, som nu utkommer i Felicia Stenroths översättning (den förra översattes av Ninni Holmqvist).

Det ska genast sägas att det här är en mindre anmärkningsvärd roman, som det tar tid att komma in i, där åtskilligt lämnas outsagt, mellan raderna (som klyschan lyder). Det finns flera spår som Lillebø lägger ut för att inte riktigt ta tag i. Ett av dem rör två papperslösa tonårspojkar som dör av elstötar när de gömmer sig för polisen i ett elskåp – förvisso finns en diskussion kring farorna med elanläggningar som befinner sig för synliga, till skillnad från hur nybyggda dyra hus och lägenheter gömmer allt som är strömförande. De ekonomiska strukturerna benämns, men analysen stannar vid iakttagelser.

 Och Yoann, som vid minst ett tillfälle slår Marianne – det är också en tråd som bara glöms bort. Eller ska vi säga att den tystas ned, så som våld i hemmet osynliggörs? När Yoann försvann från Mariannes liv var det gatukravaller i Paris, och dessa kravaller fortsätter när hon återvänder. Samhället befinner sig i upplösningstillstånd. Ingen tid verkar ha förflutit, förutom att hon klagar på de djupare linjerna i hennes ansikte, och att sommaren lyckas slå nya värmerekord.  

 Det är faktiskt synd att Lillebø inte tar chansen att säga mer konkreta saker om orättvisorna som hon vidrör, för liksom i debuten visar hon sig ha en fallenhet för att summera tendenser i tiden, såsom de vita privilegier Marianne upplever som nordbo i ett annat europeiskt land. Fast dessa iakttagelser mynnar oftast ut i filosofiska maximer av ett slag som i värsta fall liknar livsstilsfloskler som man kan hitta på kuddar hos influencers eller som kitschiga citat på instagram: ”Vem kan tillåta sig att säga att underkastelse inte är en frigörelse god nog, när den upplevs som en frigörelse?”

 Lillebø gör det också lite onödigt krångligt för sig genom att uppfinna en berättare som ställer sig vid sidan av Marianne. Vi tar del av Mariannes historia från en författares blick, en berättarröst som kommenterar och skapar distans. Någon gång rör sig den rösten in mot Mariannes, i en mash-up som kan erinra om hur Liv Ullmanns och Bibi Anderssons ansikte smälter samman i Persona (Bergman nämns i förbifarten, men det kan vara en tillfällighet): ”Också Marianne är på väg att försvinna bort från mig. Hon är som ett språk jag en gång lärde mig och sedan glömde bort att använda.”

 Då och då kan den distansen närma sig det avmätta, men det ser jag inte som något större problem. Jag kan också fördra att Lillebø skrivit en roman som sätter berättarperspektivet på spel, även om jag kunde ha önskat att hon varit mer konsekvent. Att karaktärerna löses upp är också i samklang med hur platsen löses upp och blir allt grumligare i konturerna.

 Om något visar romanen också att det är en omöjlig uppgift att färdas i tiden. När Filip och Frediks odrägligt sentimentala film Den sista resan ska ge Filips pappa en upplevelse av det franska kynnet – hetsigt och bråkigt, vad då stereotypt? – måste de iscensätta det med skådespelare. Redan poeten Shelley visste 1817 hur stängd alla vägar till det förflutna var:

 

That time is dead for ever, child!

Drowned, frozen, dead for ever!

     We look on the past

     And stare aghast

At the spectres wailing, pale and ghast,

Of hopes which thou and I beguiled

     To death on life’s dark river.

                    

Ändå måste vi försöka, och ändå måste vi i någon mån beundras för att vi strävar efter en återförening med – vad vet jag? – den vi ”en gång var … och kanske hoppas få bli igen …?”

 Under läsningen av En fransk familj delar vi Mariannes fördunklade förnimmelser av världen. Ensamheten i att bli övergiven kanske inte är det värsta som kan hända en heller. Det kan vara en befrielse – om än en sorglig och beklagansvärd sådan. Att det finns så mycket i det outtalade är något den här romanen vill inskärpa.